Det Långa Rödhåriga har köpt en ny krukväxt. Om man gnuggar lite försiktigt på ett av bladen så börjar det lukta Coca-Cola. Jag har inte bestämt mig för om det häftigt eller läskigt.

Igår företog jag resan medelst bil från långt norr om polcirkel till ungefär lika långt söder om polcirkeln. Ledighetskänslan infann sig icke bakom ratten, ty i så fall hade jag väl kört av vägen. Inte heller när jag äntligen var hemma, ty då var jag trött och kände mig låst till sängplats. Idag har jag övat att inte ha några omedelbara planer för dagen, att inte ha några tider att passa. Åtminstone inte förrän sent på eftermiddagen, då Syket inledde årets 20-åring, Trästockfestivalen. Den Långa Rödhårigas barndomskamrat C (som aldrig missar en Trästock trots att hon numera bor i en helt annan del av Sverige) kommenterade att Trästock är som en helt egen årstid. Det är vinter, vårvinter, vår, sommar, Trästock, sen sommar igen, höst och så vidare. Det kan jag skriva under på.

Imorgon fortsätter inte-hålla-koll-på-klockan-träningen. Den äger rum under fyra timmar i en gummibåt på en älv nära mig. Färden avslutas med surströmmingsfest i en nybyggd veranda. Jag äter fortfarande inte surströmming, men som tur är jag inte ensam om det i sällskapet.

I skrivande stund (20:32) stannar tåget till i Murjek på sin väg upp till Gällivare och Kiruna. I vagn 61 plats 48 (naturligtvis 1:a klass eftersom benutrymmena i 2:a klass är knädödande) sitter kanske en man på väg till sitt jobb på sjukhuset i Gällivare. Han kanske tittar på en film eller läser en bok. Kanske sitter han och äter en keso men müsli eftersom han inte hann köpa något mer ordentligt i Luleå eftersom den anslutande bussen söderifrån var försenad.

Han skulle kunna vara jag. Men det är det inte. För jag är ledig. Hemma. I Skellefteå. Njuter av ledigheten tillsammans med Den Lång Rödhåriga. Och nedräkningen har inte ens börjat.

Jag tror man lyckats ta semester om man lyckas med konststycket att sova till efter klockan ett på eftermiddagen (efter att ha varit uppe till ca halv två föregående natt). Nu när jag klivit upp ur sängen återstår bara den ytterst svåra frågan: Vilken strumpa ska jag välja?

Eller också blir detta ännu en barfotadag.

Måndag, tisdag onsdag – arbetsdag och vardagkväll i Gällivare. Kvällarna fylls med utpustande från dagens arbete, kanske ett löp i skogen (så länge det är ljust efter jobbet), fikonsurfning, handla, äta, sova.

Torsdag – utgörs till stor del av resande (ca 6 timmar) till staden där jag bor.

Fredag, lördag – hela helgdagar. Kopplar fullständigt bort livet under ovanstående dagar. Går i en skog, flyger lite, ser en film eller tre, hälsar på folk, bara hänger med Den Långa Rödhåriga och Pudeln.

Söndag – till stor del ledig dag hemma men tillika ungefär lika mycket resande (ca 6 timmar).

Slut på meddelandet.

Och där slog klockan tolv.

Helgen förlängs genom att denna månads APT som vanligt förläggs till en konferenssal i Sunderby sjukhus (Världens modernaste sjukhus 2005). Det betyder att jag inte behöver åka till jobbet redan på söndageftermiddagen. Bussen går istället imorgon bitti, med anslutande bilskjuts från Piteå. En helg innehållandes fyra sovnätter i sängen hemma alltså, bredvid Den Långa Rödhåriga.

Tredje advent ägnades åt julgransintag och lussebak. Granen är en enkel rödgran inköpt på blomsteraffären och garanterat fri från rävkiss. Den ser frisk ut. Vi har varit noga med att göra en snittyta och skåror och borrhål i botten, sänkt värmen i vardasrummet och sprejat den intensivt med blomstersprutan. Den är ju döende, men vi gör allt för att den ska få leva så länge som möjligt.

Och lussebullarna blev ofantligt smaskiga.

