Vi hade kastat loss i Degerträsket, paddlat under vägen vid Sundet, uppströms över Yttre Vistträsket. förbi Vintervägsviken och Per-Antonsudden, över Inre Vistträsket, förbi Svartviken och genom Storsundet. Mittemot Åkroken hade vi tänkt gör en tvär sväng åt babord ut till Grundvattnet för vidare färd upp till Degervattnet, men missade avfarten och fortsatte i en kringelikrångelfärd genom ett allt mer vildare och allt mindre förlåtande landskap uppströms Grundträskbäcken tills den plötsligt förvandlades till en halvt uttorkad strömfåra. Man kunde icke se hur bäcken tedde sig bortom det, där den hade hämtat vatten från Grundträsktjärnen, Övreroddet, Storslyet, Hässjemyran och Nedreroddet. Om vi hade fortsatt färden uppströms till fots tedde det sig inte helt omöjligt att vi hade stött på spår av vad som egentligen hände Professor Drøvel då han under mystiska omständigheter försvann under hans sista expedisjon i Overfloden utanför Oslo 1950. Vi fasades över en igel som försökte suga blod av Den Långa Rödhårigas röda paddel och gick iland och klättrade upp till utsikten över Jonkedaltjärnen, där alla utom undertecknad hoppade omkring som förskräckta höns på grund av den rika pissmyreförekomsten. Där lyckades vi ändå intaga vår proviant innan vi stapplade ner till Red och Kitty för att stäva ner till Degerträsket och ett svalkande dopp tillsammans med slumpmässigt uppdykande bybor, endast för att istället & av misstag hamna i det Grundvatten som vi misslyckades ta oss ut till på vägen uppströms. Vi lyckades dock korrigera vårt misstag, och paddlade tillbaka ner till badstranden bytte vi några ord med en lokal gäddjägare som var glad trots utebliven fångst.

Hon kunde knappt slita sig. Hon stirrade på individerna som helt frivilligt låg därnere i det där mystiska blöta.

Det är för betraktaren något oklart exakt varför Ostens hus väljer att avbilda Ulrika Eleonora Lindström, hon som under oklara omständigheter såg till att vi idag har västerbottensosten, som en äldre tunnhårig tant med plirande misstänksam blick. Kanske hade hon kända karaktärsdrag som låg till grund till denna avbildning, ty det finns ingen bild på hur hon såg ut. Rör inte mitt recept!

Den saknade kompisen kom på besök och stannade hela dagen. Det pärlades, åktes halkbana, klättrades gäststuga, hoppades studsmatta, gungades, brottades, åts, lektes med smågrodor… Och det fiskades. Överförtjusning när vi drog första, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde lillabborren. (Sen fick det räcka.)

Nu börjar det om. Dags att röja på kontoret, bli up-to-date med bokföringen, sortera in lite prylar och papper. Och inte minst planera för framtiden, både den nära och den längre bort. Nya projekt att skissa fram. Sätta upp mål. Knyta nya kontakter (något jag inser att jag måste våga göra för att kunna fortsätta göra detta). Annan tid att spendera på annat håll, med andra saker.

Det här var ju fascinerande. Bondbönorna i ett skal i en mysig fleecefodrad förpackning. Smart, nyttigt och gott, faktiskt! Och egenproducerat.

Nånstans mellan Björnmoran och Ersmarksbodarna strövade tjurar, kossor och kalvar omkring tillsammans i en hage. Tillsammans. Så otroligt mysigt.

Dags för en minibölja igen. Inklusive lagom byiga vindar. Vilken förmån att tillsammans med familjen gå ner till bryggan, ta ett dopp i det 21-gradiga vattnet och sen gå upp och jobba igen. Eller vad det nu är jag gör.

Efter tolv kilometers grusvägstrampande var jag äntligen framme. Jag hade länge funderat över hur det ser ut i/vid/på Vackerliden, en plats utan några speciella kännetecken på kartan, annat än glesa höjdkurvor med fem meters ekvidistans, samt några närliggande sankmarker:

Men kartan berättar långtifrån allt, och någonstans ifrån måste Vackerliden ha fått sitt namn. En vacker sluttning. Vad är vackert med den? Jag stannade nedanför och gick en bit upp i skogen. Ett gammalt kalhygge. Några stora stenblock. Inga vattendrag just där, bara platt sluttande mark med ungtallar eller gammeltallar, några björkar. Jag cyklade vidare, svängde av uppåt norrut på en anläggningsväg avsedd för  avverkningsmaskiner vad jag antar. Efter högerkroken, vid återvändsgränden, en skogskoja på hjul, ett kalhygge. Och en utsikt. Ner över Villtuvmyran, Svartbäcksmyran, Stormark och Rangelberget.

Fin utsikt förstås. Men en vacker lid, jag vet inte… Kanske är det vackrare uppiskogen längre norrut, vid bäcken från från Träskmyran. Men oddsen för det? Nja. Jag äntrade cykeln och rullade hemåt.

Vackerliden. Ett fint namn på en till synes hyfsat anonym plats. Eller? Hur tar jag reda på mer?

