Storavan, klockan ett på nyårsdagen. Mulet, lätt snöfall, ingen vidare god sikt. Inga direkt goda fotograferingsförhållanden heller. Men skidorna står stadigt i skoterspåret.

---

Torsdagen den 5 januari 2006

Halvdag idag. Från klockan ett, ledig resten av dagen. Och en fasligt massa tid framöver. För imorgon är det helgdag och på måndag anmäler undertecknad sig till arbetsförmedlingen. Äntligen dags att igen sig efter den senaste tidens stress. Äntligen återigen dags att försöka förverkliga sig själv. Komponera lite mer musik. Leka lite konstnär. Åka lite skidor. Fundera mera på livet.

Har dock inga större bekymmer om vad framtiden inte har att erbjuda. Kanske tar jag mig ett friår. Kanske fortsätter jag karriären som nörd och utbildar i datorgrafik och modellerar spel, om möjligheten finns. Kanske skolar jag om mig till dagisfröken. (Tänk, jag längtar litegrann efter ett arbete där det närmaste arbetsredskapet är lite mer levande än en surrande låda full av elektronik.) Vem vet? Den som lever.

---

Söndagen den 8 januari 2006

Två inlägg i veckan. Vilken frekvens. Wow.

Isdropparna dinglade och tinglade i mitt skägg. Stakade mig fram en hel mil igår. Lite ovanligt för att vara mig. Jag brukar normalt nöja mig med elljusspåret, som är tre kilometer långt. Förväntade mig världens träningsvärk i alla berörda lemmar och leder idag. Men nej. Det är som en dröm. Jag känner ingenting. Åkte jag verkligen en hel mil igår?

Det är bara åtta mil kvar till Vasaloppet. Vilket år som helst i framtiden ska jag våga anmäla mig.

---

Torsdagen den 19 januari 2006

I måndags var det för varmt för att det ska vara kul att åka skidor. I tisdags hade jag tydligen sträckt ryggen i sömnen så då var det inte heller kul. Idag fryser mer än mitt numera endast exakt fyra komma noll millimeter långa skägg till is. Norran rapporterar minus tjugosju komma åtta grader klockan sex på kvällen från Balderskolans väderstation i Skellefteå. Visst får man både perfekt fäste och bra glid när det är så kallt, men någon måtta får det väl ändå vara med hurtigheten. Så skidorna fick stanna hemma idag med.

Jag värmer mig med Skellefteå Kammarkörs framförande av Sergej Rachmaninovs Bogoridse Djevo, Radusja (rysk Ave Maria) från julkonserten den tjugoförsta december. Ljuvligt vacker (om man kan bortse från åhörarnas host och harklingar och den halvdåliga mp3-kodningen som gör att det låter som om tretton metalliska Poltergeists vill vara med och viska sin version i bakgrunden). Ladda ner här (2,63 mb).

---

Fredagen den 20 januari 2006

Två inlägg på två dagar. Vilken frekvens. Wow.

Ännu ett starkt skäl till att vara stolt över tv-avgiften man betalar för att få ett reklamfritt, seriöst och kvalitativt medieutbud via teverutan och radion: Svenska dialektmysterier, onsdagar klockan halv tio på SVT2. I senaste avsnittet, som också går att avnjutas direkt på webben, åker Fredrik Lindström till Blattnicksele i södra Lappland, oroar sig för björnmöte, fiskar förstlaxen, spelar bilbingo och bekantar sig med pratglada Lena på Violas Eftr som säljer byxor med karyschoband (resår) och Maud Olofsson-trosor. Måste ses!

---

Lördagen den 21 januari 2006

Om nattens första mardröm skulle ha varit en film skulle den nog ha fått hyfsat bra betyg av medlemmarna på Filmtipset. Dock inte säkert av mig. Dels för att skräckfilmsgenren sällan bjuder på några överraskningar, och dels för att jag själv drabbades av mardrömmen. Jag vaknade ur den med ett flämt, kort jämmer och en isande känsla över hela överkroppen.