Rapport från granen: Eftersom en nyintagen gran är väldigt törstig efter chocken att gå från någon minusgrad till runt tjugostrecket, så måste Den Långa Rödhåriga, som under veckodagarna har underhållsansvar i vårt penthouse på Getberget, vara mycket noga med att se till så att den inte dricker så pass fort att det blir torrt i foten. Ty då uppstår luftemboli och granen kan vara död innan vi hinner ropa Hej tomtegubb… En utmaning uppstår då Den Långa Rödhåriga måste, efter ett par veckors mystisk sjukskrivning, återgå till arbetet bestående av 24-timmarpass, och följdaktligen inte kan vara hemma och fylla på. Är man smart (som vi är) så fyller man en 1,5 liters PET-flaska och ställer upp och ner i julgransfoten. Då sköter den sig själv lite mera. Det säger tydligen *klunk* lite då och då, då granen bestämmer sig för att dricka lite till.

*klunk*

Granen blir mer än bara ett jättekonstigt prydnadsföremål i vardagsrummet. Den blir som en familjemedlem som gör lite väsen av sig då och då.

*klunk, klunk*

Hej granen, har du det bra?

*klunk*

Härligt.

Förutom att upptäcka att det i Skellefteå nu finns dubbelt så mycket snö jämfört med Gällivare, så möts jag vid hemkomsten av en trevlig överraskning – vår älskade julgran, som vi tog in hela två veckor före jul, har skitit i att släppa alla sina barr lagom till trettondagen, utan istället börjat skjuta massor av små ljusgröna, fina skott! Åååå! Ett bevis på att vi skött den snyggt, vid tiden för intagandet sågat upp en ny färsk snittyta samt borrat några hål för att optimera vattenupptagningen, plus försökt se till att den aldrig blir torr i foten, ty då skulle enligt uppgift luftemboli uppstå och den skulle ha börjat må dåligt. Klart den barrar lite, men inte mer idag än dag ett. Barren sitter envist kvar om man försöker dra i dom.

Det vettetusan hur jag kommer att känna då det är dags att slänga ut den. Sorg? Den har ju blivit som en familjemedlem, här i vårt penthouse på Getberget. Glurg.

Idag är det Tjugondedag knut. Det är då man ska ha tröttnat rejält och slänga ut julen. Det är även idag som man kallblodigt ska mörda sin julgran. Ut med skiten. Du har förgyllt vår vardag med doft och liv, men nu räcker det. Du ska dö. Du platsar inte längre i vårt liv, i vårt hem. Det spelar ingen roll hur många väldoftande neongröna skott du skjuter ut. Du ska slängas ut från balkongen och dö frystorkningsdöden. Långsamt men säkert.

Men neeeeeej! Du får inte dö!! Du måste stanna kvar här hemma! Jag vill fortsätta höra ditt glurgande, jag vill känna doften av dig varje gång jag går förbi, jag vill känna dina nya mjuka, nästan ludna barr som kommer i tusentals, överallt i kvisttopparna, framförallt högt upp. Jag känner och hör dina försök att övertyga oss att låta dig stanna kvar hos oss!

Nu har vi dödat den. En vecka och två dagar den senare än vad som är konventionellt åkte den ut. Nu står den ute på balkongen och dör uttorknings- och förfrysningsdöden. Till på köpet så halshögg vi den innan. För säkerhets skull, liksom. Och det bisarra slutar inte där – det halshuggna ”huvudet” har vi satt i en vas med vatten på vardagsrumsbordet. Allt för doftens och det neongrönas skull.

Öron-Näsa-Halsavdelningen på Gällivare sjukhus. Längre bort i korridoren bortanför logopedernas hörn, förbi audionomernas kontor och labbar och hörcentralen ligger ett rum med ett akustikbås som de använder för att göra audiogram. På väg in i rummet ligger en toalett och duschrum som personalen kan använda. Precis som alla rum så har även denna plats sin unika doft, i det här fallet en klinisk rent-lukt, handsprit, en sällan använd dusch och engångshandskar. Det var här jag gick på toa, gick undan, och laddade för min allra, allra, allra första patient under utbildningen. Det var snart fyra år sedan. Det var tunnelseende, det var en halv panikönskan att kunna försvinna, att kunna hoppa över den närmsta trekvarten, nervositeten var total. Jag minns inte alls besöket, vem patienten var eller vad vi gjorde. Jag vet bara att det handlade om barnspråk, ty det var temat för praktiken. A-L utförde sitt uppdrag som handledare för första praktiken på exemplariskt sätt, hon andades trygghet, man fick utrymme att andas, reflektera, känna in rummet, före och efter. Vid sidan om kom själva diagnosen, barnspråk alltså.