En stund med skojiga kompisar på en skejtbårdramp i centrala Drängsmark. Fartigt!

Ett kärt återseende. Filmen Gladiator från 2000 må vara en så kallad ”mastodontfilm”, men icke desto mindre en fantastisk produktion. Och musiken…

En kommer-att-bli dörr till en lekstuga.

Sommarens dyraste räkmacka. Även den godaste. Hamncaféet i Kåge, nu sista veckan för säsongen.

Först lämnar jag barnet på fritids. Sen klär jag om till gå-i-blöt-skog-stass. Sen går jag ett stenkast till Gammelgården, platsen där den första drängsmarkaren bosatte sig, troligen någon gång på 1300-talet. Här har ingen bott sedan 1800-talet, så av några hus på detta ställe finns blott spår i marken i form av en stor överväxt fyrkantig grop med stenbumlingar i, samt en vegetation av ängslik karaktär som avslöjar forna tiders mänsklig aktivitet. Här finns dock några vilt växande rödavinbärsbuskar, utströdda bland hallonrisen. Eftersom de röda vinbären på vår egen gård är uppätna (av mig) så plockar jag härmed de sista vinbären även här, ty jag älskar smaken av sura vinbär i syrlig norrländsk filmjölk.

Sen går jag hem och äter frukost.

EDIT:
Nu låter det som om jag lämnar barnet i barnomsorgen och sen går hem och gör lite som jag vill. ”Skönt att slippa ta hand om mitt barn en stund.” Så är det inte. I mångas arbetstider ingår till exempel måltidstid, friskvårdstimmar etcetera. Den tid jag lägger på att gå i skogen för att plocka röda vinbär eller äta frukost, eller en runda med cykeln för den delen, ser jag som acceptabel och godkänd avvikelse från den normala, producerande, arbetstiden, sitta-på-kontoret-tiden. Arbetsgivaren som reglerar den tiden är jag själv. Jag följer reglerna.

I flera år har jag längtat efter den här tuggan. Sällan har jag njutit så mycket på ett snabbmatshak.

När den kroppsliga temperaturregleringsfunktionen slutar fungera, mitt i Gammlia, Umeå, i väntan på en historiejakt, så mamman kutar till bilen för att hämta en extra jacka, då for hon låna en skjorta från Jula, storlek XL. Det funkar det också.

Ångmaskinens pipa ljuder, överröstar allt. Sen drar Jonny i en spak och sågbladen börjar röra sig, ner, upp, ner, upp, ner, upp, i allt högre hastighet. I marschfart är maskinen i våldsam rörelse och hela stora huset skakar. De leder stock efter stock genom sågen, och allmänheten tittar mycket nyfiket på. Sågens dag, Drängsmark 2018.

Skördetiden. Nackspärren. Äppelpajen.

Igår bakade vi en sjukt begärlig äppelpaj. Idag gjorde de äppeldricka och hängde äppelspiraler på tork i ugnen. Imorgon ska jag göra muffins.

Från och med idag har vi en skolflicka i familjen. Från och med idag går hon till skolan (nästan) varje dag i tio år till. Klart man firar med tårta.

Sakta men säkert går detta projekt framåt. Sakta. Men säkert.

Idag kom den första omgången valpropaganda i brevlådan. Kristdemokraternas broschyr hamnade direkt i pappersåtervinningen, men man får inte slänga kuvert i pappersåtervinningen så det andra partiets utskick fick (oöppnat) göra sällskap med de vanliga soporna (brännbart), bland gamla muffinsformar, sushipinnar och geggigt hushållspapper. Precis där det hör hemma.

Så här rikligt med körsbär som inte inifrån eller utifrån äts upp av andra djur innan de ens hunnit mogna har vi inte haft sedan vi flyttade till den här trädgården. Det betyder i och för sig inte att de är supergoda att äta, men tillsätter man tillräckligt mycket socker så blir det säkert finfin sirap eller marmelad av dem.

Det här är Gäddträsket. Man skulle tro att den ligger i fjällen, men det där därborta är bara moln. Men när jag kom dit kändes det ändå till viss del som om jag var i fjällen. Enligheten var påtaglig. En och en halv mil från närmaste bra bilväg. Några enstaka strandnära stugor till vilka man endast och enbart kunde ta sig till fots.

Jag utgår från att det simmar gäddor i denna sjö.

Fyra stämmor. En röst. Det här blev väl sådär. Men det duger som en del av ett lobbyarbete inför ett kommande projekt.

Det här är ju en milstolpe. Vilken fart. Stödhjulen är helt överflödiga. Imorgon åker de av.

När en minst anar det, i cykelskogen, råkar man på en maffig benhög. Och stämningen blir med ens lite obehaglig.

Alltså, med tanke på att annonsen bara låg ute i sex dagar så trodde jag ju i min enfald att jag åtminstone skulle vara aktuell för en intervju. Men utifrån detta kan man ju anta att det finns riktigt gott om tillgängliga och erfarna logopeder i Skellefteå som kan hoppa på en tjänst med kort varsel just nu. Eller? (Och fem dagars urvalsprocess?)