Nu är det liv i luckan. Det tog bara några dagar för isen att helt försvinna från Idatjärn. Men så fort det fanns endast en några meter bred remsa med öppet vatten på norrsidan så kom kniporna och paddlade omkring. Kanske samma knipor som i fjol byggde bo i en av flottarna ute på tjärnen men som är alldeles för skvätträdda för sitt eget bästa – de flyr i panik så fort man visar sig uppe i trädgården. Nykomlingar i år är ett par krickor – honan ser ut som en gräsandshona men hannen har en ursnygg grön-brun-gul teckning på huvudet. Häromdagen siktades även en storskrakehona och eventuellt har jag sett en storskrakehanne också, men det kanske bara var ett kort rekognoseringsbesök.

Undervattensaktiviteten börjar även den komma igång. Spontana ringar på vattnet. Grodorna kanske?

Igår kom familjen A på besök och provade fiskelyckan i tjärnen. Vi drog, på hyfsat kort tid, tillsammans upp 15 firrar, varav två mörtar och resten abborrar. Till och med fingrarna räcker till att beskriva längden på de flesta av fiskarna, men vi släppte inte tillbaka några, ty grannen har tipsat om att för att få ett bestånd av varierande storlek av fiskar i en liten sjö så bör man dra upp och behålla så många småfiskar som möjligt. Då börjar det bli konkurrens därnere under ytan och så växer sig vissa fiskar stora och fina.

Det vore ju slöseri att bara slänga bort 15 fiskar, så naturligtvis har jag försökt lära mig rensa och filéa abborre. Vi strävar ju på sikt efter självhushåll här. Fisk från tjärn, pumpa, jordgubbar och tomater från trädgården, ägg från (framtida) hönor. Men det finns ett stort aber med det där, ett aber som gör att det kanske kommer dröja innan jag börjar rensa en massa abborrar igen:

Jag luktar fisk. Dagen efter. Det går inte bort. Hur jag än skrubbar och gnider med tvål och stålborste så går inte abborrlukten bort från mina fingrar. Inte bara fingrarna, jag tror att lukten satt sig inuti kroppen. Till och med mina fisar luktar abborre. I sängen, vid frukosten, under tandborstningen så når uns av abborrånga mina näsborrar. Inte en trevlig upplevelse tycker jag. Det kommer såklart försvinna, men vem vill lukta fisk minst ett helt halvdygn efter en rensning?

V, Monas bästa kompis, säger: Kolla svampen!

Jag glömde ju en EFOD i förrgår. Beklagar detta djupt. Jag gör allt som står i min makt för att det inte ska hända igen. Bara därför blir det fyra bilder idag. Och en liten reseberättelse.

Under dagens lunchpauscykeltur bar det av mot Ostträsket. Man cyklar någon kilometer rak bilväg, svänger av och cyklar lika långt på lika rak barrtäckt skogväg. Sedan kommer man ut på en så kallad lägda:

Detta är yttersta delen av byn Tällåsen. En lite avsides ställe i höjd med Norra Drängsmark. Ändock en vacker plats med de öppna fälten. Det finns lika många trasiga hus här som hela hus som det bor folk i.

Jag cyklar vidare till fågeltornet vid Ostträsket, skrämmer upp en hyfsat stor flock (=ca 100 st?) tranor på vägen. Jag klättrar inte upp i fågeltornet, ty jag har ändå ingen kikare med mig. Istället styr jag kosan mot Buholmen, till vilken en skylt nära fågeltornet pekar rätt in i den täta skogen, lagom mystiskt. Stigen är tämligen igenvuxen men med visst besvär cykelbar (helst bör man ha en 29″ MTB, annars är man rökt), man har visserligen inte visuell men väl auditiv närkontakt med sjön och de tusentals trumpetande tranorna på andra sidan slystranden. En kilometer senare tar stigen slut och jag traskar upp på själva Buholmen, som är en torr höjd intill Ostträsket södra strand. Däruppe kan jag höra trankonserten ännu bättre, men icke att det går att se mycket bättre:

Ser du nånting vitt där i mitten, ja, då har du sett det i ornitologiska kretsar berömda Ostträsket från Buholmen. Nej, man ser bättre från fågeltornet. Glöm inte kikaren.

