Inne på toadörren har vi satt upp en egentillverkad plansch med upplistade fakta om vilka färdigheter de flesta barn har vid en given månad det första levnadsåret. Eller om dessa färdigheter är under utveckling (hälften av alla barn) eller rent av avancerade för ungens ålder (det några få barn kan). Mona är 7½ månader + 1 dag. På raden för sju månader står följande:
Färdigheter (de flesta barn kan): Sitter utan stöd, sträcker sig efter saker med en stor rörelse, imiterar talljud. Under utveckling (hälften av alla barn kan): Kombinerar stavelser till ordlika ljud, börjar krypa eller kastar sig framåt. Avancerat (några få barn kan): Står upp med stöd, vinkar hejdå, slår saker tillsammans.
Vårt barn har inte riktigt förstått det här med normal utveckling. Hon är rätt långt ifrån att sitta utan stöd. Redan före jul (då hon var jämna sex månader) sträckte hon sig efter saker, och började kasta sig framåt. Idag är hon en skicklig krypare. Hon pladdrar och babblar och stavelsekombinationerna (olika stavelser alltså) börjar så smått komma nu. Sedan ett antal veckor klättrar hon upp på möbler och står med stöd. För ett par veckor sedan vinkade hon BVC-sjuksköterskan hejdå.
– Vaddå ”du har nånting där under näsan”??? Jag har inte ens fyllt åtta månader och jag äter kex – jag ska ha geggiga och kletiga smulor och klumpar lite överallt under måltiderna. Det hör liksom till!
Jag hade bara en farhåga inför nuvarande pappaledighet och det var att bli dum i huvudet. Att jag sakta men säkert skulle bli något lite mer korkad på grund av avsaknaden av intellektuella utmaningar.
För att stävja en eventuell fördumning lovade jag mig själv och andra (inte minst kollegor) att läsa minst två sidor per dag ur en logopedibok eller annan bok av relevant slag. Allt för att jag inte helt och hållet skulle glömma bort vad jag arbetar med i normala fall. Att motverka känslan av att tappa greppet om logopedin. Och inte minst så att jag inte ska stå där helt handfallen när jag börjar om och jobbar och träffar patienter och föräldrar och inte vet vad jag håller på med. Ett av norrbottenlogopedernas värdegrundsord är professionalitet och det måste jag ju kunna stå för. (Okej, jag vet att jag har kompetensen och mer därtill men nu pratar vi egentligen om min egna känsla av vad jag kan och klarar av. Om jag tror att jag inte är kompetent (även om jag är det) så kan det lysa det igenom.)
Två sidor per dag ur en bok. Det har gått sådär.
Idag är det den sjunde februari. Jag har varit pappaledig sedan den 29 december. Jag borde ha läst 82 sidor. Jag har läst sex sidor ur en psykologibok om självets utveckling och social kognition, men jag måste medge att hade mer om intresse av Monas utveckling att göra än om att upprätthålla någon slags logopedisk kompetensnivå. Därtill har jag öppnat logopediboken och läst två sidor ur ett grundläggande kapitel om språk och språklig kommunikation. Det är skamligt lite.
Varför det inte blivit gjort kan man ju grubbla över. Det är knappast så att det är en trist aktivitet, det är ju intressant läsning. Faktiskt nästan lite lättsam då innehållet är för mig någorlunda bekant. Och jag skyller naturligtvis inte på Mona, jag skyller på halvdana prioriteringar. Dags att prioritera om och skärpa mig.
Idag är det en sån där EFIT-dag igen. Lite synd att det inte var igår, ty då hände det betydligt mer än vad som kommer vara på tapeten idag. Men, men. Here goes. Klicka på bilden för att se en större version samt en fantastiskt spännande beskrivning. Sidan skola fyllas på med fler bilder alltmedan dagen fortlöper.
Studera ovanstående graf. Den visar besöksstatistiken på den här sidan de senaste två veckorna. Alla dagar utom en har jag mellan en och femton besökare. Några av dem är mina trogna återkommare. Jag vet väl ungefär vilka ni är. Resten har oftast hittat hit genom en sökning på google. Den tionde februari sköt besöksantalet i höjden – 130 besökare den dagen! Allt tack vare att det var EFIT-dag och att jag publicerade en länk på facebook med tillhörande gullig bild på Mona.
Dagen efter var allt som vanligt igen. Femton besökare. Åtta stycken igår och två hittills idag. Man kan ju inte direkt påstå att de flesta av besökarna den tionde februari fick ett särskilt starkt incitament att återkomma. Nåja. Det kommer fler EFIT-dagar. Och vill jag bara boosta statistiken litegrann är det väl bara att skriva något extra intressant, publicera en till gullig bild på Mona och sen länka till inlägget på facebook. Jag har full kontroll.
Äter Mona hästkött? Inte för att det gör oss så mycket, så länge det inte innehåller tungmetaller, arsenik, antibiotika och andra hemskheter. Men det kan ju vara roligt att veta.
