Som jag har längtat. Mmmm.

Förutom att stödköpa mjölk och fil och andra akutvaror på Centrumhörnan i Drängsmark så antar jag att vår nya stamlivsmedelsbutik från och med någon månad eller två blir ICA i Kåge. Det känns gôtt att det är en butik som kan toka till det lite ibland:

Idag bakade jag en kaka. Receptet exakt efter Tottes instruktioner:

Utskrivet recept:
Ett ägg och en kopp socker – rör om. Tillsätt en kopp mjöl – rör om. Tillsätt tre stora skedar smält smör – rör om till en jämn smet. Smöra och mjöla en form. Grädda i ugn en lång, lång stund.

Det enda Totte inte specifikt specificerar är hur länge den ska gräddas och hur varm ugnen ska vara. Jag gissade på 175 grader i cirka 30 minuter – standard sockerkakstid och -värme. Resultatet:

Avsaknaden av bakpulver gjorde den inte direkt fluffig men faktiskt inte jättekompakt heller. Ganska mjuk inuti och ett lite hårdare skal utanpå. Smakade… inget vidare. Som att äta en ugnsvarm massa bestående av ägg, smör och socker. Såklart. Blä. Jag var tvungen att skölja munnen med mjölk.

Men Mona tycker filmen är sjukt bra. Nästan bättre än Star Trek: The Next Generation.

Idag blev jag, genom mina gamla arbetskamrater i Barn- och ungdomshabiliteringen Sunderby sjukhus, varse om det är Morotens dag idag. Helt seriöst. Det firar vi genom lite filmvisning:

Jag har alltid undrat över hur det ser ut inuti ett sånt där chokladkakak man kan vinna på lyckohjulet. Nu vet jag.

Fyra kolumner, fem rader 100-grams chokladkakor. Ett lager.

Den Långa Rödhåriga blev lagom förvirrad när tjejen framför hjulet frågade vilken sort hon ville ha. För hjulet hade väl inte stannat på just hennes nummer, bara numret bredvid? Men jodå. Hon hade tydligen visst vunnit. Sicken tur. Hur ska vi orka äta upp detta?

Honung på mackan var bland det bäst jag visste när jag var liten. Ett lager ost ovanpå var ännu godare. Dock hade en mamma bestämt att det bara var något man fick äta på helgen.

Men idag är det tisdag.

Har man semester är det helg varje vecka. Dessutom är jag vuxen nu (41 år), så jag gör som jag vill. Och nutella på mackan är ungefär lika smaskigt. Sött och sliskigt. (Dock utan att ost på, även om jag aldrig provat. Hmmm…)

Den Långa Rödhåriga lagar en köttbit. Den ska ligga i en lergryta några timmar i ugnen innan den är färdig att ätas. I receptet står att man ska hälla en skvätt olja nånstans, i ett skede.

Jag blir mörkrädd. En skvätt. Hur mycket är det, exakt?

Skriv om, skriv rätt.

Hon är mjuk och svällande rund. Hon är mycket sensuell och ser alldeles förförisk ut med sina yppiga former. Hon ser ut att bjuda ut sig på det mest skamlösa sätt. Hon får en att tänka på orgier av det mest vällustiga slag. Hon fullkomligt pöser av stolthet över sig själv och minner om Rubens små kurviga keruber.

I nyblivet tillstånd sänder hon ut saliga dofter som inte lämnar någonting i övrigt att önska.

För att ytterligare förstärka som lockelse och för att undanröja varje form av eventuell tveksamhet inför sin dragningskraft, draperar hon sig som i ett moln av vit syndighet.

Hela hon är en tyst, men vältalig protest mot allt vad asketism heter, en sorts nordiskt karnevalsyttring i sitt slag, ända upp till hjässan och den vitpudrade lilla hättan.

De inre egenskaperna håller sig väl i nivå med de yttre och innanmätets sötma bjuder på nya fröjder i sin dräktighet.

När hon ska tas i besittning, bör detta lämpligen ske i kombination med en särskild sorts vätska.

Men då!

Stolt flyter hon först omkring ovanpå en liten stund, men tvingas snart in i en förvandlingsprocess, påverkad och uppluckrad av elementets makt. Hon befinner sig snart i upplösningstillstånd och åskådliggör så vällustens degenerering. Hon blir tung och bred och förlorar ganska snart sin spänst och sina fasta former.

Sic transit gloria mundi!

Så förgås semlan, ögats och smakens sinnlighetssymbol.