Plötsligt, uppe på höjden, börjar jag vissla och sjunga kentlåtar, högt och ljudligt för mig själv. Ty Bamse har varit här:

Det är oklart hur länge sedan Bamse var här. Kanske nyss, kanske förra veckan. Men tydligt är att Bamse har varit här och käkat lingon (det var inte många bär kvar) och krafsat bort mosslager på berget på jakt efter småkryp. Mitt besök på Buholmen blir en smula stressat, ty jag har ingen lust att stå öga mot öga med en nyfiken brunbjörn. Jag cyklar hem samma väg, duschar och fortsätter arbeta.

Nu är det årets fest för sidensvansarna. Rönnarna är överfulla av röda bär och då kommer dom i ett hundratal. Sitter ytterst på de svajiga grenarna och sväljer bäreb, ett och ett. Och det behöver de, inför vintern. Men för en del blir det bara för mycket. Den här krabaten satt idag just nedanför entrétrappen i några timmar. Eventuellt hade den i fyllan flugit mot ett fönster. När jag tyckte det var dags att flytta på den, för sin egen skull, flög den iväg till närmaste träd.

Det kan man tycka lät som en lustig historia, men på gräset, ganska långt ifrån närmaste träd, låg en livlös en. Den fick jag lov att bära bort, stackarn. Kan sidensvansar verkligen äta ihjäl sig på rönnbär?

Detta inlägg lades upp en dag försent. Jag låtsas som ingenting.

Mona tar ett glas vatten och begrundar det faktum att några av våra fönster har blivit Dödens Fönster för tre sidensvansar idag. Vi har hängt upp gamla CD-skivor som nu rör sig avskräckande i vinden. Hoppas det ska avstyra berusade sidensvansars fatala färd mot en hård glasskiva.

Denna bild togs ungefär precis typ exakt här. Ibland hittar man guldkornen, de där fina stigarna att cykla på, fria från djup lössand och miljontals gropar av hästhovstramp, som det annars finns gott om härikring. En furusal, en blöt dimmig höstdag, mellan byarna.

Det brinner utanför vårt altanfönster.

Det här blev över när jag hade gjort fågelskrämmor att sätta på fönstren. Eventuellt och troligen bättre än gamla CD-skivor. Nu hoppas vi att av jästa rönnbär aspackade sidensvansar låter bli att krossa sina nackar mot våra fönster. Igår avled en till, och i morse kraschade ännu en, den klarade sig dock och satt och flämtade på backen i en kvart innan den flög iväg.

Ett efterlängtat besök hos Ägglotta. Själva Lotta var inte hemma, men hon hade lämnat en fylld äggkartong gårdsboden så det var bara att swischa och ta för sig. Sen gick vi in till kossorna och tittade på bajsskrapan som åker fram och åter på ladugårdsgolvet, och klimaskinen som kossorna gillar att använda. Det ser skönt ut.

Idag föll första snön (som låg kvar). Sidensvansarna har, efter en tids frånvaro, kommit tillbaka och sitter nu på en plundrad rönn, med näbben mot vinden, och verkar fundera över läget. Det var värst vad grått och kallt och rått och trist allting blev nu plötsligt. Och inte heller finns det några jästa rönnbär kvar att bli salongsberusad av. Vad gör vi nu. Vi sitter väl här, och väntar på att nåt nytt ska hända.