Drömmen utspelade sig i ett stort gammalt hus som jag och några goda vänner utforskade, under en tidsperiod av ett par hundra år. En häxa eller vålnad, vänner som försvann en efter en på ett väldigt obehagligt sätt, gravstenar med mystiska varningstexter och sublima meddelanden som dök upp. En gammal t-ford i en trång gravkammare. Han som försökte få igång motorn försvann spårlöst, även han på ett väldigt obehagligt sätt och med den där vålnadens närvaro, och dyker efter några år upp med bild och allt på en gravsten. Det låter inte så hemskt när jag skriver det så här, men ni anar inte… Allt ackompanjerat av abstrakt, rörig och slamrig filmmusik.

Nattens andra mardröm handlade också om försvinnanden. Om en liten person som försvinner spårlöst i röran i ett uthus på landet och som plötsligt har lyckats klättra upp på husets tak och håller på att ramla ner därifrån. Låter kanske inte heller så hemskt (och huset är inte så högt), men där låg jag under mitt täcke och svettades.

---

Söndagen den 22 januari 2006

Sänder skräp skräp?

När jag gick in på filmtipset igår så blinkade kuvertet rött i headern. Åh! Ett meddelande! Till mig! Det var ett autogenererat meddelande som talade om för mig att TV3 skulle visa filmen Crossroads med Britney Spears på eftermiddagen. Jag har nämligen sedan länge haft med den filmen på min vill-se-lista på FT. Äntligen! Jag programmerade genast videon. Trots alla usla recensioner den fått och att filmtipset genererar en etta för mig och alla mina ft-vänner (förutom Ninne och Nicha som tydligen kommer att ge den tvåor (fniss)) så vill jag ändå se den, kanske av just de skälen. Den blir liksom extra intressant på grund av alla sågningar. Hur kan den vara så dålig som alla säger? Är det möjligt? Någonting måste väl ändå vara av värde, om man nu lägger ner möda och (förmodligen) mycket pengar för en sådan produktion. Eller hur naiv är jag nu?

Jag återkommer med en rapport.

---

Måndagen den 23 januari 2006

Här kommer rapporten.

Fler och nya blandningar av känslosvall sköljer över mig. Rysningar. Då och då ler jag stort för mig själv. Ibland rynkar jag på pannan mer än Dan Aykroyd gör alla gånger då han framträder i filmen (han bidrar stort till kalkoniseringen).

Att Britney ska sjunga är väl kanske tänkt att vara filmens behållning, men några av tillfällena då den totaldyker (och det är då jag drabbas av dessa sedan tidigare okända känslosvall – hurv) är just när Britney ska ta en trevande ton på ett trovärdigt sätt. Hon är väl en duktig sångerska, och faktiskt inte helt usel som skådespelerska, men att kombinera det på det här sättet… Aj. Det skär sig. Moralkakorna skär sig. Fnittret flickorna emellan skär sig. Man skrattar på fel ställe. Mötet mellan Britney och hennes mamma (som hon inte sett sedan hon var tre år) är helt osannolikt märkligt. Som många andra scener i filmen. Jag orkar nog inte göra en lista.

Mitt finger var stundtals inte långt från fast-forward-knappen. Men jag hade karaktär nog att inte trycka. Ska jag vara stolt över det?

---

Tisdagen den 24 januari 2006

Ögonläkaren hällde i något som sved. Skåda dagens största pupill.

 

---

Torsdagen den 26 januari 2006

På morgonen duschar jag till discoljus. Lysrören på toaletten är på väg att ge upp och blinkar menande, sådär lagomt oregelbundet. Vi är på väg att gå hädan. Ta oss härifrån. Blink, blink, blinkbliiink, bliiiink, blink. Det är nästan som ett konstverk, en installation.

På eftermiddagen ligger jag i en blå soffa med fem nålar i vardera öra och en mitt på hjässan. Slumrar. Försvinner bort. Skönt. Stressar av.

