Min mamma dog i cancer för två månader sedan, 65 år
gammal. Vid första sjukdomsbeskedet för sex månader sedan mådde
hon grymt bra, var vältränad och vital.
M gjorde slut förra lördagen. Sex år.
Riktigt jobbigt nu.
Tisdagen den 29 mars 2005
Trött dag. Kom hem rätt sent igår. Med flyg. Stina skjutsade
hem mig. Har varit i Skåne över påsk. Som nybliven singel (det
begreppet har en obehagligt positiv framtoning generellt) kom jag på att
jag måste hitta på nåt under påskhelgen. Normalt skulle
jag och M kanske åkt till Önnesmark och Bissjön men nu blev
tillvaron ställd på ända (ännu mer) så jag insåg
att jag måste ge mig iväg härifrån. Bort. Från verkligheten.
I tisdags beställde jag en bunt flygbiljetter till Skåne och tillbaka,
samt bokade en hyrbil. Dags att unna mig det.
Åkte till Stockholm i torsdags. Såg Hotel Rwanda på Sturebiografen
och käkade middag med C, W, D och M. Sov över hos
C.
På fredagmorgonen tog jag flyget till Kristianstad, hyrde en bil och
körde till Norra Björstorp, Brösarp, Österlen, där
Björn och Ingrid var hos Björns föräldrar och deras hjortfarm.
Kallt och rått ute, men gemenskapen var varm. Vi gjorde små korta
utflykter, bland annat ut till havet där dimman hade lagt sig som ett lock.
Ännu kallare. Brr. På Österlen var det dessutom den traditionella
påskkonstrundan där man åker mellan gårdar och hus för
att titta på konst. Men eftersom det stod ”KONST” på varannat
hus (och Skåne är rätt tättbefolkat) så blev vi fort
rätt anti och stannade inte en enda gång för att titta.
Stannade till söndag morgon. Då åkte B och I
hem och jag körde till Malmö för att träffa C som
jag inte sett på flera år. Tillsammans med hennes pojkvän M
och några vänner till henne åkte vi runt och tittade på
konst i alla fall. Den här gången runt Vellinge. Bara att acceptera,
och det var faktiskt rätt trevligt. Medans C skulle hålla
i ett Friskis&Svettis-pass (för två deltagare) åkte jag
och M och tittade på Turning Torso och omgivningarna där. Coolt
hus.
Söndagkvällen ägnades åt käk (C kan laga paj
hon), Cluedo och Hipp! Hipp!-special på tv. Konstaterade att om man är
duktig stötpokerspelare så är man duktig på Cluedo. Jag
suger i poker.
På måndagmorgonen körde jag till Svågertorp, sista tågstationen
innan bron över till Köpenhamn. P och F (imorgon åtta
år) hämtade mig där och vi körde över öresundsbron,
kollade in hans kontor och körde sen in i stan, och promenerade längs
ett stängt Ströget och åt lunch i Nyhavn. (Mitt underr lunchen
ringde K och undrade om jag var hemma. Alltid lika kul att tala om att man
är utomlands för den som ringer och tror att man är nästgårds.)
Efter en blixtvisit på värsta vilda barnkalaset i Landskrona körde
jag raskt tillbaka förbi Malmö till Sturup och sov mig igenom flygturerna
Sturup-Stockholm-Skellefteå.
Tillbaka till verkligheten. Mamma ler mot mig från fotot intill tangentbordet.
Jag vill ringa och berätta om allt det roliga. M är hemma och
packar sina saker.
Foton från hela skånepåsken kommer snart i ett fotoalbum
nära dig.
Torsdagen den 31 mars 2005
Trött igen. Idag har jag varit i Piteå och haft introduktion i motion-graphics-kursen
jag ska hålla i resten av terminen. Spännande. Mycket. Kul att kunna
göra nåt roligt, vettigt, nytta, och dessutom få lön för
det.
Annars finns det inte så mycket att hurra för. M fortsätter
sin packning av sina saker inför hennes flytt på lördag. Jag
undviker att åka hem efter jobbet, men åker ändå hem
till slut. Vill inte vara en mussla. Förutom de saker som skär sig
har vi en bra kommunikation. Vi är i princip klara med delningen av möbler.
Nu återstår bara att få reda på en summa som jag ska
köpa ut hennes del av lägenhet för.
Men det är ändå åt skogen. Det här händer inte.
Hela året har det hänt saker som jag inte trodde fanns på riktigt.
I verkligheten: Mamma har en mycket aggressiv cancerform. Mammas svåra
operation. Mammas tid-kvar-att-leva-besked. Mamma tappar vikt och blir till
bara skinn och ben på några veckor, förutom magen som bara
växer. Mamma dör. En månad efter operationen, som vi trodde
skulle lösa allt. Ta hand om allt som mamma lämnat kvar. Allt praktiskt
arbete kring det blir till en demon. Demonen som hindrar en från att sörja.
Mammas begravning, som även den kändes som ett event som måste
arrangeras. Och en begravning är ingalunda något som gör att
man sörjer mindre efteråt. Ms snedsteg i höstas. Ms
livskris. Nedförsbacke. Ångest över att förlora två
av mina viktigaste personer i tillvaron. Bekräftelse av detta; M flyttar
ut tisdagen efter mammas begravning. M gör slut två veckor senare.
M hittar egen lägenhet och vi börjar avsluta sönderdelningen
av allt vi byggde upp i somras. Skifta möbler. Jag tar soffan, soffbordet
och bokhyllan så kan du ta matbordet och alla stolarna, hoppas dom får
plats i den nya lägenheten.
Jag försöker hålla huvudet högt, samarbeta, inte vara
arg eller ledsen. Men när jag samarbetar är det något i min
kropp som säger nej, nej, nej. Vad håller jag på med?
Jag är själv med och monterar ned något som jag absolut vill
ha kvar. Men avmontören fortsätter arbeta, det är hans plikt.
När vi pratar om praktiska saker säger en okontrollerad del av mig
själv att jag fortfarande älskar dig, känslan har sköljt
över mig och jag tappar målföret. Jag vill bara att du ska sätta
dig i soffan bredvid mig och hålla om mig, som jag tror du ofta har gjort
tidigare. När du är på väg att göra det säger
jag stopp, kom inte hit. Trösta mig inte nu. Det går över. Och
det går över fortare om du låter bli. Måste klippa av
banden och begrava dem.
Måste göra färdigt. Upprätthålla stabiliteten.
Fredagen den 1 april 2005
Fool’s day. Vem är ett fool egentligen?
Mycket pyssel idag. Ordnar upp detaljplanen för kursen som startade igår.
Lagar en tand hos tandläkaren. Pratar med min familjerådgivare. Byter
ut en gammal dator mot en ny på jobbet, och installerar grejer på
denna. Sätter upp filmaffischer i vårt rum där. Skrotrummet
har slutat vara ett skrotrum, utan ett välstädat och skojigt dekorerat
litet kontorsrum, med ett tydligt tema. Nu väntar vi bara på fjärrkylan.
Det är trettio grader varmt där just nu, om man inte öppnar fönstret
och får in avgaserna från Kanalgatan istället.
M ska vara hemma en sväng för att packa de sista grejorna inför
flytten imorgon. Hennes kompis Tatja är i stan och bor på hotell.
Av nån anledning vill jag särskilt inte nu vara i närheten.
Så jag håller mig kvar på jobbet. Köper pizza och äter
tillsammans med M som också jobbar på Ductus (och som f ö
är gift med Ms f d klasskompis Jennifer). När klockan närmar
sig nio promenerar vi ut till ”förorten” och kollade på
”Envy”. Filmtipset.se
tycker att jag borde ge den en tvåa, men det blir en trea. Trots att jag
sover mig igenom valda delar.
Cyklar hem igenom fredagnatten. Ignorerar partystinna personer som vill väcka
min uppmärksamhet, vilket de gör genom att vrål obegripliga
fraser åt mig. Jag är inte i er värld, fatta det. Halvvägs
hem, det vill säga när jag passerar stan, får jag punktering.
Det kommer inte direkt lägligt, eftersom jag behöver min cykel imorgon
om jag ska kuska runt på stan mellan olika håll. För imorgon
flyttar M och då vill jag verkligen hålla mig borta. Blir lite
förvånad över att jag inte reagerar starkare över punkteringen,
denna lilla motgång. Rycker mest på axlarna och tänker att
det får jag fixa imorgon, för att jag måste. Får ta med
mig verktygen ner på stan och köpa och byta slang på gatan.
Det är som att jag börjar vänja mig vid att stå och banka
huvudet mot en vägg. Och just den här väggen är inte speciellt
tjock, så jag bankar mig rakt igenom. Det finns andra tjockare murar att
ta sig igenom.
Gud vad kul det är med liknelser.
Lördagen den 2 april 2005
Det ekar i min lägenhet. Idag har M flyttat. Jag vaknade tidigt imorse
och kunde inte somna om, för jag visste inte säkert när det var
som M skulle komma och hämta sina saker och de möbler som vi delat
itu. Gick precis när M och hennes följe kom. Orkade knappt hälsa.
Ner på stan, köpte cykelslang och satt på Möjligheternas
Torg och mekade cykel. Satt och degade på jobbet i några timmar,
utan att göra något vettigt, åkte och spelade inomhusfotboll
och volleyboll. Åkte till Lotta och Simon och blev bjuden på middag.
Och så hyrde vi och såg ”…och så kom Polly”. Filmtipset
tycker att jag borde ge den en trea. Stämmer bra det.
Trots att filmen är en ytligt romantig komedi så fick den mig att
fundera över min egen situation. Den börjar med att Reuben lyckligt
gifter sig med Lisa, och vi får under bröllopsfesten veta att de
är gjorda för varandra, ser det som helt naturligt att de ska leva
tillsammans resten av sina liv. Men Lisa har en nypa tveksamhet i sina blickar.
Under den hittills superlyckade smekmånaden ”råkar” Lisa
hoppa i säng med en dykarinstruktör. Reuben blir dumpad, arg och bitter
och åker hem, ensam. Efter en vecka träffar han Polly, som verkar
vara Lisas motsats (förutom att båda ser rätt bra ut), slarvig,
obrydd, kan inte planera hur nästa dag ska se ut eller tänka sig att
stadga sig. Dansar salsa. Reuben, som till sättet är mer som Lisa,
tycker att det verkar spännande och de inleder ett förhållade.
Det visar sig så småningom att Reuben och Polly har lite olika syn
på deras förhållande, han vill ta det till ”nästa
steg” medans Polly inte riktigt vill erkänna dem som pojkvän
och flickvän. Samtidigt kommer Lisa tillbaka, ångerfull och vill
försöka fortsätta leva livet ut med Reuben.
SPOILER:
Jag slutar referera här för att undvika att röra till det ytterligare.
Men det böljar fram och tillbaka litegrann och slutar med att Reuben ”väljer”
Polly (hinner precis få tag på henne innan hennes flyg går,
en klassiker…) för att hon trots allt är mer spännande och
det gnager lite mysigt i fogarna.
Det finns ingen moral här, i alla fall ingen som håller. Men det
jag känner igen så väl är Lisas betänkligheter och
snedsteg som leder till dumpande. Men även Pollys karaktär som slarvig,
obrydd och tveksam till en framtidsbild. Jag vet inte vart jag vill komma med
det här, men för att som sagt vara en normal rom-kom tog den upp för
mig högaktuella saker på ett bisarrt sätt.
Eko, eko. Trodde det skulle vara jobbigare att komma hem till en halvtom lägenhet.
Men att jag försökt förbereda mig mentalt och att dom hade städat
och ”ställt i ordning” tror jag underlättade. Tack. Om ett
par veckor (förhoppningsvis), i samband med att Peter och jag ska röja
i mammas lägenhet och gravsätta urnan i Västerljung, ska jag
åka förbi IKEA och köpa lite grejer att fylla ut det tomma.
I alla fall materiellt.
Söndagen den 3 april 2005
Ont i huvudet.
Låg kvar i sängen så länge jag kunde i morse, tills hungern
tvingade mig upp. Lallade runt i lägenhet, åt frukost. Kände
att jag borde ställa i ordning lite saker, så att det skulle kännas
att det bor en hel människa här. Men jag struntade i allt och begav
mig till stan och jobbet. Där finns det alltid nån man kravlöst
kan småprata med. Timmarna gick, jag åt lunch, såg fram emot
timmen med innebandy på stor plan tillsammans med R och M. Men
huvudvärken kom. Vilket ledde till att jag svek. Åkte hem.
M kom hit för att hämta hämta lite smågrejer. Det
känns som varje gång som M kommer hit, eller ringer om något,
så förvandlas jag, blir en annan. En mur, en bubbla växer snabbt
som ögat och de flesta känslorna går raskt undan och låser
om sig. Har inget intresse att använda någon av dem just då.
Jag kan inte dra åt smilbanden när hon försöker skämta
lite. Jag svarar bara på något som kräver ett svar. Jag orkar
inte kommunicera. Gör det du ska, och åk sen. Det blir nog bättre
sen.
När hon går kommer känslorna fram ur sina gömmor och pockar
på min uppmärksamhet. Dom kan jag inte säga nej till. Gör
det ni ska, ni också.
Måndagen den 4 april 2005
Bilder från påsken i Skåne finns nu i ett fotoalbum Nära
Dig.
Lördagen den 9 april 2005
Under veckan som gått har lägenheten inte ändrat skepnad. Har
fortfarande inte orkat/haft lust ställa i ordning grejer. En del av mig
själ frågar mig varför jag ska bry mig. Det är ändå
bara jag som bor här. Men jag vattnar blommorna. Lägger gamla Dagens
Nyheter i en prydlig hög intill soffbordet, i väntan på transport
till pappersåtervinningskassen i klädkammaren, som i sin tur väntar
på att skickad ner till soprummet. Diskar frukostskålen. Låter
fruktskålen stå i köksfönstret, trots att äpplena
fortare än kvickt skrynklar till sig i eftermiddagssolen.
En avlång klump stretchar mellan hjärtområdet och halsgropen.
Upp och ner.
En annan del av själen säger: Nu måste jag planera för
min egen trivsel hemma. Möblera om kontoret. Uppgradera datorn. Fylla ut
tomrummen med lite nya möbler. Sätta upp nya bilder på väggarna.
Bland annat mammas konst. Jag har redan köpt en ny mikro och en bärbar
fast telefon. Beställt nytt fast abonnemang, för det gamla har M
haft långt innan vi blev ihop. Efter ett himla bläddrande på
nätet hittade jag ett bra nummer, 0910-39029. Ring gärna.
I tisdags löneförhandlade jag med vd:n på jobbet. Lyckades
få upp min gamla lön med ettusentvåhundrafemtio. Rätt
nöjd. Är jag i alla fall.
Söndagen den 10 april 2005
Ont i foten, ont i handen. Spelade inomhusfotboll med lite Paregos-folk igår
och måste ha trampat fel. Haltade därför omkring på Pinkerton
senare på kvällen, där M ösde på med sitt coverband
Propeller. Handen fick sig också en smäll när jag skulle vifta
bort en motspelare som lurat in mig i ett hörn med bollen. Försöker
man vifta bort en hård vägg istället så får man
ont. Det blev att jag dissade innebandyn idag. Såg istället tre filmer
idag: Not another teen movie, Donnie Darko och Team America: World Police. Not
another teen movie var faktiskt inte så tramsig som jag trodde den skulle
vara.
Och ont i huvudet. Massören på jobbet säger att det kan vara
en halskota som ligger snett och spänner åt senorna som går
mellan skulderbladen och bakhuvudet. Får väl gå och kolla det
nån gång.
Måndagen den 11 april 2005
Idag gjorde jag något jag inte gjort på väldigt, väldigt
länge. Jag gick på bio alldeles själv.
I en stad som denna finns det bara marknadsmässigt underlag att visa filmer
som The Ring 2, Näschnal Träschö (National Treasure) och Puhs
film om Heffaklumpen. Men ibland överraskar SF och Svenska Bio och visar
smalare filmer under avdelningen ”Film för Cineaster”.
Men dom tar det försiktigt och visar dem högst tre tillfällen
och i den allra minsta salongen. De gånger jag går på dessa
filmer har det dock alltid varit proppfullt medans bara en handfull bänkar
sig i den största salongen för att se till exempel ”Familjen
är värre” eller ”Miss Secret Agent 2”. Om ett par veckor
visar dom ”Ray” som en Film för Cineaster. Hur smal är
den?
Idag gällde det den spanska ”Gråta med ett leende”, om
en man som varit förlamad i trettio år och nu kämpar om att
få aktiv dödshjälp. Ringde runt bland folk som kan tänkas
vilja se den. Men folk är upptagna på måndagkvällar med
att regissera teater, kräkas, hämta ungen på Tae-Kwondon, föda
barn, jobba… Så jag gick själv. Det var väl tur det. För
när jag kom fram till kassan för att köpa biljett fanns det bara
en plats kvar.
Tisdagen den 12 april 2005
Nu ska jag prata om vädret. För det är väl det man gör
om man inte har nåt annat att prata om? Eller om man har det, fast vill
inte just nu? Om man vill låta det sjunka in, tugga i sig, bearbeta. Spottar
ut det nån annan gång.
För ett par veckor sedan hade vi en period av varmt, vackert väder.
Hela halvmetern snö försvann på fjorton dar. Alla förberedde
sig för den riktiga våren, stuvade bort vinterkläderna och satte
på sig solglajjorna. När det hade varit stabilt tillräckligt
länge tog min arbetskamrat C bort regnskyddet från virket
som ska huggas till ved, så att det kunde torka i vårsolen. Samma
eftermiddag började det regna. C muttrade lite. Jag sa till honom
det förmodligen skulle börja snöa igen, minst två
gånger. Det trodde han inte på. Han var till och med beredd att
slå vad.
Dagen efter snöade det, och jag slog mig på bröstet och tänkte
stolt: Tänk vad rätt jag hade! Idag har det snöat en
decimeter. Det kommer troligtvis vara borta före helgen. Men varför
verkar det vara så att vissa känner till begreppet Aprilväder,
men först efter Aprilvädret slagit till och pajat deras vårdrömmar?
Fredagen den 15 april 2005
Min hemdator gick sönder igår. Blä. (Fast det var på
nåt vis härligt att höra tystnaden i frånvaron av det
vanligta fläktsnurret.) Den ville inte hoppa igång igår kväll
när jag kom hem och sa hej till den. Hoppas det bara var transformatorn.
Och att det inte är andra grejer som pajat. Som nån av hårddiskarna.
Hemska tanke. Det är såna här händelser som gör att
man ta backupper.
Men nu är det helg. Sitter på jobbet, har mailat lite angående
olika auktionsfirmor som ska ta hand om allt i mammas lägenhet i Skogås
som vi själva (jag och P) inte vill behålla. Jobbiga grejer det
där. Tur att vi inte ska ägna oss åt att slänga saker.
Det hade vi nog inte pallat med. Det blir nog svårt nog att gå igenom
alla prylar som man har emotionella kopplingar till, och säga – nä,
det där behöver jag inte, för att sedan lägga ifrån
sig det och veta att det var sista gången jag berörde det minnet
på det sättet.
Istället tar vi hand om all konst, mamma har många snygga litografier,
lite detaljer, och lite möbler som det vore dumt att göra sig av med.
Peter kan nog behöva en del när han väl har flyttat till sitt
efterlängtade hus nånstans i Skåne. Och mammas bil, som hon
ville att jag skulle ha. Okej, okej, om du tjatar så.
Lördagen den 16 april 2005
Gjorde en liten banner idag, allt för att fortsätta promota min dagbok
på blogg-communityn succe.com:
Hur känns den? Jag vill inte att den bara ska spegla min allmänna
sinnestämning den här våren, utan att den även fungerar
senare, när tillvaron förhoppningsvis blivit lättare. Nu skriver
jag mer om sånt som känns, men saker som händer är ju precis
lika viktigt. Det är detaljerna i kombination med helheten som gör
livet.
Utan att nalla det minsta på Ms (Is syster) tagline Saker
som händer. :-)
Söndagen den 17 april 2005
Klockan var åtta när jag vaknade imorse. Alldeles för tidigt.
Det är ju helg och så kom jag i säng ganska sent. På toa,
tillbaka i sängen, försök somna om. Läste lite Herman Lindqvist.
Blev inte trött. Gav upp, gick upp. Stod i hallen, tittade på den
tomma dörrmattan och suckade. Ingen Dagens Nyheter idag. Hmm. Det är
söndag. Brukar betyda ett mindre rutinerat tidningsbud. Tidningen är
nämligen adresserad till M L, Getbergsvägen 5, tre trappor
upp. Men tidningen hamnar hos den första bästa M L som tidningsbudet
stöter på, nämligen redan på första våningen.
Trevligt att man tvingas umgås med sina söndagsmorgontrötta
grannar på grund av det. Egentligen hade kunnat rycka tidningen ur hålet
i hans dörr, men tänk om han verkligen prenumererar på den!
Då hade mitt agerande klassats som egenmäktigt förfarande.
Tisdagen den 19 april 2005
Ibland händer det att jag låter bli att raka mig på några
dagar. Vet inte varför, det bara blir så. Kanske för att se
hur länge jag står ut med ett varmt skägg. Tills det till slut
kliar så det blir olidligt. Än så länge har det bara kliat
litegrann, men inte alltför mycket.