Innan det var dags för henne att lägga sig tittade vi på Gulligt om natten, ett danskt timmeslångt pausprogram för den sömnlöse. Det var egentligen inget barnprogram – det sändes häromdagen på ettan (inte barnkanalen) halv ett på natten – men det innehöll gulliga små djur såsom råttor, möss, marsvin, hamstrar, kaniner och kycklingar som rörde sig i miniatyrer av snabbköp, restauranger, caféer, tv-studior, biografer, byggarbetsplatser, så det tilltalade en fyraochetthalvtåring väl. Och det gav även tänkt effekt på den vuxne medtittaren, som somnade sött medan krabaterna klättrande omkring bland bord och stolar.

Här förevisar hon insidan på fronten av en framtida knipholk. För att de små liven, när de vuxit sig tillräckligt stora och är nyfikna på världen därute, lättare ska kunna ta sig upp till utgången, klumpflaxa ner på marken och strutta bort till vattnet för en första simtur med päronen, så har vi satt dit några tvärslåar, som en liten stege. Snällt va?

Igår blev det ingen bild. För att kompensera det så blir det åtta stycken idag.

Vi drog till Mickelbo gård i Mickelsträsk för att titta och känna på en massa djur från när och fjärran.

”Mata ej djuren” fanns inte som begrepp här. Tvärtom.

Om man ville fick man hålla i en tupp, och en drös andra djur.

Den gigantiska kamelen var på nåt sätt lite osäker på om den skulle gå åt vänster eller höger.

Alpackorna… En bild säger mer än tusen ord.

Finn ett fel.

Alla barn (och vuxna) fick hänga på utfodring medelst fullastat släp bakom fyrhjuling.

Men klapphörnan var dagens all-time high. Kaniner, råttor, möss, marsvin, tuppar, kycklingar.

Upp med holken, och in med lite halm på botten. Och slaska på en massa lervatten på utsidan för att öka chansen att de faktiskt flyttar in någon den här säsongen.

När dagsverket på en slutkörd kontorsstol nere i källaren är över och en sen middag är avklarad, ja, då är det dags att stå ute mellan två sjöar och såga till lite ribbor till en loftsäng. Nu skymmer det inte förrän vid niotiden, och när trafiksuset tystnar träder fåglarnas lekljud fram på avstånd. Sämre kan man ju ha det.

Välkommen sköna maj 2017. Du var i alla fall vacker mot slutet.

Tur att det mest var ben och knän som tagit mest stryk under gårdagens cykellopp, ty idag var det dags för en halvmil utför Byskeälven, och då är det mest överkropp inklusive armar som får kämpa. Trots av svärfar lånad dubbelpaddel så var det svårt att hålla jämnt tempo med den smäckert linjeformade Elvegris innehållande tre paddlare. Men både jag och Mona är sjukt nöjda med vår illgröna Kitty. Mersmak!

Dagens bild har mycket lite med Windows XP att göra.

Detta är Ostträsket, sett från norr. Hela sjön och viss mark runtom är naturreservat. Enda sättet att ta sig till strandkanten någorlunda helskinnad är genom att beträda fält med planterade grödor. Får man gå där? Hur gör de som har båtar (inkl utombordare) förankrade vid strategiska strandkanter? (Det går bilspår över de med grödor planterade fälten.) Jag tror jag måste ringa en bonde och fråga.

Hej igen, min favoritskog mellan Tjärnberget och Ettberget mellan Stormark och Myrorna. En liten, lagom rotig stig igenom en trolsk tall- och gransal.

Vi blev konstigt bemötta i Rismyrliden, men Monas möte med ett par kattungar kväste i alla fall det mesta av den bittra eftersmaken.

Om man för en stund inte har något att göra uppe i trädgården så kan man alltid falla på knä och gräva i gräset. Där hittar man nämligen oändligt många flera decimeter långa smörblommerevor som växer tätt, tätt nära marken, under all övrig gräsvegetation. Lycka är när man lyckas hitta en reva som lossnar från marken, bit för bit, alltmedan man pillar upp den. Typ som när man river bort dött skinn från huden eller torkat, löst klister eller… well, you get the grip. Det blir som en drog. Det härliga är att det finns hur mycket revor som helst att dra loss.

