Mormor och morfar och kusinerna på besök. Kanske precis vad en förkyld, hostig och febrig Mona behövde.

Idag föll första snön (som låg kvar). Sidensvansarna har, efter en tids frånvaro, kommit tillbaka och sitter nu på en plundrad rönn, med näbben mot vinden, och verkar fundera över läget. Det var värst vad grått och kallt och rått och trist allting blev nu plötsligt. Och inte heller finns det några jästa rönnbär kvar att bli salongsberusad av. Vad gör vi nu. Vi sitter väl här, och väntar på att nåt nytt ska hända.

Lycka innanför och utanför sovrumsfönstret.

Vinterlandskapet är här, åtminstone för överskådlig framtid (=14 dagars klart.se-väder). Osedvanligt tidigt. Mitt bryggbyggarprojekt får pausas tills förhållandena är mer gynnsamma (jag hade inte räknat med detta). Jag funderar på om cykelträningen måste läggas om till skidträning två månader tidigare än normalt (om än det egentligen är första gången skidträningen ställs om från just cykeldito). Och barnautenöjet får nya möjligheter:

Ikväll var det även dags för en tradition som normalt brukar hållas i mörk frånvaro av uppljusande snö. Nu ser det förstås på bilden ut som om mammas ljus står inne i en mörk grotta, men i verkligheten var det ganska fint. Som en av flera ljuskällor i en stor snölykta. Vi pratar om dig ibland, farmor.

Efter lunch bänkade vi oss i en liten, lätt bil (som tack vare sin låga vikt inte fastnar så lätt i snödrivorna), och styrde kosan söderut. Väl uppe på E4 såg vi snökanonen vi var på väg in i.

Det var ju som att köra in i en vägg. In, inuti kanonen. Väl inne i huset i Bergsbyn tittade vi med förundran ut genom fönstren hur den tjocka vita massan vräkte ner. När denna bild togs var sikten förhållandevis god. Man ser till och med skotern som grannen dragit fram:

Men det bedarrade icke. Ut och skotta fram bilarna när det var dags för hemfärd. Hur ska det gå, undrade vi. Kommer vi kunna se vägen?

Det gick bra att se vägen, utom då bilister på E4 kör om som om de inte inser att det faktiskt är vettigt att inte köra 110 när sikten är mindre än femtio meter.

Men i höjd med Kåge avtar yrandet, och hemma i Drängsmark konstaterar vi att uppfarten är lika barskrapad som den varit sedan i fredags, då jag skottade senast. Vi har kvar de två decimetrarna som kom då. Ett par mil söderut har de fått minst tre gånger så mycket.

Mona har en spark som det står ”Tina” på. Jag utgår från att den har varit med om mycket i sina dagar.

På körfikat hade någon tagit med sig en burk Annas pepparkakor. Åh, den där känslan när man glömt hur gott någonting smakade… Nu blir det prenumeration på Annas pepparkakor i det här hushållet några månader framöver. Farligt.

Depressionen.

Hon verkade först inte förstå vad vi menade med att sätta upp ljusslingor på tornet. Men oavsett är hon mer än villig att hjälpa till. Och snyggt och mysigt blev det.

Igår meddelades det att spåret i Drängsmark var färdigt att åkas på. Idag gjorde jag skidpremiär, tidigare på säsongen än någonsin tidigare. Innebär detta att cykelsäsongen är över nu?

Här är en bild på samtliga cykelturer jag gjort sedan jag köpte cykeln i våras. Gröna streck innebär lagom snabbt, rött snabbt (nedför) och blått långsamt (uppför).

Man kan konstatera att jag hållit mig relativt nära hemmet. Det blir väl så när man är rätt bortskämd med ett tätt nätverk av grusvägar och skogsstigar. Ett och annat släpande på cykeln genom snårskogen mellan två skogsvägsändpunkter har det också blivit. Zoomar man in ser man nämnda nätverk än tydligare:

Vi bor under pricken i mitten.

Lite statistik: 521,8 kilometer under hela säsongen fördelat på 43 turer ger drygt 12 kilometer distans i genomsnitt varje tur. 30 timmar och 13 minuter har cykeln rullat, i genomsnitt 17,2 km/h. 144,4 km har jag trampat uppför och 138,3 km har jag rullat nedför (dock oklart vad som definierar uppför och nedför). Maxhastigheten 49,3 km/h uppnådde jag på rakan på väg från Källdal ned mot Drängsmark, uppe till höger på den stora bilden.

