Ett års filmprojekt är över! Premiär i detta ögonblick i en tub väldigt nära dig. Klicka gärna upp till fullskärm och ändra till hög upplösning (kugghjulet nere till höger).
Under hela 2014 togs alltså en bild om dagen (typ) från glasaltanen mot trädgården i nordväst. Idatjärn skymtar till vänster. Vägen in till Drängsmark och Hemträsket till höger. Bilderna tog av Ida och mig med en GoPro HD Hero, redigerad med Adobe After Effects. Musik av mig.
Se även 2013 års film, i en annan vinkel mot tjärnen:
Efter de senaste dygnens snöande så är det två och en halv gånger så mycket snö på marken som det var som mest i fjol. Balderväder visar att förra säsongen var riktigt exceptionellt usel när det gäller snötillgång. Vi får ju tacka gudarna att det var som (typ) mest snö då vi behövde det som mest, nämligen på vår bröllopsdag 8 februari.
Andra som tackar gudarna för snön är Kågedalens skidklubb som arrangerade skidtävlingar idag i Drängsmark. Att det blåste isiga nordanvindar verkade det inte vara någon som brydde sig om.
Mona ställde inte upp men borde ha fått pris för den yngsta skidåkare hon var, trots 15 meter ”skidlöpning”. Själv borde jag få pris för svettigaste snöröjning med sträckt rygg.
I ett försök att injicera lite uppdateringsfrekvens i den här blo… förlåt nätdagboken så sätter vi igång med lite citatinlägg:
Korvlunch. Jag äter fyra, Den Långa Rödhåriga äter två, Mona (2 år 6 mån) äter en, får en till. När hon ätit lite på nummer två så drar hon av sig haklappen. Hon säger att hon inte behöver den. För hon spiller ju inte. Den Långa Rödhåriga pekar på hunden på Monas tröja och säger att det vore synd om det kom ketchup på den.
Den här söndagen är helt oskriven i almanackan – jag har bara luddiga föreställningar om vad vi ska hitta på idag. Kanske bygga en pulkabacke, troligen ta bilen till närmaste större samhälle och handla mat, förhoppningsvis hinna plugga lite data. Det enda som är någorlunda säkert är att jag ”måste” ta ett foto i timmen och lägga upp här. Uppdateras löpande.
Helgen gick i inställningarnas tecken. En massa körrepetitioner blev inställda (för min del), en discofest blev inställd, ett 40-årskalas blev inställt. Drängsmark 9 blev plötsligt satt i karantän då Mona blev superkrasslig. Spydde och hade sig. Feber och slapp och spak som en blöt liten trasa. Då vill man nästan inget annat än att sitta bredvid och sitta eller ligga bredvid och tycka synd om.
Idag är hon piggare. När jag kom hem från jobbet satte hon sig och ritade. Med ett i det närmaste perfekt penngrepp som en tvåochenhalvåring kan ha. Fantastiskt!
Alltså, vi flyttade till det här huset just när snösäsongen 2012-2013 tagit slut. Och förra vintern var ju som sagt usel ur snömängdsynvinkel (om man nu har utgångspunkten att det är bra med en snörik vinter).
Efter en synnerligen seg start på denna vintersnö så har vi nu en enligt mig högst tillfredsställande mängd vitt puder som bäddar in vår värld. Och jag säger välkommen! Än så länge i alla fall – vi har ju alltså inte ännu erfarit en ordentligt snörik vinter i vårt hus. Jag säger till ifall det blir jobbigt.
Just nu rasar snöstormen utanför. Och klass 1-varning är utfärdad för Västerbottens kustland, där vi bor. 30 härliga centimeter till. Bring it!
Snöstormen rasar utanför. Klockan är åtta på söndagmorgonen. Hon, som är drygt två och ett halvt år gammal, kommer kravlande, upp mellan mig och Den Långa Rödhåriga. Innan hon lägger sig tillrätta säger hon genom nappen (och detta är helt ordagrant transkriberat):
Trots tillfälliga men uppenbara svårigheter med flåset på grund av sjukdom så klättrade jag upp på taket för att putta ner lite snö. Eller lite… ganska en hel del skulle jag vilja säga.
Nu går altanfönstren åter att öppna. Tidigare hade de varit fastklämda av tyngden.
Kära dagbok. Idag, den 8 februari, firar jag och Den Långa Rödhåriga ettårig bröllopsdag. Men istället för att skriva mer om det så vänder jag mig nu till mamma. Och tårarna kommer.
Hej mamma. Det är idag precis 10 år sedan du dog. Under våra sista samtal där på Ersta Hospice sa jag till dig att allt kommer att bli bra. Det skulle bli det. Jag försökte lyfta något annat för dig än det där hemska som ägde rum just där och då, få tankarna mot en framtid och tillvaro, både din och min, bortom det okända men säkra slutet och ingentinget som du måste haft sådan ångest inför.
Du lever kvar inom oss, mig och min bror och alla andra, genom våra egenheter, kvalitéer, tankar och värderingar och det är jag enormt tacksam för. Tack för att du blev jag, för att jag blev du. Jag föreställer mig att du på nåt sätt håller koll på vad som har hänt och händer i mitt liv, men jag vill ändå berätta.
Att jag och M var på väg mot separation var inget vi yppade om innan du försvann, du hade tillräckligt med ditt, men jag misstänker att du hade det på känn. Jag hade goda vänner och sysselsättning här i norr som fick mig att stanna kvar och leva vidare och se framåt. Jag blev bonuspappa i en relation som visade sig vara alltför komplex för mamman och sedermera även för mig. Alla dessa förluster – en förälder, en lång relation, en ny relation med barn – gav psykisk kris och jag fick medicin för att klara det.
Men sen började det ljusna. Jag blev gudfar åt en tjej jag tyvärr träffar alltför sällan nuförtiden. Jag fick en närmare kontakt med pappa än jag haft tidigare, en närhet som tyvärr inte höll i sig. Min halvsyster M har jag dock en stadig kontakt med än idag och jag tror du hade tyckt om henne, en varm person i en varm familj.
Sysselsättningen nådde en slags vägs ände och jag högskoleprovade in mig på en lång utbildning för att kunna praktisera som legitimerad logoped. Det har jag nu gjort i fyra år och det har varit både upp och ner med det. Mest upp.
Jag har lärt mig flyga. Jag har blivit en uppskattad kugge i kören som sjöng Dagen är nära på din begravning. Jag har byggt upp nya vänkretsar som jag värdesätter högt.
Jag träffade Den Långa Rödhåriga, Ida, och vi hörde ihop direkt, vi var och är ett men samtidigt två, vi köpte ett hus intill en liten sjö på landet, vi gifte oss på isen i skenet av eld och snö och hundra släkt och vänner. Och nu är vi tre, vi har Mona, ditt tredje barnbarn och första sondotter. Hon vet vem du är och var du är. Vi säger att du är uppe i himlen, även om du kanske inte hade föreställningen att det är där man hamnar.
Så det har blivit bra. Jag bara sörjer att inte ha kunnat dela detta med dig i levande livet. Älskar och saknar dig oerhört.
Tiden rusar och jag ser med förvåning att det var närmare två veckor sedan senaste inlägget. Då: EFIT #18. Idag: EFIT #19. Vi busar till det och varvar lite bilder och autentiska ljud omvartannat.
Kring åttasnåret stiger jag upp, efter att Mona (2 år 8 mån) och Den Långa Rödhåriga bjussat på sovmorgon. Barnkanalen i full gång:
Kring niosnåret står pappan inte ut längre utan måste äta frulle. Mona vill ha flingor:
Kring tiosnåret kollar vi in klädbytardagen på Drängsmarks Folkets Hus (i Monamun även kallad Bröllopet). Fullt ös:
Kring elvasnåret är jag och Mona på väg hem från klädbytarkaoset. Hon har med sig sin nyinköpta elefant. Hon ser en sten på vägen till sparken. Några kunder går förbi, glada i hågen, och kommenterar fynden de har gjort. Mona ska köra sparken och beordrar mig att stå en bit bort:
Kring tolvsnåret är det grötdags. Pappan har pysslat ihop ett litet pappersmarsvin:
Kring tvåsnåret har middagsluren gjorts bort (fast det är min tur snart) och vi lirar lite Bamselotto:
Kring tresnåret beger vi oss till Centrumhörnan för att inhandla lite mjölk, pommes, snask och läskeblask:
Kring fyrasnåret, efter en grundlig genomgång av småleksakerna på loppisen, är vi på väg tillbaka. Från vagnen hörs dagens favvolåt ”Lille katt”:
Kring halvfemsnåret sätts små fjärilar på hår och näsa:
Kring halvsexsnåret leks det med My Little Ponysar i ett dockhus. Hästarna fyller tydligen tre år. Man ska bjuda på något ätbart då. Jaha…?