Anita Saeys, 1984

Snart ska jag, innan sänggåendet, hugga in på en semla. En av årets sista, om inte den sista. Som vanligt intas den på det enda rimliga sättet – i en skål med varm mjölk. Hetvägg. Jag har bara ätit en enda mjölklös semla i år, och det var ingen höjdare.

Det unika med detta semmeltillfälle är att det är årets nymodighet: en semmelwrap. Från början designad för att inmundigas på språng. Men självklart ska just denna ätas som hetvägg den också. Vilket ska dokumenteras och recenseras. Håll utkik.

Tills dess är mammas gamla lovord given. Publicerad här flera gånger tidigare, jag vet, men en klassiker tål ju att upprepas:

Hon är mjuk och svällande rund. Hon är mycket sensuell och ser alldeles förförisk ut med sina yppiga former. Hon ser ut att bjuda ut sig på det mest skamlösa sätt. Hon får en att tänka på orgier av det mest vällustiga slag. Hon fullkomligt pöser av stolthet över sig själv och minner om Rubens små kurviga keruber.

I nyblivet tillstånd sänder hon ut saliga dofter som inte lämnar någonting i övrigt att önska.

För att ytterligare förstärka som lockelse och för att undanröja varje form av eventuell tveksamhet inför sin dragningskraft, draperar hon sig som i ett moln av vit syndighet.

Hela hon är en tyst, men vältalig protest mot allt vad asketism heter, en sorts nordiskt karnevalsyttring i sitt slag, ända upp till hjässan och den vitpudrade lilla hättan.

De inre egenskaperna håller sig väl i nivå med de yttre och innanmätets sötma bjuder på nya fröjder i sin dräktighet.

När hon ska tas i besittning, bör detta lämpligen ske i kombination med en särskild sorts vätska.

Men då!

Stolt flyter hon först omkring ovanpå en liten stund, men tvingas snart in i en förvandlingsprocess, påverkad och uppluckrad av elementets makt. Hon befinner sig snart i upplösningstillstånd och åskådliggör så vällustens degenerering. Hon blir tung och bred och förlorar ganska snart sin spänst och sina fasta former.

Sic transit gloria mundi!

Så förgås semlan, ögats och smakens sinnlighetssymbol.

Anita Saeys, 1984

Nu kommer det. Hetväggstestet. Fast med en semmelwrap.

Och jag medger att det är, så att säga, lite off-season med semmelrecensioner — fettisdagen var ju för tre veckor sedan. Men jag ville inte vänta nästan ett år på denna lite sent påkomna idé, so here goes:

Där ligger den. Beredd. (Jag noterar att den upptog två (2) ordinarie semmelplatser i semmelkartongen.) Jag frigör semlan från omslagspapperet och lägger den i djuptallriken med het mjölk:

Jag förväntar mig att mjölken ska tränga in snabbt och börja lösa upp grädden, men här konstateras en semla av ganska hög kvalitét; ganska krämig och fast grädde och ett bröd som inte suger åt sig mjölken det första den gör. Åtminstone innan första skedtaget. Jag tar en sked, och jag tar en till. Smakar av. Jag erkänner att jag inte är van vid detta – jag är van vid en traditionell smakordning som inte inleds med en semlas samtliga smakupplevelser på en gång. Men här blir det så, första skeden innehåller verkligen allt allt allt — florsocker, bröd, grädde, het mjölk och — här kommer chocken — mandelmassan, som i en vanlig semla lite finurligt gömmer sig där i det innersta och väntar på att bli exponerad, som en belöning liksom. Jag vet inte om jag är så förtjust i att få mandelmassan på skeden från första början. Den ska komma senare tycker jag.

Om nu motståndskraften var hög innan första skedtaget så sätter förvandlingsprocessen igång ganska omedelbart efter att man har huggit in. Mjölken rinner in, brödet blottnar snabbt upp som en blöt svamp och små bitar av grädde guppar retfullt omkring.

Bäst att göra semlans lidande kort och sleva i mig resterna fort. Och så klunkar jag i mig resten av semmelmättad numera ljummen mjölk.

