Hoppsan, glömde visst lägga upp torsdagens bild.

(Oj vad lik hon är min mamma på den här bilden.) Första december är lilla julafton. Då börjar all lucköppningar. Vi går hårt ut. På förskolan har de ett paket om dagen. Vi har radion och tevens julkalender, plus en bamsebok om dagen. Men det bästa är nog TVLs pusselpaket – tacktacktack för det!

Inte helt mitt i prick, men bra nära. Jag är inte helt säker på att jag skulle kunna hitta en bättre ljudillustration (men det är ju förstås subjektivt). Det engelska språkljudet /dʒ/, såsom man säger ”Jeep” eller ”Jim”. Tack M!

När jag ändå skulle in till stan på kvällskvisten och det fanns dusch att låna på slutdestinationen så var det ju lika bra att göra premiär på gamla goda vitbergsområdet. Temperaturen hade krupit ner till umder minus femton, härligt krispigt. Utmärkt glid, nypustade spår. Jag tog milspåret med två klassiska genvägar, pannlampa på.

Jag måste låta skägget växa mera.

H som aktiv betraktare. A som aktiv vägledare. Mona för allt för att försöka hänga med.

Ett litet steg i taget. Dagens lilla steg blev avlägsnande av väggbeklädnad. Innanför visade sig en brädvägg. Fortsättning följer…

I brist på mina vanliga längdpjäxor så blev det idag en lunchtur på vita blixten. Hej vad det gick!

Jag fortsätter ta små steg i taget i upphuggandet av vägg. Jag bänder upp några brädor med kofoten. Multiverktyget skär som smör genom det trä som behöver sågas bort.  Innanför finner vi någon slags gammal papp med fint spån bakom. Vi har fått rådet att ordna nåt slaga spånstopp när vi öppnar upp mer så att inte allt spån uppe på vinden inte rinner ner i vardagsrummet.

Fortsättning följer.

Hålet i väggen blir sakta djupare. En massa spån är väck, men mer ska bort. Och plank och tretex på andra sidan. Sen gäller det att klura ut hur vi ska göra med den där bärande balken som är i vägen.

Innan det var dags för julkonsert i stans pampigaste kyrka så krälade jag omkring i spåret uppe på vinden, i ett försök att förstå hur vårt hus är byggt, och vad som är bärande reglar och inte. Vi vill ju inte att huset ska ramla ihop när vi öppnar upp en ny dörr in till Monas rum.

Utan att närmare berätta för Mona varför, så drog vi till Gamla Falmark för att titta på sibiriska kattungar.

Hon var överlycklig att få träffa dom små liven.

När besöket var över så visste Mona fortfarande inte, och vi låter det vara så. Det blir nog lite för jobbigt annars.

Ett oväntat kallras. Jag som trodde det bara skulle fläkta in lite frisk luft från vindsutrymmet, luft som skulle värmas upp av det redan varma vardagsrummet, men icket. Det blev till att åka och panikhandla isolering och stoppa upp i väggen.

När det lackar mot jul, då ska man äta prinskorv med rödkål och grönsaker.

I väntan på uppträdande som en av flera små lucior från Drängens och Hedens förskolor. En lysande och lyckad fest.

När det lackar mot jul måste man ju göra en engelsktalande version av Ljuda med Boo! I samarbete med brittisk logoped samt australisk-svensk engelskalärare som förhoppningsvis ska ge tummen upp åt min svengelska.

Mona peppar för att dra över till L för att leka. Faktiskt – riktigt förväntansfull.

En sorgens dag för många. Det kanske är lite svårt att förstå för vissa, men mången tårvätska verkar ha spillts under kvällens konsert i Stockholm. Gruppen kents allra sista konsert någonsin, efter en 26 års lysande karriär och en fantastisk låtskatt. En liten del av mig sörjer över att inte ha varit där ikväll, men allra mest har jag svårt att låta bli att dras med i den kollektiva sorg som uttrycks på sociala medier över att det lägger ner nu. Och utöver detta ska erkännas att rösten spricker när jag, i min enskildhet, sjunger med i vissa av deras låtar.

Lövånger, släng dig i väggen!

Jag köpte inte tidningen själv, utan fotograferade den i smyg i affären. Det räcker att konstatera att annonsen finns där, i Vi Föräldrar julnummer (nr 1 2017).

Idag är det den där dagen då T(h)omas har namnsdag och det är årets mörkaste dag. Exakt klockan 10:44 tog jag den här bilden från vår balkong. Exakt då vände jordens rotationsaxel från att ha lutat sig ”bort” från solen mer och mer, till att börja luta sig mot solen igen. Hence, vi går åter mot ljusare tider (i alla fall när det gäller dagsljuset – världsläget lämnar jag därhän).

Men just idag, 10:44, blev det inte bättre än så här.

EDIT: Jo, något bättre än så där blev det faktiskt, ty klockslaget gällde 10:44 UTC, vilket innebar 11:44 lokal tid. Men rent visuellt knappt märkbart ändå, skulle jag vilja påstå.

Nu är rivandet nästan över. Då tar snickeriet över. Mäta och rita och räkna. Såga till på millimetern, växla av, skruva skruva skruva, tänka, tänka, tänka. Ett litet steg i taget (jag försöker ju jobba och umgås med min familj också), men till slut borde vi ha en dörröppning med skjutdörr och karmar och tröskel och ny väggbeklädnad (reglar, spånskiva, gips men inte tapet, än) och hela härligheten.

Här har vi en (till vänster i bild) som peppar någon alldeles vansinnigt för morgondagens begivenheter.

Julaftonen gick i enhörningens tecken. Tre stycken fick hon! Lyckan!

Det är ju lite tveksamt att lägga upp en bild på ett sjukt barn på akuten. Men EFOD måste upprätthållas, och den här bilden tog inte ens jag. En stackars krake med magont och feber. Sjukvårdsupplysningen och vårdgivarna på lassa tog inga risker utan lassamänniskorna gjorde en full undersökning inklusive kiss- och blodprov för att utesluta allvarliga saker. Som väntat konstaterades en liten virusinfektion som gav upphov till åkommorna och vi fick åka hem.

En dokumentär om Kent sista tid. Mycket, mycket intressant.

Repetition mitt i jullovet. I veckan sjunger vi på begravning. Det har vi gjort förr, men den här gången är det en korist som hastigt lämnat oss. Det kommer att gå bra, det kommer att bli bra.

Mellan tvättställsrekognocering, begravningssjungning och uttalsverifikation av en native english speaker så spritsades det kristyr.

När termometern kryper uppåt plus-sexstrecket, då får man lägga skidorna på hyllan och dra ut med cykeln på en motionsrunda. Alla vägar och gator är täckta med ett respektabelt täcke is men vad gör det när däcken har spikes (typ spikdubbar). Det är säkrare att sitta på cykeln än att halka omkring med vanliga skor.

Stans nya grepp ”Nyårspromenad” hakade vi på, i alla fall på det minst barnfrånvända. Två trummisar satt och trummade vid en sjukt blåsig södra älvskant. Mona satt och njöt med en seg råtta i munnen.

Nu lämnar vi ett för världen stort skitår bakom oss. Tyvärr har jag inte jättemycket förtroemde inför 2017. Trumps klimatförnekare kommer påverka övriga utsläppsländer, mänskligheten misslyckas vända utvecklingen, inom några år kommer klimatet tippa över och – som en miljöprofessor nyss sa – planeten kommer bli vår fiende istället för vän. God fortsättning!