Så går ytterligare en dag och kommer aldrig åter. Min fyrtiotredje födelsedag inleddes med en besvikelse. En minipneumoni alternativt lungsäcksinflammation gör det lite svårt att andas vid fysisk ansträngning, och jag beslutade således tidigt i morse att lämna in handduken och avstå från årets subarktiska expedition till Klavträskskidans fyndplats, det EGENTLIGA vitberget och Kalfträsk historiska museum. Den Långa Rödhåriga och Mona kom med semla på sängen och morgonens fyndiga födelsedagspresent i form av matsäck till dagen får ätas upp någon annan dag. Det fick duga med en semi-subarktisk utflykt för semi-invalidiserade till Siretorp vid Sandfors, där det finns ett kafé och en L-formad skidbacke med släplift. Lagom flåsigt.
För två månader sedan skulle jag göra några ärenden i stan. Kör bil dit som vanligt och hittar en parkeringsficka på Stationsgatan. Börjar fickparkera, något jag brukar lyckas ganska bra med om jag får säga det själv. Men jag missbedömer såklart avståndet till bakomvarande Mercedes, chunk säger det när jag kör på den. Rätar till min bil och sitter kvar några sekunder och begrundar läget. Vad händer nu? Hur gör jag? Antar att jag lämnar en lapp på Mercedesen ifall jag nu har haft sönder något. Kliver ut, går bakåt, kollar. Ingen skada på min bil, såklart, SAABen har ju en maffig stötdämpare som fått all möjlig stryk utan att det syns en skråma. Plus kroken. Kollar Mercedesen. Den har ingen maffig stötdämpare men jag ser ändå ingen skada där. Nähäpp. Då kanske chunk lät värre än det var. Okej. Då går jag vidare.
Några veckor senare får jag ett brev från Folksam. Skaderegleringsärende. Det kommer att komma en räkning på självrisken 1000 kronor. Jag ringer upp Folksam för det framgår inte särskilt mycket mer än så i brevet vad det gäller. Folksam berättar detaljer och långsamt erinrar jag mig episoden med Mercedesen. Så det blev en skada ändå? En icke synlig? Jaha, jo, det var ju inte så att jag krälade på marken för att kolla. Och det fanns tydligen ett vittne. Uppenbarligen inget vittne som gav sig till känna, gatan var i stort sett tom på folk. Kan ju hända att vittnet satt och åt fisk i sushirestaurangen på andra sidan gatan. Nåväl. My bad. Jag betalar självrisken och tänker att det hela är ur världen nu.
Idag ringer polisen och vill förhöra mig per telefon. Och jissenammen vad man skärper till sig när polisen ringer. Försöker låta så lugn och glad som möjligt. Jag har ju rent mjöl i påsen. Det hela handlar ju förstås om Mercedesen. Anmälan om smitning är gjord. Nu får jag reda på att vittnet inte var bilägaren, bara en hederlig människa som tycker att rätt ska vara rätt. Vad jag skulle ha gjort är att ha lämnat en lapp på Mercedesen, även fast jag inte såg någon skada. När jag nu inte gjorde det så är det ett brott och det rubriceras som smitning. (Vilket låter som att jag drog iväg med bilen, smet, så fort jag bara kunde. Och det gjorde jag ju inte. Jag gick och handlade på Clas Ohlsson. När jag kom tillbaka så tror jag Mercedesen hade kört iväg.)
Ja, jag erkänner brottet. Igen. (Förra gången var det till försäkringsbolaget.) Jag frågar konstapeln om det blir en plump i registret nu. Nej, inte för enstaka förseelser.
Boten kommer så småningom. 1200:-. Jag betalar. Och hoppas att saken är ur världen nu.
Och samtidigt hoppas att jag är den enda i detta ärende som inte hållit mig på rätt sida om lagen.
Idag ska solen, tillsammans med en upptillsjugrader-temperatur, bränna bort ytterligare en ansenlig mängd snö från vår värld. Jag är splittrad inför detta faktum; å ena sidan finns sorgen över att det vita guldet även i år rycks bort från oss i förtid, å andra sidan glädjen över en solig och ljus dag med familj och vänner.
Snart ska jag, innan sänggåendet, hugga in på en semla. En av årets sista, om inte den sista. Som vanligt intas den på det enda rimliga sättet – i en skål med varm mjölk. Hetvägg. Jag har bara ätit en enda mjölklös semla i år, och det var ingen höjdare.
Det unika med detta semmeltillfälle är att det är årets nymodighet: en semmelwrap. Från början designad för att inmundigas på språng. Men självklart ska just denna ätas som hetvägg den också. Vilket ska dokumenteras och recenseras. Håll utkik.
Tills dess är mammas gamla lovord given. Publicerad här flera gånger tidigare, jag vet, men en klassiker tål ju att upprepas:
Hon är mjuk och svällande rund. Hon är mycket sensuell och ser alldeles förförisk ut med sina yppiga former. Hon ser ut att bjuda ut sig på det mest skamlösa sätt. Hon får en att tänka på orgier av det mest vällustiga slag. Hon fullkomligt pöser av stolthet över sig själv och minner om Rubens små kurviga keruber.
I nyblivet tillstånd sänder hon ut saliga dofter som inte lämnar någonting i övrigt att önska.
För att ytterligare förstärka som lockelse och för att undanröja varje form av eventuell tveksamhet inför sin dragningskraft, draperar hon sig som i ett moln av vit syndighet.
Hela hon är en tyst, men vältalig protest mot allt vad asketism heter, en sorts nordiskt karnevalsyttring i sitt slag, ända upp till hjässan och den vitpudrade lilla hättan.
De inre egenskaperna håller sig väl i nivå med de yttre och innanmätets sötma bjuder på nya fröjder i sin dräktighet.
När hon ska tas i besittning, bör detta lämpligen ske i kombination med en särskild sorts vätska.
Men då!
Stolt flyter hon först omkring ovanpå en liten stund, men tvingas snart in i en förvandlingsprocess, påverkad och uppluckrad av elementets makt. Hon befinner sig snart i upplösningstillstånd och åskådliggör så vällustens degenerering. Hon blir tung och bred och förlorar ganska snart sin spänst och sina fasta former.
Sic transit gloria mundi!
Så förgås semlan, ögats och smakens sinnlighetssymbol.
Nu kommer det. Hetväggstestet. Fast med en semmelwrap.
Och jag medger att det är, så att säga, lite off-season med semmelrecensioner — fettisdagen var ju för tre veckor sedan. Men jag ville inte vänta nästan ett år på denna lite sent påkomna idé, so here goes:
Där ligger den. Beredd. (Jag noterar att den upptog två (2) ordinarie semmelplatser i semmelkartongen.) Jag frigör semlan från omslagspapperet och lägger den i djuptallriken med het mjölk:
Jag förväntar mig att mjölken ska tränga in snabbt och börja lösa upp grädden, men här konstateras en semla av ganska hög kvalitét; ganska krämig och fast grädde och ett bröd som inte suger åt sig mjölken det första den gör. Åtminstone innan första skedtaget. Jag tar en sked, och jag tar en till. Smakar av. Jag erkänner att jag inte är van vid detta – jag är van vid en traditionell smakordning som inte inleds med en semlas samtliga smakupplevelser på en gång. Men här blir det så, första skeden innehåller verkligen allt allt allt — florsocker, bröd, grädde, het mjölk och — här kommer chocken — mandelmassan, som i en vanlig semla lite finurligt gömmer sig där i det innersta och väntar på att bli exponerad, som en belöning liksom. Jag vet inte om jag är så förtjust i att få mandelmassan på skeden från första början. Den ska komma senare tycker jag.
Om nu motståndskraften var hög innan första skedtaget så sätter förvandlingsprocessen igång ganska omedelbart efter att man har huggit in. Mjölken rinner in, brödet blottnar snabbt upp som en blöt svamp och små bitar av grädde guppar retfullt omkring.
Bäst att göra semlans lidande kort och sleva i mig resterna fort. Och så klunkar jag i mig resten av semmelmättad numera ljummen mjölk.