SLUTSATS: Att äta en traditionell hetvägg är ett litet äventyr, med en massa olika moment. Den har en början (hättan), en huvuddel (brödet och grädden), en liten ”överraskning” eller twist om man så vill (mandelmassan), och ett avslut (resten av mjölken). Och varje moment har sin smakupplevelse. Att äta en hetvägg med semmelwrap var däremot ganska tråkigt i jämförelse. Slätstruket. Ointressant. Samma smak nästan hela ”äventyret” igenom, förutom avslutet (mjölken) förstås. Plus att det förväntade förfallet kom tidigare än vad man kanske skulle önska. Att en riktig bagare har bakat semlan räddar den dock från ett bottenbetyg. Att göra om detta test med en ICA-butiksbakad semmelwrap (om det finns) skulle nog rendera sämre betyg. Jag tror inte ska jag prova. Jag föredrar klassikern.

Har du inte redan gjort det så läs mammas hyllningsord från 1984.

Vi nappade på en kampanj som Kellogg’s har på baksidan av sina flingpaket, nämligen det att om man köper tre paket så kan man få en gratis sked i vuxen- alternativt barnstorlek med valfritt namn ingraverat tillsammans med en Kellogg’s-figur (typ cornflakestuppen, frostiestigern eller special-k-k:et).

När tredje cornflakespaketet var inhandlat gick vi således in på internetadressen till vilken man skulle gå för att utforma och beställa sin sked. Vi valde barnstorlek på skeden och ett gulligt bi som hör ihop med en sockrig flingsort som vi aldrig har smakat. Sen stötte vi på patrull av lite oväntad art. Så här såg skärmen ut efter att vi fyllt i namnet ”Mona” och klickat på bekräfta:

Kellogg’s tycker att Mona är ett fult ord. De tycker att hon hellre borde ha hetat ”Mona Ajnin”, ”Monarvaxth” eller ”Monat”. Hur vi än försökte övertyga Kellogg’s-sidan att Mona faktiskt är ett ganska vanlig svenskt förnamn (om än inte så vanligt barnnamn) efter att ha varit modenamn på 40- och 50-talet, så sa Kellogg’s stopp: försök igen, försök igen, försök igen…

Så jag skrev ett mejl till sweden@kelloggsconsumercare.com och frågade hur vi går vidare med detta. Efter ett par dagar damp följande svar ner i min mejlbox. Avsändare  consumercare.uk@kellogg.com med det härligt personliga mejlämnet Consumer Affairs 028470333A UK:

Hej Thomas & Ida,

Tack för ert mail och intresse för vår kampanj ”Personlig Sked”.

Vi beklagar att ni haft problem med att välja namnet Mona. Vi har nu skickat detta vidare till vårt kampanjteam så att de kan lägga in namnet manuellt. Detta kan ta lite tid eftersom de har hand om kampanjen för hela Europa. Pröva gärna igen vid ett senare tillfälle och förhoppningsvis skall namnet då vara inlagt.

Om ni har ytterligare problem eller funderingar får ni gärna återkomma.

Om du har ytterligare kommentarer, vänligen klicka på eller klistra in följande länk i din webläsare: http://www.econsumeraffairs.com/kel/contactusfollowup.htm?F2=028475460333A&brand=kelloggs&F3=CORP&F4=WW165450&F5=SE44343520&F6=&F8=UK

Vänligen använd inte ”svar”-knappen för att svara på detta e-postmeddelande. Svar på detta meddelande dirigeras till en oövervakad brevlåda.

Med vänliga hälsningar,

Fanny Vxxxxxx
Kellogg’s Konsumentkontakt

Det känns skönt att vårt ärende blivit väl omhändertaget och att de lägger ner stora resurser att försöka lösa vårt problem. Att de har varit lite slarviga med att lägga in alla gångbara svenska personnamn i sin europeiska personnamnsdatabas kan man kanske förlåta. Men ”Monarvaxth”??? Det är ju inte ens ett personnamn! (En googling ger endast två träffar; det är en svensk geocachare som var aktiv under månads tid ifjol (men som faktiskt lyckades hitta 42 gömmor under denna tid).) Trams, säger jag!

Plötsligt händer det. Namnet Mona existerar plötsligt i Kellogg’s värld. (Se ett tidigare inlägg.) Skeden ska komma hem inom 90 dagar.

Jag tror jag ska köpa tre Kellogg’s-paket till och beställa en sked med namnet Monarvaxth ingraverat. Som minne.

Idag, den 4 april, är det Internationella morotsdagen. Helt seriöst.

En nygammal grillring. Tyska korvar som väntar på att bli randiga. Storskarvar i tjärn. En crossmotorcykel i fjärran. Myggfritt. Hammocken på väg upp. Nu är sommaren igång.