Jag vet inte om jag ser ovårdad ut. Det skulle i så fall vara resten
av växtligheten på huvudet. Jag är ganska oklippt. Ska kanske
klippa mig imorgon. Och be frisören ta mer än vad han gjorde för
drygt tre veckor sedan. För 300 kronor vill jag att produkten, klippningen,
ska hålla längre än så.
Onsdagen den 27 april 2005
Hm. Jag är tydligen inte den enda som skriver om hår.
När vi ändå är inne på det kan jag meddela att skägget
har fått fortsätta växa under veckan som gått. Nu har
jag trimmat ner det till några millimeter. Känns bra. Jag får
till och med kommentarer om att det är snyggt. Så jag tror jag sparar
det så ett tag. Tänk vilka friheter man tror sig ha när man
bara har sig själv att tänka på numera.
I veckan har jag varit i Stockholm igen. Förhoppningsvis sista gången
som inte var en ren och skär social nöjestripp. Att rensa
ut ett barndomshem är inte kul. Jobbigt. Men det gick bra. Jag och Peter
har också gravsatt mamma nu. Det var också jobbigt, men gick bra
även det.
Jag har lust att skriva mer om det. Faktiskt en massa, men nu är jag trött,
trött. Körde hem igår, kom hem kvart över tolv i natt med
fullproppad bil. Packa ur möbler, tavlor, flyttkartonger, vinterdäck…
Klockan var över ett när jag kom i säng, så jag fick inte
mycket gjort på jobbet idag. Hoppas det inte straffar sig imorgon då
jag, i en alldeles egen SAAB 9000, ljudlöst ska sväva norrut till
Piteå och guida femton unga medieelever till att tillverka perfekta små
tv-bumbers och backdrops. Vi hörs imorgon. ;-)
Torsdagen den 28 april 2005
Chris Rea gungar fram Auberge på Radio
Paradise just nu. Svängigt. Och nu tog låten slut. Beatles sjunger
om Savoy Truffle istället. Också svängigt.
Idag har jag som sagt varit i Piteå. Eleverna där går sista
året på programmet Mediedeisgn (lagom flummigt, eller hur?) på
musikhögskolan. Jag lär dom ett verktyg som heter After Effects, med
vilket dom ska skapa rörlig tv-grafik till några av programmen dom
kör på den lokala kanalen där. Nu har vi kommit till den andra
fasen av min kurs då jag inte föreläser eller kör en demo
av en viss del av After Effects, utan hjälper dem att hitta lösningar
till grafiska problemen dom stöter på. Och det är förbaskat
kul. Såå mycket roligare än att sitta framför (bakom?)
en skärm i åtta timmar.
Normalt skulle jag ha bott på hotell mellan torsdag och fredag men nu
har jag en del att göra hemma så jag väljer att pendla istället.
Vilket är ett rent nöje. Just nu i alla fall, det lär ju avta.
Min nya bil är en dröm jämfört med vad jag är van vid,
man sitter skönt, den har kräm (och FEM växlar! ;-), den är
tyst (dvs inget vindljud och väldigt lite motor- och vägljud) och
har en bra stereo. Tänk att mysa fram på E4:an, vräka på
med volym och gasta ikapp med musiken utan att bry sig om några grannar!
Jag tar med mig alla positiva detaljer i min omgivning för att döda
dom elaka.
Fredagen den 29 april 2005
Inatt drömde jag om tråkiga saker. Först om att jag skulle
ta bilen och köra nånstans i stan, men jag råkade bryta varenda
trafikregel som fanns. Höll på att köra på folk. Glömde
titta på trafikljuden och körde mot rött. Som om jag var rejält
rattfull. Och jag sa förlåt till alla fel jag gjorde.
I nästa dröm fick jag skäll för att jag var en sån
kass körsångare. Det var körledaren som tyckte det, men budbäraren
var Niklas, som har tagit tjänstledigt. Han lät mig veta alla möjliga
fel jag gjorde och varför jag hade fått sparken ur kören. Jag
var usel, helt enkelt.
Det gör att man inte är direkt glad när man vaknar. Seg morgon.
Hade hoppats att jag skulle vara glad och ivrig att komma till jobbet på
morgonen, men nu kändes det bara trögt och deprimerande. Körde
extra försiktigt till Piteå och blev på godare humör när
jag fick träffa eleverna och gå runt och hjälpa.
Imorgon är det Valborg. Jag har ingen aning om vad jag ska hitta på.
Inga kommentarer
Nattens rök som låg som en tät dimma över stan har lagt
sig.
Nu när värsta malin-paniken har lagt sig tar andra känslor
över. Minnesbilder av mamma dyker upp och håller sig kvar. Kanske
har det också att göra att jag håller på att packa upp
saker som var hennes, som jag tagit med mig upp. Börjar sätta upp
några av hennes tavlor på väggarna. Visst påminner de
om henne, men jag gillar dem, kan ju inte direkt lagra dem på vinden i
så fall.
Men vinterns upplevelser kommer tillbaka till mig allt oftare nu. Som mamma
på Hospice, sista kvällen, dagen efter. Tankarna och bilderna har
etsat sig fast och när de dyker upp är det svårt att göra
sig av med dem. Jag håller fortfarande mamma i handen, hon suckar, för
det är det enda sätt som hon orkar kommunicera. Stillheten sista kvällen,
det är bara jag och mamma och Peter i bilen på väg och syster
och Hospice-huset.
I måndags gravsatte vi mamma. Vi hade hämtat urnan i stan och kört
till stugan Anneborg, Västerljung i sörmland. Den ligger ett par hundra
meter nedanför kyrkogården, på andra sidan en åker. Jag
och Peter gick tillsammans upp, turades om att bära urnan. Filip gick med
oss och ställde så kloka frågor och sa så kloka saker.
Åsa och Erik en bit bakom. Vi träffade kyrkovaktmästaren som
hade grävt en grop. Utanför skolan intill övade barnorkestern
på marschmusik. Egendomligt. Peter satte ner urnan. Det var jobbigare
än jag trodde. Nu ligger mamma där. Västerljung, och särskilt
Anneborg, var hennes paradis. Nu får hon njuta av sitt paradis i lugn
och ro.
Jag kom tillbaka till graven efter att ha varit och ätit. Vaktmästaren
hade fyllt igen gropen och snyggat till rabatten. Jag satt där en stund.
Det var ännu jobbigare, men jag hade ändå svårt att ta
mig därifrån. Det dröjer ett tag innan jag kommer tillbaka.
Till sommaren. Förlåt mamma. Jag hälsar på hela tiden,
i tankarna.
Måndagen den 2 maj 2005
Bio ikväll igen. Tolken (fast jag föredrar den engelska titeln,
The Interpretor). Är Sydney Pollack släkt med Kaj? Det var
i alla fall han som regisserat. Trevlig politisk thriller i FN-miljö. Tre
silverfirrar. (Och Filmtipset
gissade mitt betyg rätt, igen.)
Annars packar jag ur flyttlådorna som följde med mitt ekipage från
Stockholm. Eftersom det snart gått en vecka sedan jag kom hem så
har jag nästan glömt vad som fanns däri. Små överaskningar.
En Lisa Larsson-katt. En digital våg (som säger "Lo" när
jag ställer mig på den!). En gammal men välskött husqvarna.
En remix-lp-skiva med Donna Summers "Love to love you baby", plus
en bunt andra kända och okända artister (plus en antistat-skiva).
Böcker av Åsne Seierstad, Günther Wallraff, Olof Palme, Povel
Ramel och Torgny Lindgren. Fem holländska pass. En nummer Dagens Nyheter
från den andra mars 1986. Olyckssmurfen, Gå-i-sömnen-smurfen
och Diktsmurfen. Två Hackman-kastruller.
Praktiskt värde, en del. Affektionsvärde, annat.
Tisdagen den 3 maj 2005
Dunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunk. Har vi lyssnat på på
jobbet idag. Hög volym. Det arbetande folket har fallit av fallit ifrån
som klasar och gått hem, för i det där oväsendet har dom
svårt att utföra ett vettigt arbete. Rakt nedanför kontoret
bygger dom nya biografsalonger så att fler ska få mer valfrihet
att njuta av fler filmer, tillsammans i gemytlig miljö. Det är helt
i sin ordning. Däremot är det inte många på jobbet som
njuter av vad-det-nu-exakt-är-dom-gör därnere. Dunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunkdunk.
Allt för en god sak.
Nu ska jag ha en timmes överläggning om att få slippa bära
smoking under vårkonserten om några veckor. Det känns så
förlegat, så gammalt.
Dessutom är smokingen för kort i ärmarna.
Torsdagen den 5 maj 2005
Långhelg. Plötsligt har jag inte ångest över vad jag
ska hitta på. Det verkar vara späckat schema ändå. Bilen
underlättar förstås. Det blir utflykter till folk i Medle, kanske
Ursviken, Pite havsbad på lördag.
Igår kväll såg jag på hockey-vm med Lingan (fd svåger)
i Bissjön, Lövånger. Hela matchen. Lingan somnade under sista
perioden. Konstigt, för det är jag, inte han, som ska göra det.
Jag som normalt tycker hockey är en rätt fånig sport; gubbar
med för stora kläder, shorts utanpå långkalsongerna och
luckor mellan tänderna, på is jagar en puck (var kommer
det ordet ifrån?) med träpinnar med en böj. Men vem är
jag att tala nedslående om något jag inte vet nåt om? Fotboll
är roligare att se på, men det är väl minst lika mesigt
i så fall, gubbar i knästrumpor som springer efter en boll. Och jag
själv slår på en plastboll med hål i med en plastpinne
med en böj, ett par gånger i veckan. Nåja, det var i alla fall
första gången på femton år jag såg på hockey
i mer än två minuter.
Apropå fotboll, idag stod jag och huttrade på en grusplan i Lövånger
i en och en halv timme och tittade på när Lingans dotter Rebecka,
tolv, stod i mål och räddade matchen mellan Lövånger och
Ånäset. Go Rebecka go! Det var du mot motståndarna, för
ert försvar sög ju. Och Lingan gastade på. Skönt, så
kanske han fick nåt annat att tänka på än verkligheten.
En situation som liknar den jag själv varit med om (och pågår
fortfarande), fast värre. Det blir väl så när barn är
inblandade. Bland annat.
Lördagen den 7 maj 2005
Hur klarar man
egentligen av en livslång relation?
Den som gör det är kanske en sån som inte tänker på
att fråga frågan.
Söndagen den 8 maj 2005
Grå dag. Fullt upp. Bygga affisch som ska sättas upp runt om på
stan. Städa. Springa efter en vit plastboll med en plastpine med en böj.
Ingen ensamhetsångest här inte. Nej, nej. Det är bara att se
till att man är sysselsatt. Den lilla stunden man är ute tar man djupa
andetag och njuter av att åtminstone veta att våren är
här. Fast det snöade en skvätt idag.
Igår gjorde jag tre varv i toastolen aka Space Bowl, Pite Havsbad. Inte
illa pinkat tydligen. Skavde skulderbladen i Piteälven. Gjorde illa hälen
i Åbyälven. Följde efter Martina, sex år, runt runt i
Strömmen. Hon fick inte nog. Runt, runt, flera varv. Kände väl
en plikt att lösa av Lingan så att han kunde testa lite vattenrutchbanor
han också. I och för sig fanns Rebecka och David och Pekka också
på plats, men åtminstone David och Pekka var upptagna med att kolla
in brudarna.
Och Luis, vår bolivianske vän med begränsade simkunskaper,
visade sig vara värsta badmonstret, bara det var axeldjup. Always ready
with the goggles!
Tisdagen
den 10 maj 2005
Mmmmm. En dagbok att skriva, en stroopwafel
att äta och Papa was a rolling stone med Temptations på Radio
Paradise (jag är ju för baske mig helt galen i den nätradiostationen,
kanske dags att bidra med en slant för att Bill förgyller min vardag).
Och ännu en körrepitition i ryggen. Behagliga saker, alltihop.
Bliss.
Bliss?
Tjaa… Måste medge att det ännu är lite jobbigt att komma
hem till en mörk och tyst lägenhet, men vardagen är vad man gör
den till. Små, små njutningsmedel som lyfter och driver fram tiden.
Om man vill kan man se negativt på allt man njuter av., men jag vet inte
om jag lyckas så bra. Stroopwafeln innehåller en massa socker,
inte så värst nyttigt… Du ser? Dagens mest jobbiga är att
dagboken tidvis kan vara trög att skriva. Ibland lider man av total torka
och ibland har man alltför mycket på hjärtat att det blir till
en propp och jag inte får fram nånting alls. Har svårt att
sortera. Vilka tankar ska jag tillåta komma fram här? Och under tiden
jag funderar så går en del av dem förlorade. Måste tänka
vidare.
Onsdagen den 11 maj 2005
Jösses, igår hade jag verkligen skrivkramp. Vad jag svamlade. Jag
brukar inte ändra i inläggen i efterhand, men nu hade jag gjort en
sån pinsam upprepning så jag bara var tvungen att ändra. Var
med på dagens roliga pristävling! Gissa vilket ord jag ändrade!
Skriv rätt svar i gästboken. (Och snälla, gör inte den här
dagboken ännu pinsammare genom att inte göra det, folk kan
ju tro att det inte är nån som läser den… Var ingen mussla!)
Rätt svar belönas med en virtuell tvåveckors-skägg-skrubbning
kind mot kind, vare sig du är kille eller tjej. Skönt, eller hur?
Torsdagen den 12 maj 2005
Elin här bredvid säger: ”Du har verkligen mycket att göra!”
Jojomän. Sitter i Piteå, Musikhögskolan, och övervakar tre studenter när de
jobbar på sina rörliga tv-grafiker. Kursen har 15 deltagare, men nästan alla
är hemma och jobbar på sina projekt, vilket är helt ok. De styrande här här
på skolan är mac-galningar som som vanligt påstår att det är ett felfritt system
som aldrig krånglar eller kraschar eller hänger. Anledningen till att så många
jobbar hemifrån är säkert till en viss del att man tycker det är bekvämt och
så, men många gör det just för att datorerna här krånglar så. Det är ont om
utrymme att spara på, program måste köras från nätverket och inte lokalt (vilket
bäddar för strul), mycket access denied, underliga beteenden i programmen. Macarna
är snygga och gränsnittet är snyggt, men vad hjälper det när allt är så himla
omständigt?
Ett exempel. I windows (och linux?) kan man förstora och förminska alla fönster
genom att hålla musen över kanten, var som helst. Klicka och dra så drar man
ut kanten och fönstret förstoras. Varför har inte macvärlden inte anammat
det? Stolthet? Prestige? Här måste man fortfarande pricka in nedre högra hörnet,
och dra där. Usch, vad jobbigt. Big deal, tycker väl en del. Men det är sådana
små, små funktionaliteter som ju gör en dator flexibel och lättanvänd. *Thomas
grymtar och hyttar med näven*
För att komma till saken så sitter bara tre studenter här och jobbar på sina
projekt. Så det blir inte så värst mycket för mig att göra. Dom klarar sig själva
ganska bra. Gäsp.
Och det är UPPENBARLIGEN bara en som läser den här bloggen. Tack Inger. (Om
det mot förmodan är nån annan som har nåt annat förslag så går det bra att bidra
med det i gästboken, se gårdagens inlägg. (Och jag inser hur patetiskt det är
att be folk att skriva i gästboken, men jag kan ju nästan skriva vad
jag vill eftersom det är så få som läser!)) Jag väntar till i helgen med att
skicka den virtuella skägg-skrubbningen. Är det ok om jag gör den publik här?
Fredagen den 13 maj 2005
Måste förtydliga lite här… Det är inte så att jag sitter här och lyfter lön
utan att göra det minsta nytta (hemskta tanke). Jag blev riktigt överraskad
när det visade sig att nästan hela klassen var närvarande klockan tio igår,
när de började, trots att de hade haft en stor gala kvällen innan och partajat
loss ordentligt. Alla behövde någon form av uppföljning, visade vad de hade
åstadkommit hittills, ville ha tips eller tekniska råd. Efter det blev
det lugnt. Jag var ju ändå behjälplig hela dagen, åt de som var kvar.
På kvällen gick jag och såg Million Dollar Baby på biografen i Piteå. Jag uppskattar
normalt inte filmer som handlar om boxning, för det är en sån idiotisk sport
(om än en av världens äldsta). Men storyn utvecklade sig från att handla om
tjejen (Hillary Swank) som gett sig fasen på att bli duktig boxare, till att
handla om förhållandet mellan henne, hennes tränare (Clint Eastwood) och hans
medhjälpare (Morgan Freeman). Njutbart skådespeleri av alla tre.
Nej, jag åt inte de som var kvar. :-))
Lördagen den 14 maj 2005
Köpte ett rivjärn idag. Råkade riva mig på lillfingret.
Aj.
Söndagen den 15 maj 2005
Som utlovat kommer här en virtuell nu tre-veckors-skäggskrubbning,
första pris i onsdagens tävling,
som gick ut på att gissa vilket ord jag bytte ut i tisdagens
inlägg, då det mållösa svamlandet nådde nya höjder.
Rätt svar var ordet "jobbig", som jag bytte till ordet "trög".
Det är ett ord som jag under mina tidigare dagar använt alltför
frekvent, men som jag nuförtiden försöker vara lite mer restriktiv
med. Och just i tisdags, då min hjärna inte hade alltför mycket
kontroll över språkcentrum, svämmade det över. JobbIGT.
(Kanske var jag ovetandes alldeles för trött efter kvällens körrepetition.
Det tar på krafterna att sjunga vårsånger.)
Priset delas högtidligen ut till Z som med otrolig skarpsynthet och ett
språköga utan dess like lyckades minnas fadäsen. Tätt i
hälarna kom Inger som hade en ganska bra gissning; jag kanske inte skriver
så mycket om stroopwafels, men jag tänker desto mer på
dem. Minna och Jennifer får en elogé för att de orkade skriva
i min tröga gästbok trots given utgång.
–> Priset.
Klicka här. <–
Måndagen den 16 maj 2005
Det blev väldigt varmt på jobbet på förmiddagen, på
ett rätt omysigt sätt. Satt och försökte krysta ut en design
och layout av jobbets nya externsajt. Tyvärr råkade jag ut för
kreativ förstoppning av alla nyfikna och chefens undrande när dom
ska få se resultat. Det hjälper inte alltid att trycka in hörlurarna
och stänga av omvärlden. Sen kom det krypande. Nysattacker. Tilltagande
utsöndrande av kroppsvätskor genom ögon och näsa. Till slut
var jag tvungen och gå, flåsande och stönande och snorkande
och tårande. Hem genom regnet. Via Clas Ohlsson och affären med alla
krukorna.
Tabbade mig lite när jag byggde Priset
igår, så för en del (om jag nu har några läsare
;-) kanske inte ljudet hördes. Ska fungera bättre nu. Ljudet är
allt. Nästan.
Tisdagen den syttende mai 2005
Ibland undrar jag. Hur kan jag vara på sånt gott humör? Vad
är det som gör att inte gräver ner mig varje kväll? Kan
jag inte tillåta mig att deppa?
Klart att jag känner en saknad. Det har ju hänt en hel del under
det här halvåret. Det finns ju en tomhet, två pelare jag kunnat
luta mig mot, som förvandlats till ett stort Ingenting. Men massan bredvid
allt det där fortsätter att existera, världen runtomkring. Det
blir som om reparationerna av Ingentinget (även om spåren väl
är satta och kommer vara kvar) stimulerar allt det andra, gör mig
större. Jag har sagt till mig själv att jag inte ska krympa av det
som händer, och det kan jag inte påstå att jag gjort heller.
Jag har inte fallit.
Eller gör jag fel? Har jag ställt det onda åt sidan? Jag kanske
förtränger, sopar under mattan, låter aktivt bli att tänka
på allt som hänt, låter bli att tycka synd om mig själv,
klistrar på leendet och tänker att nu ska jag minsann vara ett stöd
för andra som har det jobbigt. Lyckas jag med det? Eller är det bara
som jag tror? Mår jag bättre av det?
Ska jag tillåta mig vara egoist? Eller visar det sig att jag är
en egoist för att jag ställer frågan?
Jäklar var mycket frågetecken. Och jag fortsätter tralla mig
fram.
Onsdagen den 18 maj 2005
Kära nån. Jag har fått flera klagomål över att
skrubbningen går dåligt att spela eller inte alls. Nu vet jag
varför. Jag hade kodat den i SVCD-format, vilket ju inte direkt är
något standardformat när det gäller att spela upp film på
datorn. Och sånt går ju bort. Man ska inte behöva installera
skumma codecar och spelare för att få en nio sekunders skägg-mot-kind-skrubbning
att fungera. Förlåt. Jag hade inte riktig koll på vad jag gjorde
där. Nu har jag kodat om den till MPEG-I, så nu borde till och med
din farfars dator kunna spela upp den. Knack, knack, ta i trä…
Torsdagen den 19 maj 2005
Sköna maj… Konstigt väder. Idag haglade det en sväng. Inte
så konstigt, men Nigel menade att det mer såg ut som frysta snöflingor.
Hm. Och folk pratar om tromber överallt. I förrgår, på
väg till kören, fick jag parera mot våldsamma kastvindar som
höll på att slänga mig av cykeln och ut på Skelleftehamnsleden.