SLUTSATS: Att äta en traditionell hetvägg är ett litet äventyr, med en massa olika moment. Den har en början (hättan), en huvuddel (brödet och grädden), en liten ”överraskning” eller twist om man så vill (mandelmassan), och ett avslut (resten av mjölken). Och varje moment har sin smakupplevelse. Att äta en hetvägg med semmelwrap var däremot ganska tråkigt i jämförelse. Slätstruket. Ointressant. Samma smak nästan hela ”äventyret” igenom, förutom avslutet (mjölken) förstås. Plus att det förväntade förfallet kom tidigare än vad man kanske skulle önska. Att en riktig bagare har bakat semlan räddar den dock från ett bottenbetyg. Att göra om detta test med en ICA-butiksbakad semmelwrap (om det finns) skulle nog rendera sämre betyg. Jag tror inte ska jag prova. Jag föredrar klassikern.
— Det skulle kunna vara så att jag fick en gammal science fiction-bok av en vän. Hon hade hittat den på ett antikvariat i vår huvudstad, och skickat den per post.
— Det skulle kunna vara så att jag aldrig kontaktade henne för att tacka.
— Det skulle kunna vara så att jag istället gick till Teknikmagasinet och köpte den minsta och billigaste radiostyrda båt de kunde frambringa, och skickade den per post till henne. Utan avsändare och hälsning.
— Det skulle kunna vara så att hon aldrig förstod vem den var ifrån, och varför just hon hade fått den.
Alla påståendena utom det sista är egentligen rena rama fakta, uppbackade av dokumenterade och/eller verkliga händelser. Det sista utgörs i jämförelse bara av ett högst troligt antagande baserat på… en känsla?
Som många säkert redan vet så slutade jag som logoped i Norrbottens läns landsting förra veckan. Vikariaten i Piteå tog slut och jag kunde inte tacka ja till de erbjudna vikariaten längre norrut. Avstånden ni vet…
Så jag skrev ett avskedsmejl till en massa kollegor och samarbetsmänniskor, och jag vill med detta säga tackför alla fina tack, hälsningar, lyckönskningar och andra ord som jag fick som svar! Det värmer!
Jag menar allvar med att vi har fika och gäststuga vid behov ifall ni har vägarna förbi! Enklaste sättet att signalera att ni är på väg hit är per sms eller telefon eller mejl. Och nu vet vi att vi har gott om alternativ till boenden ifall vi drar norrut på semester…
När jag och S, båda skelleftebor, gick upp med vår magisteruppsats i december 2010 avlutade vi vårt försvar med att vi hade kuskat buss motsvarande 2,4 varv runt jorden eller en fjärdedel av sträckan till månen. Om jag får tid över ska jag räkna ut om jag nått fram till månen nu efter ytterligare drygt fyra års långpendlande.
På vissa av dessa bussar jobbar det bussvärdinnor som säljer biljetter, håller reda på och passar upp, och informerar passagerare, säljer fika och godis, samt gör säkert en massa annat som jag inte har koll på. När jag de senaste två åren klivit på linje 100 i Byske 06:05 eller i Piteå 15:55 har jag alltid mötts av Carinas eller Annikas glada humör, oavsett väder eller krångliga passagerarmassor. Det renderar naturligtvis ett tack.
Utdelning vid ankomst i Byske i onsdags (förra veckan) respektive i förrgår kl 16:35. Du kan tro att de blev förvånade och glada. Rent ut sagt skitroligt att överraska sådär. Det måste göras oftare.
Igår kom Bosse hit för att såga ner en tall på vår tomt.
Bosse la den i en perfekt 45-gradersvinkel mot den gamla Cembratallen. Jag utgår från att det var meningen. (Cembratallens dagar är också räknade.)
Hur som helst – inga bekymmer. Bosse sågar vidare längre upp på stammen.
Sådärja. Lagd tall ligger.
Det gör även förra årets sista stora pysselprojekt, vår kära julbock, tillverkad av hönsnät och LED-ljusslinga. Icke inplockad efter julen eftersom den hade frusit fast. Nu är den platt, stackarn. Tack för den här tiden.
Vi nappade på en kampanj som Kellogg’s har på baksidan av sina flingpaket, nämligen det att om man köper tre paket så kan man få en gratis sked i vuxen- alternativt barnstorlek med valfritt namn ingraverat tillsammans med en Kellogg’s-figur (typ cornflakestuppen, frostiestigern eller special-k-k:et).
När tredje cornflakespaketet var inhandlat gick vi således in på internetadressen till vilken man skulle gå för att utforma och beställa sin sked. Vi valde barnstorlek på skeden och ett gulligt bi som hör ihop med en sockrig flingsort som vi aldrig har smakat. Sen stötte vi på patrull av lite oväntad art. Så här såg skärmen ut efter att vi fyllt i namnet ”Mona” och klickat på bekräfta:
Kellogg’s tycker att Mona är ett fult ord. De tycker att hon hellre borde ha hetat ”Mona Ajnin”, ”Monarvaxth” eller ”Monat”. Hur vi än försökte övertyga Kellogg’s-sidan att Mona faktiskt är ett ganska vanlig svenskt förnamn (om än inte så vanligt barnnamn) efter att ha varit modenamn på 40- och 50-talet, så sa Kellogg’s stopp: försök igen, försök igen, försök igen…
Så jag skrev ett mejl till sweden@kelloggsconsumercare.com och frågade hur vi går vidare med detta. Efter ett par dagar damp följande svar ner i min mejlbox. Avsändare consumercare.uk@kellogg.com med det härligt personliga mejlämnet Consumer Affairs 028470333A UK:
Hej Thomas & Ida,
Tack för ert mail och intresse för vår kampanj ”Personlig Sked”.
Vi beklagar att ni haft problem med att välja namnet Mona. Vi har nu skickat detta vidare till vårt kampanjteam så att de kan lägga in namnet manuellt. Detta kan ta lite tid eftersom de har hand om kampanjen för hela Europa. Pröva gärna igen vid ett senare tillfälle och förhoppningsvis skall namnet då vara inlagt.
Om ni har ytterligare problem eller funderingar får ni gärna återkomma.
Vänligen använd inte ”svar”-knappen för att svara på detta e-postmeddelande. Svar på detta meddelande dirigeras till en oövervakad brevlåda.
Med vänliga hälsningar,
Fanny Vxxxxxx Kellogg’s Konsumentkontakt
Det känns skönt att vårt ärende blivit väl omhändertaget och att de lägger ner stora resurser att försöka lösa vårt problem. Att de har varit lite slarviga med att lägga in alla gångbara svenska personnamn i sin europeiska personnamnsdatabas kan man kanske förlåta. Men ”Monarvaxth”??? Det är ju inte ens ett personnamn! (En googling ger endast två träffar; det är en svensk geocachare som var aktiv under månads tid ifjol (men som faktiskt lyckades hitta 42 gömmor under denna tid).) Trams, säger jag!
Den här hittade jag i min dator häromdagen. En dikt som mamma skrev för en herrans massa år sedan, och som jag läste upp på min brors bröllop i somras. En gränslös beskrivning där det bortom oändligheten blottas ett ljus och en obetvinglig vilja att gå framåt.
Så seglar tanken iväg
med hjälp av känslornas vind
med svällande segel
bortåt det bär
bortåt och ut på haven
En farkost är tanken
av vinden beroende
för flykt över vidare vatten
och det finns inga horisonter
Stiltjen, oberäknelig
med sina slaka segel
och blanka vatten
är besinning
När så vinden från ingenstans
med en jublande kraft
fyller de svällande seglen
bär det framåt och uppåt
och för tanken finns inga horisonter
Första veckan var lite tuff, för jag körde fast och hade lite svårt att komma ut ur ett beslutsläge. Men efter ett otal grubblerivändor så lossnade det andra veckan. Jag kör på Gideros, en utvecklarmiljö som är inriktad mot 2D-spel och som fokuserar på ett enkelt skriptspråk istället för ett för mig tungt programmeringsspråk (Lua istället för Java som annars är standardspråket när man utvecklar Androidappar) och enkel och effektiv utveckling mot bådeAndroid– ochiOS-plattformen. Workflow för testing och debugging på desktop och mobil och platta är hyfsat säkrat efter en del huvudbry kring teknikaliteterna runt de olika SDK:erna och Android Studio. Det finns till och med en mall till en huvudperson, som är en grodliknande figur vars mun är lika stor som resten av kroppen. Mer än att jag tror att han heter Bosse säger jag inte.
Vid middagsbordet ställer jag en fråga av reflekterande art till Den Långa Rödhåriga: ”I wonder what we will do tomorrow.” Hon jobbar imorgon, så jag och Mona får hitta något själva. Jag vet egentligen inte varför jag ställer frågan på engelska, som om frågan innehåller information som bör undanhållas barnet, som till exempel när man ska prata om glass utan att barnet ska förstå det… Det spelar ingen roll, för direkt efter den ställda frågan kommer speglingen från Mona själv:
”Vad vi göra imorgon?”