Efter trekvart får jag nålarna bortplockade. Och tanken är att lugnet ska fortsätta resten av dagen. Om man inte ägnar sig åt uppiggande aktiviteter som kaffedrickande eller motion efteråt. (Och kaffedrickandet kan jag ju med lätthet undvika.) Helst ska man ta det lugnt och vila lite mer. Med detta i tankarna grenslar jag cykeln och trampar försiktigt den mödosamma vägen upp till folkparken, där jag ska köpa lite kurslitteratur. Två nyinköpta lysrör ligger väl förankrade i min axelväska, tror jag. Men det är svårt att behålla lugnet på cykeln. Många uppförsbackar. Skulle kanske ha tagit bilen istället, trots varningar om nedsatt reaktionsförmåga efter öronakupunktur.

Dålig planering. När jag når fram till folkparken är jag redan uppe i varv. Småsvettig. Nåja, tänker jag när jag gör mitt ärende, det är i alla fall nedförsbacke hem. Då kan jag slappna av. Rullar sedan nedåt, hemåt. Väl hemma ligger det bara ett enda lysrör väl förankrat i axelväskan. Det andra måste ha trillat ut på nedvägen. Ahopp, tänker jag. Inget annat att göra än att vända på cykeln och svettas lite mer i sökandet efter den.

Lite drygt halvvägs upp hittar jag rymlingen. Den hade bestämt sig för att hoppa överbord bakom en bil på en i övrigt tom parkering. Men när jag kommer fram hade bilen lyckats köra över exakt halva förpackningen. Man ser tydligt hjulspåren. Som om rymligen avsiktligt lagt sig lagom bakom bilen. Och som om bilen avsiktligt lyckats pricka och krossa och köra iväg med väl utfört uppdrag.

Jag och min cykel står och betraktar. En avlång sak, klädd i brun kartong, ena halvan hel, andra halvan platt med lite glaskross i änden. Jag kanske är konstig nu, men det såg nästan ut som en installation det också. Vilket öde.

Jag lämnar den som den är och rullar nedåt, hemåt, igen. Bestämmer mig för att stanna hemma, slappna av och göra en tidig kväll. Och duscha till discoljus även imorgon.

---

Fredagen den 27 januari 2006

Gårdagens roligaste på Namn o Nytt-sidorna i DN:

---

Lördagen den 28 januari 2006

Det är en hel knapp månad kvar till den där tisdagen, men det är väl ändå dags för en hyllning:

Hon är mjuk och svällande rund. Hon är mycket sensuell och ser alldeles förförisk ut med sina yppiga former. Hon ser ut att bjuda ut sig på det mest skamlösa sätt. Hon får en att tänka på orgier av det mest vällustiga slag. Hon fullkomligt pöser av stolthet över sig själv och minner om Rubens små kurviga keruber.

I nyblivet tillstånd sänder hon ut saliga dofter som inte lämnar någonting i övrigt att önska.

För att ytterligare förstärka som lockelse och för att undanröja varje form av eventuell tveksamhet inför sin dragningskraft, draperar hon sig som i ett moln av vit syndighet.

Hela hon är en tyst, men vältalig protest mot allt vad asketism heter, en sorts nordiskt karnevalsyttring i sitt slag, ända upp till hjässan och den vitpudrade lilla hättan.

De inre egenskaperna håller sig väl i nivå med de yttre och innanmätets sötma bjuder på nya fröjder i sin dräktighet.

När hon ska tas i besittning, bör detta lämpligen ske i kombination med en särskild sorts vätska.

Men då!

Stolt flyter hon först omkring ovanpå en liten stund, men tvingas snart in i en förvandlingsprocess, påverkad och uppluckrad av elementets makt. Hon befinner sig snart i upplösningstillstånd och åskådliggör så vällustens degenerering. Hon blir tung och bred och förlorar ganska snart sin spänst och sina fasta former.

Sic transit gloria mundi!

Så förgås semlan, ögats och smakens sinnlighetssymbol.

Anita Saeys, februari 1984

---

Söndagen den 29 januari 2006

(Får man kalla det målning om man gjort det i Photoshop?)