Men när jag tittade upp mot trädkronorna var de blick stilla. Mystiskt.
Mycket mystiskt. Vädergudarna kanske som bäst försöker bestämma
sig för hur vi ska ha det i sommar – kallt och regnigt eller varmt och
torrt. Kan föreställa mig Neptunus (om han nu också har hand
om landvädret) sitta på sitt moln med sin krona och treudde och tveka:
– Det kanske ska vara varmt ändå… Hmm… Fast å
andra sidan… lite blåsigt? Eller nä… det blev inge bra.
Äsch, vi provar och slänger in lite underkylt regn där, där…
och där. Ja, det blir bra!
Nog om vädret. Hoppas mina affischer inte blåser av från där
de är uppsatta:
Visst, jag har massmejlat om det här evenemanget. Men det kan inte basuneras
ut nog mycket. Jag njuter var gång vi övar på det här,
så det är ju givet att en eventuell publik också kommer att
göra det. Och bor du inte i Skellefteå är det väl ändå
dags att pallra sig hit till den 29 maj. Och gärna stanna en vecka, för
sen kommer ju Kent hit. Njuta njuta njuuuta!
Gjorde något crazy ikväll. Såg att filmen Finding Neverland
gick sista gången på aveny kvart över nio, så jag åkte
ner, köpte en biljett och bänkade mig i den nya salongen dom öppnat
där. Enda biobesökarna var jag och en annan kille som tydligen var
kompis med biljettrivaren.
En riktigt bra film. Vackra karaktärer som gjorde mig glad, i varje fall
de… goda. Man säger med rätta att det är en riktig sådan
där feel-good-film. Och då är det väl meningen att man
ska vara på gott humör när filmen är slut? Själv hade
jag nånting krypande i halsgropen när jag gick ur biosalongen. Kändes
lite bisarrt. Filmen rörde upp en del. Det mest tydliga då (SPOILER!)
Kate Winslet, som Johnny Depp blir vän med, blir hastigt sjuk och dör
och lämnar fyra små pojkar. Det fick mig att tänka väldigt
mycket på mamma och hennes sista tid, hennes sjukdom, hur hon rörde
sig, hennes ångestar, vad hon sade och uttryckte sig och särskilt
de omgivandes (t ex mina) reaktioner till hennes förestående bortgång.
Mycket minnesbilder rasade fram ur bakhuvudet och rynkade på mina ögonbryn.
Klump i magen.
De inte så trivsamma men ack så viktiga tankarna blandades med
allt det positiva som filmen bjuder åskådaren. Johnny Depps förhållande
till Kate Winslets barn framförallt, men också hans förhållningslösa
(?) vänskapsattityd till henne, ärlighet, humor. Jag drog en djup
suck och tänkte att det här är minsann en fin film att se tillsammans
med sin käraste. Och så såg jag mig själv, sittandes där,
en av två i salongen. Kände mig liksom rätt ensam i biostolen.
En klump till i magen.
Bäst jag går och lägger mig och sover. För att neutralisera
sorgekänslorna.
Lördagen den 21 maj 2005
Var på konsert på Pinkerton igår igen. Hinner inte skriva,
men jag var bara tvungen att rita av stjärnan:
Japp, Peps och hans Blodsband spelade på ett fullsatt Pinkerton
igår. Det var en sällsam känsla att verkligen vara den som drog
ned på medelåldern. Många 50- och 60-åringar. Jag har
en känsla av att de flesta var där för att lyssna på blues,
men i konsertinformationen stod det ju att framträdandet hade tyngdpunkten
mot reggae. Pinkerton hade beställt två DJ:ar som hade koll på
reggae. Men dom verkade inte ha så mycket koll på själva DJ:andet
– tycktes inte veta ha en aning om vad crossfading mellan låtarna är,
och så öste de på på psykedeliska ljudeffekter och verbala
(ohörbara) budskap med supereko som höll på att spränga
både Pinkertons högtalare och våra trumhinnor.
När Peps och Blodsbandet inledde med två blueslåtar
märkte man tydligt hur man plötsligt slappnade av. Pfew. När
de sen gick över till reggae så var det ändå inte samma
sak som tradig Bob Marley på knastrig skiva. Mycket skönt jammande
och solon med gitarren, munspelet, basen eller orgeln. Men till slut tröttnade
även jag och gick hem under extranumret, när han väl dragit igenom
hans mest kända, typ Hög standard och Oboy.
Hem och drömde mardrömmar och vaknade morgonen därpå
med gråten redan förbi halsen. (Vilket inte hade ett dugg med Peps
att göra.)
Söndagen den 22 maj 2005
En dålig uppvakning på morgonen sätter standarden
för hur sinnestämningen resten av dagen är. Och den är riktigt
låg. Men jag försöker det inte låta påverka vad
jag gör under dagen eller hur jag gör det. Tar ändå hand
om det som måste göras. Svårt att vara uppåt och glad
och social när man ska träffa folk på fot- och volleybollträningen,
men det är ändå skönt att ta ut sig ordentligt. Måhända
hjälper det tillfälliga tungsinnet till att förstärka upplevelsen
av sista Star Wars-filmen som jag går och ser med några arbetskamrater.
(Däremot blir jag återigen påmind om varför man inte ska
gå på bio på fredagar och lördagar – os av popcornflott
och prassel och prat, prat, prat, det är inte vad man vill få ut
av ett biobesök.) Filmen påstås med rätta vara den mörkaste
av alla i hela serien. Passar mycket bra, dagen till ära.
Efter filmen – raskt hem till en vän och melodifestivalspektakel.
Svårt att ställa om till glättig positivism på fem minuter
för att inte förstöra stämningen, men jag gör mitt
bästa.
Det fortsätter idag, men känns något bättre.
Paradisradion, som står på för jämnan här hemma,
slår plötsligt till med Kents 400 slag. Två låtar senare:
Depeche Modes Never let me down again. Så bra, så bra, tack Bill,
lite svart musik som en bekräftelse. Binder ihop helgens anda och gör
den komplett. Vill sluta in den och slänga på komposthögen.
Fast den är inte slut än.
Måndagen den 23 maj 2005
Tja, helgen slutade i princip som den började. En lämpligt
blå inramning.
Men jag ska banne mig inte se tillbaka. Ska se framåt. För
snart blommar häggen vid älven. Det har jag väntat ett år
på. Förra året tog vi en promenad då det blommade som
mest, men när jag kom på att ta med kameran nästa gång
hade alla syrener regnat bort. När älvskanten målas i gröna-violetta-vita
färger, då är det riktigt, riktigt vackert. Ett tacksamt motiv.
Så i år tar jag i ordentligt (typiskt mig, att alltid göra
allting så himla ordentligt). Jag och kameran följer blomningen
från knopp till död.
Tisdagen den 24 maj 2005
Läst på ett tredeciliters mjölkpaket konsumerad
på Arken idag:
"Ett glas lugn. Riktig omtanke gör
inte mycket väsen av sig. En filt över benen när kvällskylan
kommer. En kudde bakom ryggen. En kram bara för att man känner för
det. En ostsmörgås och ett glas mjölk när lugnet äntligen
har sänkt sig."
Analys? Första meningen. Gör inte riktig omtanke mycket
väsen av sig? Jag tycker nog att det kan vara tvärtom. Mycket väsen
behöver i sig inte vara något negativt. Var kommer omtanken ifrån
i det här fallet? Mjölken? De listar därefter upp positiva företeelser;
filten, kudden (bakom ryggen?), kramen. En kram förutsätter att man
är minst två. Hur ska man värdera ostsmörgåsen och
glaset med mjölk? Jag gör det rätt högt tror jag. Men jag
har svårt att förstå vad de vill säga till slut. Nån
som förstår? Ska man intaga ostsmörgåsen och mjölken
först efter att lugnet äntligen har sänkt sig? Jag anser
väl snarare att ostsmörgåsen och mjölken hjälper till
att få lugnet att infinna sig.
Eller också har de skrivit texten utan syftet att
det ska betyda nånting alls. Syftet kanske snarare är att ge inspiration
till att dra filten över sig, stoppa kudden bakom ryggen, kramas lite,
käka en macka och dricka mjölk. Inget mer.
Det låter i och för sig rätt trevligt. Men jag
byter helst ut ostsmörgåsen mot en stroopwafel.
Dagens bild på hägg. Ok, hägg. Det här är hägg.
Ska leta efter syrenerna.
Onsdagen den 25 maj 2005
Dagens svammel på mjölkpaketen på Arken:
"Ett glas vänskap.
Mjölk är ett löfte. Ett slags handslag mellan naturen och människan.
En tyst överrenskommelse om att ta väl hand om varandra. Om att hålla
vad man lova och aldrig lova mer än man kan hålla. Om att se varandra
i ögonen och aldrig skratta på låtsas.
Det är sådant som riktig vänskap ska byggas på.
Utan gömda syften. Utan dolda motiv. Utan skuldebrev.
Som ett glas mjölk – ett av de ärligaste livsmedel vi
känner. Det lovar vi."
Kul att läsa, men inte värt att kommentera.
Torsdagen den 26 maj 2005
Mitt under brinnande smokingskjortstrykning plingar min bror mig på
icq:n och vill att jag ska göra aktieaffärer. Telia vill tydligen
köpa tillbaka ett antal aktier till ett högre värde än vad
dom är värda nu, senast en minut i tolv i natt (en halvtimma kvar,
skynda, skynda!). Till en början fattar jag noll, jag har liksom inte självmant
skaffat mig de här aktierna… Men jag litar blint på min bror. Jag
följer hans instruktioner och vips har jag tjänat trettiosex kronor.
Wow. Min första aktieaffär. Vuxenpoäng, någon?
Dagens hägg. Kolla, dom håller på att titta fram! Och igår
hade rentav några krupit ut för att lapa lite regn, för att
sedan krypa tillbaka igen. Spänningen är olidlig.
Fredagen den 27 maj
Vad ger vuxenpoäng?
- Äga en lägenhet?
- Äga bil?
- Inneha körkort?
- Hålla hastighetsbegränsningarna?
- Köra motorcykel?
- Trivas med sitt ex?
- Ragga på statt?
- Inneha aktier?
- Sjunga tenor?
- Digga klassisk musik?
- Undervisa en högskoleklass?
- Inneha en tillsvidareanställning?
- Vägra prova åka snowboard?
- Laga pytt-i-panna i mikron?
- Bära knä-, armbågs- och handledsskydd under inlinesturen?
- Fotografera häggknoppar?
- Skaffa barn?
- Begrava en förälder?
- Öppna sig på en publik dagbok?
- Lista saker som man undrar ger vuxenpoäng?
Obs. Det som står här ovan är inte alltihop saker som jag gör,
vet hur man gör eller vill göra. Det är mest exempel, som mer
eller mindre har med mig och min omgivning att göra.
Egentligen tycker jag nog att ’vuxenpoäng’ är ett rätt tramsigt
begrepp. Det ger liksom negativa vuxenpoäng att värdera vuxenpoäng.
Varför sig bry överhuvudtaget? Om man är sig själv så
är man vuxen nog.
Nu är dom på gång! Hade fullt sjå att lyckas få
en skarp bild av de i blåsten fladdrande häggen, men skam den som
ger sig. Nu är det nära!
Lördagen den 28 maj 2005
Kören höll på att blåsa bort, så vi rymde in i
Anderstorpssalen för komma undan. Bra att det blåser så. Bra
väder är dåligt för konserter, likaså ishockey-vm
och möjligen mors dag, men vi hoppas mången söner och döttrar
tar tillfället i akt och bjussar morsan på konsert.
För säkerhets skull åkte jag in till stan för att skriva
ut och sätta upp en affisch till på affischpelaren på torget.
Naturligtvis lyckades jag sätta igång larmet på jobbet, inkompetent
avlarmare som jag är. Missade därmed uppsjungningen för jag hade
inte hunnit äta någon lunch och fick trycka i mig en burgare medans
alla de andra rättade till stämbanden. Sen upp med gradänger,
titta på när Folke satte upp inspelningsutrustningen och bar in ett
stycke harpa vars låda är stor som ett hus. I bakgrunden sprang ljudteknikern
Staaf omkring och slamrade.
Och vid älven höll häggen en avvaktande ställning till
våren.
Söndagen den 29 maj 2005
Som sagt. Bra väder är dåligt för konserter inomhus. Stormen
har bedarrat. Solen skiner. Vi ser fram emot enstaka åhörare spridda
över salen, resten ligger ute i gräset, lapar sol och hallonsaft och
äter mariekex och grillad kyckling och njuter av våren… eller sommaren…
(en definitionsfråga) Kammarkören ska sola sig i strålkastarskenet
inomhus hela dagen, under repetitionerna.
Konserter kan vara som hästhoppning. Gör man ett fel så blir
det ett minuspoäng i den totala bedömningen man själv gör
av sin egen insats. Under den här konserten gjorde rev vi knappt några
hinder. Det gick verkligen jättebra. Den bästa repetitionen hittills.
Och publiken verkade uppskatta det. Det är en riktigt skön känsla
att vräka ut sig en trevlig upplevelse för en publik. I början
var jag stel som en pinne, men lyckades slappna av till andra akten, då
huvudnumret skulle uruppföras.
Men jag kan inte säga att den sköna känslan bestod. Den dog.
Efter att efteråt inte ha sett ett enda känt ansikte av dem jag hade
bjudit och tjatat och verkligen rekommenderat att gå, kunde jag
inte känna annat än besvikelse och en stor, stor tomhet när det
var dags att åka hem. Jag försöker slå bort det, för
alla har ju prioriterat annat, och jag kan ju inte tvinga folk att gå,
och jag vet inte ens om det är det som gör att jag känner som
jag gör nu. En del av det jobbiga är att efteråt inte veta vem
man sjöng för, vem som tagit emot. Ingen återkoppling, ingen
nära vän i publiken som säger – åh, så bra ni var!
Ingen att prata om det med efteråt. Allt går ut i tomma intet.
Så tomhetskänslan fortsätter. Jag känner mig uttömd
på positiv energi och njutbarhet. Allt bra är borta. Ensamhet. Jag
åker hem till en tom lägenhet. I det här läget vill man
inte vara själv. Man vill känna att kvällens upplevelse är
delad. Eller åtminstone träffa nån, men det är söndag
kväll och alla normala människor åker hem och förbereder
sig för vardagen som kommer. Jag med, men jag behöver landa. Och det
får jag klara av alldeles själv.
Känner ett drag ner mot älven, behöver komma bort från
mitt hem en stund. Tar bilen ner till Nordanå. Gråten leker i halsen
men den stilla älven, de utslagna träden, dofterna, fåglarna,
hjälper mig i alla fall att landa till en del.
Jag går och lägger mig. Tom.
Tisdagen den 31 maj 2005
Nu känner jag mig inte så tom längre. Men det var jobbigt.
Efterkänslan hängde kvar till idag. Det går över när
jag är med folk. Och när andra lämnar avtryck i gästboken.
Tack.
Körrepetitioner idag igen. På fredag eftermiddag sjunger vi i Landskyrkan
då Boliden (eller New Boliden som de heter nuförtiden) ska
ha nåt slags högtidlighållande. Ska kanske ha planerat någon
slags social aktivitet för kvällen redan innan, så jag inte
imploderar av utmattning. Fast det är inte samma kaliber i det framträdandet,
så jag tror inte det blir lika farligt.
Recension av söndagens konsert i Norra Västerbotten idag. Mikael
Bengtsson tycker att det var "som vanligt väl godkänt",
eller "riktigt bra för att vara en amatörkör". Trevligt.
Han tyckte också att allt det vackra vägrade sätta sig. Det
är väl högst individuellt. Om man ska recensera recensenten så
inleder och avslutar han recensionen bra, men i mitten närmar han sig Roger
Lindströms (filmrecensent på Norran) utkrystade formuleringar när
han försöker förklara varför det inte vill göra avtryck:
"Kanske är det helt enkelt för vackert." Det kan man inte
ta på annat sätt att det inte kan bli bättre. För hur kan
det bli för vackert? Är det så vackert att det blir
fult då? Som dirigenten Leif sa – det är som att säga att Hitler
var för ond, så att han nästan blev god. Kommer man
till det extrema av något som är vackert eller fult eller gott eller
ont – vad blir det då? Finns det nåt på andra sidan? Det är
klart att det finns en gräns, men går det att komma bortom den? Inte
blir det väl det motsatta då?
 Flum,
flum. Bäst att sluta filosofera innan jag gör en tionde
maj.
Häggen jobbar på. Vissa träd är i princip fullt utslagna,
andra halvt. Jag önskar man kunde fotografera dofterna. Syrenen verkar
däremot vara riktigt vårtrött – bladen har precis vaknat. Det
kommer väl en bildföljetong på dom också antar jag. Dagens
häggbild tillägnas en kille som gjorde entré i söndags.
Inga kommentarer
Kent på lördag. Rekryteringen av eventuella konsertvänner
pågår, med varierad framgång. Tänk att kunna ta med sig
en filt och en flottig kykling och fet potatissallad och sitta och lyssna på
förbandet innan Kentarna sätter igång. Håller på
och lyssnar in mig på både Kent och förbandet Anna Ternheim.
Jag var ingen stor fan av Kent tills jag var på en gemensam konsert som
de och The Cardigans höll för ett antal år sedan. The Cardigans
fick halva publiken att somna men Kents konsert fick mig att inse storheten
i deras melodier (läs melodier). En del gillar deras texter också.
Miss Ternheim är för övrigt en rätt trevlig singer-songwriter
som sjunger på svengelska.
 Häggen
är fullvuxna nu. Det finns nu ett fåtal som inte kommit ut än.
Jag gör ett uppehåll med häggdokumenteringen tills de börjar
visa tecken på… degenerering? Däremot går jag över till
syrenerna som ligger skamligt efter. Jag hittade en blomknopp som kommer vara
övermogen (eller förmodligen plockad av förbipasserande) när
dess kompisar är färdiga med sitt. Showing here.
Torsdagen den 2 juni 2005
Helgen närmar sig med stormsteg. Vet inte om jag ska se fram emot det
med glädje eller skräck. Med tanke på hur upp och ner de senaste
två helgerna slutade. Någon hängde upp mig i benen och allt
jävla skit rann ut, om det fanns nånting kvar.
Morgonkvällen löser sig säkert. Planerna fick ändras, för
jag har ingen lust att låtsas ha roligt på club27 när jag inte
vet hur jag ska reagera när jag möter dem. Det kommer jag nog i vilket
fall göra på Kentkonserten. Vilket gör det hela en aning mer
skräckfyllt eftersom jag fortfarande inte har hittat nån att gå
dit med. Ingen som har råd/lust/tid/möjlighet. Och som kan rädda
mig från mötet jag har undvikit kvällen innan.
Vad fan ska jag ta mig till? Sälja min biljett? I helvete heller.
Fredagen den 3 juni 2005
Jisses vad jag svor igår. Jävla, fan, helvete. Lät inte bra.
Men jag skriver som jag känner. Och igår kände jag verkligen
för att spotta ur mig förbannelser. Jag ångrar ingenting. Fasen
vad upp och ner jag åker.
Jag tror jag ändrar tillbaka planerna för ikväll. Ingen idé
att fly. Måste ta tjuren vid hornen. Och inte göra det större.
För att kunna växa vidare, bort från det gamla, mot det nya.
Finns det fler klichéer? Hur kommer jag reagera? Vet inte. Kanske slår
glada, ogenomträngliga fasaden till. Dessutom är jag nyfiken på
hur Statt luktar utan alla cigaretter. Svett? Spyor? Måhända sitter
röken fast i väggarna så till den milda grad att man ändå
kommer att komma hem som en stinkbomb. Isch.
Och ja, Kent kommer att bli underbart, vad som än händer. Hoppas
jag. Jag är räddad.
Lördagen den 4 juni 2005
Nu känns det snurrigt. Tror det mest är för att jag inte ätit
någon frukost.
Skojig kväll igår. Tror jag sällan har haft så trevligt
på ett uteställe. Mötet blev… hm… snabbt och snopet; "Ursäkta,
får jag ta den här stolen – nämen hej Malin." Jag kände
i alla fall att jag gjorde rätt saker och gick ur den befarade men obefintliga
striden med huvudet högt. Men då kändes det fruktansvärt
bisarrt. Nu har jag mer en absurd känsla att jag förstörde
deras kväll istället. Fast jag tyckte mer synd om E – hon
satt i samma sits och mådde en aning sämre över det.
Söndagen den 5 juni 2005
Ja, Kent var fantastiskt.
Men först kom Anna Ternheim, klädd enkelt och anonymt (med luva),
in på en smal, avskalad gråblå scen med ett piano. Satt med
ryggen mot publiken och en extrem närbild på henne och hennes mick
på teveskärmarna gjorde det hela väldigt intimt på en
gång. Vände på sig efter ett par låtar och fortsatte
med gitarren. En sån röst, så oglamoröst, så mysigt,
så bra.
Så fortsatte nedräkningen, några minuters stegrande förväntan
(inklusive det sedvanliga 7.47-jublet). Vid nollslaget expanderade scenen och
Kent mottog jublet med öppna armar. Drog av låt efter låt,
scenen växte mer och mer, nya intryck för varje nummer. Fantastisk
musik, scenografi, ljussättning, underbar inramning. Kent sög upp
sin publik, fyllde dem med njutning och slängde ut folkmassan på
gräset igen.