Okej. Visserligen finns det likheter mellan ”tomorrow” och ”imorgon”, men ändå. Ska man inte kunna prata engelska ifred i sin inte ens tre år fyllda unges närvaro?
Jag lägger djupa veck i pannan. Det går framåt, och jag är övertygad om att jag kommer att ro detta i land. Ibland stöter jag på patrull, men det löser sig oftast ganska snabbt, och jag kan marschera vidare. Jag följer en tutorial där jag bygger en app som innehåller alla element och funktionalitet som jag behöver kunna för att konstruera min egen. Bosse finns i ett par varianter, men jag ska rita om honom för jag är inte nöjd med hur han ser ut just nu. Sen funderar jag på att byta namn på Bosse. Eller? Bara kort och gott Bo? Vi pratar ju CV-stavelser här (Consonant – Vowel). Nån som har nån annat namnförslag?
Idag har termometern visat på 7 plusgrader, och jag kan sitta med källardörren öppen, lyssna på takdropp och fågelkvitter och samtidigt sitta och koda. Det är andra grejer än en tegelvägg det!
Nu är det en vecka kvar av min så kallade arbetsfria månad. Vad som händer sen är lite ovisst, men fram tills dess är det bråda dagar att hinna så mycket som möjligt av mitt projekt. Så här ser min arbetsplats ut:
En dator, ett ritplatta, några android-enheter, ett IPA-alfabet, anteckningar och en massa andra papper. Och sjöutsikt.
I helgen drog jag, Den Långa Rödhåriga, Mona och Arkitekten till fjällen. En vän rådde om den enda av STF:s fjällstugor som man kan nå med bil, så vi bokade ett rum och två nätter för lite lek i snö och för att bli hänförda av storslagen fjällmiljö:
I Porjus, på vägen upp, är det bäst att vi tankar. Sista bensinen innan hundratals kilometer väg i ödemarken.
Väl framme vid fjällstugan säger hon att hon vill gå upp dit. (Vilket skulle innebära en stigning på ca 500 meter.) Jag nickar gillande, men säger att det är svårt. ”Man kan prova”, säger hon. ”Prova du”, säger jag. Efter ca 20 meter ger hon upp. Nästa gång kanske.
Vi lyckades pricka in en solig, vindstilla och kring nollan-dag mitt i en period av hård vind och snö. Tur eller skicklighet? Nåväl. Tjärvallningen på mina och Den Långa Rödhårigas vita blixten fungerade inte riktigt med dagens snötemperatur. Men vad gör det när man lika gärna kan promenera på den utmärkta skaren på Suorvajaures is?
På andra sidan Suorvajaure tornar isbergen upp sig och vi och E gör oss redo för lite fika.
Dr E Nordvik, arkitekt och upptäcksresande.
Istapparna längtar in i värmen i STFs fjällstuga i Vakkotavare.
Akkamassivet tornar upp sig i fjärran. (Från massivets fot och sjön Akkajaure upp till topparna är det ca 1500 meter.) Vi är på en liten roadtrip till Ritsem.
I Ritsem, som förväntas vara en utpost nära vildmarken, är det påsksopberget det man minns mest.
Förutom stora friliggande fjällmassiv så är stora istappar bland det bästa som finns!
På hemvägen stannar vi till vid Harsprånget för lite GC-underhåll. Tyvärr är skaren här inte lika bärande som på Suorvajaure. Snön är dock ungefär lika midjedjup.
Det här är ingen meningslös bild med mycket brus. Inte heller en bild på en gigantisk myggsvärm. Inte heller en högexponerad bild på en stjärnhimmel. Nej, det är en annalkande hagelstorm.
Igår var det grillpremiär av det mer naturnära slaget. Nyhuggen ved, grillring i behov av renovering, sångsvansång och storspovtrill, videkissar häggknoppar, islossnimg och solnedgång. En grillivrig unge och en hungrig pudel (utanför bild).
Nu är det liv i luckan. Det tog bara några dagar för isen att helt försvinna från Idatjärn. Men så fort det fanns endast en några meter bred remsa med öppet vatten på norrsidan så kom kniporna och paddlade omkring. Kanske samma knipor som i fjol byggde bo i en av flottarna ute på tjärnen men som är alldeles för skvätträdda för sitt eget bästa – de flyr i panik så fort man visar sig uppe i trädgården. Nykomlingar i år är ett par krickor – honan ser ut som en gräsandshona men hannen har en ursnygg grön-brun-gul teckning på huvudet. Häromdagen siktades även en storskrakehona och eventuellt har jag sett en storskrakehanne också, men det kanske bara var ett kort rekognoseringsbesök.
Undervattensaktiviteten börjar även den komma igång. Spontana ringar på vattnet. Grodorna kanske?
Jag får rapporter att det börja grönska i stan. Här i Drängsmark har det börjat knoppas, men man kan ju glömma att ta en mysig och vårig naturbild med skirt gröna björkar och tussilagomättade gräsmattor. Jag var på vippen att publicera en bild från dagens utflykt till Ostträskets fågeltorn, men så fort jag framkallat bilderna ångrade jag. Eller okej. I litet format. För att inte trista ner blo… förlåt nätdagboken alldeles. Inklusive kalhygge, vilket i och för sig är bra, för innan kalhygget fanns där så fanns där bara en skog, och inget Ostträsk att se.
Jag får återkomma när vi gjort ett återbesök då det bruna blivit grönare.
De som har hälsat på hos oss har säkert noterat hallväggen pepprad med tavlor av olika slag och storlekar innehållandes bilder på Mona i olika slag och storlekar. Och den är ju fin, men jag har saknat något i vår källartrapp, så igår startade jag igång något jag skulle ha startat för länge sedan: ett star trek-galleri med allsköns posters, humorbilder, annonser, tecknat och annat. Nåt trevligt ska man ju ha att titta på när man går i den där trappen. Det sitter inte så hemskt mycket bilder uppe än så länge, men ambitionen är att det ska bli fler… Och det finns hur mycket vackert och roligt Star Trek-material som helst att finna, till exempel på Pinterest.
Idag fyller den här blo… förlåt nätdagboken 15 år. För exakt 15 år sedan tyckte jag det verkade vara en bra idé att skriva små krönikor över vardagen och lägga upp för publik exposé på det där relativt nya internet som sedan några år tidigare hade börjat bli populärt i stugorna. Det fanns redan då folk som skrev Nätdagbok eller Reload men det skulle dröja några år till innan begreppet Blogg myntades och folk till höger och vänster började skriva av sig om allt de tyckte var viktigt att dela med sig. Sen kom mikrobloggen Twitter och Facebook och Instagram och varför kommer jag nu osökt in på att jag tycker att alla som kan ska gå på vår vårkonsert nästa söndag?
Nåväl. När just den här blo… förlåt nätdagboken fyllde 10 år hade jag inte fru (dock a priori), barn, hus och två bilar så då hade jag tid att göra ett storslaget quiz i vilket svaren till frågorna fanns att finna bland tio års inlägg. Man kunde vinna två biobiljetter, gensvaret var enormt (typ 8 inkommande svar) och det var jämnt skägg i toppen mellan E och W. Pudeln fick avgöra:
Idag, när solen skiner och Mona längtar till Hökmark (men först ska vi göra klart och sätta upp vimplarna på hennes studsmatta), så får jag nöja mig med att lägga upp två likadana bilder på ballonger och hoppas att alla som läst så här långt utropar ett rungande GRATTIS i kommentarsfältet (klicka på länken under ”Dagboken”-taggen här under). HURRA! HURRA! HURRA!
En nygammal grillring. Tyska korvar som väntar på att bli randiga. Storskarvar i tjärn. En crossmotorcykel i fjärran. Myggfritt. Hammocken på väg upp. Nu är sommaren igång.
Dagens mest hysteriska födelsedagsunge bland alla firare i lokaltidningen.
Som hon har längtat. Pratat i ett helt år om tårta och presenter och dom som sjunger för en. När vi lite löst hintade om det igår verkar det som hon inte helt förstod vad det var för slags dag idag. Hon lyckades liksom inte koppla ihop det här med att hon skulle få (en) present och att hon då var två men idag skulle vara tre år. Trots att pratet om den annalkande födelsedagen (från alla håll) har blivit hetare och mer intensiv senaste tiden.
När det väl händer, klockan sju en måndagmorgon, med sång, present och kanske inte tårta men i alla fall en pepparkaka, verkar hon först inte heller helt med på noterna. Det krävs lite pepparkaksknaprande och paketuppslitning innan det faller på plats. Idag är det hennes dag. Mer än alla de andra dagarna.