Igår återvände jag. Doften i rummet var densamma, åtminstone före utfört ärende. Men nu var läget ett annat. Då var det en början, den här gången var det ett avslut. Ett års vikariat som leg logoped på Gällivaremottagningen var inne på sista dagen. Ett år då varje vecka hade varit uppdelad i en hemmadel och en bortadel. Hemmadelen var semester och nästan totalt avkopplad och bortkopplad, ofta och helst tillsammans med Den Långa Rödhåriga, från den andra delen, bortadelen, som bestod av arbete under dagarna och en diffus tillvaro under kvällarna i ett före detta äldreboende med temporära sambos i form av läkar-, sjukgymnast-, sjuksköterske-, arbetsterapeut eller logopedstudenter (under hösten även i form av polske AT-läkaren M vars namn jag pinsamt nog lärde mig efter alldeles för många veckor). Nu stod jag och spritade händerna och funderade på då och nu. Nu. En annan person, terapeut, behandlare, mer skinn på näsan, långt mycket vidare perspektiv än bara tunnelseende. En klart ökad professionell självsäkerhet (med ödmjukhet!), en ny andning bara de senaste månaderna. Hade just fått en fin Gällivare-t-shirt och ursnyggt avskedskort som K scrappat ihop. Där stod:

Ett år går i rasande fart,
tänk att du redan jobbat klart.
Från början små trevande steg på vägen,
nu en ökad säkerhet i alla lägen.
Det har varit ett nöje att ha dig här,
lycka till vart än vägarna bär!

Nu har jag och Gällivare gjort slut med varandra. Och visst är det med sorg jag lämnar. Eldprovet är gjort. Jag är oerhört tacksam för allt jag lärt mig, och jag har lärt mig rentutsagt skitmycket. Jag hoppas glappet till nästa utövande inte blir för långt, var och i vilken form det än blir.

Samtidigt är jag glad att kunna vara hemma, hemma, hemma. På heltid. I samma stad, dygnet runt. Få en veckotillvaro som inte är upphuggen i två. Jag är glad, Den Långa Rödhåriga är glad, jag tror bestämt att fler än vi är glada, även sådana som inte vet om det ännu. Ännu icke namngivna.

Välkommen hem, jag!

Att vi nu går in i en ny månad, ett nytt liv, firar vi genom att göra en EFIT – Ett Foto I Timmen. Egentligen ska detta göras under två förutbestämda datum i månaden, men jag tror inte någon skäller på mig för att jag avviker från schemat eftersom jag dessutom fyller år i dag. Jag uppdaterar inlägget löpande under dagen. Så här började den:

9:24 Normalt vaknade jag tidigare än såhär, men jag hade haft lite svårt att somna om efter att ha legat vaken onödigt länge från småtimmarna. När jag väl somnat dundrade Den Långa Rödhåriga in med varm choklad och ett tårtljus i ett singoallakex. När ljuset brann ner till kexet började sylten koka. Lustigt. Jag har aldrig sett sylten i ett singoallakex kokat förut. Dock oätlig. Stearinblandad singoallasylt.

10:24 Pudeln är, kors i taket, mer morgontrött och morgonsur än människorna.

11:31 Jag hade, dagen till ära, tänkt ta mig en skidtur idag. Men nä. Tejpen på skidornas fästzon är icket anpassad till sju komma två plusgrader. Med största sannolikhet nollglid. Och jag har ingen lust att börja kladda med klister. (EDIT: Termometern ska dammas av under dagen.)

12:32 Dagens första (och enda?) födelsdagspresent. En Dark Night Surprise Egg. Han kastar kaststjärnor tror jag. Ägget var inte av choklad men det innehöll förutom Läderlappen några fladdermus-sockerbitar. Mmmmmsocker.

13:30 Lite additional fördisk innan tårtbak.

14:32 Tårtbakerskan kom och satte igång och bakade tårtbotten. Vrooom. Den måste vara mjölkfri, och det finns inga sådana att köpa. Då får man göra en egen.

15:27 Toan var i skriande behov att skuras, så vad gör man?

16:27 Osvenska jättejordbuggar fick delas itu för garnering av framtida tårta. Stressfaktorn var något förhöjd – snart skulle tjocka släkten komma.

