Det är nåt visst med att inte har bestämt sig för eller veta var man ska spendera den kommande natten någonstans. Och den här kommande natten hade jag inte bestämt mig – skulle jag lägga 265 kronor på ytterligare ett vandrarhemsbesök i Boden, eller dra iväg och provsova i någons stuga någon mil till, bortanför Boden? Äh, jag testar, tänker jag, och hamnar till slut framför en braskamin, en 32 tums platt-teve, golvvärme och Lule älvs frusna strand tio meter bort från tjugofemkvadratsstugan. Jag fick själv bestämma hur mycket jag ska betala per natt, och jag har en känsla av att det ”framförhandlade” priset blev skamligt lågt. Men det är ju förstås bara en känsla. Hur som helst ett värdigt alternativ till boende.

Efter den trettioåttonde tillryggalagda milen på hårda spår väntade en dusch, en skål gröt, en tupplur och… ett par upphängda långkalsonger.

Påsken ägnas åt diverse måsten eller aktiviteter som blivit över:

Magont och diarré.

Ett par inställda besök hos samma familj, båda gångerna av samma skäl men ändå olika ursprungsorsak.

Förundran och glädje över den stenhårda skaren i Gärdsmark. Det föranleder att tro att skaren är lika hård även på andra ställen, till exempel på ett favoritflygfält inom en nära framtid. Adjö plumsande i djupsnö.

Fet påskmiddag hos släkten.

Ökat intresse för hockey.

Konstnärligt arbete. I detta inkluderas de upphängda långkalsongerna.

Med runt två månader kvar stiger spänningen. Även om vi klurar på det ibland så har vi inte kommit på några namnalternativ som känns helt givna. Besöken hos barnmorskan kommer tätare och föräldrautbildningen har kommit igång. Tankar om hur det ska gå när det är dags. Tillförskaffande av allehanda hjälpmedel. Gåvor och låneting från vänner och bekanta. Förväntan mot en sommar då vi inte längre är två och en pudel utan tre och en pudel. (Fast pudeln får ta semester ett tag i början med efterföljande inlärningsperiod.) Flera människor säger i förbifarten att jag ska passa på och vara ledig så mycket jag kan, för den här perioden kommer inte igen. En annan gullig klyscha är Nu börjar det. I positiv mening alltså. Givet och taget. Nu börjar en ny del av livet. Förhoppningsvis och alldeles säkert en härlig sådan.

Idag har vi märkt av något som också börjar. Roddande med föräldrapenning, dagar, SGI, blanketter, anmälningar, ansökning, väntetider. Om man som jag är förskonad från sjukdom och närmare och intensivare kontakt med försäkringskassan så blir detta en helt ny bekantskap och värld att lära känna. Vi försöker plugga på www.forsakringskassan.se, men ju mer tid man ägnar åt försäkringskassans välmenande informationssidor desto mer på dåligt humör blir man. För varje ny regel man bekantat sig med finns det ett undantag och två oklarheter.

Nu börjar det, alltså.

För hundra år sedan håller hon en konstant hög fart genom Atlantens vatten. Hennes telegrafister har mottagit fler högst relevanta isvarningar, men dom läggs på hög eftersom telegrafister är fullt sysselsatta med skicka hälsningar från passagerarna med det nya sättet att kommunicera med omvärlden. Om en timme kör hon på ett isberg och två timmar och fyrtio minuter senare lämnar hon vattenytan. Drygt 1500 människor dör. Hennes sista färd ned genom 3800 meter kompakt mörker illustreras här, och då hon landar på botten, illustreras här:

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/RMS-Titanic-III.mp3|titles=RMS Titanic: part III]

Det finns en part I och II också, men det är bara part III som jag gjort en remake på och därmed vågar lägga upp här.

Sedan slutet av 80-talet har jag varit besatt av den där båten, människorna, skeenden, historia och öden före, under och efter. Jag var på vippen att gå med i Titanic Historical Society, men tyvärr blev det inte av. Att det allmänna intresset har ökat enormt de senaste åren, inte minst tack vare James Camerons film från 1997, är ju bara glädjande – det innebär ju att det finns mer material, böcker och dokumentärer att njuta av idag.

För exakt tjugo år sedan stod jag på en balkong i Skogås och konstaterade att natten var lika klar och stilla som den natten åttio år tidigare. Jag hade liksom min egen lilla minnesstund där och då. Ikväll har vi vår egna minnesstund genom att titta på A Night to Remember, filmen om katastrofen från 1958. Samtidigt kikar vi på twitterflödet från TitanicRealtime.