Även jag tog in, men inte på det sättet jag hade velat. Jag
råkar se de två, han böjer sig ner och de kramas och mer, bildsviten
vill inte lämna mig. Ont… Jag står stadigt på marken, Kent
kommer in genom ett hål i min bubbla, jag är innanför och alla
andra utanför, mina händer knyter sig allt hårdare i fickorna,
munnen stramar ihop och ögonbrynen skrynklar sig. Spänd mage. Står
kvar i hopp om att glömma och njuta istället. Det ska gå.
Måndagen den 6 juni 2005
Ett ’inte’ hade vägrat att sätta sig i gårdagens inlägg.
Vilket gjorde det sista stycket rätt konstigt i betydelse. Hoppsan. Ändrat.
(Tack, Inger!)
Nationaldag. Lugn och stilla. Ingen social ångest idag. Ligger kvar
i sängen och läser ut en bok. Äter frukost. Tittar på gårdagens
middagsdisk. Rullar ner på stan för att beskåda lite blågult
firande.
(På väg till Nordanå cyklar jag förbi ett par ynglingar
med svenska flaggor. Trevligt. Dom har även rakat av sig håret och
bär på bomberjackor. Man ska inte döma hunden efter håret
men jag kan inte låta att bli att tycka synd om dessa stackars små
förvirrade människor.)
 Köper
traditionsenligt en påse brända mandlar på lanthandeln. Gör
en runda hägg- och syrendokumentation. Hamnar i landskyrkan och tittar
på det officiella firandet. Lorentz (jisses vad han verkar vara uppe i
sig själv) delar ut plaketter och flaggor. Och diplom till en mönsterfamilj
nya svenskar on display. Lyssnar på Skellefteå Mans(gris?)kör.
Blåser vidare till J & M och tittar på när de lägger
golv. Åker hem och fortsätter titta på gårdagens middagsdisk.
Lagar cykel. Dammsuger. Testar ny formatering i dagboken (vad tycks?). Lyssnar
på julmusik. Diskar. Lat dag.
Min holländske far kommer och hälsar på om ett par veckor.
Han och hans fru ska hyra en bil, bo på hotell och spela golf. Han vill
också titta på renar. Lycka till… :-) Det ska väl bli roligt,
men det känns ändå konstigt med tanke på att det var två
år sen sist och femton innan dess. Har det något samband med att
mamma dog i vintras? Jag grubblar på om det är något mer han
vill, än att bara hälsa på.
Onsdagen den 8 juni 2005
Så blir det mörkt igen. Jag hittar återigen till vårt
ljusfattiga kontor på Ductus. Gårdagens ryggont efter att ha suttit
på en lagom obekväm mittenplats i en trång bil på väg
till en kursdag i Umeå igår har lagt sig och jag kan slappna av
och fortsätta stirra in i två skärmar hela dagen.
Väl hemma igen; sitter som fastnitad vid datorn. Gröten i mikron
har börjat svalna och jag vet att jag borde öppna balkongdörren
och njuta av försommarkvällen istället. På gatan nedanför
gasar en Honda förbi, eller om det är en Yamaha, vad vet jag? Den
för ett himla oväsen i alla fall. Jag inser att det är dags att
vårstäda balkongen så jag stänger resignerat balkongdörren
och doften av kallnad risgrynsgröt når mina näsborrar. Sätter
återigen på mikron och tittar ut igen – bortom mullbergets krön
kan man skymta S:t Olofskyrkans kupol och i längre bort i väster sväller
molnen fram. Inifrån kontoret hörs Tomas Andersson Wij sjunga om
De gröna vagnarna och jag måste byta spår för den är
för jobbig att lyssna på. I köket plingar mikron och jag vräker
på med socker och kanel. Håller på att bränna mig – gröten
är något varmare än de femton komma två grader
som yttertermometern visar.
Sommaren är på väg. ;-)
Torsdagen den 9 juni 2005
Efter ett tips får jag reda på att min gästbok inte fungerar
speciellt bra. Inte bra. Och väldigt pinsamt, framförallt. Andra gången!
Det är bara tillfälligheter, jag lovar! Det är inte dig det är
fel på, det är mig…
Genast satte jag igång att felsöka, och det var den segaste felsökning
jag varit med om. Nu, ett antal arbetstimmar senare, vet jag fortfarande inte
riktigt vad som är fel, bara att det har att göra med ftp-överföringar
som skräpar ner gästbokstextfilen, och att olika filsystem tolkar
radbrytningar på olika sätt. Jag har kommit på ett sätt
att komma runt det, så nu går det bra att skriva igen.
Tur att de har policyn "frihet under ansvar" här på Ductus.
Det innebär att eftersom jag suttit och slitit mitt hår (det lilla
som är kvar) under förmiddagen måste jag jobba ikapp hela kvällen,
medans alla andra sitter ute i sommarens första varma kväll och äter
glass.
Dagens syren. Snart säger den kabooom och exploderar i dofter och färger.
Hur lång tid är det kvar tills häggen säger suck och släpper
loss blommorna i ett vitt konfettiregn?
Fredagen den 10 juni 2005
Jag måste erkänna en sak. Till min yngre brorson Erik köpte
jag en kartong dominoklossar när han fyllde sex år för ett par
veckor sedan. Men när jag höll kartongen i min hand, på väg
att stoppa det i det bruna vadderade kuvertet att skickas till Skåne,
tog barnet i mig överhanden. Barnet ville ha dominot för sig själv!
Så jag köpte e tt
pussel istället och skickade iväg. (Han blev jätteglad ändå,
måste jag tillägga.) Så nu, när alla andra går iväg
för att fika, leker jag med dominobrickor istället. Socialt…
Ikwäll är det party på Aurum med middag, mingel med hundra
inbjudna och Boliden
Big Band, med anledning av att Ductus Nord fyller tio. Imorgon fortsätter
festandet med indiskt-sydafrikanskt-engelskt-svenskt bröllop i Lövånger.
Jag har två uppdrag där – att fotografera och att ha trevligt. Fest
hela helgen. Det är inte likt mig.
Söndagen den 12 juni 2005
HÖKMARK, LÖVÅNGER. (Saeys) Festen är över, men livet i luckan fortsätter. I
går paketerade vi våra bilar med ballonger och presentsnöre. Tog hundrafemtio
bilder av Johanna och Bavesh hängandes och klängandes på varandra på Munkvikens
klippor. Vigseln på stranden var lös, ledig, avslappnad och full med glädje
och digitalfotografering. Sedan följde middag i Hökmarks folkskola med spännande
möten, intressanta personer, god lax, tal på svenska och knagglig engelska.
Spontandans i barrummet, men jag kände mig hämmad som vanligt. Hyfsat tidig
sorti, korvade ner mig i den Edströmska soffan. Om Vädret igår artigt visade
sig från sin allra soligaste sida så släppte Vädret väder med gott samvete idag.
Muller, muller. När Simon och jag tog en promenad för att hämta våra bilar öppnade
sig himlen och vi tog tacksamt emot med öppna armar. Väl tillbaka; satt i Stora
Gula Huset och försökte torka när himlen öppnade sig ännu en gång, fast i dubbel
densitet och vi sprang ut och duschade under stuprännorna. Jag hade ju ändå
bara en handduk och strumpor på mig. Så befriande.
Jag fortsätter hänga i Stora Gula Huset (och torka) tills jag känner att det
är dags att åka hem och krama kudden.
Ingen som har några Filmtips? :)
Måndagen den 13 juni 2005
Under mitt bortavarande under helgen så har häggen fegat ur:
Tack för den här gången. Och okej då, nu
är vi mellan
hägg och syren. Känner ni? Mellan hägg och syren.
Man riktigt ryser. Vi lever i en brytningstid (som alltid).
Observera färgskillnaden från i torsdags.
Tisdagen den 14 juni 2005
Kommer hem efter en mäktig körövning tillsammans
med tvåhundra sångare. (Körledaren Leif fyller femti i augusti
och det ska firas med konsert. Vissa firar sina födelsedagar med morotskaka
och videokvällar, andra med körkonserter.) Sätter på paradisradion,
som vräker på med Anna Ternheims Better Be följt av Depeche
Modes Blasphemous Rumours. Den kanalen är rent fantastisk!
En mindre angenämt ljud upplevdes på vårt kontor
idag. Tre timmar på förmiddagen och två på eftermiddagen
med en timmas lunch mellan elva och tolv. Återigen – det är för
ett gott syfte (biografen!), men det är inte så att man blir på
ett glatt, kreativt humör av att lyssna på det. Dokumentationsthomas
var tvungen att spela in oljudet så att alla ni andra också kan
få lida av det. Ladda ner här: borr.mp3,
107 kb.
En liten rackare har slagit ut och sagt hej. Betyder det att vi
inte längre är mellan
längre?
Onsdagen den 15 juni 2005
 Ibland
har man pinsamt lite att skriva om. Det blir så när man i timmar
lyssnar på jänkare som går igenom en tutorial om Unreal
Editor. Efter en hel dag med sluddrig amerikanska i lurarna är hjärnan
som mos. Upptagen att i det undermedvetna försöka reda ut och långtidslagra
det man borde ha lärt sig. Det ska nog gå. Det är en ganska
lättarbetad editor. Skönt då att avsluta dagen med en afterwork
på Njuta med biljardturnering med arbetskamraterna. Håkan vann.
Torsdagen den 16 juni 2005
Fortsätter lyssna på sluddrande och skorrande amerikänska.
Måste göra paus. Igår, i insomningsögonblicket kom jag
på vad skulle ha skrivit om. Nämligen:
Häromnatten drömde jag att jag blev bortförd för
att jag hade vax i öronen och måste tvätta dem. Hm. Samma natt,
lite senare, drömde jag att någon (jag vet inte vem) hade rakat av
mig en del av mitt så kallade skägg, så jag var tvungen att
ta bort allting, vilket jag tyckte var lite tråkigt. Hm, igen.
Någon som är bra på drömtydning? (Jag tror
inte vaxet representerar jänkarna jag har i öronen dessa dagar, även
om jag önskade jag kunde ta bort språket och behålla informationen.)
Fredagen den 17 juni 2005
Hem genom sommarnatten igår, sen timma. Hög luftfuktighet.
Ljus. Älven rörde sig med ett gigantiskt lugn men med bestämdhet
mot havet. Är det ljust på natten bryr sig bara människorna
om att sova. Resten av världen levde som älven, stabil men full av
liv. Och jag, mitt i alltihop. Sög in och njöt. Bestämde mig
för att göra fler nattliga turer, medan ljuset ännu finns kvar.
Lördagen den 18 juni 2005
Det blev en sen timma inatt också. Kom hem framemot tre
i morse efter att ha gjort en helkväll i Hökmark med det indiskt-sydafrikanskt-svenska
bröllopssällskapet. Grill utanför Stora Gula Huset (som börjar
flagna rejält). Beachvolley. Surnade till en aning eftersom mitt lag (av
tre) fick vänta så länge på vår tur  att
få vara med i turneringen. De andra två lagen var så pass
jämna att deras slutsiffror blev 12-10 (tror jag) trots att de egentligen
bara skulle ha räknat up till fem. Man måste ju vinna med två
poäng, ju. Och under tiden blev myggsvärmarna runt omkring oss bara
större och större och tätare och tätare. Men frustrationen
över att vänta gjorde visst att kämparglöden blev ännu
hetare. Dunkade in några rediga smashar i motståndarlagen men det
räckte inte hela vägen. Jaja. Det är inte dödligt allvar
(och det är ju sällan jag tar något på allvar,
eller?). Linus var i alla fall volleybollen igår. Se bild.
Sen följde en dusch på Lövångerbröds
gym, lite biljard där, tittande på bröllopsfilm och foton och
diskussionerande med Bhavesh i Edströmska soffan. Alltmedan sommarljuset
levde utanför.
Söndagen den 19 juni 2005
En aning stilla men trevlig lördagkväll följdes
av sömnlöshet varvat med störande drömmar med jag-dom-karaktär.
Vilket jag såklart inte vill ha och inte heller tycker jag borde
ha, eftersom den situationen inte existerar och om den gör det så
försvinner det livet allt längre bort, för var dag. Kämpade
mig upp ur sängen och märkte att mamma i mitt sinne pockar på
min uppmärksamhet. Och det är hon jag inte vill ska vara
långt borta. Nya grenar i känsloträdet. Fy fan vad jobbigt.
Fick inte tag på F & J så jag stoppade in mig
själv i bilen och styrde kosan mot Finnfors med ett expresstopp hos Christer
i Medle. I Finnfors, Fallets Dag, stötte jag på en del kända
ansikten, bland andra Simon (arbetskamrat) och hans flickvän som jag hängde
med litegrann. Gick på kraftverksmuseum och fångade en massa tacksamma
fotomotiv. Tittade på när de släppte på vattnet. Mäktigt.
Se fotoalbumet.
På väg hem, stannade lite längre hos Christer,
åt nygrillad hamburgare med Haddock tiggandes på lagomt avstånd.
Jag och Chrille trodde vi skulle spöa Jessie och Mirjam i kubb tills jag
missade slå ner kungen med sista pinnen varpå segern plötsligt
gick över. Planerade kakelläggning på uteplatsen och premiärseglade
den radiostyrda racerbåten som Chrille fick av mig och Daniel i höstas
(59:- på Lek & Hobby).
Imorgon kommer far… och genast känns det olustigt att skriva
om både mamma och pappa i samma inlägg. Så jag tror jag slutar.
Tisdagen den 21 juni 2005
Far hade med sig ett fotoalbum han hittade för ett par månader
sedan. Ett album med barndomsbilder som mamma glömde kvar den där
aprildagen för tjugonio år sedan då hon tog bilen tillbaka
till Sverige. Det är positiva bilder, fulla av glädje. Blir lycklig
av att se dem. Är på vippen att lägga ut en av dem här,
en solig dag på konserthusets trappa 1956. Men det blir alltför personligt
och bilderna tillhör inte mig. Så det blir en knippe försenade
syrener istället.
 Onsdagen
den 22 juni 2005
Ögon, trötta.
Linser, torra.
Musarm, lite.
Kycklingsallad, tack.
Liberiahus, otexturerade.
Mammas väninna, pratstund.
Resa till Dalarna imorgon, lång.
Väskan, opackad.
Sovsäcken, återfunnen.
Bilskivor, brända.
Regnbåge i söder, mäktig.
Peter, franska sms-meddelanden.
Uno, fågel,
fisk eller mittemellan.
Sova.
Söndagen den 26 juni 2005
För att fortsätta på föregående inläggs
linje:
Ögon, trötta.
Nacke, stel.
Bil, varm.
Bil, skön ändå.
Daländsk midsommar, jätteskoj.
28 firare hos Walle, många.
Axel fyra veckor, en av dom.
Mycket sill, gott.
Walles potatis, också gott.
Traditionsenlig volleyboll, varmt.
Sommarens första dopp, varmt!
Dalarna, vackert.
Kommande vecka, spännande.
Milstensleverans, drakbåtar, konserter, annat.
Sedan semester.
Måndagen den 27 juni 2005
Lappen jag har tejpat fast ovanpå skärmen på
jobbet skriker Ctrl-s! åt mig. Lika bra att göra som den
säger, jag trycker ctrl-s(para), och ropar till de andra: – Jaha, så
var det dags att spara det ni nu håller på med! De verktyg vi jobbar
i har nämligen en tendens att krascha lite då och då. Om kraschen
inträffar när man jobbat på en sak i timme utan att spara, går
luften ur en och man faller tillfälligt ner i ett svart hål och så
ligger man där och känner sig hjälplös. Vad man kan göra
då är att:
- Sitta kvar och begrunda det förlorade arbetet. Det tar förvisso
inte lika lång tid att göra samma sak igen, men man tror aldrig
att resultatet blir lika bra som första gången man gjorde det.
Man ser på perioden före kraschen som en slags mini-utopi då
man låg på toppen av sin kreativitet för dagen.
- Klämma fast varsin dominobricka i varsin ögonhåla och se
glad ut. Alltid roar det nån.
- Gå och hämta en kopp choklad, sedan gå omkring från
arbetsplats till arbetsplats och stirra in i andras skärmar tills de
vänder sig om. Precis då går man därifrån.
- Avreagera sig på ett våra flipperspel. (Ordet avreagera är
egentligen lite fel för min del – jag ser egentligen en omgång
flipper som ren avkoppling som man blir glad av medan andra skriker okvädesord
på den stackars järnkulan och går därifrån mer
frustrerade än de var när de började spela.)
Tisdagen den 28 juni 2005
Ruskväder. Cyklar jacklös hem från jobbet och blir bara blötare
och blötare och lägre och lägre. Utanför Willys sitter det
en man i regnet och spelar dragspel. Ingen lyssnar, man går istället
in i affären, tar det man ska ha och ställer sig i den långa
kön och blir underhållen av Mikael Lindgren och Lövångersrevyns
orkester som gång på gång käckt trallar "Nu så
ska vi bygga hos Norra Trä & Bygg". Fortsätter hem genom
det tilltagande regnet. Väl hemma är jag våt som en hund och
slänger av mig kläderna. Trött. Värk i nacken efter en lång
dag av modellerande. Längtan till torsdagsmassage på jobbet. Men
nu, äta lite, kladda på med tigerbalsam, värma vetekudden och
ta en lur, så orkar jag nog ta mig tillbaka till jobbet för fortsatta
huskonstruktioner. Och inte ett ljud från far, som skulle tillbaka till
stan idag innan han och frun flyger tillbaka söderut imorgon.
Far ringde precis innan ägget var på väg ner i pannan. Han
ville ses snarast. Jag bad om tidsfrist för en liten återhämtningslur.
När den var avklarad rullade jag ner till Statt där vi åt middag
och pratade om ditt och datt, ytligt och djupt. Tack. En bra avslutning på
dagen, även om jag i skrivande stund åter sitter på jobbet
och bygger liberianska hus.
Onsdagen den 29 juni 2005
Milstolpe, delleverans, imorgon. Håkan, projektledare, stressade av
mig litegrann så jag satt bara med mina husbyggerier till klockan sju
då det var läge att beskåda kvartsfinalseedade Data Ductus
paddla drakbåt. De kom sist. Jaja. De var i alla fall blöta och glada
och fick medalj. Tryckte i mig en souvas på väg till Nordanå
och Ductus årliga bouleturnering. Var på vippen att vinna hela turneringen
då jag slog iväg både min egen och Martins klot så vår
VD vann. Varsågod, Ubbe. Läge för löneförhandlingar
imorgon, alltså. Gjorde även en blixtvisit hos det generalrepeterande
Kvarnspelsgänget. Kände mig lite underlig och inte direkt välkommen.
Det kanske var premiärnerverna.
Skippade med förvånandsvärt gott samvete att göra ännu
ett husbyggarkvällspass och trampade istället raka vägen hem,
och ägnade resten av kvällen åt avkopplande möbelmonterande
bland Mahlers smäktande Kindertotenliedertoner. Trappa ner. Har jag sagt
att det snart är semester?
Syrenerna har börjat tacka för sig. Men gråt icke,
jag skall snart sätta upp ett album med året hägg- och syrenäventyr.
Vi ses igen nästa år.
Torsdagen den 30 juni 2005
Kommentar till gårdagens inlägg. Att jag inte kände mig välkommen
var väl en feltolkning – jag borde ju veta att man har tankarna på
ett annat håll under genrepet. Men den korta påhälsningen jag
gjorde kändes ändå oväntat… öh… sned. Obekväm.
Nu är klockan fredag, och jag borde drömma söta drömmar
vid det här laget. Men jag fastnade framför våroffer.
Otroligt bra.
Inga kommentarer
Termometern visar 31 och en halv. Något fel är det, för balderväder
visar bara 24 komma tre. Sitter på balkongen och läser om en mås.
En svettdroppe på magen. Och en till. Ett päron mellan tänderna.
En sked krossad chokladglass. Kall mjölk. Och absolut inga krav. Kunde
semestern börja bättre? Härlig förväntan om en god
fortsättning.
Söndagen den 3 juli 2005
Axels tivoli, Skellefteå, dagen efter. Någon har lämnat
honom där uppe. Klart han är arg.
Måndagen den 4 juli 2005
Igår gjorde jag, något försenat, årets
första tur med mina inlines. Torsgatan fram och tillbaka. Inte så
långt. Plus tjugofem grader plus (det vill säga säkert mer än
så). Svetten rann. Hjulen rullade. Bromsen bromsade då och då.
Benen stapplade till ibland. Stavarna hjälpte till att hålla balansen.
Hjälmen täppte till. Knäskydden likaså. Men bröstmusklerna
växte.
Idag. För en stund sedan på väg i mina vanliga
skor, uppför getbergsbacken. Mot mig rullar en lång man i 25-årsåldern
på sina inlines, blond (blonderad?), ärmlös vit t-shirt
och beiga piratshorts med svarta stripes, vältränad och vältrimmad.
När han kommer närmare ser jag att han har ett par coola inlines,
vita med orangea hjul, utan någon fånig bromskloss. Han ser ut att
vara på väg mot samma mål som jag, port nummer 5, men han verkar
ångra sig, stannar i luften, gör en 540-graders piruett och flyter
avslappnat tillbaka mot ett annat mål. Gör skarpa kurvor, seglar
vidare i zick-zack, flyger fram, gör kvicka skär från höger
till vänster och tillbaka. Han är ett med sina gyllene hjul. De är
som en andra kroppsdel, vi vanliga går fram med våra skor utan problem,
han flyger fram likt guden Hermes
med sina bevingade.