Jag hade egentligen tänkt att skriva något om att Finnerödja minsann ligger 92 mil bort och att det är en faslig sträcka att resa för jordgubbarna man äter till midsommar, men så läser jag att bärindustrin där är så gott som avvecklad. På företaget Finnerödjas egen hemsida får man bara svävande ledtrådar om varifrån deras jordgubbar kommer. Det enda som är säkert är att de kommer från Sverige. Närmare bestämt från… Stockholm? Umeå? Luleå? Gästrikland? Hälsingland? Östersund? Olofström i Blekinge? Nåväl, Umeå respektive Luleå skulle i och för sig vara ohyggligt mycket lokalare och bättre än götaländska jordgubbar, men vill man äta så lokalt som möjligt i norra Västerbotten så tror jag att det är Skråmträskjordgubbar som gäller. Och dit är det bara 4½ mil.

Men!

Att äta stora, söta och köttiga jordgubbar odlade endast 15 meter från altanfönstret är tamejtusan magiskt!

Den som följer den här blo… förlåt nätdagboken vet att namnet Mona till slut blev godkänt som rumsrent av Kellogg’s och att jag därmed kunde beställa en sked till henne. Den som inte följer den här bloggen kan läsa det här och det här inlägget.

Mona-skeden dök upp till slut och jag beklagar att jag inte rapporterat det. Det var kanske för en månad sedan. Det tog alltså nästan tre månader för Kellogg’s att ta emot beställning, skrapa fram en sked, gravera den och skicka den till en by i norra norrlands kustland.

Som minne av att Kellogg’s initialt tyckte att ”Mona” var ett stötande ord och föreslog att hon kanske skulle heta ”Monarvaxth” istället, så köpte jag tre nya Kellogg’s-paket och beställde en ny sked. Den kom förra veckan. Kuckelikuu.

När det är lunch lägger jag ner arbetet för en stund och tar cykeln till Centrumhörnan. Vi beställer en souvas till mamma, en panini till mig och en varm macka till Mona. Gott!

Vi lät bli att börja plocka svarta vinbär, ty 10% av alla bär var fortfarande lite rödaktiga. Vi väntar några dagar till.

Så här i slutet av augusti så är det verkligen hög tid att skörda frukterna. Krusbär, svarta vinbär, rabarber, squasch, gurka, fysalis, tomat, bönor, morötter, rödbetor?, och naturligtvis äpplen. I år passar vi på att palla äpplena innan de faller ner och går sönder.

Hon ser lite trumpen ut.

Är det för att det nästan bara fanns lingon här?

Är det för att dumma mamma och pappa rekommenderade blåbärsplockning framför lingonplockning?

Är det för något annat jag har glömt bort?

Vad det än var så gick det över i nästa sekund.

När Den Långa Rödhåriga jobbar kväll så blir det väldigt ofta nån form av korv till middag. Så även denna kväll.

Det bjöds på glass. Med chips och ostbågar.

Det är dags för såna här grejer nu. Den Långa Rödhåriga och Mona har gjort en Halloweenpumpa som lyser fint på vår bro. Egenhändigt odlad. Jag vet inte vad som är bonusen, själva lyktan eller det faktum att vi ätit soppa på innandömet. Mättande och gott.

När jag var hemma hos Nordviks idag såg jag denna på en vägg där. Fina ord, men jag vågade inte ta med mig skylten hem. Istället drog jag iväg till moröhallen och köpte sju liter.

På körfikat hade någon tagit med sig en burk Annas pepparkakor. Åh, den där känslan när man glömt hur gott någonting smakade… Nu blir det prenumeration på Annas pepparkakor i det här hushållet några månader framöver. Farligt.

När det lackar mot jul, då ska man äta prinskorv med rödkål och grönsaker.

Mellan tvättställsrekognocering, begravningssjungning och uttalsverifikation av en native english speaker så spritsades det kristyr.

Glamorös mackfika med mjölk i plastmuggar och partysugrör. Vad gör man inte för att festa till det lite på nyårsdagseftermiddagen?

Vi äter middag i vardagsrummet. Myspysigt. Och vardagsrummet har en ny dörr.

Vi lämnade Mona i morföräldrarnas försorg och drog söderut till IKEA för att shoppa badrums- och garderobsinredning. Besöket inleddes förstås med en klassiker.

Klart man stödjer den ultralokala handeln och köper tre stycken räkmackor á 75 kronor.