Olle och Leif plingade på en sömnig förmiddag mitt i veckan för ett tag sedan. Leif med ett par jättelika kameror och Olle med blott penna och litet anteckningsblock. Olle höll låda rätt mycket, men inte utan att hänvisa till uppenbara saker i min omedelbara närhet, som Krabaten i Den Långa Rödhårigas mage eller längdskidorna som stod och vilade i hallen. Han imponerades av att jag ännu inte gett upp säsongen, och varför skulle jag det, snöläget såg visserligen illa ut just då, men kalla nätter och framförallt de senaste decimetrarna snö som fallit igår, inatt och idag bäddar för en rejäl revival of the serious cross-country motionsåkare.

Han kom för att jag hade satt ut en liten, liten annons i lokaltidningen som berättar att jag fyller 40. Av någon skum anledning hade en kollega till honom kopplat ihop mig med den där sjungande moroten jag gjorde för en hiskelig massa år sedan. (En ful making-of-sida om filmen finns här.) Jag fattade inte riktigt det där – hur kollegan lyckas minnas den kopplingen, men det och mina fyra ord i födelsedagsannonsen (tror det var logoped, geocachare, skärmflygare, tenor) var tydligen tillräckligt för Olle att vilja göra ett vardagsreportage om mig. Norran publicerar några sådana vardagsreportage i veckan, en helsida med en person i fokus, om denna persons intressen, yrke eller bara varande.

Så vi satt i köket och han frågade en massa om mig, min bakgrund, mina intressen, och så pratade han såklart på själv rätt duktigt också, lite anekdoter och annat kring det vi samtalade om. Ungefär på samma sätt som han skriver, för hans berättarspråk är ju lite speciellt (och läsvärt!). Och som samtalare gav han ändå utrymme för mina egna ord och tankar, något som jag ofta känner en avsaknad av i vissa vardagliga situationer. Mycket trevligt. Mot slutet av besöket var det dags för lite plåtning och det kändes litegrann som att här visar Thomas upp sina ”coola” dyra utomhusprylar, rullskidorna och flygskärmen i skojiga vinklar. Plus ett straff-foto. Ska bli intressant att se slutresultatet som helhet, även om jag såklart fått läsa texten och komma med lite synpunkter.

Kommer i tidningen vilken dag som helst nu. Jag har mörka solglasögonen redo.

Okej, inga mörka solglasögon åkte på. Jag hade ändå lite extra mycket skägg, och hoppades på ingen skulle känna igen mig av den anledningen. Jag ser ändå relativt renrakad ut på bilderna. Och ingen hoppade på mig på E4an igår kväll, då vi lyssnade på Emil Jensens lysande ord. När berättarfestivalen är över på söndag kommer vi ha sett ungefär hälften av det vi tänkt. En historia om en båt i måndags och en järnväg i onsdags missades på grund av plötslig tidsbrist, men Emil fick insupas igår och strax ska vi, halvt chockade över händelseutvecklingen i Game of Thrones, bege oss till Nordanå och underhållas av ett mord i Medle.

EDIT: Det där med hälften av faktiska genomförda besök på berättarfestivalsevenemang reducerades plötsligt till mycket mindre än hälften. Vi konstaterar att vi måste bli bättre på att komma tidigare än precis på klockslaget då evenemanget börjar – den här gången var lokalen fullsatt och vi nekades mordunderhållning. Istället fick jag chansen att prova peruker och leka frisör på museets hårutställning.

Nej, jag äger ingen scanner, men med dagens vardagsteknik så går det alldeles lysande att fotografera av tidningssidor. Jag vet dock inte hur lysande det är att här publicera publicerade tidningsartiklar utan att vara upphovsrättsvidrig, men jag får väl vara lite vidrig här ett tag. Om Norran protesterar får jag väl ta bort det, men tills dess:

Vi vaknar upp i Torneå till strålande väder. Isen ligger ännu fast på Torne älv. Vi förbereder oss för en bit hotellfrukost innan det är dags för en tur över till hard-core-Finland (dvs fastlandet) och en skattjakt nånstans nära Torneås järnvägsstation. Det var där som Lenin år 1917 klev på ett tåg på väg söderut för att ställa till med revolution. I nävarna hade han en kappsäck med 10 miljoner dollar som han fått av tyskarna som hade hopp om att en stökig rysk revolution skulle bidra med seger i första världskriget för deras del. Hur det blev med den segern är väl bekant, och jag antar att de 10 miljonerna fördelades rättvist bland bolsjevikerna. Skatten vi letar efter innehåller dock förmodligen ganska lite av den summan, troligen bara en liten loggbok och penna.

Det tog en stund för att klura ut hur man skulle göra för att dra upp persiennen i hotellrumsfönstret. Men efter en stunds pillande lyckades vi komma på det. En snygg och snillrik lösning som vi önskade att vi hade hemma. En ”knapp” man vrider på för att öppna persiennen och så drar man ut knappen för att dra upp den. För att fästa fast snöret så att persiennen stannar upp så klämmer man fast knappen där den satt innan. Fiffigt!