Där, bakom händerna och halvt inne i munnen, gömmer hon en tortilla. Efter några dagar med feber är hon nu redo och peppad på morgondagens resa till Jokkmokk imorgon. Se film i bilen, gå på marknad, titta på renar och gå på konsert med Sofia Jannok. Och eventuellt klättra i en snöhög. Alla tiders!

Enligt uppgift skulle det bli ännu trängre imorgon lördag. Men det här räckte, ändock på ett rätt mysigt vis. Femton minusgrader, en marknad med en lite högre kvalitet än den vanliga sommarplastmarknaden i var och vartannat samhälle, samt folk i kolt. Jokkmokks marknad, för 413:e året i rad.

Det tar cirka 30 sekunder att i lugn och ro åka från toppen av backen till liftstationen längst ner. Men de har fantastisk gott fika.

Bästa kompisen L med pappa C kom för bland annat lite pulkaåkning i midvinterkylan. Den Långa Rödhåriga har här just med berått mod kastat sig utför backen. Vi andra tittade på.

Nu var det länge sedan jag gjorde en sån här. Säg hej till Saru, tf befälhavare på U.S.S. Discovery. Är en kelpian, som har en unik biologisk förmåga att känna av fara. Star Trek: Discovery (2017-).

Vi noterade att takreglarna i av den förra husägaren hemmasnickrade altanen sviktade lite. Jag noterade närmare en meter djup snö ovanpå taket. Bort.

Jamen det här var ju en najs liten lunchtur.

När jag liks var i stan och jobbade passade jag på att svischa omkring på skidspåren där, innan hemfärd. De 20 minusgraderna på förmiddagen var nu blott tolv, så det var ju riktigt behagligt. Och utsikten från Nöppelberget kan man ju aldrig klaga på.

Middag hemma. Efter veggogrytan (V skulle ha varit stolt!) bjöd Mona på efterrätt med mandelmasse-, mango- och chokladkladdkakehjärtan. Och vispgrädde.

Ty den åttonde februari firar vi bröllopsdag. Fruktbröllop (4 år). (Det var ju frukt i efterrätten!)

Vi firar dock inte att mamma farmor gick bort denna dag för tretton år sedan. Jag saknar dig. Vi saknar dig.

Efter att ha sett en före dettas svägerskas föreställning for jag hem och så såg vi The Cloverfield Paradox. Skönt med en rymdskräckis utan otäcka djur… Eller…

Här står hon, på toppen av Storklinten. Det är blandade känslor. Mest pepp inför nedfärden och hänförd över utsiken. Strax skulle hon dock bli varse en ny känsla i livet – höjdskräck – vilket hon hanterade så bra som hon kunde. Ner kom vi ju. Och hon hade lärt sig ohyggligt mycket idag. Stolt pappa.

Jag har en Spotifylista till vilken jag lägger till musik då och då som jag (i alla fall just då) tror skulle vara roligt att arrangera till kör (om det inte redan finns förstås). I mitt fall handlar det i så fall om att ta in musikverket i det utmärkta (men något dyra) musikskaparprogrammet Reason och börja knåpa. Vi får se om det kommer ut något verkligt från det här. Det var nio år sedan jag arrangerade något för kör.

Efter förslag från hyfsat ”närstående” logoped (som ofta använder Boo i sitt arbete) jobbar jag nu med att få Boo lite mer överraskat levande, för att få barnen att stanna kvar ännu längre i det appen gör, nämligen träna uttal och koartikulation. Så här kan en kodsnutt för animation se ut. ”Jamen det här går ju jättebra!”, säger Boo.

Det är den där dagen idag. Jag åt två. Givetvis som hetvägg.

När ett hål, vari vi skyfflar ner den snö som fallit på vår garageuppfart, blir fullt, ja då får man gräva ett nytt hål. Och få en massa konditionsträning på köpet.

När vi nu går mot ljusare tider attackerar solen plötsligt min arbetsmiljö. Rutinen brukar vara att dra igen gardinerna, men idag hanterar jag det på ett lite trevligare sätt:

Efter lite skärmputs och lunch ger jag mig ut för en liten lunchtur. Anammar attacken. Inte dumt alls.

Efter en heldag nere i källaren var det mysigt att krypa ner i soffan med sin älskade och njuta av lite… rymdslakt. Alien: Covenant.

För x:e året gick vi idag ett folktåg under det som slutat heta Snow Pride. Under en bra stund såg jag bara regnbågsfärger.

I väntan på att S & N skulle komma och hälsa på arrangerade hon en skattjakt runtom i huset.

Prosit.

Idag gick jag högre. Skalade av ungefär två tredjedelar, resten fick utgöra tryckutjämning vid gång med skor på ömtåligt (?) tak samt halkbekämpning. Att gå på plåttak kan vara rätt halt. Jag skulle i och för sig landa rätt mjukt ifall jag halkade ner, snödjupet därnere är nu nästan två meter (tack vare nedskottad snö), men jag kände mig inte så värst äventyrlig just idag.

Den här individen vet hur man sträcker och vrider sin kropp 180 grader i vilande tillstånd.

Jamen då var man uppe på ett tak och skottade igen då. Denna gång med säkerhetslina runt midjan.

Imorgon tänkte jag åka skidor från Skellefteå till Skelleftehamn. 17 kilometer ungefär. Det gäller att klä sig.

Ett gäng tappra gör sig redo för dryga en och halva milen till Skelleftehamn. Det låter inte så långt, men när termometern kryper under tjugistrecket glider inte skidorna så värst bra, vilket jag hörde flera medåkare kommentera. Kärvt, var ordet. Men jag kom i mål, bland de sista som vanligt, med den exakta tiden 1:32:37. Det tog elva minuter längre tid än sist. Men jag vann minsann ett par skidhållare i målgången!

Vi skidade till en grusgrop fylld med snö att åka madrass i.

Ikväll var vi – kors i taket – inte sugna på någon form av Star Trek så vi rattade in en dokumentärserie om sidenvägen på UR Play. Sevärt.

Man har en rätt bra tillvaro när man kan följa med familjen och spontanäta lunch i byns kioskcaféloppis.