Inspirerade av programmet Sommarlov, där de idag hade en gubbe som tipsade om hur man kan bygga sin egen vattenkikare, byggde vi vår egen vattenkikare av ett modernt mjölkpaket (skruvkorksvarianten), lite plastfolie och silvertejp. Sikten genom folien var sådär, men det dög som förstagångsprojekt. Mona spottade några av hennes nya kompisar, de hundratals grodynglen som verkar trivas runt vår slitna brygga.

Nästa gång gör vi en ny kikare  av avloppsrör, plexiglas och silikon.

Sällan har den gamla bryggan sett ett sådant engagemang under metande.

Vi tog en tur längs med ett av Byskeälvens lugna partier. För att göra det tvingades vi göra walk over på ett par forsar, och det krävde en del slit, men med det bakom oss gled vi de 12 kilometrarna genom meandrar och vältor ner till Fällfors. Njutbart, trots ont i rygg och tand.

Här kom jag ut. Bränd. En före detta cykelstig genom hög växtlighet varav en avsevärt stor andel brännässlor. Det var bara att bita ihop och hoppas på det bästa.

Medans farsan stannade hemma i källaren och kämpade med kod, drog Den Långa Rödhåriga och Mona till Bergsbyn för att träffa ett par marsvin. (Plus en faster och ett par kusiner.)

Igår skrev hon ett brev (med lagom mycket skrivhjälp av far och mor). Och sagt och gjort – idag skred de till verket. Kaniner, marsvin, getter, höns och tupp. 4H-gården i Byske. Med bästa kompisarna. Bliss.

Ja, det blev ju en relativt kort vandring. Jag som hade planerat för två eller tre tältningar. Det blevo en, ty idag regnade det, och det visste jag ju att det skulle, men framförallt mina vanringskängor från 2001 håller inte riktigt måttet längre längre, efter minst en rejäl skomakarlagning. Mot slutet av dagens vandring var det rätt gischigt för varje steg jag tog.

Men min fjällabstinens är någorlunda stillad, efter 9,9 km igår och 12,7 blöta km idag.

Ordet någorlunda måste dock framhållas. Givet torra kläder och torr väderlek hade jag kunnat gå minst en dag till.

Innan jag slänger mig in i bilen väg till goda vänner dokumenterar jag den skapelse. Präktig!

När man glor ner i en del av vår rabatt på gården så är det svårt att tro att höstens förfall runtomkring är som intensivast. Cerise växt: Vingad benved. Grönt runtomkring med små vita blommor: Kärleksblomster.

I början av elljusspåret finns det en knapp med vilken man kan tända själva elljuset. Men vem behöver elljus när det finns LED-lampa?

På förmiddagen drar jag ut med cykeln. Det är fortfarande minusgrader. Hukande grönska på fälten kämpar med att behålla färgen.

På eftermiddagen drar vi till Bergsbyn på kusinkalas. Marsmallowstårta med rabarberjordgubbar. (Det är dock ej ett födelsedagsbarn som syns på bilden.)

Den Långa Rödhåriga och Mona var ute på en skogspromenad, plockade hem saker man hittade i skogen och ägnade sig åt den nya trenden – att göra en mandala av vad som helst. Fint.

Det är inte första gången jag stannar till i den här skogen för att ta en bild. Mossskogsgräns mot frostig småbjörkskog. Fint.

Den största skandalen på mycket länge är ett faktum. Måndag, tisdag, onsdag och torsdag har gått utan en enda EFOD. Folket kräver upprättelse. Här får folket upprättelse (även om jag ändå inte riktigt når ända fram.)

Måndag: Efter vardagsmiddag på folkan så går vi hem och vittjade en musfälla. Det är lite synd om stackarna, men de får faktiskt inte vara i vårt hus.

Tisdag: Hon gör en pärlplatta åt mig. Det här är äkta kärlek.

Torsdag: Femochettalvtårskontrollen hos distriktssköterskan genomfördes med lysande resultat.