---

Tisdagen den 31 januari 2006

Äntligen faller det lite snö. Det är mycket roligare att springa med pjäxor (och på dess tår fastsatta två meter och tio centimeter långa skidor) på fötterna än vanliga löparskor.

---

Idag ska jag lämna tillbaka en bok som jag med visst besvär men intresse försökt plöja mig igenom. (Den var lite väl lång – är det för att amerikanska författare får betalt per ord?) Den handlar om alla människors emotionella intelligens och att och varför den är minst lika viktig som den vanliga begåvningsintelligensen för att ge oss själva och våra barn ett framgångsrikt/lyckligt/rikt liv. För att citera baksidan:
"…vi borde ta mycket större hänsyn till den stora roll våra känslor spelar för viktiga beslut i livet, för hur vi klarar tillvaron och våra relationer och för hur vi mår fysiskt och psykiskt. Känslomässig begåvning är av större vikt för hur vårt liv gestaltar sig än vårt rationella och logiska tänkande. Denna känslans intelligens, som Daniel Goleman pläderar för, karakteriseras av självkontroll, entusiasm, uthållighet, förmåga att lyssna, intuition, fantasi, empati, samarbetsförmåga och social begåvning."

Det är ingen instruktionsbok, men den är riktigt nyttig (tror jag). Låna, köp, läs, lär.

05:23: I ett underligt försök att somna om dricker jag varm mjölk med honung och tittar på TV-shop. En 90-årig man med fru förevisar en apparat som tillverkar juice av vad du än trycker ned i den. Bland det mest fantastiska med den är att den har en droppfri pip. Han gör en juiceblandning av zucchini, ett helt äpple (inkl kärnor och allt), melon (inkl skal), vindruvor (inkl kvistarna) och en gurka. De säger att den smakar underbart gott. De säger att maskinen Kan Förändra Ditt Liv. Mm.

---

08:38: Dagens förstasidesNyhet är att långa män har högre utbildning än korta, enligt en studie av 950 000 mönstrande män. De allra längsta, över 194 centimeter, hade läst minst ett år på högskola tre och en halv gång så ofta som de som var under 165 centimeter långa. Forskarna säger att att de ser ett väldigt starkt samband.

Själv är jag 193 centimeter och har studerat två år på tre olika universitet. Där ser man. Jag får studera fyra år till med medel från CSN. Vad ska jag välja? Måste välja något som har intressanta ämnen, passar mina några av mina intressen, ger ett yrke som där arbetsmarknaden är god och trygg och där jag kan utveckla och utvecklas. Jag lurar på ett visst program, men det är lite svårt att komma in på. Bäst jag siktar på att få 2.0 högskoleprovspoäng.

En fråga: Varför hade de inte med kvinnor i studien?

---

10:31: Under tiden som jag funderar på de hundranittiotre centimetrarnas betydelse för min fortsatta karriär noterar jag att gavelns fasad på huset som löper längs Getbergsvägens nedre del har rutor som har olika färg. Det har jag inte sett tidigare. Ser ni? Vilken arkitektoniskt förtjusande lagom dold detalj!

---

15:48: Jag har köpt en ny mixer.
Ack så brusfri den är.

Den gamla jag har – som egentligen är en 4-kanalskasettbandspelare – och som jag använder dagligen, glappar och brusar och lever sitt eget lilla liv. Nu har jag äntligen en som låter som jag vill.

---

20:40: För alla er färgblinda så publicerar jag här en färgkorrigerad bild på husgaveln, så att ni tydligare ser vad jag menar med rutor med olika färg.

Visst verkar det som att jag har haft för lite saker att göra idag?

---

Torsdagen den 2 februari 2006

Idag har jag å andra sidan haft mycket mer att göra. Och lite för lite inspiration för att skriva.

---

Sitter på golvet, ty soffklädseln är under tvättning.
Svettas, ty ärtsoppan är full av dijonsenap.
Fnissar, ty jag ser på World’s Wildest Police Videos. Jag fnissar åt dess programledare för han gör sitt jobb så bra. Man måste ha sett det för att förstå exakt vad det är jag fnissar åt. Hans artikulation, hans gnistrande vita tänder, hans farliga blick. Efter ett tag går fnissandet över, jag skruvar lätt på mig och byter över till trygga Public Service.

