Om man upplever gränslös lycka när man är på ett äventyrsbad…

…så upplever man motsvarande mängd bedrövelse när man inte är där.

Herr Ljungblad, till arbetsmarknadens förfogande. Leg logoped, grafisk forgivare, illustratör, animatör, programmerare, kan bygga trappor. Tror han.

Dagens enda spellista på spotify.

Mona har upptäckt vattensprutan, återför lite i Idatjärn.

Imorgon är det en stor dag.

Dagens mest hysteriska födelsedagsunge bland alla firare i lokaltidningen.

Som hon har längtat. Pratat i ett helt år om tårta och presenter och dom som sjunger för en. När vi lite löst hintade om det igår verkar det som hon inte helt förstod vad det var för slags dag idag. Hon lyckades liksom inte koppla ihop det här med att hon skulle få (en) present och att hon då var två men idag skulle vara tre år. Trots att pratet om den annalkande födelsedagen (från alla håll) har blivit hetare och mer intensiv senaste tiden.

När det väl händer, klockan sju en måndagmorgon, med sång, present och kanske inte tårta men i alla fall en pepparkaka, verkar hon först inte heller helt med på noterna. Det krävs lite pepparkaksknaprande och paketuppslitning innan det faller på plats. Idag är det hennes dag. Mer än alla de andra dagarna.

I eftermiddag kommer släkten. Tårtbakning och ballonguppblåsning i full gång.

Nu lät det ju i förra inlägget som om Mona bara skulle få en present, men det var bara det vi hintade om dagen före, om vad som skulle hända. Det blev trehjuling, böcker, kläder, docka, liten mjukiskatt och annat. Och tårtan! Och ballongerna! Och korven! (istället för laxen) Och melonen! Och släkten! Och sången!

När det började närma sig läggdags verkade hon tycka att det räckte, så hon gav godnattpussen till en annan än den som helst ville ha en, och gick helt sonika och lade sig. Firandet på Drängen (förskolan) dagen efter (idag) hägrade.

Ännu en strålande försommardag utanför arbetsmarknaden, och dessutom EFIT. Kan det bli bättre?

”Du har minnen att se tillbaka på”-funktionen på facebook påminner om att det är fem år sedan jag blev med Android. Jag hade då ett tag varit nyfiken på att äga en smartphone men tyckte alla verkade så klumpiga och stora, ingenting man kunde ha i fickan direkt. Sen var frågan vilken plattform jag ville ha. iPhone’s var så hiskeligt dyra och all hype gjorde mig skeptisk. Nokia hade sitt Symbian, men utbudet av appar verkade lite begränsat och det verkade lite som att det var ett mobilt operativsystem som inte skulle hålla så länge (vilket ju stämde). Det tredje OS:et var Android som däremot kändes fräscht och flexibelt och verkade ha utvecklingspotential. Så dök Sony Ericsson Xperia X10 mini upp och jag slog till. Sen var jag fast, både vid Android och vid Sony. Det blev en Sony Ericsson Xperia Arc, en Sony Xperia Tablet Z och min nuvarande Sony Xperia Z1 compact. Därtill Den Långa Rödhårigas Sony Xperia mini och Sony Xperia M2 aqua.

Och så gillar jag Androids slogan. En hint mot det stora konkurrerande äpplet. Det är bra med variation och öppenhet. Det finns många modeller att välja på och även om de inte ser likadana ut, varken på på utsidan eller insidan, så känner man igen sig.

Midsommar är över, värmen är här och därmed även nyhetstorkan.

Trots mild peppning och sällskap av jämnåriga förskolekompisen O, så avböjde hon vänligt varje erbjudande om att åka nånting på tivolit. Men när hon såg den långa rutschkanan och sele-studsmattan bestämde hon själv. Åkte dem och till och med två varv i en pumpa på räls.

Så var den på plats, trappan. Eller läktaren, om man så vill. Nu gäller det bara att snygga till allting runtomkring.

Då grusvägen kom till byn.