Idag fyller hon åtta månader. Vår egenhändigt gjorda utvecklings-siar-plansch på toadörren säger:
Färdigheter: (de flesta barn kan)
*Säger ”mamma” och ”pappa” till båda föräldrarna (inte specifikt). – Nej. Hon säger ”mama” (och mmm och ma och mamamama… etc) ibland, men det är svårt att veta om det är till någon av oss. *Börjar krypa. – Ja, hon började krypa för nästan två månader sedan. *Flyttar objekt från han till hand. – Ja, hon är en hejare på att byta hand.
Under utveckling: (hälften av alla barn kan)
*Står med stöd.
– Ja, utan svårigheter. *Kryper bra.
– Ja, hon rusar fram som en salamander ibland. (Om nu salamandrar kan rusa, det går i alla fall vansinnigt fort.) *Pekar på saker.
– Nej, inte ens med hela handen.
Avancerat(några få barn kan)
*Drar sig själv upp till stående, förflyttar sig med stöd från möbler.
– Ja, har väl dragit sig upp till stående i några veckor nu. Förflyttar sig ibland då något eller några steg, men använder inte stödet för att på stående fot ta sig några längre sträckor. *Plockar upp saker med tumme-finger-grepp (pincettgrepp).
– Nja, inte riktigt, men hon jobbar på det. *Indikerar begär med gester.
– Nej, inte ens med hela handen som sagt.
Eller jo, allra troligast. Men på förekommen anledning vill jag inte avslöja för mycket just nu, så jag håller Er, Kära Läsare, på halster. Den som lever och läser skola se.
Men först ska jag åka skidor. Checka in här imorgon för att se hur det går.
Idag tänker jag springa ett drygt maratonlopp på skidor. 4,5 mil. Loppet kallas Malmstråket och går från Boliden till Skellefteå. Jag åker inte för att bli seedad till vasaloppet, jag åker för att jag kan och för att folk har tjatat på mig att jag ska och för att jag inte är den som är den.
4,5 mil är långt. Det är några vätskekontroller på vägen men jag tänker ta med mig en väska med småtugg som jag kan knapra på på vägen. Jag kan bara ana hur mina ben kommer kännas efteråt. Wish me luck.
I samarbete med Google så har jag lagt upp en fiffig funktion nedan där du kan se var i spåret jag befinner mig (om tekniken är med oss). Observera att det bara är min position som syns, de andra skidåkarnas position syns inte men man kan lugnt anta att de alla ligger långt före. Starten går 10.30 och jag hoppas vara i mål före klockan tre. Heja!
OBS! Min position uppdateras inte automagiskt utan man måste uppdatera sidan för att se om jag kommit någon vart (eller om du bara ser blått här ovan). Info om min position skickas lite sporadiskt till systemet, med några minuters mellanrum.
EDIT: Ovanståande bild är nu, efter avslutat lopp, statisk. Det vill säga att den inte alls nödvändigtvis visar var jag befinner mig just nu.
En timma, sjutton minuter och trettiosex sekunder efter bästa motionär gled jag in i mål, efter fyrtiofem kilometer eller tre timmar, fyrtiofem minuter och fem sekunder efter start. Fast enligt min GPS:en, som troget hade rapporterat avstånd, total tid och medelhastighet hela vägen, så hade jag bara åkt fyrtiotre kilometer och fyrahundra meter. Vem har rätt? (Förra året åkte jag sträckan som påstods vara tjugofem kilometer men som GPS:en mätte till tjugotvå kilometer och fyra hundra meter. Milspåret uppe på Vitberget är nio kilometer och sexhundra meter. Jag anar ugglor i mossen.)
Sista kilometrarna uppför Degerbyn, Sjungande dalen och Erikslid var jobbigast. Allt som allt var det inte fullt så jobbigt som jag trodde det skulle vara. En hamburgare fick jag i målområdet men de utlovade prisplaketterna hade tagit slut.
Sen plockade jag fram ringen och friade till Den Långa Rödhåriga. Hon sa ja.
Förutom att stödköpa mjölk och fil och andra akutvaror på Centrumhörnan i Drängsmark så antar jag att vår nya stamlivsmedelsbutik från och med någon månad eller två blir ICA i Kåge. Det känns gôtt att det är en butik som kan toka till det lite ibland:
Mona studerar hälsokortet som vi alltid har med oss till barnavårdscentralen och reflekterar lite: – Okej, på en månad har jag blivit tre centimeter längre, 326 gram tyngre och nio millimeter tjockskalligare. Syster M var även imponerad över min förmåga att ställa mig upp mot möbler och väggar, med tanke på min ålder. Sånt kollar dom inte förrän om ett par månader. Och nu kan jag äntligen sitta utan att behöva stödja mig med händerna, vilket tydligen inte är lika imponerande. Skönt är det i alla fall att ha händerna fria.
Hem