Glasnudlar. Krispigt och transparent.

Även om vi åt lördagsgodis redan igår måste vi tillåta oss att fylla en liiiten liiiten skål även idag. Är hela familjen sjuk så är hela familjen sjuk. Något måste man ju trösta sig med.

När febern inte direkt avtar så är köttbullar och makaroner, ur arbetsmässig synpunkt, nätt och jämnt vad man pallar att laga.

Två tredjedelar GP’s kom och hälsade på och åt tårta och bakverk. Grattis V!

Det finns pinnar. Och så finns det pinnar. Och så finns det andra sorters pinnar. Och sen så finns det pinnar som katter tycker om att tugga på.

Att ägna lunchrasten intill en grillring i strålande vårvintersol, det är livskvalitet det.

Idag var det inte bara våffeldag och slutet på vintertiden. Idag var det även såpbubblepremiär. Oj så mycket såpa det kommer gå åt i sommar!

Det ska börjas i tid. Mona kollar in tomatplantorna i vardagsrumsfönstret.

När Kulturskolan, när det är dags för Skellefteå kammarkör att repetera, är fullt med barn som spelar stråkinstrument och deras föräldrar och syskon och kompisar (och troligen även alla kompisars föräldrar) och har ockuperat samtliga repetitionssalar (inkl det som vi, Skellefteå kammarkör, har bokat sedan länge?) så finns det inget annat att göra än att börja repetitionen med fika.

När påsken är som intensivast äter vi färggranna bönbakelser. (Svarta bönor, en massa ägg, dadlar, honung, kakao, bakpulver, kokosolja, vaniljpulver. Rena hälsokuren!)

I syfte att göra middagen i allmänhet och leverbiffen i synnerhet lite roligare för den minst matglada i familjen så gjorde Den Långa Rödhåriga en kul gubbe av leverbiff, potatis, vitkål, lingonsylt, brunsås och ärtor. Och det gick hem, hon tömde nästan hela tallriken.

Däremot, när man tittar på bilden såhär i efterhand, så ser inte gubben ut att ha så… kul.

När man äter makaronipudding med ketchup, ja då är mjölk bland det godaste som finns.

När W kommer på besök drar vi till centrala Drängsmark och köper varsin souvas. Då får man vänta ett slag på maten. Men oboy vad gott!

Idag var det läge att slänga på lite kött på grillen. Premiär för säsongen. Tack grisbonden F.

Klart man bunkrar chokladströssel när man är där det faktiskt finns att köpa.

Efter några dagars härliga gastronomiska utsvävningar i mitt andra hemland så var det dags att sätta mig på cykeln igen. Kolla in vadmuskeln – wow!

E n osedvanligt fräsch efterrätt inmundigades ikväll. Vaniljglass med ett lass smultron. Det som ligger i skålen är bara en bråkdel av det växer i trägården. Kom hit och hjälp oss plocka! (Och äta!)

Ikväll fick vi finbesök av L och hennes familj och vi käkade parmesansquashar, bratwürstar, pariserkorvar och sallader av olika slag.

Nöjda och belåtna efter en middag bestående av pasta, mozzarella, tomat och hemlagad morotspesto med huvudingrediens från egen skörd.

Efter 90 tuffa minuter på klädbytardagen på travet så fiskade hon upp en klubba ur en fiskdamm på coop. Sen gick det som det gick.

På förmiddagen drar jag ut med cykeln. Det är fortfarande minusgrader. Hukande grönska på fälten kämpar med att behålla färgen.

På eftermiddagen drar vi till Bergsbyn på kusinkalas. Marsmallowstårta med rabarberjordgubbar. (Det är dock ej ett födelsedagsbarn som syns på bilden.)

När jag liks var i stan och jobbade passade jag på att svischa omkring på skidspåren där, innan hemfärd. De 20 minusgraderna på förmiddagen var nu blott tolv, så det var ju riktigt behagligt. Och utsikten från Nöppelberget kan man ju aldrig klaga på.

Middag hemma. Efter veggogrytan (V skulle ha varit stolt!) bjöd Mona på efterrätt med mandelmasse-, mango- och chokladkladdkakehjärtan. Och vispgrädde.

Ty den åttonde februari firar vi bröllopsdag. Fruktbröllop (4 år). (Det var ju frukt i efterrätten!)

Vi firar dock inte att mamma farmor gick bort denna dag för tretton år sedan. Jag saknar dig. Vi saknar dig.