I eftermiddag kommer släkten. Tårtbakning och ballonguppblåsning i full gång.
Nu lät det ju i förra inlägget som om Mona bara skulle få en present, men det var bara det vi hintade om dagen före, om vad som skulle hända. Det blev trehjuling, böcker, kläder, docka, liten mjukiskatt och annat. Och tårtan! Och ballongerna! Och korven! (istället för laxen) Och melonen! Och släkten! Och sången!
När det började närma sig läggdags verkade hon tycka att det räckte, så hon gav godnattpussen till en annan än den som helst ville ha en, och gick helt sonika och lade sig. Firandet på Drängen (förskolan) dagen efter (idag) hägrade.
”Du har minnen att se tillbaka på”-funktionen på facebook påminner om att det är fem år sedan jag blev med Android. Jag hade då ett tag varit nyfiken på att äga en smartphone men tyckte alla verkade så klumpiga och stora, ingenting man kunde ha i fickan direkt. Sen var frågan vilken plattform jag ville ha. iPhone’s var så hiskeligt dyra och all hype gjorde mig skeptisk. Nokia hade sitt Symbian, men utbudet av appar verkade lite begränsat och det verkade lite som att det var ett mobilt operativsystem som inte skulle hålla så länge (vilket ju stämde). Det tredje OS:et var Android som däremot kändes fräscht och flexibelt och verkade ha utvecklingspotential. Så dök Sony Ericsson Xperia X10 mini upp och jag slog till. Sen var jag fast, både vid Android och vid Sony. Det blev en Sony Ericsson Xperia Arc, en Sony Xperia Tablet Z och min nuvarande Sony Xperia Z1 compact. Därtill Den Långa Rödhårigas Sony Xperia mini och Sony Xperia M2 aqua.
Och så gillar jag Androids slogan. En hint mot det stora konkurrerande äpplet. Det är bra med variation och öppenhet. Det finns många modeller att välja på och även om de inte ser likadana ut, varken på på utsidan eller insidan, så känner man igen sig.
Trots mild peppning och sällskap av jämnåriga förskolekompisen O, så avböjde hon vänligt varje erbjudande om att åka nånting på tivolit. Men när hon såg den långa rutschkanan och sele-studsmattan bestämde hon själv. Åkte dem och till och med två varv i en pumpa på räls.
Efter ett trevligt besök av semiskånsk bror och brorsdotter drar vi nu ut på husvagnssemester. Väderprogrosen säger regn, regn och åter regn men det ska inte hindra oss, ty målet denna gång är en resa i Dunderklumpens fotspår, från Öhn nära Strömsund, längs Ströms Vattudal, genom skogar, sjöar och vattenfall till fjällen. Jag hyser inte jättestora förhoppningar om att finna Enögas koja uppe på fjället, men vilken liten stuga som helst i närheten av Stekenjokk får duga som substitut.
Mona peppade oerhört att få träffa Enöga vid Bågededammen, trots att vi upprepat poängterat för henne att varken han eller resten av dunderklumpsgänget troligen skulle vara kvar här. Icke desto mindre en historisk plats – det var här som Lejonel drabbade samman med Enöga, eller snarare med enögas sko, men Enöga vann tyvärr fajten genom att enkelt blåsa bort Lejonel och resten av Dunderklumpsgänget var alldeles för långsamma för att stoppa Enöga från att dra iväg därifrån med skattkistan. Han drog iväg mot nordväst, och dit är vi också på väg, på vår resa i Dunderklumpens spår.
Blomhåret var ju född ur ett vattenfall, och i ren inbillning att vattenfallet ifråga var Hällingsåfallet så drog vi dit för att titta. Helt klart en mäktig upplevelse att stå rakt ovanför dessa vattenmassor som efter dagarnas myckna regnande med ursinniga krafter kastade sig 42 meter ner i norra europas längsta vattenfyllda kanjon.
Klart inspirerade av detta drog vi vidare till Brakkå, det allvetande fallet som visste allt man frågade honom om, till exempel var Dunderklumpen och hans vänner befann sig. Mona kunde inte kasta sten lika långt som Jens, och inte heller hoppa jämfota lika högt, men var ändå ruskigt nöjd med en liten fin sten och en liten vacker blomma att lägga i egen skattkista.
Innan dess hade vi stannat vårt ekipage och kikat på Jätten Jorm. Han låg och sov med magen och näsan i vädret och det var knappt att man kunde skilja honom från bergen runtomkring.
I närheten hittade vi Jorms egna förskola.
Sen var det dags för vila i Ankarvattnet, en skön plats, trots det idogna regnandet. Bilen och husvagnen var ordentligt nedskitade av många mils grusväg (vägarbeten pågår). Och tamejtusan – hade inte Jorm gått och lagt sig där på andra sidan sjön?
Efter att ha suttit på en hästrygg för första gången i sitt liv somnade Mona nöjt i baksätet. När vi hade kommit upp på Stekenjokkplatån vaknade hon till tonerna av Elvira Fattigans sång, såg sig omkring och utbrast tämligen omgående: – Jaa, det är ju kalfjället! Vi är på kalfjället!
Tyvärr hittade vi inte Enögas koja däruppe på fjället, men Mona ville heller inte sluta leta. Vi studerade jokkar, renbajs?, snölegar och fjärran fjälltoppar. Mersmak…
Där kunde man tro att vår resa i Dunderklumpens spår var över och att det bara var att styra hemåt. Och det gjorde (gör) vi också, men på vägen ner till Vilhelmina passerade vi Malgomaj(sjön). Vid dess västra ände bodde en gång en gammgubbe som kunde berätta hur Enöga förlorade sitt ena öga. Men det är en annan historia…
När det begav sig senast för bara några dagar sedan började jag faktiskt att ta en bild i timmen, men kom aldrig till skott att ordna till ett inlägg med bilder, sen glömde jag fota nån timme eller så, sen blev det helt enkelt lite för stressigt, så då fick det vara. Men nu rackarns sätter jag igång med dagens EFIT redan dagen innan. Så nu är jag igång och tuffar på, utan återvändo. Here goes.
Det var visserligen söndag, men semestertiden kunde inte vara mer påtaglig än så här. Dagen började helt planlöst. Den Långa Rödhåriga föreslog en loppis i Lillkågeträsk, men när vi kom dit visade det sig att loppisen inte skulle öppna förrän efter en dryg timme, så vi drog till Storkågeträsk och chillade, dels vid en båtbrygga vid storkågeträsket, dels vid den stängda lanthandeln, för att slå ihjäl lite tid. En liten lapp på en anslagstavla tipsade om en visning av konst i Södra Svedjan och Den Långa Rödhåriga erinrade sig om att det kanske är samma Södra Svedjan som tillverkar ost. Väl där möts vi av en lagom full gräsparkering. En skylt visade oss in i en lada och vips och hyfsat otippat var där en massa folk, i alla åldrar, konst på ladugårdsväggen och fårskinn till salu, fikaförsäljning, matning av levande kor och inte minst live folkmusik. Det var som att kliva in i en annan värld. Människorna där verkade känna varandra, men vi råkade också känna några stycken. Familjär stämning.
När fika och socialiserande var avklarat körde vi snirklande skogsvägar till Lillkågeträsk där en 10-rumsvilla var knökfull av loppisgrejer och vi fyndade bl.a. barnbok, vintermössa, gardintyg och hängmatta.
Jag hade egentligen tänkt att skriva något om att Finnerödja minsann ligger 92 mil bort och att det är en faslig sträcka att resa för jordgubbarna man äter till midsommar, men så läser jag att bärindustrin där är så gott som avvecklad. På företaget Finnerödjas egen hemsida får man bara svävande ledtrådar om varifrån deras jordgubbar kommer. Det enda som är säkert är att de kommer från Sverige. Närmare bestämt från… Stockholm? Umeå? Luleå? Gästrikland? Hälsingland? Östersund? Olofström i Blekinge? Nåväl, Umeå respektive Luleå skulle i och för sig vara ohyggligt mycket lokalare och bättre än götaländska jordgubbar, men vill man äta så lokalt som möjligt i norra Västerbotten så tror jag att det är Skråmträskjordgubbar som gäller. Och dit är det bara 4½ mil.
Men!
Att äta stora, söta och köttiga jordgubbar odlade endast 15 meter från altanfönstret är tamejtusan magiskt!
Den som följer den här blo… förlåt nätdagboken vet att namnet Mona till slut blev godkänt som rumsrent av Kellogg’s och att jag därmed kunde beställa en sked till henne. Den som inte följer den här bloggen kan läsa det här och det här inlägget.