17:33 M släppte iväg en egenuppblåst ballong. Lyckan var fullständig. Men ballongen flög och gömde sig och ingen vet var. Den lär nog hittas om något halvår, dränkt i damm. M fick snabbt erbjudande om ny ballong. Oklart om hon antog erbjudandet.

18:37 R ägnade sig med magen full med tacos åt musikaliska äventyr med trumpet och klaviatur, och antog i samband med det även sociala utmaningar, framförallt med siblingen. Efter en kort pratstund övertalades han att posa för mig och kameran, enkom och allena och utan inblandning av någon annan. En herre med tilltagande funderingar om livet och omgivning och sig själv.

19:11 Man kan misstänka att de små trängtade efter tårtan, och så gjorde även de vuxna. Inte så stor i diametern, men rätt så hög, ca 15 centimeter. Tårtornas skyskrapa. Mörk choklad varvad med drottningssylt toppad med jätteblåbär och osvenska men ändå supersöta jordgubbar.

20:45 Efter hemgång av både unga och gamla gäster berömdes Pudeln för att ha lyckats hålla sig i över sex timmar. Han hade säkert kunna hålla sig längre om han hade vetat hur det såg ut ute. Slask deluxe i tövädret. Vår pudel gillar inte att bli blöt.

21:33 Den Stora 40-årspresenten från Den Långa Rödhåriga med familj. En bräda med hjul. Precis vad jag hade önskat mig. Ett tecken på 40-kris? Ska karln börja åka skate?? Nej. Snarare en symbol att ta med sig skidåkningen från spåren i snötäckta vinterskogen till landsvägarna i sommar.

22:32 Dags att ”koppla av” med Belinda som pekar och säger vem som ska får avbryta någon annan i svt:s Debatt. Man diskuterar bensinpriser. Oj, vad dom är upprörda.

23:35 Vissa har förstått det här med att gå och lägga sig. Gonatt.

Fyrtio år och en vecka gammal. Och för fyra dagar sedan kom en massa människor på besök. Det inleddes med hämtning av W på en flygplats, fortsatte med besök av vuxna och barn som smaskade i sig hembakta semlor och saft och kaffe. När eftermiddagskalaset var över tog de som skulle föra över sig själva till kvällsfest sig en tupplur i vår säng respektive kökssoffa. Intermezzo under sena eftermiddagen/tidiga kvällen med pauspizza. Under kvällen ramlade det in en massa människor med hjärtliga gratulationer och en och annan present. Egotrippstipsrundan bestod av fjorton frågor och de flesta frågor kunde man ta reda på på plats, men några var man hjälplös inför om man inte kunde svaret rakt av, men då rörde det sig om ren kuriosa som man fick reda på under rättningen. W vann tipsrundan såklart, imponerande tätt följt av M. Gästerna fick äta mer semlor och jag tolkade omdömet som att de var ”ovanligt goda för att vara hembakta”. Fluffiga och söta. Lösningen förefaller vara dubbelt så lång jäsningstid av både deg och bullar jämfört med vad som står i receptet samt applicering av grädde just före servering. Kvällen bjöd även på baklängesmusikmatch och en omgång Tabu.

Själv är jag tacksam för de fina, intressanta och goda presenterna jag fick, och inte minst och framförallt för alla de som kom och uppvaktade och bara var där. Det gör mig rörd. Tack, tack och tack! Allra mest tack till W, som skulle ägna sig åt alpina förlustelser på Ramundberget veckan efter – gjorde sig besväret att åka en nätt liten omväg på ca 115 mil (inklusive flyg Stockholm – Skellefteå) för att vara med på min fest. Det betyder mycket.

Vi lät ett ett anslag sitta på vår dörr under ett par timmar i förmiddags.

Den var inte i första hand till för att vara en påminnelse till det tidningsbud som åtta gånger den senaste månaden glömt att stoppa ner en morgontidning även i vår brevlåda. Det var inte menat att säga ”hallå, här också, vi ska också ha en” när budet kommer vid halvsextiden på morgonen och sticker ner ett exemplar i grannens brevlåda (ca 1,5 m till höger om vår).