---

Fredagen den 3 februari 2006

I år är det 250 sedan Mozart föddes. Det uppmärksammas lite här och var. Häromsistens körde SVT program och musik av Mozart i tolv timmar i sträck. Igår såg jag ett program som handlade om teorierna om att råttors och skolelevers intelligens höjs när de får lyssna på hans musik. Och året har bara börjat… Vi lär få höra mer de resterande elva månaderna. Sveriges Radio har till och med startat en webbradiokanal som heter SR Mozart. Här kan man lyssna på Mozart dygnet runt. Non stop. För den som inte kan få nog.

Och jag tackar för det. För det innebär att SR klassiskt spelar allt utom Mozart.

Mozart kan vara skön att lyssna på, han har gjort mycket oerhört vacker musik. Men jag har aldrig varit något större fan av Wolfie. Jag tycker han är lite platt. Ingen vidare spännvidd. Mycket som låter ungefär likadant. Mycket formel 1A. När jag lyssnat på Mozart i fem minuter vill jag ha mer av annat. Lite halvabstrakt, livfull Prokofiev. Lite ordentlig Richard Strauss. Lite stormande Tjajkovskij. Lite trygg Hugo Alfvén. Lite fantasieggande Stravinsky. Till och med lite Beethoven slinker ner ibland. För att bara nämna några.

Och tröttnar jag på att vara präktig åker åter Radio Paradise på. Eklektisk pop och rock när den är som bäst.

---

Lördagen den 4 februari 2006

Ovanstående teckning av Magnus Bard fanns i DN för ett par dagar sedan. (Och jag vet att jag begår ett brott mot upphovsrätten när jag publicerar den här. Vi får se om det blir några böter.)

Väldigt enkel, väldigt talande, väldigt rolig, tyckte jag i början. Fnissade lite. En nidbild på en dansk som anser sig försvara yttandefriheten, ha ha. Men efter ett tag övergick munterheten till en obehagskänsla. Det går inte riktigt att skratta bort den här situationen.

Det är lätt att ha en åsikt om det ena eller det andra i frågan. Antingen tycker man att världens muslimer reagerar alldeles för tokigt på det som hänt. Man blir upprörd över att de stormar EU-kontor och ambassader, bränner flaggor, utfärdar fatwor och hotar med våld och död för något som en tidning i ett litet land i väst har publicerat. Ta det lite lugnt, hörni. Å andra sidan försöker man på ett diplomatiskt sätt förstå varför 1,6 miljarder muslimer reagerar som de gör. Tänk vilket litet rabalder det skulle ha varit om en hyfsat seriös europeisk tidning slagit på stort och publicerat icke särskilt rättvisa nidbilder och karikatyrer på judar. Och då ligger judisk kultur ganska så mycket närmare den "västerländska" kristna kulturen än den muslimska. För att citera en insändare idag: "Det som västerlänningar inte förstår är att om en religion även är kultur och politik och om en person växt upp och integrerat detta så blir det en skymf mot personen." Då blir argumentet om yttrandefrihet irrelevant. Då blir det mer än hets mot folkgrupp. En ofantligt mycket större folkgrupp än den som bilden ovan hetsar mot.

Fortsättning följer.

---

Söndagen den 5 februari 2006

Fortsättningen följer verkligen. Följer den med skräckblandat intresse. Hoppas situationen stabiliseras så småningom. Men även om den gör det (vilket jag tror) så finns frågorna kvar. Spänningarna. Hur ska de två världarna hitta ett sätt förstå varandra?

---

Från det ena till det andra. Imorgon klockan fem över tolv mitt på dagen sänder SVT Victors Sjöströms Körkarlen från 1921 av Selma Lagerlöf. En femma på filmtipset. Programmera genast videon!

---

Det finns ingen i Norge som heter Inge Glid. Men idag kände jag mig som honom. Inge glid alls.