Jaja. Jag är säkert bättre än honom på
andra saker.
Tisdagen den 5 juli 2005
Sverige, världen. En professor slår larm.
Sverige består av färre svenskar än vi tror. Med ens känner
jag mig liten. Och dyr.
Och George
åker till Skottland, fast besluten att göra allt för sin egen
bakgård och skita i (och på) grannen. Föga överraskande.
En grå SAAB ska de närmaste dagarna spotta ur sig gaserna
från hundratals liter förbränd bensin, på dess väg
genom Sverige.
Sundsvall, Gävle, Stockholm, Vagnhärad, Skåne och Göteborg
tar tacksamt emot.
Torsdagen den 7 juli 2005
Turnén fortsätter. Skön kväll hos D i Sundsvall i förrgår. Ännu skönare kväll
i A-H och H:s paradis i Gävleskogarna, där J stod för underhållningen. En annan
J med nya pojkvännen M (?), dök upp upp där också, under deras bilsemester.
B och I med nykomlingen A har tagit emot mig i sitt hem på Vanadisvägen, Stockholm.
Favorit i repris på libanesisk restaurang i Stockholm med W, C, D och M (och
D och M:s gigantiska lurvhund A). Imorgon kör jag ut till stugan A och ska vara
T alldeles för mig själv. Hoppas det går bra. Kanske vilar mammmas ande över
A för mycket för att det ska kännas bra. Kanske känns det helt okej att hon
gör det. I vilket fall kommer B och I (och förhoppningsvis W) ut och håller
mig sällskap. Även mammas väninnor I och G kommer på visit. (Alltså läge att
stanna vid Kungens Kurva på vägen och inhandla fikabröd i form av söta holländska
rutiga rån.) Sedan bär det iväg ännu längre söderut. Till Landskrona för att
vara med P och Å och F och E. Förmodligen träffar jag C och M från Malmö och
återigen D och M (och gigantiska lurvhunden A), som ska vara i Båstad på semester.
En sväng därefter till Göteborg där jag får återse U-B, T-B, D och J, som jag
och P umgicks mycket med när vi var små. Efter en sista övernattning i Sundsvall,
en gång till hos D, och rendez-vous på IKEA, blir det hemfärd. Då kommer T förhoppningsvis
vara helnöjd. Och lycklig.
Söndagen den 10 juli 2005
Lyckoproblemet.
All forskning som sysslar med lyckoproblemet kommer gång på gång fram till
samma sak: Det är inte yttre framgång som gör folk lyckliga. Det är det som
händer under tiden, mellan raderna. Att städa ett skåp ger större lycka än att
åka till en paradisö. Och skulle man inte bli lycklig av att städa skåpet, så
har man i alla fall ett städat skåp.
Bodil Malmsten, Det är fortfarande ingen ordning på mina papper
Måndagen den 11 juli 2005
Kommentar till lyckoproblemet: Om man tror på det, så kan det vara värt besväret.
Om man inte tror på det, så kanske det inte är värt att försöka.
Tisdagen den 12 juli 2005
Det gick bra att vara i Anneborg, Västerljung. Om mammas ande fanns där så
sa hon: Bara var här. Känn dig som hemma. Jag ska inte störa. Inte pocka
på din sorg. Kanske mer ta fram glädjen att få njuta av allt det gröna, stillheten,
solen, åskan, det som varit, det som är och det som kommer.
Hela fredagen ägnade jag mig åt att slå med lien, mecka med gräsklipparen,
klippa gräs, såga av en antal grenar av alla de träd som bara växer och växer,
hugga ner en fem meter hög björk som inte fanns där förra året (?), studera
myrstacken som också bara växer och växer eftersom byggmaterialet finns två
meter bort (en en), upptäcka en stackars död mus bakom papperskorgen under diskhon,
som hade fastnat med en tassen i en musfälla och inte kommit loss, laga ett
hål i taket, rensa hängrännorna, rensa mer, rensa mer, snygga till, räfsa. Och
ta ett dopp i Sillen.
(Och var och en av dessa aktiviteter ger större lycka än att åka till en paradisö.
Och garanterat mindre besvär. :)
På fredagen kom tantmaffian i form av mammas gamla väninnor, G, G-I, A och
I. Ett stojigt gäng, väldigt olika persolnligheter alla fyra men med samlade
egenskaper som kändes igen. De proppade i sig fika och pratade om gångna tider.
De avlöstes av B, I och A som stannade hela dagen.
Under en halvtimmas tid svävade ett åskmoln förbi. Helt regnfritt, men mullrande.
När det passerade över oss kastade molnet ner en blixt ett par hundra meter
bort. Jag såg blixten. Häftigt. Grannen höll på att trilla av taket, och lille
A, i full färd med att äta, gnällde till lite. Sen lunkade molnet vidare, och
det blev varmt igen. En lite märklig påhälsning.
När det var dags att åka kände jag mig inte riktigt färdig. Hade velat vara
kvar en dag till. (Kommer jag komma tillbaka? När i så fall? Och i vilket ärende?
Praktiskt eller själsligt?) När nu turneringen nu börjar lida mot sitt slut
inser jag att jag inte har satt av så mycket tid till att bara vara, gå omkring,
tänka, plocka navelludd, titta på molnen (vilka moln?), iaktta. Känna lite hemlängtan.
Ska pyssla mer med det idag, här i Landskrona,
och i morgon, när jag kommer till Göteborg. Måste inte träffa en massa människor
stup i kvarten. Behöver kanske ägna mig åt mig själv en stund. Och åt lite annat
som får ta upp plats här en annan dag.
Fredagen den 15 juli 2005
Efter ett p-botsavtäckande (mitt fel!) i Landskrona, och en sväng
upp till Kullaberg
fortsatte färden till Göteborg på E6:an.
Men så värst mycket pillande i naveln blev det där icke. T-B
och U-B (och deras busbarnbarn) tog emot mig med öppna armar och jag har
sällan sett maken till gästfrihet. Att både vara med dem och
vara i deras hus brang fram många glada gamla minnen från förr.
De bjöd på middag och vi avhandlade mycket gammalt och nytt. Efter
ett besök hos J med familj åkte vi och doppade oss i havet.
Det blåste rejält men det var till och med varmare än i vattnet
i Landskrona!
Och i går startade resan hem. Avskedet från U-B och T-B tog fram
en igenkännande känsla som jag upplevt (alltför?) ofta under
hela turen. Viljan att stanna och vemodet att lämna. Det är ingen
känsla man vill lära sig att hantera heller. Lämna A-H, H och
J i Gävle, säga vi ses till C i Stockholm, lämna B,
I och A efter deras visit i Anneborg, Västerljung, lämna Anneborg
i sig, säga adjö till C efter några timmar i Landskrona, D och
M efter några timmar på stranden vid Bjärehalvön,
min familj efter några dagar i Landskrona.
Nu får det räcka med avsked ett tag. Nu är jag hemma. Kanske
inte riktigt helnöjd men ändå lycklig, trots allt.
Söndagen den 17 juli 2005
Vardagen börjar sjunka in, men ändå inte.
Makaroner, köttbullar, sommargrönsaker, ketchup och mammas svarta
vinbärssaft till lunch.
Femton kalsonger på rad i torkrummet.
Diskret ny inredning i lägenheten som ändå känns för
stor och tom. Behöver någonting mer att fylla den med. Ny blomjord,
kanske?
Ingen bruksanvisning i de nya påslakanen från IKEA.
Hur dammsuger man en dammsugare om man bara har en?
Efter trehundrafemtio mil har sprickan i vindrutan vuxit ännu ett par
centimeter.
Halvmulet väder på en trist balkong, tre trappor upp.
Nya krystade inlägg i dagboken.
Planlös semester.
Torsdagen den 21 juli 2005
 Simons
bror Daniel såg ett fyrkantigt plåster på min högra överarm,
ställde huvudet på sned och undrade om jag hade slutat drogat mig.
Njae, svarade jag, jag har ju inte ens börjat. Plåstret
är från sprutan med TBE-vaccin jag fick igår men han associerade
tydligen det till någon form av nikotinplåster. Vilket förmodligen
många skulle göra nuförtiden.
Visa mig ditt plåster och ska säga dig vem du är.
Om jag behåller det på, vad skulle jag visa upp för karaktäristika
hos mig? För de som lägger märke till plåstret, vill säga.
Och för de som bryr sig. Tänker de: Ah, han håller på
att sluta röka och tar nikotinplåster till hjälp. Vilken viljestark
man som inte är rädd för att visa att han tar till hjälpmedel!
Eller finns det de som förstår att det är fel ställe på
kroppen att ha nikotinplåster på och förstår vidare att
det är en spruta. Hur tänker de då? Åh, han har vaccinerat
sig mot elaka utrikiska virus. Vilken metropolit! Eller: Stackars lilla
hypokondriker.
Det är väl det sista som är det mest rätta. Efter förra
årets traumatiska fästingupplevelse vill jag inte ta några
risker när jag rör mig i östra sörmlands gräshav. Borrelia
går att bota, men inte mot hjärnhinneinflammation orsakad av TBE-virus
när den väl har brutit ut. Nojig, jag?
Rapporter om nya explosioner
i London. Johanna och Bhavesh meddelar att de är ok. Det måste vara
väldigt nervöst där nu.
Lördagen den 23 juli 2005
Skellefteås musikfestival Trästockfestivalen
är ännu inte över, men jag tyckte det räckte efter ett par
sånger av Eldkvarn.
Vältrimmade gubbar, men jag bestämde mig för att jag inte berördes
så hemskt mycket. Övriga artister som mer eller mindre passerat mina
ögon och öron:
(Länkarna leder till festivalens småpresentationer av artisterna.)
- Laleh –
Glädjepaket med akustiskt popgung med Cornelisvibbar.
- Cirera
– Seriöst, fräscht. Nästa skivköp.
- South Ambulance
– Hård, tröttsam indiepop. Trist.
- Thousands of
Sparrows – Intressant ljudmatta; mörka, tryckande, tunga instrument
och kör akompanjerar en vrålande sångare. Hur kan han behålla
rösten efter det där?
- Göran
Norman and a room with a sound – Duktig trubadur.
- Funkservice
International – Lite jazz, lite world, lite pop, lite elektroniskt, lite
av allt. Nästnästa skivköp.
- Raymond &
Maria – Skönlyssnade och med riktigt, riktigt bra texter – faktiskt.
- Momo –
Bra arrangerat, fin instrumentation, lite annorlunda, men ändå
snabbglömt.
- Darcy –
Sviker aldrig! Nästnästnästa skivköp.
- El Perro del
Mar – Sprödsång.
- Anna Ternheim
– Helt enkelt fantastisk på skiva men scenen är för stor för
hennes musik. Och paraplyerna för många.
- Spånka
NKPG – Innovativ svängig house/dans. Synd på klockslaget (16:30)
och publikantalet (en handfull).
- Johan Norström
– Lokal trubadur som med rätta rest tillbaka från en något
stökig rockperiod till en mer lågmäld värld. Mognare
nu.
- Vanliga jättar
– Elektrodunk. Musikern är en kille som står och rattar på
allehanda teknoprylar på bordet på scenen. Skojigt.
Söndagen den 24 juli 2005
Jag observerar årets alla inlägg i den här nätdagboken
och noterar hur min sinnestämning har gått ner, ner, ner och sedan
upp, upp, upp. När jag började skriva igen i mars blev jag plötsligt
mer personlig än någonsin tidigare. Varför?
Varför skriver man en blogg överhuvudtaget?
Varför kan man inte bara skriva ett worddokument, spara den på hårddisken
och sedan låta den ligga där? Varför vill man att det man skriver
ska kunna läsas av vem som helst?
Det kan man diskutera längre än jag har lust att skriva idag men
vad gäller vårens texter har det handlat om komplement. Har jag mått
dåligt har jag behövt prata, både verbalt och genom det skrivna.
Dagboken har blivit ett komplement så man når ut till alla de andra
man inte pratat med innan. Och ett sätt att fylla i luckor, ifall det är
någonting man missat. Under våren har det varit jag och mina kolmörka
känslor, och de har måst ventileras, släppas ut.
Just nu mår jag så otroligt mycket bättre. Och jag känner
att det räcker med att säga så. Har inte samma behov att släppa
ut, även om man gärna berättar roliga saker. En handfull vet
redan varför, och jag låter det vara så, så länge.
Jag, jag, jag. Ordet ’jag’ måste vara det absolut vanligaste ordet på
den här sidan.
Nu ska jag åka och tugga kex åt alla duvor.
Onsdagen den 27 juli 2005
Hm. Mindre frekventa inlägg i dagboken. Förlåt. Lovar bättring.
Men först en spontantur norröver. Fjällen drar. Och det där
berget (Stuor-Graddis,
Riksröse 232A) som jag inte lyckades gå upp på för
tre år sedan. Nu j*vlar. Men jag lovar att vara försiktig. Och ta
många bilder.
Fredagen den 29 juli 2005
I onsdags svor jag igen här. Såhär i efterhand tänker
jag: Lugna dig, Thomas. Spara på krutet.
Väl framme vid gränsparkeringen Sverige-Norge och foten av det gäckande
fjället började jag göra mig iordning. Det regnade, men jag försökte
att inte låtsas om det. Började gå. Ingen led att följa.
Genom sly, snår och sumpmark. Efter några hundra meter var jag redan
blöt av svett, regnet verkade inte vilja avta och motivationen hade dykt
ner till noll komma noll. Jag tittade upp och det såg plötsligt oöverstigligt
besvärligt att ta sig upp. Jag undrade vad jag egentligen höll på
med… Så jag gick tillbaka till bilen.
Det kändes på något vis snopet att sitta där och fundera
över var jag skulle ta vägen nu. Hade god lust att bara köra
hem igen. Efter kort men intensivt tänkande satte jag mig bakom ratten,
körde in i Norge, nerför Junkerdalen. Efter några mils färd
söderut på E6:an kom jag fram till en led som går till Nasa
silvergruva och Nasafjäll på svenska sidan.
Det är alltså dit jag gick istället. Målet för min
vandring förra året, då jag skadade knät på halva
vägen och fick åka helikopter tillbaka till Vuoggatjålme och
bussen hem. Den här vägen är inte lika lång (dock brantare),
15 kilometer tur och retur. En lagom kort tvådagarstur, med gott om tid
för spatserande runt det karga och kulturhistoriskt intressanta området.
Bilder är på väg.
Lördagen den 30 juli 2005
Bilder från bilturen genom Sverige ligger uppe
nu.
Söndagen den 31 juli 2005
Sista dagen på en en månad lång semester. Har inte haft så många reguljära
semestrar på senare år, men denna har varit dunderskön. Den bästa någonsin?
Jag gör nog bäst i att mäta och jämföra med andra semestrar, men skön och alldeles…
alldeles… un… har den i alla fall varit. Imorgon börjar allvaret om, som
man säger. Mötte en kollega på klubb häromdagen och han hade tydlig ångest över
att börja jobba igen imorgon. Vad hade han gjort under sin semester? Ingenting,
sade han. Det kanske är det som är problemet. Själv ser jag halvt om halvt fram
emot att gå tillbaka och kavla upp ärmarna och utföra ett riktigt arbete igen.
Göra möda för lönen.
Vad gäller min kollega: Han kanske sitter och trycker hemma i soffan och räkna
minuterna tills att det är dags att göra sängdags och sluta ögonen och konstatera
att när han öppnar ögonen igen så är den alltför välbekanta gråstressiga vardagen
igång igen. Slut på friheten. Kanske var det det alla gjorde sista dagen på
industrisemestern – alla de som man tycker ha befunnit sig en havsstrand – som
vi gjorde. Istället satt vi där, ensamma, och svettades i solen och studerade
måsbråk och myrbök.
Inga kommentarer
Väl på jobbet kändes det minst sagt underligt. Halva jag kvar i semesterfriheten och resten badandes i en förvirringssörja blandad med en god krydda frustration. Helt ofrivilligt. Antar att det är en vanlig känsla man drabbas av när man kommer tillbaka till ett pliktskyldigt allvar från fyra veckors lallande. Fånigt ivrig att komma igång från första minuten. Dagen erbjöd ordentlig huvudbry. Statiska meshar som uppenbarligen inte kan ta på sig några skuggmappar utan använder sig av vertex lighting. Och det vet ju vem som helst att då blir det ju helt galet när man bygger tre meter stora polygoner och vill ha tre decimeter stora skuggor på dem. Det blir till att splitta polygoner i våldet de närmaste dagarna. Och ännu en detalj (bland miljoner andra) att tänka på när man bygger nya hus i Monrovia.
Onsdagen den 3 augusti 2005
Håller på att komma in i lunket på jobbet. Spelar lite på mitt Game&Watch-spel som jag köpte för 169 kronor i början av 80-talet. Försöker bygga dominotorn på de mest avancerade ställen (kom igen, E!). Fikonsurfar (=surfa på internet utan mål och mening). Stretchar knäna. Kommenterar Simons stirrande liberian. Drömmer mig bort till lummiga gröna fickor i älvsvärlden.
Och så lite arbete, däremellan. Tänk att varenda lösning på ett problem så ofta skapar minst ett nytt. Åtminstone i mitt arbete just nu. Grr.
Och för de som väntar så kommer bilder från min vandring till Nasafjäll vilket dag som helst.
Fredagen den 5 augusti 2005
Jag ska inte återge Lalehs låt om sin (?) storebror. Istället lägger jag upp denna gamla goding, av Pontus & Amerikanerna:
Min bror och jag
vi har kramats av samma mamma.
Min bror och jag
gått från vått till torrt och lärt
oss skilja katt från hund.
Min bror och jag.
Åren gick och vi sprang ikapp,
bort till skivaffär’n.
Fyrtifem varv vi snurrade runt,
tre minuters värld.
Jag minns den dan jag blev kär,
min storebror spådde besvär,
så skönt besvär.
Min bror flytta’ hemifrån,
jag fick hans rum.
Ett rum likt ett kungarike,
melankoli och stora ord
lillprinsens lott.
Min bror och jag…
Förutom att han aldrig var en sån som spådde kärleksbesvär för mig, så speglar texten mitt förhållande till honom på ett ganska behagligt och rätt sätt. Grattis på födelsedagen!
Söndagen den 7 augusti 2005
Bilder från förra veckans fjälltur till Nasafjäll pch Nasa silvergruva ligger uppe nu. Gå dit och titta vetja!
Måndagen den 8 augusti 2005
Häromveckan köpte jag ett ljudkort till datorn för en inte alltför billig penning. Jag tyckte det var dags att utforska lite av mina musikaliska egenheter, eller rättare sagt – se om det fanns någonting kvar av det jag ägnade mig åt för mer än tio år sedan. (Och som gjorde att jag fick sådär lagom bra betyg på gymnasiet.) Igår installerade jag några program, pluggade in MIDI-kabeln mellan det nya kortet och min gamla trotjänare, en Roland D-10, och lekte med ett antal av samplingarna som följde med i installationen. Så himmelskt det lät! Och inspirationen visste inga gränser!
Skapa! Skapa! Nu måste jag lugna mig… Först måste jag tömma ut skaparkraften på jobbet så att vi producerar ett så snyggt spel som möjligt.
Tisdagen den 9 augusti 2005
Det var ett tag sedan jag lade upp en liten bild här. Fångade lite dagg i stadsparken på en skön cykeltur på väg till jobbet imorse. Solen sken, marken ångade och jag kryssade mellan pölarna på marken.
(Tävling! Är bilden retuscherad eller inte? Och i så fall (och jag säger inte att den är det, bara ifall) – hur?)
Onsdagen den 10 augusti 2005
Gårdagens tävling känns så fånig att jag "avslutar" den genast och avslöjar svaret. Klart den är retuscherad. Annars hade jag inte kommit på tanken att göra en tävling av den. Dropparna av dagg syntes så dåligt när jag hade krympt bilden så att jag var tvungen att använda photoshops skugga-verktyg för att förstärka dropparna litegrann. Med blandat resultat.
För runt tolv år sedan var jag med i Svenska Amnesty. Jag skrev inga brev eller vädjanden till regeringar och diktatorer och så, men det kändes bra att stödja en sådan bra organisation. Och så var deras medlemstidning ganska intressant. Då var jag även arbetslös och gick på något som då kallades KAS – Kontant ArbetsmarknadsStöd – vilket inbringade runt 150 kronor om dagen, om jag inte minns fel. Jag var med andra ord en ganska fattig ung man på den tiden. Och jag minns den otroligt pinsamma stunden då jag ringde till Amnesty och bad om att få gå ur för att jag inte hade råd att vara med. Sedan dess har det legat som en liten sten långt bak i lillhjärnan alternativt långt ner i magen, att gå med igen, men det har liksom inte blivit av. Precis som allt annat som liksom inte blir av.
För ett par veckor kikade jag in på Amnestys hemsida, registrerade mig, tog fram mitt visa-kort, betalade 240 kronor och hälsade mig själv välkommen tillbaka. Idag kom medlemsbekräftelsen med posten. Om jag nu betalar en hundring till Radio Paradise då och då för att de spelar en sådan (fruktansvärt!) bra musikblandning och enbart lever på lyssnares bidrag så känns just det lite futtigt i jämförelse.