Mona-skeden dök upp till slut och jag beklagar att jag inte rapporterat det. Det var kanske för en månad sedan. Det tog alltså nästan tre månader för Kellogg’s att ta emot beställning, skrapa fram en sked, gravera den och skicka den till en by i norra norrlands kustland.
Som minne av att Kellogg’s initialt tyckte att ”Mona” var ett stötande ord och föreslog att hon kanske skulle heta ”Monarvaxth” istället, så köpte jag tre nya Kellogg’s-paket och beställde en ny sked. Den kom förra veckan. Kuckelikuu.
Det blev aldrig långtråkigt. Redan innan första linbanestolpen kände jag en viss stress över att hinna med att läsa den där historietidningen jag hade köpt dagen innan för detta ändamål. Ryktet hade ju gått om att färden med Världens Längsta Linbana skulle vara Världens Tråkigaste, men med käre W som sällskap, en renstek med potatissallad, en karta över omgivningarna och mötande kabiner på halva vägen så var det omöjligt att få det långtråkigt. (W födde tanken att moona mötande kabiner, men vi släppte den idén lagom innan mötet.) Dessutom blev det liksom aldrig tråkigt att studera kartan på kabinbordet och jämföra med verklighetens bäckar, grusvägar och myrstackar, kalhyggen, myrar, lav på tall och små spontana konstverk på vägen. Vi fick dock aldrig se någon älg. Eller gädda. Och jag hann aldrig med att läsa min tidning.
Igår kom familjen A på besök och provade fiskelyckan i tjärnen. Vi drog, på hyfsat kort tid, tillsammans upp 15 firrar, varav två mörtar och resten abborrar. Till och med fingrarna räcker till att beskriva längden på de flesta av fiskarna, men vi släppte inte tillbaka några, ty grannen har tipsat om att för att få ett bestånd av varierande storlek av fiskar i en liten sjö så bör man dra upp och behålla så många småfiskar som möjligt. Då börjar det bli konkurrens därnere under ytan och så växer sig vissa fiskar stora och fina.
Det vore ju slöseri att bara slänga bort 15 fiskar, så naturligtvis har jag försökt lära mig rensa och filéa abborre. Vi strävar ju på sikt efter självhushåll här. Fisk från tjärn, pumpa, jordgubbar och tomater från trädgården, ägg från (framtida) hönor. Men det finns ett stort aber med det där, ett aber som gör att det kanske kommer dröja innan jag börjar rensa en massa abborrar igen:
Jag luktar fisk. Dagen efter. Det går inte bort. Hur jag än skrubbar och gnider med tvål och stålborste så går inte abborrlukten bort från mina fingrar. Inte bara fingrarna, jag tror att lukten satt sig inuti kroppen. Till och med mina fisar luktar abborre. I sängen, vid frukosten, under tandborstningen så når uns av abborrånga mina näsborrar. Inte en trevlig upplevelse tycker jag. Det kommer såklart försvinna, men vem vill lukta fisk minst ett helt halvdygn efter en rensning?
Efter några dagar på en liten ö en bra bit från fastlandet i Kvarken så har den här sommaren kommit en bra bit till fulländan. Det fattar förstås en fjällvandring, en resa till en europeisk storstad samt en solvecka vid medelhavet, men lite sans får man väl ändå ha.
Stora Fjäderägg bjöd på härliga stunder i form av ormskräck, grodtramp, sälsafari, trädkryparringmärkning och fornminnesexkursion för att bara nämna några upplevelser. En ö att längta tillbaka till.
På många håll är sommarsverige slut nu. Loppisar, caféer och mindre muséer stänger och hälsar åter välkomna om elva månader. Åter-till-jobbet-efter-semestern-ångesten är påtaglig för många. Själv har jag inget jobb att återgå till, men jag återgår till att vara officiellt arbetssökande. Inom ramen för detta även avvaktande, ty jag har sökt ett vikariat som logoped på skelleftemottagningen tidigast förra veckan skulle de som bestämmer bestämma sig för vilka som ska kallas till intervju. Jag har en plan för ifall det inte skulle gå vägen, men just nu känns tillvaron lite oviss. Lägg till detta sju punkter på bilbesiktningsprotokollet som måste släckas samt cirkusen med vår sjövattenvärmepump som fortsätter indikera framtida bekymmer.
Raseri: Vad är det för j*vla sverigedemokrat som slänger tomma cigarettpaket på vår uppfart?! Kom tillbaka så ska du få en verbal avhyvling.
Eller nej förresten. *ställer om till naiva Thomas som tror gott om alla människor* Jag förstår att du säkert hade tänkt att slänga ditt förbrukade cigarettpaket av märket Prince i ett dedikerat sopkärl (helst återvinningskärlet för pappersförpackningar respektive plast) men att du råkade ta ut sista ciggen ur paketet medan du höll det utanför bilfönstret och så – ojdåhoppsan – tappade du paketet i farten. Låt gå för det, det kan hända även den bäste, men då hade du väl ändå kunnat låta stanna bilen och gå tillbaka och plocka upp paketet och kasta det i ovan nämnda skräpkorg.
Ovanstående gäller inte bara detta specifika cigarettpaket utan även precis allt annat skit som ligger i dikena längs våra vägar genom byar, utanför byar, i samhällen och städer, ja överallt. Hur svårt kan det vara?
Idag är det återigen en såndärninga EFIT-dag, så jag river fram mobilkameran varje timme och tar ett kort. Det finns andra som gör samma sak – deras vardag går att beskåda här.
Redan innan vi köpte vårt hus våren 2013 föddes idén om att installera en sjövärmepump för att utnyttja den energi som finns i sjön till att värma upp huset och kranvattnet. Sagt och gjort, ett drygt halvår efter inflyttning, höst 2013, begär vi in offerter och fastnar för en NIBE värmepump. Stefan heter mannen som gör ett riktigt bra jobb med att gräva, dra rör, installera stor maskin i litet utrymme och inte minst lägga slangar i sjön trots att isen har hunnit lägga sig. Sedan dess har den pumpat på och värmt oss. Trots det som jag ska berätta här.
Värmepumpen är ju såklart av det nyare snittet, uppkopplad mot internet och allt. Det mesta går att styra och övervaka utan att behöva gå ner i källaren. Och nörd som man är kollar man ju då och då om det händer nåt i värmeproduktionen eller om det uppstår något fel. Ungefär en månad efter installationen börjar ett visst informationsmeddelande dyka upp: ”Hög kondensor in-temperatur.” I början någon enstaka per dag men efter ett tag flera och flera per dygn. Vi kontaktar Stefan som kommer hit några vändor och provar lite inställningar, kontrollerar ledningarna, termostaterna står på max vilket de ska, men meddelandena fortsätter att komma och han kliar sig i huvudet och gör ett serviceärende av det hela. Ärendet tas då över av NIBE:s lokala auktoriserade servicepartner VKT och han som i kretsarna är känd som mycket kunnig kring värmepumparna heter Hans. Nu har det hunnit bli vår 2014, ty det dröjer av olika skäl minst en vecka mellan varje åtgärd, vare sig det är ett telefonsamtal, besök av tekniker, någon ska konsultera någon annan, eller något annat. Nu har värmepumpen även börjat signalera att den har ”Problem med periodisk höjning” av kranvarmvattnet, något som pumpen ska göra varje eller varannan vecka för att inte bakterier ska börja växa i varmvattenberedaren (hädanefter kallad ”tanken”).
Hans och VKT kliar sig också i huvudet. De tråcklar ner en kamera i tanken och ser en massa partiklar flyta omkring. Värmeslingan som går inne i tanken är belagd med en beläggning av något slag. Man provar att rengöra tanken genom sköljning men meddelandena fortsätter att komma om än tillfälligt med lite lägre frekvens. Hans och VKT fortsätter att klia sig i huvudet. Han erfar en annan kund med samma mystiska bekymmer men denna kund har egen brunn med eventuell skit i vattnet och vi har kommunalt vatten och fräscha ledningar till huset. Vad är det egentligen som simmar omkring där i tanken? Vad är det som fastnat på värmeslingan? Var kommer det ifrån? Kontakt med Ibrahim, vatteningenjör på kommunen som skickar testresultat som visar en god vattenkvalité i Drängsmark. Hans och VKT tar vattenprover av vårt kall- respektive varmvatten och skickar in till analys till BWT, ett företag som bland annat analyserar vattenkvalitet. Nu har det hunnit bli höst 2014. BWT hör av sig efter en preliminär analys och ber oss att inte dricka vattnet på grund av förhöjda värden av koppar och järn. Efter några dagar visar det sig att de förhöjda värdena gäller det vatten som kommer från tanken (varmvattnet) och inte kallvattnet, som ju inte passerar värmepumpen. Kallvattnet, det vill säga det vatten som kommer direkt från huvudkranen, är av god kvalitet.