Nånting säger mig dock att det inte är slut för i år ändå. Jag har ju ändå köpt dubbdäck…

Ett besök hos Cykel & Fiskecenter i stan resulterade inte bara i inköp av två par vinterstövlar och en mössa, utan även en sladdrig fisk (av silikon?) som hon fick till skänks av den snälla personalen. Dagens favorit. Nu sover hon med den.

En stund ute, innan besök. En av flera bob-banor är härmed preparerade.

Vi har kommit över en billig grammofon som kan spela både 33/45 OCH 78-varvare (och det är inte hur lätt som helst att få tag i en billig sådan). Så äntligen kan vi sitta som förr i tiden, vrida och vända på skivomslagen och lyssna knastermusik. Och Mona får en inblick i hur vi lyssnade på musik förr i tiden.

Ett litet sidoprojekt. Ideellt arbete wtf! 

Vårt hus har en gardin, på utsidan. Eller kanske en lugg som behöver klippas.

Hon har just bänkat sig i karet. Sitter och begrundar läget. Hon tänker: Nu har jag just börjat bada. Det här brukar vara roligt. Vad ska jag hitta på nu?

Trots att vi for till stan för diverseproviantering och återlämnande av värdelös skivspelare, så lyckades jag aldrig dra upp mobilen för att ta en bild av något, någon gång. Så det får bli en tidningsannons istället. Det blev ganska bra, om jag får säga der själv.

Dagens begivenhet var O och E:s kalas i gympahallen i Drängsmark. Men eftersom jag inte frågat någon av alla barnens föräldrar om det är ok om deras barn förekommer på internet så blir det inget med det. Istället dokumenterar jag påsättning än dubbdäck på en cykel. Imorgon ska de provas. Han som sålde däcken påstod att det var rent omöjligt att halka med dom. Upp till bevis!

En hög med kusiner i en fåtölj.

Vi har slitit bort en boasering i vårt kök. Fram träder en tapet från gissningsvis 60-talet. Tjusig!

När vädret suger och skidsäsongen gjorde en halt på grund av plusgrader och regn. Då får man återgå till cykeln. Funkar även vid ishalka och blött snöfall.

En suddig bild på kvällens dansuppvisning tillika avslutning av höstens danslekkurs i gympasalen i regi av Aktiv ungdom.

Klockan två idag. Utsikt från Stålberget, mellan Drängsmark och Frostkåge, norr om Skellefteå, norra Västerbotten, Sverige.

Under omarbetningen av appen Ljuda med Boo! till en engelskljudande dito måste jag göra några nya ljudbilder. Engelskan har ju några ljud som inte finns i svenskan. Ett tonande S representeras naturligt nog av ett snällt bi. (Pedagog alternativt logoped med engelskt modersmål skall konsulteras och förhoppningsvis ge tummen upp.)

E kunde förstås inte hålla fingrarna i styr och var tvungen – för andra gången i rad – att komma med en nytolkning:

Han är ju förstås bara en sketen planarkitek utan fördjupad kunskap om verbal dyspraxi och fonologisk språkstörning och tillämplig terapi vid dessa diagnoser.

På väg till stan. Mörka granar. Kompakt men ljus himmel. Vit mäktig väg.

Midnattssol. Vilken förbaskat bra serie.

Hur mycket jag än tryckeer på knappen på hörnet så tänds inte elslingan runt Drängsmarks motionsspår. Bra att man har en hyfsat stark pannlampa då.

Operation städa undan.

När termometern kryper över plus-ettan så är det inget nöje att ge sig ut på skidorna. Då tar man cykeln istället och rekognoserar vinterskogsvägarna.

Många av vägarna visade sig vara hyfsat farbara. Upplogade med hästhovs- och sulkyspår samt hästbajs här och var fungerade bra det också. Naturligtvis var jag tvungen att prova cykla på skoterspår också, men det var ingen höjdare direkt. Mjukt, spårigt och eländigt. (Men svettigt!) Vilken tur att det gick så pass långsamt när jag härmed gjorde min första fullblodsvurpa med den här cykeln. Med det menar jag en vurpa där man, i färd, lämnar cykeln helt och hållet. Tur jag landade i mjuk snö. Det var nästan roligt.