Fredagen den 12 augusti 2005
Alltmedan Vangelis strömmar in i mina öron ser jag i periferin hur Christer stolt bläddrar i dagens Aftonbladet och visar upp något i den för sina kollegor. Han har vunnit ett pris i en tävling som kallas Prispressaren, som går ut på att läsarna ska leta efter det billigaste priset på en viss vara på nätet. Priset är just den varan han hittade, i det här fallet en skrivare. (Han och hans familj är lite galna – de har tidigare, i samma tävling, även lyckats vinna en dvd-spelare och en flaggstång.) I artikeln finns han med på bild tillsammans med sin gamla skrivare, med texten "Christer hittade den billigaste skrivaren". Vilket kan tyckas vara lite konstigt och missvisande – varför ville fotografen ha med hans gamla skrivare?
I och för sig bryr sig nog Aftonbladet inte så mycket om felsyftningar, felstavningar och konstiga formuleringar. Den "tidningen" är nog den som jag tycker oftast kvalificerar sig bort från att vara en nyhetstidning till att vara någonting annat, full med floskler, överdrifter och grodor. Aftonbladet är i alla fall den mest citerade tidningen på en sida som man blir oerhört road av. Har du en tråkig stund, gå till Avigsidan.
Måndagen den 15 augusti 2005
Norra Västerbotten skriver idag om en fyrabarnsmamma som bloggar. Det är bra. Ju fler desto bättre. Dessutom skriver Norran att det idag är 811 (åttahundraelva) personer i Sverige som bloggar. Man kan ju undra var tidningen har hämtat den siffran någonstans. Men vi blir i alla fall bara fler och fler för varje vecka. Då känns det skönt att tillhöra denna tappra lilla skara och vara kompis med en handfull andra som också skriver dagbok på nätet.
Och dominotornet som står på kåsan från Svansele Vildmarkscamp som står på min skrivbordslampa växer med en bricka per dag.
Tisdagen den 16 augusti 2005
Skellefteälven, tisdag morgon, 8:22.
Ikväll börjar körsäsongen om. Det ska bli spännande att känna hur rösten beter sig efter sommaren. Har nämligen under sommaren kännt en viss ostadighet i min sångröst. Kanske tonsäkerheten sätter sig direkt när vi sjungit ett par Mia och marianne, Brrra att du kom och Rrrallarna rrrullade rrrunt över brrranten. Kanske gör den det inte.
Redan i natt hade Kammarkören säsongens första konsert. Men vi sjöng inte, utan vi var en hel orkester, alla med varsitt instrument. Publiken var månghövdad, och viktig. Jag spelade trumpeten. Men någonting kändes osäkert, instabilt. När jag och Folke (som jag tror spelade trombon), skulle spela vårt solo gick någonting snett. Jag tappade helt och hållet kontrollen. Folke spelade tappert vidare, men mina noter, vare sig de fanns i mitt huvud eller på ett papper i ett stativ framför, försvann och jag började förvirrat improvisera. Vilket gick galet till en början eftersom jag såklart inte hade spelat trumpet på nästan tjugo år. Efter en stund kom jag på mig själv att stå och trycka trumpeten mot min högra kind medan mina läppar hade tagit över själva trumpetandet. Själv tyckte jag det lät bättre än om jag verkligen hade försökt spela på själva instrumentet, men resten av kören/orkestern (inklusive körledaren Leif) och publiken var inte roade, konserten fick avbrytas och jag relegerades från sällskapet.
Sedan hände det lite mer obegripliga konstigheter. Jag tog en jättesnabb båt och körde till kanten av havet och där tog jag en dusch. Till sist vaknade jag.
Så ikväll kommer jag till musikskolan klockan sju med en extra ödmjukhet och försiktighet. Det ska nog gå bra.
Onsdagen den 17 augusti 2005
Om gårdagnattens dröm inte betydde annat mer allvarligt, så var det måhända en förvarning om dagens hälsotillstånd. Vid tiotiden satte nysningarna igång. Ganska frekvent. Det är fantastiskt att jag har några hjärnceller kvar. Lyckades bland annat nysa sönder mitt dominotorn (se måndagens bild) vilket bidrog till mycket muntra miner från mina arbetskamrater. Mer frekvent var snytningarna (substantivisering av verbet snyta sig). Mycket snor och slem (ursäkta språket) som ska ut. Min omgivning tyckte nog att det var läge för mig att gå hem, men jag tog till mitt andra valspråk (vid sidan om Enkelhet är en dygd): Förnekelse är bästa medicinen. Och viftade därmed bort mitt tillstånd med förklaringen att det säkert bara är någon slags allergisk reaktion mot något.
Efter avslutat dagspass konstaterade jag att jag arbetat på halvfart hela dagen och att jag kände mig riktigt hängig. Väntade till in i det sista med att ringa en körvän och lämna återbud på grund av sjukdom. Så det blev ingen första körövning för mig igår. Gårdagnattens dröm ville tydligen säga mig mer än vad jag trodde från början.
Torsdagen den 18 augusti 2005
Inger undrar varför tornet växer. Dominotornet alltså. Tja, det är bara för att se hur högt det kan bli innan jag eller någon annan eller något annat raserar det, vilket händer titt som tätt. Så enkelt är det. Tisdagens nysattacker reducerade dock höjden från över 27 brickor till dagens elva. Det är bara att bygga upp igen.
Fredagen den 19 augusti 2005
Dominotorn: 14 brickor hög. Jag tar det lugnt med byggnadsarbetet.
Däremot är det inte lugnt när det gäller byggandet av liberianska hus. Jag UV-mappar för brinnande livet. Efter det väntar fortfarande textureringen runt hörnet. Vår vd Ubbe svävar in på vårt rum, och alla spetsar öronen för att höra om han har någonting viktigt att säga. Han driver runt lite med kaffemuggen i ena näven och säger plötsligt: – Hur går det? Jag blev så less på att jobba. Christer svarar: – Jaha, då kommer du hit och stör i stället, varpå Ubbe flinar fram ett "Jajjemän" och glider iväg.
Utanför skiner solen. Balderväder säger 24 grader.
Tisdagen den 23 augusti 2005
Häromdagen drömde jag en dröm som utspelade sig i mammas lägenhet i Skogås. Vad som hände där ska jag inte gå in på men att det hände just där brang saker tillbaka. Minnen av skeenden och händelser runt mamma förra hösten och i vintras. Det händer titt som tätt, att jag ser eller hör något som på något sätt kan associeras till de minnen jag har från då. Ibland kommer dessa förnimmelser väldigt plötsligt, utan förvarning och påminner om något av det som hände, något negativt. Som när någon har på sig exakt samma parfym som mamma använde som luftfräschare i sitt sjukhusrum. Då rynkar jag på pannan, munnen stramar, mitt sinne blir mörkt och min verklighet försvinner för en stund. Ibland smyger sig sorgekänslorna på, på ett mer milt sätt, som om det är något jag vill, har behov av att bearbeta och behandla. Känna att det faktiskt kan vara skönt att falla ner i en mörk grop och stanna där bland sorgen en stund. Under vintern och våren har jag klarat av att ta mig upp därifrån själv. Igår fick jag hjälp upp. Tack, C (och E).
Onsdagen den 24 augusti 2005
Ännu en bild på skellefteälven. Tisdag, 23:00:
Och färden fortsatte genom en grönsvart natt:
Fredagen den 26 augusti 2005
Idag är det fredag, och på fredagar åker man till bilprovningen. Killen som provade min bil hade en blinkande skylt över sig som löd: Det här har jag gjort tusentals gånger. Han verkade vara noggrann på ett nonchalant vis. Plötsligt fick jag någonting i ögat och var tvungen att gå på toaletten för att peta lite. När jag kom tillbaka var han klar. Han hade inga anmärkningar på sprickan som går på topp till tå på min vindruta, däremot var det en sak som jag borde fixa vid nästa service: Länkarmslagring, fram höger undre, bakre, glapp. Det var glapp där. Jag undrar var "fram höger undre, bakre" ligger. Låter som en motsägelse.
Nåja. Inget återbesök krävdes. Tack för det.
Söndagen den 28 augusti 2005
Igår var det konsert. Tvåhundra strupar som framförde sånger för åttahundra öron i anderstorpssalen. Leif dirigerade. Det var hans konsert, hans evenemang, till hans ära. Han fyller nämligen femtio, och det är klart att man på sin födelsedag ska ägna sig åt något man tycker mycket om att göra. (Det brukar jag göra – en av dessa är att se på film. Så de födelsedagsgäster som gärna vill stanna på min födelsedagsfest (om sju månader) när tårtan är uppäten får vackert finna sig i att titta på en teveskärm istället för mitt skägg (om det finns kvar då).) Och en av dessa saker som Leif gillar att göra, det är att leda körer. Han lever på att leda körer. Han leder ett dussintal körer på olika arbetsplatser i Skellefteå, plus Skellefteå Kammarkör (där jag är med), Kammarkören Sångkraft i Umeå och en gosskör. Och han gör det bra.
Och vi sångare gjorde det också bra (utan att slå mig alltför hårt på bröstet).
Måndagen den 29 augusti 2005
Vi har en lista med ord på väggen i grafikrummet som vi fyller på då och då. Ord som bara virvlat fram ur våra hjärnor när vi är trötta på att krysta ut effektiva UV-mappar, snygga texturer och naturtrogna animationer. Det första på listan är increnemenate. Smaka på det. In-cre-neme-nate. Visst ligger det bra i munnen? Vi har tvistat om vad ordet betyder, men majoriteten (läs jag) tycker att det handlar om en ökning av en acceleration. Men tolkningen av ordets betydelse är naturligtvis fri, eftersom det egentligen inte finns. Inte ens på engelska. Så har någon ett annat förslag så är luften fri.
Tisdagen den 30 augusti 2005
Blåsig dag idag. Hela vägen från Umeå till Skellefteå. Bussen krängde på E4:an, från höger till vänster, och chauffören parerade tappert men vant kastvindarna. På Norrlands Universitetssjukhus var det däremot stilla stiltje. Innan saker och ting tog fart så stod det så stilla, så stilla, och tiden präglades av väntan, väntan. Väntan på att Doktorn skulle komma. En hungrig Mor och en ännu hungrigare Dotter gjorde sitt bästa att underhålla varandra, på sina egna sätt. Dottern försökte med sitt egna språk tala om för Mor att hon är hungrig. Mor använde alla tillgängliga knep (allehanda djuridentifikationsövningar, högläsning, bollbollande etc) att få Dottern att förbise hungern. Tappra, de också.
Onsdagen den 31 augusti 2005
Modern och Dottern är hemma igen, och allt har gått bra. Puh. Då kan vi lugnt fortsätta med nästa ord på vita tavlan: Antropomorfism. Det är faktiskt ett ord som finns. Det fick vara med för att det är så långt och roligt och beskriver ett intressant fenomen. Det handlar nämligen om personifiering av "mänsklig karaktär på icke-människor – till exempel djur, gud eller natur" (källa). Som att sätta ett par glasögon på en sko, eller lustiga kläder på en apa, eller en sjömansdress på en anka. Läs mer här.
Ikväll blir det smygpremiär på den "nya" biografen Aveny i Skellefteå. Alla som huserar i samma hus som biografen, inklusive ductus-folk, får gå, som tack för att vi under sommaren (se den 14 juni) har stått ut med det vansinniga dunket och slamret och borrandet under sommaren, då de rivit och byggt om. Det blir lite buffé, journalfilm och en hemlig premiär. Vi tror att det blir filmen Zozo. Om det slår in så är det lite fånigt att kalla det för smygpremiär eftersom den redan har haft sverigepremiär, bara inte i Skellefteå. Nåja, filmtipset tippar på att jag kommer att ge den en fyra. En film att se fram emot alltså.
Inga kommentarer
Vi hade rätt om smygpremiärfilmen. De visade Zozo. Men jag hade fel om premiärdatum. Zozo har sverigepremiär idag, inte förra veckan. Så då blev det inte lika fånigt. Den var i alla fall väldigt bra. Filmtipset hade rätt, som vanligt. Engagerande, medryckande och huvudrollsinnehavaren, elvaårige (?) Imad Creidi, var fantastiskt bra. Ska man komma med kritik så kändes som om säcken inte riktigt var ihopknuten när den väl var slut, men det måste man i och för sig inte alltid begära av en bra film.
En sak svor jag över när jag hade lämnat salongen. Det var att jag hade glömt kolla vilken stol jag satt i, som den första åskådaren i den, under den första officiella visningen i salongen. Nåja. Det är en snygg biograf. Bra jobbat, gubbar.
Lördagen den 3 september 2005
Kväll i balkongen ovanför älven. Solen har gått ner för länge sedan men det är ännu inte kolmörkt. Vi sitter och diskuterar sommarens äventyr, i Sverige och i andra länder. Vinden har avtagit. Kvällskylan kommer krypande men vi sitter trotsigt kvar som i protest mot att sommaren snart är slut. Alla djuren verkar ha gått och lagt sig. Inga måsskri, inga svischande svalor, inga kacklande gäss från andra sidan öarna på älven. Min blick ligger för en sekund på husväggen, och jag ser skenet från en blixt. Vi vänder på våra huvuden och ser himlen bortom andra älvsstranden fyllas av fyrverkeriblixtar och smällar. Kaskader i alla möjliga färger mot den djupt mörkblå himlen avlöser ivrigt varandra. Raket efter raket. Smäll efter smäll. Länge, länge. Plötsligt fylls himlen av ett annat skådespel förutom fyrverkerierna. Hundratals gäss kommer flaxande i formerade grupper. Antingen som små klickar, eller som större mattor som yrt kacklar sin väg fram över älvsfåran, först åt väster, sedan åter österut. Ackompanjerat av fyrverkerismällarna. Förvirrat fram och tillbaka. Övrig djurvärld väcks också till liv. Svarta konturer av odefinierbara flygkonstnärer flyger upp och ner, kors och tvärs, kvittrar och klagar och gnäller. Låt oss sova! Låt oss njuta av den stilla, mörka sensommarnatten, en natt innan vi flyttar söderut!
Till slut upphör färgkaskaderna och smällarna och röken över staden skingras. Gässen går in för landning och djurlätena avtar sakteliga. Efter en stund återstår bara den stilla nattvinden.
Måndagen den 5 september 2005
Nästa ord på vita tavlan på jobbet: Uteist.
UT är förkortning av den spelmotor vi jobbar i. UTE även förkortningen på den editor där man lägger in alla gubbar och soldater och hus och bilar och bildäck och träd och gräs och andra attribut, så de syns i spelet sen. Andreas, som sliter med programmeringen, tror inte på den motorn i längden. Andreas är uteist.
Torsdagen den 8 september 2005
Snart dags att flyga ner till Stockholm och irra runt där lite. Läge att träffa en vän eller två och ett par nya bekanskaper, ägna sig åt lite kultur, traska runt, fylla på bensin i grannens gräsklippare på landet, vårda mammas grav lite. Och bunkra upp lagret av stroopwafels, såklart. Ännu viktigare nu när antalet svenska älskare och storkonsumenter av den holländska delikatessen har ökat med en.
Tisdagen den 13 september 2005
Stroopwaflarna var slut. Eller också hade de slutat med dem. Trodde den vilsna brödpojken på ICA Kvantum, Kungens Kurva. Synd. Hade tänkt bunkra upp.
Färden ut till landet blev inte sämre för det. Strålande väder, fantastiskt sällskap, goda vänner. En tur till Trosa. Blomköp och plantering vid mammas grav som nu är till bristningsgränsen full med blommor och små stenar som Filip och Erik målat.
Förutom det: Stadsvandringar, krocket i tantolunden, underbar lamminnefilé på Tabouli, en skojig tipspromenad, positiv stress i stockholmstrafiken, självriskreducering och ett litet englabus som vill vara med allt och alla.
En helg att bära med sig i magen.
Torsdagen den 15 september 2005
Igår, på toaletten, upptäckte jag en otrevlig souvenir som jag fått med mig från Stockholm. Den satt mitt på mitt högra innerlår. En liten sårskorpa trodde jag först, och när jag skulle pilla bort den kände jag plötsligt igen situationen från förra året. Sårskorpan hade åtta små ben. En fästing. Bluä igen. Äckelreaktionen var inte lika stark som förra året – ett innerlår är ändå inte lika känsligt som en bröstvårta. Jag blev mest lite nervöst irriterad. Drog på mig byxorna och stack ner till apoteket och köpte en fästingsnara. Åter till toan, ner med byxorna, nu ska du få. Men fästingen var borta. Kvar var ett litet rött utslag. Fästingen hade flytt. Eller blivit mätt. Den fanns ingenstans att finna på någon annan del av kroppen eller i en byxficka eller på toagolvet.
Så nu springer det omkring en förrymd fästing på kontoret.
Kanske var det den som orsakade strömavbrottet här på Ductus i förmiddags. De flesta svor över osparade arbeten. Men väldigt tyst blev det.
Fredagen den 16 september 2005
Idag är det fredag. Då gör man tester på nätet. Jag har gått igenom en massa påståenden och svarat om jag har hållit med om det som står eller inte. Det handlar om världspolitikfrågor, samhällsfrågor, marknaden, religion, moral, och såklart sex. Sedan fick man en karta som talade om var man stod någonstans politiskt på en ekonomisk (höger/vänster) och social skala (auktoritär?/frihetsivrande?). Att jämföra med med övriga berömda politiska ledare i världen. Tänk att jag ligger och kramas med Dalai Lama. Det känns gott.
Gör testet här. Tack Zibbo för tipset.
 För att förtydliga för de som gör testet: Jag hamnade fem steg åt vänster och sex steg ner. Länge leve anarkismen! ;)
Söndagen den 18 september 2005
I fredags hände det jag fruktade för. Gästboken kollapsade. Det gick inte att skriva ett ord till. Icke ett enda inlägg verkade fastna. En högst trovärdig källa gnällde med väldig rättfärdighet över att det (återigen) inte gick att skriva inlägg. Som en följd blir källan osäker och undrar vad hon gör för fel. Allt utanför min kontroll. Men som utlovat har jag nu bytt till en gästbok som (förhoppningsvis) fungerar bättre. Efter ett antal timmars omkodande har jag också fått den att fungera på samma sätt (med tillägget att den nu verkligen fungerar) och se nästan likadan ut som den förra. Nyheter är skojsiga små smajlisar, fula ord-filter, spam-spärr och möjlighet att skriva hemliga meddelanden som bara jag får läsa.
Tisdagen den 20 september 2005
Dröm inatt:
Weekendresa till Stockholm. Träffar vänner i ett töcken. Trevligt med många kära återseenden. Bor kanske hos H och M. Åker pendeltåg och tunnelbana.
Mot helgens slut – på väg hem. Via Skogås och mammas gamla lägenhet, som i verkligheten är såld och har nya hyresgäster, men i drömmen ännu inte helt tom, som i väntan på flyttstädning. Ska hämta hem någonting – en ihoprullad madrass tror jag. Går uppför den väldigt välbekanta trappan. Dörren står öppen och jag tycker det ser konstigt och fel ut att den gör det, men blir inte upprörd eftersom det ändå inte finns någonting där att stjäla. Väl inne i lägenheten överraskas jag av att mamma står med ryggen vänd mot mig i köket. Hon är klädd som hon brukade vara på jularna, med randig kjol, vit blus och röd väst. Hon vänder sig om och frågar var jag har varit. Jag förstår inte frågan. Förvirrad. Hon säger att jag har sovit i flera år och visar på ett diffust datum för flera år sedan till nu. Sovit?
Jag förstår fortfarande inte, men vill inte vara förvirrad och ifrågasätter istället. Jag tänker att mamma är ju borta nu, hur kan du vara här, vad gör du, vad gör du här? Jag ser hennes ögon och ser att de finns där men det är ändå svårt att fixera blicken på dem. Som om de flyr det jag söker. Obehagskänsla. Konstaterar att det här inte är äkta. Någonting är hemskt fel. Stegrande rädsla.
Ropar.
Väcker mig själv.
Onsdagen den 21 september 2005
Nästa uppskrivna ord på vita tavlan: Förvirrig. (Och jag har inte stavat fel.)
Man kan vara virrig. Som person. Ett mer eller mindre konstant tillstånd. Eller bara ibland. En beskrivning av ett karaktärsdrag, för stunden eller vid enskilda tillfällen. Att vara förvirrig kan alltså innebära att man är så upp till öronen virrig att man uppträder konstant förvånad.
Ungefär som förhyrd. En förhyrd p-plats är alldeles förskräckligt för mycket hyrd.
Fredagen den 23 september 2005
Rödljus på E4 genom stan häromdan. Hamnade bakom en polisbil modell kombivolvo. Registreringsskylten säger SNU någonting. SNUt. Fniss!
Bakluckan är full med det nallebjörnar och andra gosedjur. Beslagtaget parti smuggelkaniner? Mutor till Bert, så att det inte börjar trilla ut grodor ur hans mun också. Man börjar ju fundera.