Varje gång den uteblivit har vi ringt Tidningstjänst AB och bekantat oss med den trevliga kvinnan som oftast svarat där. Första gången var första dagen vi överhuvudtaget skulle få tidningen (och det bådade ju gott). Numera vet hon mycket väl att det bor en Ljungblad på Getbergsvägen 3, och har kommit med en möjlig förklaring till varför vi har dessa telefonsamtal. Hon tror att vårt namn står på något ”avigt” ställe på en utskriven lista som tidningsbuden har över vilka som ska ha tidningen, och därmed missar just oss. Kan så hända, men vi skulle ändå föredra att ha tidningen på dörrmattan varje måndag (utom söndag) istället för att ringa och be att få den i efterhand. Och även bespara besväret för den-som-nu-måste-göra-det att köra iväg från tryckeriet till Getberget för att leverera ett enda exemplar.

Så nej. Vi satte inte upp anslaget för att tidningsbudet slarvar med att läsa sina listor. Anslaget ska inte behöva sitta där för dennes skull. Vi satte upp anslaget för att lite halvlustigt och otydligt signalera till den-som-måste-köra-ut-med-en-enda-tidning-i-efterhand-under-förmiddagen att vi vet att detta är ett i-landsproblem men att vi börjar tröttna.

Nu har vi kommit hem.

Och det är så mycket känslor, ängslan, glädje, lycka, trötthet, hunger, i luften så det är svårt att sortera. Jag väljer väl att pytsa ut en del av detta här tids nog, när saker har landat.

Status just nu är i alla fall att vi försöker komma ner på jorden, här på sjätte våningen. Det lyckas väl ganska bra hittills.

Och ja, hon har ett namn. Och det är inte längre Krabaten.

Skickade just iväg detta mail till Tidningstjänst AB, Skellefteå:

Hej! Jag undrar om det är obligatoriskt att ha en fyrkantig gulröd klisterlapp med bokstäverna ”NV” på sin dörr/brevlåda om man prenumererar på Norran? Häromdagen, efter att ha anmält utebliven tidning, hade något satt dit en sådan dekal på vår dörr.

Jag vill inte verka gnällig, men jag vill själv bestämma vilka lappar och dekaler som sitter på vår dörr eller inte.

Jag uppskattar tidningsbudens arbete enormt och förstår att dekalen är en hjälp för dem att stoppa rätt tidning i rätt brevlåda, men ni har väl listor på vem som prenumererar på vad?

Svar dröjde inte:

Hej!

På området där du bor skall inte märktejp användas, vi ser till att den plockas bort inom kort.

/Mattias

Seger!

Kriget mot tidningsbuden tidningsbuden (vars arbete jag som sagt dock uppskattar enormt). Lappen som enligt utsago för en vecka sedan skulle tas bort ”inom kort”, den sitter kvar. Nytt mejl till Tidningstjänst AB i Skellefteå:

Är det ok om jag tar bort den själv?
/thomas

Fortsättning följer förhoppningsvis.

Hoppsan då. Inte varje dag man shoppar ett hus. Vi firar med pölsa och rödbetor.

Foto: Fastighetsbyrån Swedbank

Jag tittar gång på gång på föregående inläggs bild på huset vi just köpt. Alldeles nyss gjorde jag det igen, och utbrast:

– Men hallå, har vi KÖPT det här huset???

Den Långa Rödhåriga svarar:

– Ja, visst är det konstigt?!

Mona svarar:

– Bwäbwäabädädäjäje…

Klart det känns lite overkligt. Men utan några som helst obehag. Helt rätt. Helt värt. Vilken grej. Vi ska bo där. Det är vårt. Wow.

En vacker påskdag dag så såg jag ut som en lagom sur och aggressiv pundare. Jag beslöt mig för att klippa till mig och snygga till mustaschen. (klicka på bilden)

Så jag gjorde det. Sen begav vi oss ut i det vackra påskvädret. Solen sken från en klarblå himmel, och vi vandrade längs en av de tal(l)rika skoterspåren i Drängsmarks tallhedar. Det gick inte så fort, ty Mona har inte lärt sig gå ännu.

Och istället för att krypa fram så intresserade hon sig mest för underlaget.

Nåja. Vi tog henne i bärselen och gick vidare. Plötsligt skymtade vi ett rött hus mellan björk- och tallstammarna.

Huset såg väldigt bekant ut. Vi gick närmare. Kan det vara det huset vi snart flytta in i?

Men jo! Där ska vi bo! Snart! Vi kan knappt bärga oss! Det riktigt spritter i kartongbärararmarna!