Nåväl, bland det roligaste att ha åkt skidor i minus tjugo är att man är alldeles vitprickig i skägget efteråt. Nästa gång tar jag med mig kameran. Och glidvalla.

---

Måndagen den 6 februari 2006

Igår ringde de igen. Kalsongprenumerationsförsäljarna. Den här gången en käck och ganska trevlig kvinna som inte gav sig i första taget. Hon kunde inte köpa mina argument att jag inte riktigt orkar engagera mig. Under bråkdelen av en sekund funderade jag på att säga till henne att jag inte använder kalsonger. Men jag vågade inte. Jag har i varje fall kalsonger så det räcker. Och kalsonger är ju inte direkt en förbrukningsvara, som mjölk, eller tidningen. De går liksom att återanvända. Känner jag att det blir en liten brist köper jag ett par par på Coop eller HM. Min vän F har prenumererat på kalsonger. Han har kalsonger i överflöd. Han badar i dem. Jag vet inte varför han sa upp prenumerationen.

Dessa telefonförsäljare. Varför ringer jag inte och registrerar mig hos NIX-Telefon? Är det kanske för att jag har någonting att skriva om här varje gång de ringer?

---

Onsdagen den 8 februari 2006

Idag är det precis ett år sedan mamma somnade in.

---

Alla årstider har gått.

Snön slutade falla. Allt förvandlades till små vårfloder och försvann ner i brunnarna. Sopbilarna kom och tog hand om allt skräp.
Dagen då hon åkte i jorden spelade skolorkestern, och träd och buskar började smyga med sina knoppar. Och hon låg där och såg på, och lyssnade. Tittade på stenarna som hennes barnbarn hade målat och skrivit på. Världens bästa farmor.
Vi och andra tog hand om alla hennes saker. Sorterade. Att sparas för framtida minnen. Att användas vidare eller att fortsätta njutas av. PåMinnen.
Häggen slog ut och spred sina dofter. Lyfte på ens blick. Öppnade upp locket. Gräset började växa med sedvanlig raketfart och grannen erbjöd sig att klippa. Hon som alltid håller av, sköter om och ser till att hennes paradis håller sig på en anständig nivå, hon kan ju inte göra det själv.
Kära vänner kom och njöt av hennes värld, satt på hennes kuddar, drack ur hennes koppar. Hon var med hela tiden.
Ljusgrönt blev till mörkgrönt blev till gult, regnet föll och människor började krypa inomhus igen. Drömmarna med henne som huvudperson avlöste varann. Hon vill säga att hon finns kvar. Alltid. Inuti. Ser vad vi gör. Hör vad vi säger. Älskar oss. Vad som än händer.
Julen kom, och vi gorde vårt bästa. Fylla tomrummet där hon ska vara och skratta och klappa händerna när tomten kommer. Äta all mat i hennes ställe. Njuta, njuta, njuuta.
Nytt år, och ingen att väcka ur sömnen vid tolvslaget för att hälsa gott nytt. Du vet ju att jag alltid går och lägger mig vid tio på nyårsafton.
Snön faller. Ut i skidspåret, titta vad duktig jag är, minns du när du lärde oss åka i Ågesta? Snön är både befriande, som ett varmt filter, och tung och blöt och kall och mörk. PåMinner.

Har inte kunnat ringa och prata på ett helt år. Bara prata. Med mamma. Tala om allt som händer. Får hitta andra sätt än att ringa. Får hitta andra.

---

Torsdagen den 9 februari 2006

Idag åker jag till Holland (14).
Ska träffa far Adriaan (0,5).
Och hans fru Pimps (0,5).
Och min halvsyster Merel (3).
Och hennes bror Wouter (16).
Och hennes syster Patricia med karl och barn (3).
Och kanske hennes syster Danielle (16).
(Visst har de konstiga namn därnere?)
(Siffran anger antal år sedan sist.)
Gå på zoo i Rotterdam.
Se mig runt i Amsterdam.
Och återupptäcka det gigantiska huset i Oude Wetering som far bor i. Fast det är nog inte så stort som jag tror.
Det var ju ändå (16).
Kommer jag åt en dator kanske jag skriver en lägesrapport här under helgen.
Annars hörs vi på tisdag.