BWT har alltså konstaterat förhöjda halter av metaller i tanken. De har en misstanke om vad detta kan bero på och råder oss att kolla upp det: Så kallade vagabonderande strömmar gör att slingan i tanken blir magnetiserad och de metaller som finns naturligt i vattnet fastnar på slingan och det blir en beläggning. Eventuellt elfel i fastigheten gör alltså att vattenledningarna transporterar ström in värmepumpen och tanken och ställer till det.
Elfirman NF-EL kontaktas och elektrikern Magnus kommer hit och mäter. Magnus och NF-EL kliar sig också i huvudet. Som jag förstår det så har vi inga uppenbara elfel i huset men Magnus hittar små tecken på värden som kanske är lite fel. (På den här punkten är jag osäker vad han konstaterat.) Magnus installerar grova kopparledningar på samtliga inkommande kopparrör och kopplar dem till jord. Och VKT kommer och byter ut den skadade tanken och slingan, installerar en ny och fräsch inuti värmepumpen.
För material och arbete som VKT och NF-EL utfört faktureras vi 37268:-. Detta går inte på värmepumpens garanti eftersom det inte anses vara fel på själva pumpen. Orsaken till felet anses istället ligga i den omkringliggande miljön, i det här fallet fastighetens elsystem. Då blir det ett villaförsäkringsärende och Folksam ersätter oss utan knussel. Minus självrisken på 1500:-, som normalt NIBEs försäkringsbolag Arctic ska ersätta vid sådana här fall men det gör de inte eftersom värmepumpen är nyare än tre år.
När nu (mars 2015) tanken med belagd slinga är utbytt så försvinner informationsmeddelandena ”Hög kondensor in-temperatur” samt ”Problem vid periodisk höjning”. Vi ser fram emot det som bekanta erfar med sina värmepumpar (varav flera med exakt samma märke som vår), nämligen det att den ”bara tuffar på” år för år, inga bekymmer, inga mystiska meddelanden. Det där kondensor-meddelandet återkommer sporadiskt efter ett par veckor men det är tydligen normalt beteende.
Men.
Två månader efter nyinstallation av tank och slinga så kommer dessa meddelanden tillbaka. Inte sporadiskt, utan regelbundet, först tre gånger per dag och nu (augusti 2015) trillar de in tio gånger om dagen. Den har inte fått problem med den periodiska höjningen (än?). Men är detta ett tecken på samma bekymmer – beläggning på slingan? Partiklar i vattnet? Var kommer de ifrån i så fall? Hur utreder vi? Ska vi börja om från början?
Jag skriver till Hans och VKT på semestern och frågar hur vi gör nu. Han föreslår att vi sätter in ett så kallat björnfilter på inkommande vatten för att se om det fastnar någonting där, samt ny genomsköljning av tanken. Nya åtgärder, mer kliande i huvudet kostar mer pengar och jag tvivlar på att Folksam vill ersätta oss igen för vad nya åtgärder ska kosta. I Folksams ögon är ju felet åtgärdat. Jag föreslås kontakta Stefan som kanske kan göra detta som goodwill då det kanske är något skulle ha gjorts från början. Stefan lyssnar, ska fundera och återkomma.
Här är vi nu. Fortsättning följer. EDIT: Fortsättningen.
(Tilläggas bör att samtliga inblandade (utom försäkringsbolaget Arctic) bemött oss vänligt, professionellt och med en schysst och tydlig vilja att lösa vårt problem.)
Jag minns att mamma för knappa tjugo år sedan blev alldeles högröd i ansiktet när hon läste och hörde om hur Ny Demokrati ville lösa Sveriges ”problem”och hur mycket vind i seglen de fick då. Jag vill inte tänka på hur hon hade reagerat idag om hade levat. På sätt och vis är jag glad att hon slipper uppleva hela det fenomen som då var en perifer rasistisk organisation och som idag har växt till ett stort partI med en skrämmande ideologi och människosyn.
Det statliga PK-mediet Sveriges television citerar Jimmie Åkesson ur hans sommartal: ”Bland vanligt folk kokar det.” Ja, Jimmie, det kokade igår. Inte bara min middagspasta. Jag själv blev så in i helvetes jävla förb… arg att jag inte visste vad jag skulle ta vägen. Du vill stänga de illegala vägarna för flyktingar (några legala vägar finns ju inte) som flyr för sina liv från kriget. Bra idé, bygg en mur längs hela medelhavskusten så att alla som flyr denna illegala väg drunknar när de precis trodde de hade klarat den fasansfulla överfarten. En död flykting är ju en billig flykting. Men det får man ju inte säga i det här jävla landet.
Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. I hoppet finns att fler ska förstå att vi kan hjälpa fler. Men sen kommer bakslaget när jag inser är det är så många som inte vill hjälpa fler. SD-sympatisören säger ”jamen vi måste inrikta resurserna mot att hjälpa på plats”. Yeah right, jag tror knappast det är i ren folklig Sverigedemokratisk anda att fördela pengar från vård, skola och omsorg till att skicka dessa till ett annat land långt, långt bort. Än mindre om det är muslimskt.
Fatta. Snälla alla ni som ger SD sympatier. Det är krig. Folk dör. Folk flyr för att slippa dö. Dom måste ta vägen nånstans. Det går inte att stoppa. Så har det varit i alla tider, det är inget nytt. Vi har råd. Du har råd. Det handlar om att hjälpas åt.
Jag sitter och spelar in allsköns enskilda språkljud och CV-stavelser åt mitt ”lilla” logopediska app-projekt. Tur att ingen är hemma. Det låter väldigt konstigt. Jag hoppas att slutresultatet inte blir lika konstigt.
En av de sista besöken i mars var en liten kille från inlandet som hade svårt att forma munnen rätt när han skulle prata. Att härma och säga enskilda ljud som till exempel K eller Ö var inte alls svårt om han bara koncentrerade sig lite, men att lägga ihop dessa ljud till att bli riktiga ord, till exempel KÖ, var desto svårare. Följden blev att han var svår att förstå i vardagligt samtal. Vi satt där, han och jag, med mamman och pappan bredvid, och vi hade de där ljudkorten framför oss och sa de här ljuden, om och om igen, för det mesta enskilt och var för sig, men pausen mellan konsonant och vokal blev mindre och mindre och jag visade med munnen hur han kunde forma Ö-munnen och säga K samtidigt och han provade själv och tittade på sin egen mun i spegeln och det var svårt i början men efter att han tappert kämpat några gånger så lyckades han. En omedelbar och varm känsla i mitt bröst spred sig upp till smilbanden och det smittade av sig och hans blick sa allt: Jag lyckades, jag klarade det! Så provade han igen och det var svårt igen, ett steg bakåt, men efter några repetitioner och spegeln så lyckades han igen. Två steg framåt. Och mamma och pappa uttryckte glädje och ett visst mått av tacksamhet. Mer pirrande värme i bröstet. Jag – en bra terapeut.
Leendet satt kvar på vägen till bussen hem. Samtidigt en känsla av sorg. Detta var näst sista arbetsdagen som logoped i grannstaden, jag hade sagt upp mig på grund av att vikariatet tagit slut och en erbjuden tjänst i en stad längre bort kunde jag inte ta av familjeskäl. Utsikterna att få en logopedtjänst i hemstaden var osäkra. Innebar det att den här killen var en av de sista jag fick träffa som logoped? Är en epok slut nu? Vad skulle jag göra nu?
Kontakt med logopedin i hemlänet, både med chef och logopeder, det lutade mot att kommunen skulle ersätta en pensionerad talpedagog med en logoped och när det blev ett faktum kom det ut en annons om ett vikariat för denne logoped och jag sökte. Tyckte mig ha goda chanser tack vare att jag jobbat några år just inom de diagnosområden som efterfrågades, samt med tanke på tillgången tillgängliga logopeder med yrkeserfarenhet i stan. Fick jag tjänsten skulle de dessutom plötsligt ha en manlig logoped i länet, till skillnad från ingen alls. Nå, jag blev ju kallad till intervju, två och en halv månad efter inskickad ansökan.
De som känner mig kan bekräfta att jag som person är något reserverad och inte den mest sprudlande, entusiastiske och extroverte, jag är mer av den tänkande, betraktande och lyssnande sorten. Vad ger det mest positiva och bestående intrycket under en trekvarts intervju, där jag inte fick fler utmanande frågor än den om vem jag är, vad jag kan och mina bra/dåliga sidor? Jag pratade på och intervjun tycker jag gick bra även om man alltid funderar över hur man framställer sig själv och vad man väljer att ta upp.