Ibland tar man en paus från inläggandet av olika anledningar. Man har inte tid, eller så har man inte ork. Eller lust. Den här sidan har inte blivit påfylld på nästan en månad. Varför inte? Jo, det var just det. Brist: Tid. Lust. Ork. Det har varit en lite kämpig tid fram till min första semesterperiod. Då har aktiviteterna på den här blå sidan fått prioriterats bort.

Vad har hänt då? Ja, det ska jag tala om i korta ordalag:

Förvärvsarbetet på logopedmottagningen i Piteå har fortsatt. Jag är ganska ovan vid att jobba heltid, och det märks vid arbetsdagarnas och arbetsveckornas slut, även om det nu under våren varit få femdagarsveckor. Många helgdagar, klämmisar och en utlandsresa. Och jag trivs på mitt jobb. Eller gör jag? Försöker jag intala mig det? Okej, jag avvaktar med att säga hur jag trivs tills att jag eventuellt fått upp ångan igen till hösten. Nämnas bör dock att  jag är lite halvbitter över att mina arbetskamrater ”misslyckades” med att gemensamt planera sina semestrar så att den som hade minst att säga till om (vikarien) (jag) skulle slippa jobba helt ensam på mottagningen i fyra veckor under juli månad. (Men okej, under en av dessa fyra veckor har de förbarmat sig över mig och lovat att komma in några enstaka (3) dagar.) Så min semester är uppsplittrad i två. Just nu avnjuter jag en tvåveckors runt midsommar (och det kanske är talande att jag börjar om att skriva just nu när jag hunnit vila upp hjärnan några dagar). Gott nog. Den ljusaste och grönaste tiden. Göken kokoar, fåren bräker, syrenerna sprider sina dofter, pionerna exploderar, midnattsdimman tågar stillsamt över tjärnen (se nedan). Jag tar ett kvällsdopp från egen brygga då och då. Klipper lite gräs. Hamrar fast lite golvlist. Packar upp ännu en flyttkartong. Något flyg har jag inte hunnit eller haft lust till. Mona har börjat ta sina första steg. Hon säger ”tack”, ”hatt”, ”titta” och en himla massa andra oförståeliga saker. Hon spexar och skojar och klappar och kramas. BVC-sköterskan mätte upp 80 cm häromdagen, en bit över två standardavvikelser över genomsnittslängd. Hon är en lång tjej, såklart. Och det är klart att jag saknade henne då jag och Skellefteå kammarkör reste ner från högsommarvärmen i Skell till ruggregnet i Österrike för att tävla i körsång för några veckor sedan. Vi vann två diplom på silvernivå vilket kören ska vara nöjd över. Det var en trevlig resa, trots att Donau svämmade över sina breddar och trots att jag med infektion i halsen mimade mig igenom flera av låtarna. Några fler resor är inte planerade i detta nu. Kanske en biltur någonstans i augusti. Imorgon (idag) reser vi i alla fall till Hökmark och dansar runt stången där. Fortsättning följer.

Så här ser en midnattsdimma ut:

Gott nytt år!

Från altanfönstret, som blev vårt i april 2013, kunde man se isen smälta, löven spricka, badkläder på strecket, gräset klippas, träden färgas av höst, första, andra och tredje snön samt en kollektorslang på nylagd is. Året har varit fantastiskt och Ljungblads hoppas på ett icke sämre år 2014.

Gårdagens tilldragelse var, inte minst nere på isen, mer makalöst mäktigt än vi hade kunnat föreställa oss. Det här bär vi med oss länge, länge. Tänk vad man kan åstadkomma med lite vatten, några hinkar och ett åk-tefat. Buffébordet bågnade av alla godsaker, fast av någon skum anledning hade vi inte tid att smaka av alltihop. Istället smakade vi av alla goda vänners närvaro. Tack alla som var med! Tack alla som hjälpte till!

En mer fullständig bröllopsberättelse och foton (bland annat av vår gode vän och fotograf Christer Dahl) kommer så småningom på en bröllopshemsida nära dig.

Det här är konst.

Ett års filmprojekt är över! Premiär i detta ögonblick i en tub väldigt nära dig. Klicka gärna upp till fullskärm och ändra till hög upplösning (kugghjulet nere till höger).