Måndagen den 26 september 2005
Någon har försökt nå mig i mitt hem i en veckas tid nu. Det hela började i måndags. Klockan 12:37 ringer denna någon från numret 018-4310049. När ingen svarar hemma hos mig så kopplas samtalet om till min mobiltelefon, ett smart sätt att inte behöva kolla av någon telefonsvarare hemma. Men precis innan min mobiltelefon börjar ringa så lägger denna någon på luren. Häpp. Så upprepas proceduren hela resten av veckan, två gånger om dagen – en gång vid lunchtid och en gång på eftermiddagen: På tisdagen 11:57 och 16:04, på onsdagen 11:43 och 15:58, på torsdagen 11:36 och 15:57 och på fredagen 09:41 och 14:54.
Det är klart att jag blir nyfiken vad det är för filur som är så desperat att få tag på lilla mig, så jag slår upp numret på nätet, men det ger inget resultat. Så jag ringer upp numret själv och kommer direkt till en telefonsvarare. En kvinnoröst säger: "Hej och välkommen till Provos AB (tror jag, det är halvt ohörbart). Du ringer förmodligen till oss för att vi har ringt dig…" Och så berättar hon för mig att Provos (fortfarande ohörbart) är ett callcenterföretag som finns i Sverige och Norge och som ringer upp människor å deras kunders räkning för antingen marknadsförings- eller informativt syfte. Och naiva jag tror att det är någon kul marknadsundersökning som de vill att jag ska vara med på. Svara på frågor är ju alltid roligt.
Eftersom chansen att jag är hemma när de ringer nästa gång är väldigt, väldigt liten så ställer jag om min hemtelefon så att kopplar direkt till min mobiltelefon när någon ringer. Och det blir napp direkt. Idag, klockan 10:30 ringer de. Äntligen får jag vara med! Jag springer genast till ett avskilt hörn på kontoret, beredd att svara på spännande frågor.
Men hon ställer en fråga till mig. Hon undrar om jag skulle vilja prenumerera på kalsonger. Nej tack. Ridå ner.
Christer säger att de ringer hem till honom hela tiden. Han brukar svara att han inte använder kalsonger.
Onsdagen den 28 september 2005
I våras tipsade en vän mig om något som kallas Sudoku. En typ av pussel där man ska fylla en massa rutor med siffror. Ett spel som funnits sedan ett tag i Asien men som nu hade kommit till Sverige. Svenska Dagbladet bjöd på en bräda per dag. Hon verkade helt såld.
Eftersom jag aktar mig för beroendeframkallande spel var jag lite reserverad, ögnade igenom reglerna och lade det åt sidan. Är inte överförtjust i att lösa korsord tänkte jag. Behöver inte ännu en grej att engagera sig i.
Sen började DN, det dök upp små böcker fullproppade med sodukopussel, man hördes ryktas om människor som blivit helt galna i sin jakt efter Soduko. För en tid sedan började den lokala tidningen publicera sina egna pussel. Och jag var tvungen att pröva. Första gången gick bra. Andra gången, DN:s pussel, gick sämre. Man tror man tänker logiskt och fyller i nästan hela pusslet men i slutet dyker det upp en siffra man redan har på den raden och så blir det helt omöjligt att reda ut var man har gjort fel och så ger man upp. Tredje gången likadant. Och fjärde gången. På väg att ge upp. Slarvig. Inkompetent. C löser sina utan problem.
Inga kommentarer
Jag har köpt en ny dator.
Ack så snabb den är (tror jag). |
 |
Söndagen den 2 oktober 2005
Jag har köpt en ny skärm.
Ack så platt den är. |
 |
Måndagen den 3 oktober 2005
 Jag har köpt nya glasögon.
Allt snurrar när jag vrider på huvudet.
Känner jag mig nu som en helare människa efter att ha konsumerat så mycket kapitalvaror?
Tisdagen den 4 oktober 2005
Så reser vi oss alla i vördnad inför den snurriga (förhoppningsvis) gyllebruna och vitprickiga härligheten. Det vita som sött knastrar mellan tänderna och små kardemummaexplosioner runt tungan. Intages med fördel tillsammans med ett rakt och högt glas kall mjölk. Vi hyllar dagens hjälte. Det är nämligen den svenska officiella…
…kanelbullens dag.
Jag önskar jag hade tid att baka bullar idag.
Till Joakim: Lita på att de kommer att fortsätta ringa tills du svarar. Tips: www.nix.nu.
Tisdagen den 11 oktober 2005
Jag har varit i Prag igen. Den här gången med något fler arbetskamrater än sist – cirka 40 stycken. Den ena trevligare än den andra. Detta upplevdes:
- Live pianomusik under hotellfrukosten.
- Sightseeingguide som pratar robotengelska.
- Inte en enda ficktjyv, men de fanns där, det vet jag.
- Färre gatumusikanter på karlsbron än förra gången.
- T-shirtsväder.
- Knödel två gånger.
- Obligatorisk öldrickning en gång.
- Gott vin, minsann.
- Litet eiffeltorn (igen, även nu utan knäont), vars knopp är på samma höjd som originalets.
- Gröna löv.
- Äckelmage i tortyrmuseum.
- Tyvärr ingen konsert den här gången heller. Skam den som ger sig.
- Cykellopp på kullersten.
- Många konsonanter.
- Fullpackad katedral.
- Alla har en digitalkamera.
- Gamla och nya skodor.
Bilder utlovas inom en framtid.
Onsdagen den 12 oktober 2005
Solen går inte längre ner norr om älven. Och snart är inte längre solen uppe när det är dags att stiga upp. Mörkret kommer, ljuset säger: Nu går jag och vilar lite.
Men för mig är det ett ljust och varmt mörker. Det är ett mörker att krypa in i och trivas i. Inte låta sig luras av och tro att energin är slut på grund av avsaknaden av ljus. Här lurar det trygga, den enkla glädjen, det välkomnande. Stanna här ett tag om du vill, här finns inget hemskt.
I kontrast till för ett år sedan, då mörkret kom och liksom tvingade min framtidstro att ta en paus. Då ovisshet och hopp så småningom förbyttes till plågsamma faktum och sorg som fyllde hela världen och jag drevs att ta ett steg i taget.
Sorgen finns kvar men sommarens ljus håller den stången och låter den bara slå små små hål i glädjen, fast i ett annat lager. Nödvändigt, viktigt.
Fredagen den 14 oktober 2005
Det börjar arta sig med vår miljö som på bästa sätt ska likna en förort till Monrovia (vars invånare igår försökte rösta fram en ny Liberiansk president). Kvinnor, män och dvärgar som lunkar omkring bland husen. Inifrån ett av husen hör man ett skrikande spädbarn. Inifrån ett annat en man som sjunger "I don’t want to be a victim of the system". Om och om igen. Lagom burkigt. Klicka här för att lyssna, och sätt gärna spelaren på loop.
Måndagen den 17 oktober 2005
Det kanske är läge att skriva någonting här.
Nåväl. Nästa svenska ord på vår tavla är "anammanammat". Ganska lätt att uttala. Nästan förvånansvärt lätt. Pröva själv. Det ligger fint i munnen. Nästan som om man vore tillbaka till tiden då man lyckades uttala de första orden: Mammammammamma. Men bara nästan, för bokstaven N är ju ändå ett snäpp svårare att uttala för den oinvigde, eftersom man då måste använda tungan i samråd med stämbanden på ett ganska sofistikerat sätt.
Mitt förslag på en betydelse av ordet anammanamma är som följer: Att lägga an en amning på sig själv. Hm. Det kanske inte håller. Eller att ta emot en tillägnan. Hm igen. Övriga förslag på betydelser mottages tacksamt.
Tisdagen den 18 oktober 2005
Igår var helgen plötsligt helt slut. En helt vanlig måndag att grabba tag i nya intressanta uppdrag på arbetet, och en helt vanlig måndagkväll att ägna vid spisen, och sedan soffan. Spontanbakade en morotskaka. Mammas gamla succérecept var inte närvarande, så jag fick följa ett på internet funnet sådant, med kesella (som jag inte hade att tillgå), dubbelt så mycket morötter som jag är van vid, hälften så mycket florsocker, och kryddnejlikor (som jag heller inte hade att tillgå – försökte med lite kardemumma istället). Resultatet blev en glasyr med philadelphiaklumpar och en något mastigare kaka än vanligt. Den var god, men jag föredrar det vanliga fluffet. Ska nog leta fram mammas recept och spara det på ett heligt ställe.
Torsdagen den 20 oktober 2005
Morotskakan ligger i kylen och hårdnar till sig. Inte är det någon som vill äta upp den. Knappt jag heller. Så går det när man spontanbakar.
Ok, det finns en som äter. Men kakan blev ju så stor!
Fredagen den 21 oktober 2005
Nu ska vi prata väder.
Min bror, som numera bor i Skåne, frågade mig igår om det hade snöat ännu. Han hade minsann redan skrapat vindrutan två gånger i höst, och jag svarade nej, det har inte varit så kallt ännu häruppe.
Imorse föll snön. Den började i gryningen och slutade inte förrän vid lunchtid. Inte mycket stannade kvar på marken, det blev mest slask av alltihop. Ikväll skulle jag parkera bilen i en brant backe. Den halkade nedför. Var var vinterdäcken? Inte på alltför många medtrafikanters fordon, inte. Mina ligger ännu kvar djupt ner i källarförrådet, gissar jag. Inte använda på minst tre år.
Skellefteglas sade noll grader klockan sju. Is på vägen. Vi får läsa om det i tidningen imorgon.
Söndagen den 23 oktober 2005
Kylan fortsätter. Man blir nästan lite förvånad över att behöva uppleva flera minusgrader såhär plötsligt. Det är inte helt vidrigt, men plötsligt måste man anpassa till vardagliga liv lite mer än vanligt. Som att byta jacka. Eller byta däck. Eller bära mössa och ta på sig långkalsongerna. Eller kolla glykolhalten.
Tisdagen den 25 oktober 2005
Mer väderprat följer här. Betyder det att jag egentligen inget har att säga? Njae, nog finns det en hel del värt att nämna om mitt liv just nu, men jag låter det vara lite vid sidan om – det får krypa fram mest emellanåt.
Trädet utanför mitt fönster är fortfarande grönt. Det står som en protest mot alla andra växter som med en suck gett och släppt allt vad de haft för grenarna. Vilken tur att det står just framför mitt arbetsfönster. Då kan jag låtsas att det ännu är sommar, bara för att överraskas av kylan den trettio sekunder långa lunchpromenaden över torget till Vintergatan. Överväger att ta med mig mössan nästa gång.
Idag började även övningarna inför vår julkonsert på min namnsdag. Sköna profana och sakrala sånger utlovas. Vi satt som mest att öva en ljuvlig Ave Maria-variant av Sergej Rachmaninov då en av altarna, som sitter framför oss tenorer, vände sig om, titta över våra huvuden och genom det stora fönstret bakom oss och sa: – Men titta! Och utanför, i skenet av lyktstolparna, singlade miljoner vita prickar i sakta mak nedför. Som en oändlig matta som firades ner. Vilken stämning. En förunderlig känsla. Var det ett gott tecken? Det kan ju bara betyda en sak – en mästerlig konsert dagarna före jul.
Fredagen den 28 oktober 2005
Dagarna går utan att jag hinner få något skrivet. Antingen har jag inget att skriva om eller också hinner jag inte. Jag söker en mellannivå och finner det ibland. Som nu. I morgon är det helg, men jag tvingas ändå åka till jobbet och jobba lite. Vi har fått ett uppdrag från North Kingdom som behöver hjälp med att animera några telefoner. Och jobbet har dragit ut på tiden med alla oväntade tekniska problem med shading, svårigheter att göra en smooooth rörelse som samtidigt är väldigt kort. Och att som kunder ha tvättäkta designers som nästan är kompromisslösa i sin noggrannhet, det kräver sin tid har jag märkt. Stress.
Tack Musikbyrån för reportaget om The Polyphonic Spree. Har lyssnat på dem i ett par månader nu. Kan tänkas låta lite stökigt med 23 medlemmar i ett popband, men tänk, desto mer att upptäcka då!
Söndagen den 30 oktober 2005
På Arlanda. Mellanlandning under en resa någonstans. En arbetskamrat håller mig sällskap i bakgrunden. Jakt efter ett café för att köpa en smörgås. Hittar ett, och går i riktning mot det. En säkerhetsvakt närmar sig, i hans sällskap en liten vithårig äldre kvinna som tydligen behöver guidas. Upptäcker att det är mamma.
Blir jätteglad. Hon ser mig och blir också glad, men mer som om hon blir det för att någon känner igen henne. Kramar om, men hon känns lite slapp i mina armar. Armarna och huvudet hänger.
Blir lite förvånad men fortsätter hålla om. Till slut besvarar hon kramen och vi står där och omfamnar varandra. Vi säger inget till varandra, men jag hör vad hon tänker: Så. Var inte ledsen. Bara håll om. Så håller jag också om. Finns här.
Badar i tårar när jag vaknar.
Inga kommentarer
Hostar sönder halsen dessa dagar. Kan knappt sova för den ständigt kittlande känslan i svalget. Går upp ett par gånger om natten för att hosta av mig. Kräkreflexen säger hej då och då i dessa attacker, men får banne mig inte fullfölja sitt uppdrag. Jag ska hosta upp allt slem, inte kräkas. Det enda som kan tänkas vara skojigt med hostan är jag fått värsta whiskyrösten.
Torsdagen den 3 november 2005
Trädet utanför mitt arbetsfönster håller nu på att tappa sina löv i stora tjok. (Tjok?) Suck sa den. Trots att hälften av löv fortfarande är gröna. Och trots efterbrittsommaren som var.
Söndagen den 6 november 2005
Det känns trasigt. Hostan höll i sig hela veckan och helgen. Jag hade gärna stannat hemma från jobbet hela halva veckan men uppdraget från North Kingdom krävde min närvaro.
Förutom hostan och halsont då och då och en timmas obehaglig smärta i örontrakten. I tisdags skulle jag lyfta upp en stor skärm från golvet till ett bord. Åhej, sa inte mina ben vilket de borde göra när man ska lyfta tunga saker. Jag lät istället ryggen säga Åhej varpå den även sade Aaaaaj, nu ställer jag mig på tvären och vill inte alls vara med längre. En dryg timma senare låg jag på en brits hos Ostviks Massageteam och blev knådad och uppmjukad, som en halvakut uppmjukningsåtgärd. Jag hade sträckt ett gäng ryggmuskler, och ett par kotor därnere satt snett. Kiropraktorn knäckte saker i mig i torsdags, men ryggmusklerna är ännu inflammerade och stela. Ibland när det är extra stelt så ser det ut som om jag har gjort i brallan när jag går.
Trasig. Aj. Jämmer och gnäll. Det går över.
Tisdagen den 8 november
Visst är det november nu? O mörker, mörker.
Det finns något som heter biorytm. Det är kurvor som representerar en persons fysiska, intellektuella och emotionella nivå. De går upp och ner med olika våglängder, mellan 23 och 33 dagar. Är kurvan på topp (+1) påstås man vara högpresterande och är den låg (-1) så är man i en passiv period när det gäller respektive egenskap. Somliga påstår att det här verkligen stämmer och har lika hög relevans som astrologin. Jag vet inte, men det är skoj att studera i alla fall.
Enligt min biorytmkurva (1972-03-01) är min intellektuella invå sådär, men på väg upp. Inte så värst bra när jag sitter med tungan på sniskan och försöker bygga en fungerande dynamisk webbplats åt jobbet. Eller också är det andra funderingar som lägger sig som en propp i hjärnan och som hindrar mig från att tänka klart. Ska jag stålsätta mig inför kommande periods emotionella djupdykning?
Intressant är att den fysiska kurvan låg nära botten för en vecka sedan då jag sträckte ryggen. Det var i och för sig självförvållat, men man skulle ju faktiskt kunna påstå att det var det var den för tillfället låga fysiska (och den intellektuella!) prestationsförmågan som gjorde att jag inte såg till att göra rätt när jag skulle lyfta den där skärmen.
Måndagen den 14 november 2005
Värt att påpeka är att ovanstående biokurva inte riktigt är att lita på. De flesta biorytmsajter på nätet inklusive ett gratisprogram nedladdat från download.com kommer fram till olika resultat. Vilket är ganska konstigt eftersom det är en ganska tydlig beskrivning av hur kurvan ska se ut för varje födelsedatum. Nåja, det är i alla fall en intressant bekräftelse på att allt går upp och ner, och upp. Och ner.
Tisdagen den 15 november 2005
Det svävar omkring en Damernas Värld på arbetet. Lite märkligt. Den har synts till på köksbänken i fikarummet, i driften, på en stol lite längre bort i fikarummet och nu senast på vår handikapptoalett. Man undrar hur den har lyckats ta sig hit. Den folkgrupp som magasinet försöker vända sig till, nämligen Damernas, är katastrofalt underrepresenterad här på kontoret. I tidskriftsväg är det snarare Nätverk & kommunikation som gäller här, en skrift full med spännande artiklar och reportage om routrar, databaser och säkerhetsluckor. Ett säkert konstaterande är i alla fall att DV är förvånandsvärt välläst här, eftersom den har synts till på så många skilda platser under så kort tid. En frisk fläkt kanske. Någonting annorlunda.
Onsdagen den 16 november 2005
Damernas Värld skriver någonting om dödskallar på sin förstasida. Och jag hajjar till. Ska det inte vara döskallar? Jag söker på Google. Dödskallar ger 9310 träffar. Döskallar ger 17500 träffar.
Även Damernas Värld kan ha fel ibland. Eller Google. Vad säger SAOL?
Torsdagen den 17 november 2005
Risgröt utan kanel. Blää.
Klockan arton idag stod en ganska stor samlad skara av Skellefteå Kammarkör i Skellefteå Landsskyrka. Dags för inspelning av ett par julsånger till en skiva som någon ska ge ut lagom till jul. B-G Staaf springer runt och möblerar med mikrofoner. Hälften av alla körmedlemmarna, mig inräknat, ber alla andra att stänga av mobiltelefonerna. Mer än hälften, mig inräknat, hostar och harklar sig. Det måste vara något som går.
Leif plinkar på flygeln och vi sjunger Brra attukom! och andra skalor och intervallövningar. Vi ställer upp oss, hostar lite till, och vi övar igenom låt nummer ett av två, Den heliga natten, även känd som Stilla Natt, Heliga Natt, i ett vackert sjustämmigt arrangemang. Herr Staaf ger klartecken att han är redo att spela in. Jag håller krampaktigt i notpapperet för att det inte ska prassla. Mina hostreflexer gör sig påminda. Tyst nu. Leif lyfter på händerna och startar igång damkören, som ska sjunga första versen. Jag sväljer hårt och sträcker på halsen för att hålla hostdemonen borta. Den lurar halvvägs mellan bröstet och strupen och kan när som helst gripa tag i svalget, dra ner och släppa upp som en gummisnodd – host. Leif avbryter damkören redan efter första strofen. Damerna har sjunkit i tonhöjd. Leif rycker fram stämgaffeln och visar. Visst, stämgaffeln skriker fram en jättefalsk ton jämfört med damernas innan Leif avbröt.
Vi försöker igen. Leif avbryter. Visar med stämgaffeln. Falskt igen. Johan Stäck skakar på huvudet. Hur kan man sjunka i tonhöjd, så fort, så mycket?
Ett nytt försök. Rätt tonhöjd, men t i natt kommer inte samtidigt – det låter Stilla naaaat-t-tt-t-t. Inte fint. Låt t komma på sjätte slaget, tack.
Ännu ett försök. Vi sjunker som en sten. Omtagning. Återtagning. Igentagnig. Än en gång. Leif blir frustrerad. Vi gör vårt bästa. Och hela tiden ligger hostdemonen nedanför struphuvudet och vill kravla sig upp. En sista tagning och vi nöjer oss.
Nästa låt är Härlig är jorden i Leifs urmysigt halvjazziga arrangemang. Den är mer rakt på, här finns inga fällor att falla ner i. Vi klarar den på bara två tagningar. B-G Staaf tyckte det lät jättebra. Bra. Ett gott betyg, tror jag.
Måndagen den 21 november 2005
Lite fantasi
gör guld av vanligt grus
Utan fantasi
blir snuset alltid snus
Den ger en glassartad hallucination
av hallon och citron
åt ditt liv
Men om du mister drömförmågan
blir din glasstrut blott
en tom och kexig kon
negativ
Livet är en bok
Men utan fantasi
kort och gott en ouppsprättad klump
som aldrig bläddras i
Till ingen nytta skriven
ligger den där övergiven
Allra bästa papperskniven
heter fantasi
Lite fantasi
Povel Ramel, De sista entusiasterna, 1968
Onsdagen den 23 november 2005
 I går dök det upp två gul- och orangeklädda tomtar utanför mitt fönster på jobbet, en våning ovanför Kanalgatan i höjd med övergångsstället vid före detta posten. Deras släde var en lyftkran och de hängde upp stor en stor julstjärna ovanför gatan. Tio meter utanför mitt fönster. En av flera som hänger över Kanalgatan och andra gator i Skellefte(å). Den är jättefin på avstånd, när den är tänd i mörkret (tror jag), men jätteful i dagsljus på tio meters avstånd. Precis i mitt blickfång utanför fönstret. Grå plåt, jättestora glödlampor och kablar som hänger kors och tvärs. Gungar lite. Kajor och kråkor som bråkar i närheten.