Nu gick tjänsten till någon annan baserat på magkänsla framför reell yrkeserfarenhet och jag ska försöka låta bli att grubbla över vad det betyder. Besvikelsen är stor och påtaglig, men jag hanterar den. Omsättningen av logopeder i stan är fortsatt låg och det dröjer troligen länge innan chansen dyker upp igen. I så fall måste jag dessutom bemästra en magkänsla.
Så känslan av en avslutad epok än mer befäst. Mer sorg. Jag minns den där pirrande terapeutiska värmen i bröstet.
I går berättade jag om något som hände näst sista arbetsdagen i Piteå i mars i våras.
Absolut sista dagen i Piteå, när jag traskade genom sjukhuset med famnen full med dokument på väg till dokumentförstöraren, stötte jag på dig. Senaste åren hade kontakten varit väldigt sporadisk, mest via facebook men tidigare desto mer i samband med paramotorflygning. Det var i sjukhusets foajé, du var på väg till en kontroll. Du undrade om jag kände igen dig. Ja, tveklöst, även om du nu inte hade något hår kvar och såg lite mindre ut. Vi hann inte prata så länge för du hade en tid att passa, men som alltid så visade du med din blick och dina alltid positiva ord i vårt korta samtal att du var en riktig vän, oaktat hur mycket eller lite vi faktiskt hade kontakt sista tiden.
Nu är du borta. Tack Pär för ditt mentorskap och vänskap. Nu får du flyga hur mycket du vill. Tankarna går till din familj och dina barn.
Det är ju EFIT två gånger i månaden – en vardag och en helgdag. Ibland lyckas jag komma ihåg när det är dags, ibland inte. Och ibland börjar jag ta Ett Foto I Timmen men efter ett tag skiter det sig av olika anledningar. Idag var en sådan dag. Larmet på mobilen fungerade inte tillfredställande, sen tappade jag sugen och det rann ut i sanden. Vissa dagar orkar man helt enkelt inte hålla reda på vad klockan är och ta en massa bilder och ladda upp och käckt kommentera.
Men okej. Jag lägger upp en bild från idag. En gammal stol i en skog.
Stockholms centralstation, onsdag morgon. En miljö där jag kände mig rätt hemtam en gång i tiden.
Det kanske varit på det här viset länge, men jag noterar att personerna som ropar ut aktuella avgångstider, varningar för ficktjuvar med mera, har ersatts med datorer och en slags talsyntes. Ihopklippta ord, onaturliga pauser mellan fraser, grammatiska fel och betoningar på helt fel ställe. Rent obehagligt att lyssna på (om man nu lyssnar, vill säga). Den typen av tal kan vara förlåtet när det rör sig om till exempel en text-till-tal-funktion på mobilen, men när det gäller offentliga utrop på en centralstation…? Nja… Det blir stelt, omänskligt och konstigt. Gör om, gör rätt.
Det blev en relativt kort stockholmsresa förra veckan, men en resa som hade sin slev av bisarra intryck, som har fått mig att fundera på en gammal mans historia och liv, och som troligen ger konsekvenser för framtiden. Nästa stockholmsresa om några veckor blir ännu kortare.
Ett av intrycken var från hemresan, då tåget var fyllt av flyktingar på väg norrut. Den unge mannen som sov i samma kupé som jag, var läkare till yrket, från Irak, och på väg till Finland för att söka asyl, eftersom det går fortare att få sin sak prövad där än i Sverige. Han såg inte fram emot mörkret och kylan, men jag hoppas han får ett varmt mottagande och inte en mänsklig mur. Han fick min mejladress. Jag hoppas han hör av sig och berättar hur det går.
De andra intrycken var av mer familjärt sorgligt slag. Upplevelser med flera bottnar. Jag ska nog skriva mer om det här framöver. Just nu nöjer jag mig med denna lite retfulla teaser. Moahaha.
Men sablar också. En sisådär sex presumtiva bilder senare kommer jag ihåg att det är en sån där dag idag. Hur ska jag göra för att kompensera detta? En bild i halvtimmen? Nja, det blir kanske lite för stressigt. Jag får helt enkelt låtsas som ingenting och börja fotografera en gång i timmen. Vi kör lite noir den här gången.
Mona fick bestämma var ljuset skulle stå. Bland ljungbladen, i lagom avstånd till, men ändå tillsammans med, andra ljus, andra älskade bortgångna.
Sen kunde hon inte hålla sig längre, benen sprattlade och hon ville springa, eller i alla fall röra på sig. Mitt i springet anade jag små ögonblick då hon faktiskt sög i sig det stjärnlika landskapet av tända ljus på Alhems sluttningar, som är en av de vackraste kyrkogårdarna jag känner till. Mitt i bland pelarliknande tallstammar ägnade hon en bra stund åt att klättra upp och ner på en mur, jag var stora björn och hon var lilla. Men jag fick inte prata med den där rösten, jag skulle prata vanligt.
Hemma, innan vi for dit, fick hon titta extra noga på det där porträttet av farmor som sitter uppe i vardagsrummet. Hon bor här sa hon. Ja, på sätt och vis, men hon bor också väldigt, väldigt långt bort. Och hon älskar dig, sa jag. Jag älskar henne också, sa hon.
Hej ba. Två inlägg under november 2015. Händer det ingenting i livet?
Jo, det kanske är det som är grejen. Det händer grejer. Kanske en aningens lite för mycket grejer. Alltså, det inte nåt jag inte hanterar, men grejerna som händer är sånt som jag inte riktigt är van vid. Det rör sig nödvändigtvis inte om några negativa grejer. När jag tänker efter så är egentligen inget av grejerna som händer speciellt negativt, men grejerna kräver energi. Energi från tanke och det mentala. Spänningen som uppstår av denna energi, den är svår att släppa när jag behöver, och när jag väl lyckas blir jag trött, slut.
Ett litet inlägg på julafton måste man ju drista sig till. Det händer fortfarande mycket grejer och konstigt vore ju annat i en decembermånad. Det övervägande positiva vägde tyvärr över till att bli en smula mindre positivt – hela månaden hittills med start första lucköppningen har jag fått dras med halsont, lågenergi, svullen näsa och svalg, hosta from hell, lock i öronen, brusten röst, ögoninflammation och nu har inflammationen hittat in till bihålorna. Allt på en gång (förutom feber) och dessutom i flera veckors tid. Jobbigt men framförallt otroligt frustrerande och hindrande. Sånt här påverkar humöret. Jag blir sur. Jag får istället glädjas åt att Den Långa Rödhåriga för första gången på mycket, mycket länge känner sig frisk.
Utöver detta visade sig inte ”taxiprojektet” vara så lättsamt som jag trodde från början. När verkligheten kröp sig på. Många faktorer bidrar till detta men idag är det ju julafton så jag säger stopp till fortsatt negativism. Efter nyår tar jag tag i det här. Då kör vi Bosse med full gas.
2015 var bannemig ett konstigt år. Den spontana känslan är att det var lite av ett kräftgångsår. Icke desto mindre fyllt med glädjeämnen och upplevelser. I detalj ska jag med idel ofullständiga meningar förmedla årets mest minnesvärda händelser, i icke kronologisk ordning:
Slask-o-isvinter men med minst en snökanon.
Egenuppsägning med frimånad.
Semmelwrap.
På tok för lite skidor.
Trädfällning och bål på is.
Stora Sjöfallet i vinterskrud.
Sista patienten.
Bosse.
Fågeltwitter, Bara sport och nya ögon på barock.
Färdigmålat hus.
Bror- och brorsdottersbesök.
Nordviks-, Cinclus- och Wahlbergshäng.
Star Trek, inklusive utställning i källartrappen.
Smultron, äpplen, tomater, pumpor, fysalis, krusbär och vinbär.
Iskallt men tappert havsbadsbad.
Stenbergsbesök.
Världens längsta linbanetur med W.
Logopedchefsmagkänsla.
Regnig husvagnssemester i Dunderklumpens spår.
Taxi.
Morbrorsbegravning.
Pelle Propeller-begravning.
Tegelhuskaos.
Värmepumpslångbänk.
Med reservation för ev tillägg.
Men nu byter jag vy. Jag blundar för en stor del av det som varit och väljer att se framåt. 2016 blir förhoppningsvis ett år med ljus, hårt men roligt arbete, lättsamhet, mer glädje och drömmar som uppfylls.
Hem