Under hela 2014 togs alltså en bild om dagen (typ) från glasaltanen mot trädgården i nordväst. Idatjärn skymtar till vänster. Vägen in till Drängsmark och Hemträsket till höger. Bilderna tog av Ida och mig med en GoPro HD Hero, redigerad med Adobe After Effects. Musik av mig.

Se även 2013 års film, i en annan vinkel mot tjärnen:

Nu är det en vecka kvar av min så kallade arbetsfria månad. Vad som händer sen är lite ovisst, men fram tills dess är det bråda dagar att hinna så mycket som möjligt av mitt projekt. Så här ser min arbetsplats ut:

En dator, ett ritplatta, några android-enheter, ett IPA-alfabet, anteckningar och en massa andra papper. Och sjöutsikt.

Då grusvägen kom till byn.

Klockan hann bli halv elva innan jag lyckades erinra mig om att det minsann var EFIT idag. Efter allt flängande i veckan blir det en hemmadag idag. Huset behöver städas.

När det är lunch lägger jag ner arbetet för en stund och tar cykeln till Centrumhörnan. Vi beställer en souvas till mamma, en panini till mig och en varm macka till Mona. Gott!

Så här i slutet av augusti så är det verkligen hög tid att skörda frukterna. Krusbär, svarta vinbär, rabarber, squasch, gurka, fysalis, tomat, bönor, morötter, rödbetor?, och naturligtvis äpplen. I år passar vi på att palla äpplena innan de faller ner och går sönder.

Jag beskar ett äppelträd idag. Underhållningen under tiden kunde man inte klaga på! (och oj vad stor hon ser ut på den här bilden)

Den här soffan har varit beige i tolv år. Helt plötsligt är den inte det längre. Häpp!

Klart man stödjer den ultralokala handeln och köper tre stycken räkmackor á 75 kronor.

Den tillfälligt nya världsordningen gör en del förvirrade. Han står och glor länge, länge på plasten och det som skymtar bakom. Vad sjutton är det som händer?

Hela familjen hostar ikapp. Hade jag orkat så hade jag varit på repetitionshelg med Skellefteå kammarkör och Gammbyssa och repeterat ABBA som gästspelande bas – ty min tenorstämma har tillfälligt tagit semester, långt, långt borta. Men jag hade förmodligen förstört stämningen med mitt hostande.

Sen räcker det med att går ut på balkongen och andas in lite nollgradig frisk luft för att rören ska dra ihop sig och riva upp några hostattacker till. Det är från balkongen jag tagit denna bild. Lokala snöskoterförare – motorburen ungdom? – har gjort ett försök till konstverk på tjärnens is. Därmed var det kört att ge sig på min holländska systers förslag att göra något kreativt av en stor yta snö.

Ett lagomt stort flygplan landande på en sketen liten flygplats och en yrvaken kör stapplade ut, helnöjda efter en långhelgs egotripp i Amsterdam. Tack, SKK!

Ett hörn i vårt hus. En vissnad liten midsommarstång, en kandelaber, ett par betongdjur, lite gammalt påskris, några krukväxter, en tavla, en fjällpanelvägg, en ljus gardin mot ett ljusare fönster, en katt i ett fat.

Jag tröttnar aldrig på utsikten från gäststugan. Kvällar efter regnväder är svårslagna. Och det bästa av allt är att stugan oftast är ledig!

Wall-E har städat igen. Den här gången fick han dammsuga i Monas rum, bortanför soffpallen och bakom baslådan bredvid teven. Av någon anledning har vi dragit ut kylen och frysen ur sina platser i köket – det är de som står mitt på köksgolvet.

På kvällen invaderades huset av pysseltanterna. En av dem vek papper.

Med några långa brädor, såpa, en halvbra vinch, en halvbra domkraft och lite jävlaranamma så har jag och svärfar lyckats göra den här skittunga pjäsen en långsideslängd och två kortsideslängder på en varierat sluttande gräsmatta. Det tog sju timmar.

I det här perspektivet ser det mesta helt fel ut. Lekstugan jag står på är inte alls sådär lång, vårt hus är inte alls sådär litet, Den Långa Rödhåriga är inte alls sådär tjock och grannens hus, träd och stolpar lutar inte alls sådär. Däremot är det helt korrekt att det ligger ett rep på vårt tak. Det har gått arton månader sedan jag för första gången tänkte tanken att kanske ta bort det.

På många sätt är det här rummet jag skulle vilja ha haft när jag var liten.

Har vi en ny familjemedlem?