De har inte tänt den än. Jag antar att de tänder den i samband med skyltsöndagen, då folk går man ur huse för att titta på stängda butikers skyltfönsterskreationer.
Efter det hoppas jag att kanalgatans julutsmyckning sprider sig in på vårt rum också. Efter mörkrets inbrott i alla fall.
Torsdagen den 24 november 2005
Ibland kommer man på alldeles för tidigt vad man ska skriva om här. För ett antal tidsenheter senare, när man sitter vid datorn och ska skriva publik dagbok, så kommer man inte ihåg ett endaste dugg.
Inatt fick jag till exempel en snilleblixt. Ah, det här är värt att skriva om, tänkte jag med viss tveksamhet. Men nu minns jag inte. Det var någonting om saker som går snett. Och läketid. Men vad det specifikt handlade om, har min hjärna mer eller mindre aktivt filtrerat bort i REM-drömmarna. Tur det, kanske.
Om en månad har det i alla fall vänt. Ljuset.
Fredagen den 25 november 2005
 I förmiddags tände de stjärnan. Sen släckte de den igen efter en kvart.
Nu tände de igen! (ca 14:00)
William Shatner, mer känd som Captain Kirk (inte Spock!) från Star Trek, eller som Danny Crane i Boston Legal (där har vunnit ett par Emmysar), gjorde en skiva förra året. Has Been heter den. Inget man förväntar sig av en föredetting till skådis, tänker många. Men den här är otroligt underhållande och välproducerad med en gigantisk glimt i ögat. Han sjunger inte en enda ton, han bara pratar, berättar, talar i takt med de gästsångarna (bland andra Aimee Mann). Och läser en dikt. Bästa spåret idag är ett som var sämsta spåret vid första lyssningen – I Can’t Get Behind That – där Bill och en av gästsångarna, Henry Rollins, snabbt och högljutt jämrar sig över samhällets störande företeelser, ovanpå flera lager av speedade slagverk. Och jag nickar medhållande i takt.
BILL: My favorite shows on TV have twelve minutes of advertising. I can’t get behind that kind of time!
ROLLINS: Eat quickly. Drive faster. Make more money now! I can’t get behind that.
BILL: I can’t understand why the price of gas suddenly rises when oil goes up…
ROLLINS: …but takes months to go down looong after oil falls!
BILL: I can’t get behind any of that!
BILL: I can’t get behind the Gods, who are more vengeful, angry, and dangerous if you don’t believe in them!
ROLLINS: Why can’t all these Gods just get along? I mean, they’re omnipotent and omnipresent, what’s the problem?
BILL: What’s the problem?!
BILL: What about the men who say ’Do as I do. Believe in what I say, for your own good, or I’ll kill you!’ I can’t get behind that!
ROLLINS: I can’t get behind that! Everybody knows everything about all of us!
BILL: That’s too much knowledge!
BOTH: I can’t get behind that!
(www.shatnerhasbeen.com)
Söndagen den 27 november 2005
Jag har sammanställt och lagt upp ett fotoportfolio.
Onsdagen den 30 november 2005
När jag vaknar och ser ut över älvdalen ser jag en mörk mulen matt vitblå gryning med ett pärlband av varma små ljuspunkter som sträcker sig från öster till väster. Snön faller. Det verkar som om den är här för att stanna. Tack, för vi behöver ljuset. Andra som jublar kan vara utövare och arrangörer av vintersporter (förutom måhända skridskoåkare). Förmodligen inte alla bilister, men de härdar ut och gillar läget, får man hoppas. Cykelturen till jobbet blir förstås lite knepig, eftersom plogbilarna är ännu lite morgontrötta och jag tvingas ut på bilvägarna för att få någorlunda hårt vägunderlag. Jag slirar ändå. Bra träning.
Det finns värre saker att irritera sig över. Som till exempel killen som står före i kassakön och som inte lägger upp kassaklossen efter sina varor på bandet. Det var jag som var killen. Och jag förärades med veckans ondaste blick från mannen bakom.
Inga kommentarer
Idag råkade restaurang Pompei ut för historiens största springnota – 28 personer, och alla arbetade på Data Ductus. Det var säkert ett undermedvetet straff för de har det så vansinnigt kallt i utrymmet där vi satt och åt. 16-17 grader är nog ingen överdrift. Det är ingen angenäm lunchupplevelse när många får sitta och äta med jackan på.
Efter huttrandet på restaurangen tog jag en promenad för att insupa lite ljus. Tyvärr insöp även benmärgen en god dos tolvgradig kyla så resten av eftermiddagen satt jag på kontoret och frös inifrån, trots långkalsonger och tre lager tröja. Hade jag haft ett badkar hemma hade jag legat i det hela resterande kvällen. Med varmt vatten i, förstås.
Tisdagen den 6 december 2005
Var tar jag vägen? Dessa dagar utan inlägg.
Visst skriver jag inlägg, men det i en annan dagbok, en icke publik sådan.
Kommer tillbaka hit så småningom.
Fredagen den 9 december 2005
Norrlandsoperan, torsdag kväll. Bland annat Mozarts tjugoförsta pianokonsert (ni vet den där vars andra sats spelas i filmen Elvira Madigan) och framförallt Tjajkovskijs sjätte och sista symfoni. Det absoluta mästerverket – en "hel ocean av omätligt känslodjup".
Så förbaskat njutfullt. Tänk att ett gäng trälådor och metallrör, alla i varierande storlek och form, kan alstra så mycket sorg, så mycket ilska, så mycket desperation, så mycket förväntan, så mycket harmoni, så mycket liv, så mycket glädje. Jag satt där, kikade ner på svartklädda musiker i en beigebrun värld och lät håren resa sig och tårarna lura på insidan.
Sju och en halv minut in på sista satsen i symfonin, där ångesten når en absolut höjdpunkt innan musiken trillar ner i ett stillsamt mörker mot slutet, där har en av cornettspelarna ett entonigt solo (sju långa toner från ff till p, från ciss ner till ass, och så står det "gestopft" i partituret). Det låter som någon slags sordin med ett vibrerande membran, nästan som en kazoo fast gällare. Det verkar vara hiskeligt svårt att få en jämn, stabil ton där. Instrumentet tystnar och dyker upp igen lite hipp som happ, fast man förstår att det inte ska vara så – det ska vara långa, fina toner. Det är som om instrumentet tappar rösten korta ögonblick. Jag har funderat på det varje gång jag har hört en ny variant av symfonin. Sveriges Radios symfoniorkester hade trubbel med den en gång i tiden, Norrlandsoperans cornettblåsare hade ännu mer problem att pricka in samtliga. Varianten jag har på skiva är inte heller helt klockren. Vad betyder "gestopft"?
Tänk så konstiga saker man kan ägna sin tankeverksamhet åt.
Söndagen den 11 december 2005
Vad gäller tankeverksamhet så ägnas denna åt en och en enda sak just nu. Och det är inte knepiga cornett-toner. Mein hjärna ist gestopft. Hoppas det går över snart.
Torsdagen den 15 december 2005
Visserligen kommer det bli en hyfsat religiös tillställning. Men ack så ljuvliga sånger kommer att framföras.
Lördagen den 17 december 2005
Igår föll King Kong ner från Empire State Building. Äntligen.
Jag hade väntat på det i två av filmens tre timmar. Hade hunnit ledsna ordentligt av alla läskiga möten med dinosaurier, kannibaler, jättelika köttätande insekter, gigantiska express-sniglar med huggtänder med mera. Läser att Peter Jackson följer originalet från 1933 ganska troget. Han lägger bara till en och en halv timme. I originalet klippte man till exempel bort scenen i spindelgrottan under hänvisning till att det "blev för mycket". Man gjorde rätt då. Men nu, nu blev det för mycket. Otaliga är actionscenerna då man efter en sissådär tio minuter skruvar på sig och suckar och vill att filmen ska gå vidare i berättelsen. Men icke. Det kan vara kul att se jätteapan slåss med två Tyrannosaurus Rex mitt i en lianfylld avgrund, medan den blonda skönheten skräckslaget svingar sig mellan ödlornas käftar. Men inte i tjugo minuter.
Jag konstaterar att det jag egentligen uppskattar med filmen är när den utspelar sig i en trovärdig värld (första timmen), i depressionens New York. Samt att min filmsmak har förändrats.
Onsdagen den 21 december 2005
Leve årets mörkaste dag. För det är då jag har namnsdag.
Torsdagen den 22 december 2005
Klicka här för årets julkort.
Jag skickar inga julkort i år. Men ni som känner er träffade, ni som känner på er att ni skulle få ett av mig i normala fall – känn er träffade. Av ovanstående. Alla ni andra också. God jul.
Tisdagen den 27 december 2005
Ikväll struntade jag i det tryckande mörkret och de femton minusgraderna. Jag strök på valla och tog Elling upp till Vitberget för säsongens skidpremiär. Vid parkeringen samspråkade några färdigåkta herrar om hur skönt det var. Tjuvlyssnade – det är tydligen efter andra varvet som man får upp tempot. Är det så? Skulle jag orka två varv?
Jag får upp farten ganska direkt. Tekniken sitter i benen, den har inte dunstat bort sedan i våras. Jag rusar fram längs spåret, stavtag efter stavtag, skjuter ifrån med knäna, genom en låtsassvart skog, för allt runtomkring mig är ändå vitt. Det är jag och en gigantisk flock vita, ståtliga, blick stilla varelser som sträcker ut mjukt formade nästan förlåtande armar. Hör de vad jag tänker?
Då och då stannar jag upp. Lyssnar om jag får något svar. Registrerar min egen höga puls och betraktar florsockervärlden som stannat i tiden. Känner frosten i skägget och bröstmusklerna växa.
Jag orkar ta två varv. Sex kilometer.
Skönt att ta sig ut, ta ut sig och dämpa all sorg, ilska, stress.
Fredagen den 30 december 2005
Slår upp dagens Dagens Nyheter och hamnar mitt i en av årets alla återblickar. Rubriken lyder: ”Vilken katastrof minns du från året som gått?” Fyra stora bilder, två på varsin sida, ger en tänkvärd bild av uppmärksamheten mot det jobbiga som hänt världen i år. På ena sidan:
Terrordåden i London – 52 döda.
Orkanen Katrina – 1300 döda.
På andra sidan:
Aids – 3 000 000 döda.
Svält – 9 000 000 döda.
Det är rätt sjukt att det som uppmärksammas i media är det som är en droppe som faller en enstaka gång i havet, medan själva havet är något som pågår varje år, varje månad, varje dag. Läs siffrorna igen. Vilka minns du? Årets största katastrofer (liksom förra årets, och de året innan) överskuggas medialt av det som ”känns” närmast, det som händer människor som man lättare kan relatera till, men som inte kräver lika många liv. Undantaget kanske jordbävningen i Pakistan och tsunamins efterdyningar. På det följer länders och människors vilja att hjälpa. En stabil siffra på 25 000 svältdöda om dagen ger få rubriker. Men om rubriken hade hetat ”45 stycken Boeing 767 fullastade med barn kraschade idag” hade uppmärksamheten varit en annan. Varför är det så? Vad kan vi göra åt det?
Och för att göra en halvt olustig tvärvändning från det globala till det personliga. Mitt eget år har inneburit absoluta bottnar och absoluta toppar. Och då menar jag verkligen absoluta. Bottnarna har man nätt och jämnt klarat av – de finns kvar, blir till styrkedroppar eller förblir djupa avgrund man ibland nästan med glädje slänger sig ner i. Bara man inte glömmer topparna – håller kvar i allt det positiva som har hänt och inte släpper taget om dem. För de är ofta väldigt värda att hålla fast i.
Jag tror jag ska göra ett linjediagram över min personliga sinnesstatus månad för månad det här året. Det ska bli intressant. (Fast den kommer jag nog inte publicera här.)
Hej då 2005 – en stor del av dig kommer inte vara saknad. Hej 2006 – må du bli det rikaste o ljuvligaste hittills. I alla fall stabilare.
Inga kommentarer
Detta har hänt:
(ps. Tangentbordet är INTE trasigt.)
Julafton 2004
Nu är Ernst på teve. Ernst skalar nederdelen av granar och hänger talgbollar
på grenarna som är kvar. Ernst julmatspysslar tillsammans med Anna-Lotta Larsson.
Anna-Lotta Larsson sjunger, med ett dimmigt filter på tevekameran, en sång om
kärleken.
Nä, det gör hon inte, men jag förväntar mig att hon ska det, när som helst.
Bäst vi stänger av och åker till Bagarmossen och pysslar som Peter och Åsa och
Mamma och Filip och Erik istället.
Men jag förstår på nåt sätt att Ernst av någon tyckaretidning valts till en
av Sveriges sexigaste män. Han ser bra ut och pratar om rätt saker. Eller?
Juldagen 2004
Peter, Åsa, Erik, Filip och Malin tittade på när en lång, högljudd och hostande
tomte delade ut julklappar för brinnande livet. Tomten kunde inte låta bli att
tycka att han lät som en grymtande snuskgubbe när han med ett flåsande skratt
delade ut klapparna till Åsa och Malin, kvällens julpinglor. Däremot tyckte
inte tomten att det var jobbigt att andas i masken, han fick inte ont i huvudet
eller nåt. Däremot fick tomten ont i halsen senare under kvällen, och han undrade
om han var på väg att bli sjuk. Så här dagen efter konstaterar han att så inte
var fallet, det var nog mest bara lite överansträngning. Det tar på krafterna
att låta som en blandning mellan Mikael Persbrandt och Allram Eest.
Annandag jul 2004
Lustiga saker händer. Små detaljer. Att träffa en japanska som gärna vill höra
mig sjunga gör mig generad. Men jag blir rödflammig och avböjer bestämt och
säger att jag sjunger bara i kör och inte solo. Men hon ska ändå få en inspelning
av julkonserten i tisdags.
Andra skumma saker. Jag och Malin går förbi ett hak på Södra Station och hör
att dom spelar levande blues för en publik med ganska hög medelålder. Äsch,
tänker vi, det kan ju vara trevligt i alla fall att lyssna lite och prata lite.
Men vänder vid fönstret när vi ser klientelet. Det är lite halvglest bland borden
och dom ser mycket äldre ut än vi trodde. Om det hade varit i Skellefteå hade
vi gått in. Men inte här.
Tjugo meter bort passerar vi en väldigt överförfriskad dam som höggjutt sluddrar
nåt till mig. "Wilken d-dag det h-har wari…!", får hon ur sig. Jag
svarar: "Ja, vilket UNDERBAR dag. Fantastisk!" Hoppas det var det
hon menade själv. Om inte, kanske jag har gjort henne lite gladare i alla fall.
Och gaybaren var intressant. Malin upptäcker mer bögiga detaljer i inredningen
än jag, förstås. Det enda som säger mig att det är en bögbar är att det är väldigt
många karlar och de två sammanlänkade manssymbolerna (♂♂).
Men jag tror jag kunde slappna av. Tror jag.
Måndagen den 27 december 2004
Sen kväll med Björn och Ingrid igår. Skönt med människor som man kan känna
sig konstant bekväm med. IKEA idag. Vi köpte lite beställningsvaror och grejer
till vårt badrum. Jag simmade omkring som i en seg massa. Drömde nämligen inatt
en sån där dröm som sätter sig resten av dagen. Och den här drömmen var ingen
positiv dröm. En sån där tom dröm, där två av mina viktigaste personer i mitt
liv försvann ur mitt liv utan att någonting annat fyllde hålen.
Det är ganska vackert i huvudstaden just nu. Snö som fallit och som håller
sig kvar på grenar och tak eftersom termometern håller sig under noll. Men vad
gör det.
Söndagen den 2 januari 2005
Mitt nya år börjar bra. Igår skidade jag en mil i vitbergsspåren.
Spelade innebandy. Bytte nätverkskort. Lekte med min nya mobiltelefon (Nokia
6230). Åt en pizza. Såg en film. Kramades med Malin.
För många andra började året inte lika bra. Jag känner
ingen som känner någon som känner någon som har drabbats.
Är det därför jag inte känt några skuldkänslor
för att inte ha skänkt några pengar till Rädda barnen eller
Röda korset? Eller har jag det, eftersom jag skriver så just nu?
Eller är det en dålig ursäkt för att slippa eftersom mitt
kapital just nu kan räknas med hjälp av fingrarna på min ena
hand, jämna hundratal? Hur dålig kan man bedömas vara? Hur ska
man agera för att vara en God Medmänniska?
Måndagen den 3 januari 2005
I morse var värsta förutsättningarna för måndagsångest.
Förutom att det dessutom var första måndagen på året
så var det mörkt (klockan fem över åtta) och slasklagret
var decimetertjockt. På väg till ett… öh… arbete… eller
snarare en arbetsplats som ska ge mig en insikt om min framtid i den här
branschen. Och klockan fem över åtta ter sig alla dessa insikter
och framtidsvyer tämligen svarta.
Under dagen byts min pessimism (realism?) till en blygsam positivim (naivitet)
under interaktionen med mina arbetskamrater och mot slutet känns det riktigt
bra. Pepping, pepping…
Och som tur är behåller jag den även när Malin kommer
med ett glädjebesked: Hon har fått jobbet som personalutvecklare
på socialkontoret, Skellefteå kommun, något hon har trånat
ordentligt efter.
Onsdagen den 5 januari 2005
Nattklubben E i Skellefteå säger sig vara Norrlands Största
Nöjesmetropol. Mjaha. Jag, min surgubbe, säger att man måste
gilla vissa saker för att kalla det för nöje. Jag har ju tidigare
reflekterat att så kallade uteställen inte direkt är nåt
för mig, eftersom jag varken småpratar (i den mån det är
möjligt), dansa eller raggar. Så enligt mina kriterier så kan
aldrig en nattklubb vara en nöjesmetropol. Ska jag trivas så ska
Nöjesmetropolen även bestå i spelhall, bio, kaféer, bowlinghall.
Men det är ju bara jag.
I kväll är det något som heter Club 27. Då är det
åldersgräns 27 för damer… eller om det är för herrar…
Och eftersom E går i graven om en halv månad så har dom absolut
sista Club 27 ivkäll (men man vet aldrig, alla Club 27-tillfällen
under hösten och vintern har alla varit den sista). Halva lokalen ska nämligen
rivas och byggas om till biosalonger till förmån för biografen
Aveny, som ska bli dubbelt så stor (till min absouta lycka).
Jag har lovat att följa med och insupa detta unika tillfälle. Det
är krav på kavaj och långklänning (tror jag) så
det kan ju inte vara helt och håller som vanligt, folk som halvtrött
glider upp och ner för etagetrapporna och ingen som kan/vill prata för
att ingen hör nånting.
När det dessutom ryktas om att det anslutande hotellet är fullbokat
med gäster som ska gå på kvällens unika event så
blir jag dock lite mer skeptiskt. Crowded… uähh… Men jag kanske har
fel utgångspunkt. Det kanske är ROLIGT med så många på
samma utrymme, som bara är ute efter att ha en nice time.
Tisdagen den 11 januari 2005
Imorgon bär det av till Stockholm igen. Men det blir inte direkt någon
nöjestripp precis. Visst, på torsdag ska jag till Swiss
och fiska lite nya kontakter. Men annars har jag inga direkta social- eller
nöjesplaner. Imorgon hämtar Peter mig på Arlanda och vi åker
till Uppsala Akademiska Sjukhus och hälsar på. Sen blir det ytterligare
några dagars lidande innan det hela förhoppningsvis har gått
bra och läget stabiliserat sig. Fy fan vad jag hatar det här.
Jobbade hemifrån idag. Det gick inget bra. Jag gav upp eftersom verktyget
var trasigt och allt material jag skulle använda mig av låg överallt,
en enda röra. Motivationen att ta tag i den och ordna upp fanns inte. Jag
irrade runt i lägenheten istället. Plockade lite kläder. Det
kändes som om jag glömt eller tappat och saknade något väsentligt,
en kroppsdel eller klädesplagg eller nåt annat. Stor förvirring.
Helt lost. Visste inte hur jag skulle komma tillrätta med problemet eftersom
jag inte exakt vet vad det är jag saknar. Eller var jag ska leta. Min hjärna
har krympt. Allt är upp och ner.
Fredagen den 14 januari 2005
I Stockholm. Det var en fin dag igår. Ganska milt och sol. Peter skjutsade
mig till stan. Jag gick och hälsade på hos Swiss, produktionsbolaget som gör
mycket 3D och visuella effekter för mest reklamfilm. Det var trevligt och intressant,
även fast det inte gav så mycket i det här läget. Under resten av förmiddagen
gick jag på museum. Det är ju gratis numera. Nordiska och Naturhistoriska. Ett
bra sätt att billigt hålla tankarna borta från verkligheten. En verklighet som
– visar det sig – blir mycket, mycket jobbig framöver.
Måndagen den 17 januari 2005
För första gången har jag tillåtit mig själv att
redigera föregående dagar. Det rådande läget påbjöd
det. Med tanke på att vem som helst kan läsa detta så vet jag
att det kanske kan skada andra. Så jag låter bli. Jag kanske gör
en paus i det publika bloggandet ett tag. Det känns lite konstigt att försöka
vara ytlig och skojig och underfundig och roligt iakttagande när det är
nåt helt annat som tynger sinnet.
Inga kommentarer
|
|
Hem