---

Ps. Om en månad åker jag hit.

---

Söndagen den 12 februari 2006

I Holland.

• Här är det platt, kanalerna många, tulpanerna få, ostfonduen god och vindkraftverken många, fler än väderkvarnarna.
• Här fryser man mer än hemma, trots att det är femton grader varmare. Rått.
• Här tar man inte av sig skorna inomhus.
• Här har man mjölkchokladströssel på smörgåsen.
• Här är alla bilars registreringskyltar gula. Jag ser alltså taxibilar överallt. I alla fem filerna.
• Här ”råkar” man prata holländska med mig titt som tätt, även fast jag inte förstår allt.
• Här leker och skojar man med barnen utan problem ändå. Spännande och intressant.
• Här har tiden i det inte-alls-så-gigantiska huset stått stilla. Bara sofforna är nya. De ska börja renovera i år.
• Här kommer jag på att många av de gamla minnena som dyker upp inte berör mig så värst mycket.
• Här är det ändå roligt att återse saker.

---

Måndagen den 13 februari 2006

Jag glömde en punkt igår:

• Här hälsar man på varandra genom att pussa varann på kinden – vänster, höger, vänster.

---

När vissa vänner hörde att jag skulle åka till Holland skämtade de ofta om att jag ska ta med mig ett par chokladkakor hem (läs: med haschfyllning), eller slå runt lite i Red Light District. De nämner också eventuellt tulpaner, väderkvarnar och ost, men det är inte lika roligt att skämta om. Faktum är att jag under den här helgen har haft ”närkontakt” med alla fem elemten, inklusive hasch och prostituerade (kanske inte närkontakt, upplevt är måhända ett mer korrekt ord). Jag hade ost på mackan imorse, jag promenerade förbi en väderkvarn igår och häromdagen satte farsans styvdotter ett gäng tulipaner i en vas hemma hos henne.

De två sistnämda elementen upplevdes idag, under en dag i Amsterdam. Vi gick och tittade på vaxdockor på Madame Tussauds, och åkte sedan turistbåt längs kanalerna. På väg till en restaurang gick vi igenom Amsterdams Red Light District. Först kändes det ganska harmlöst – färgglada butiker fulla med sexleksaker och porrfilmer. Jaja. Och folk gick omkring som vanligt som i vilken annan stadsdel som helst. Plötsligt passerade vi skyltfönster med ett innehåll som i alla fall gjorde mig väldigt obekväm. Innanför varsitt glas satt de på en pall och erbjöd sig sina tjänster.

De fanns lite överallt, i hörnet här, på andra sidan gatan där, och intill den Irländska puben därborta. Farsan tyckte att jag diskret skulle fotografera de där som fanns på andra sidan kanalen, lite längre bort. Men kära nån. Aldrig i livet. Kan vi inte gå vidare? Jag visste väl att prostitution var legalt i Holland, men jag hade ingen aning om att det var så här, så öppet, så… organiserat. Det enda som fattades var skyltarna om vad det kostade. Obehagligt och lite skrämmande.

Promenaden genom stadsdelen toppades med några butiker med stora haschplantor till salu i skyltfönstret. Introduktionspaket.

---

Onsdagen den 15 februari 2006

Depparens favoritkorv: tristerband. Fniss.

---

Nej, någon korv fick jag inte med mig hem. Däremot ett par paket mjölkchokladströssel att ha på mackan när jag vill lyxa till det lite, ett par ölglas med texten Adriaan på, ett paket schweizisk ostfondue och en bunt lagom intressanta faktakort från Madame Tussaud. Och ett paket minnen och bekräftelser, både goda och dåliga. Både enkelhet och frustration. Och en gnutta hemlängtan. I övrigt inga direkta överväldigande känslor, mest bara ganska trevligt.

---

Min gamla gröna mössa är på god väg ner i papperskorgen. Ty om man har den vänd på ett visst sätt så syns bara en del av ordet SHACKLETOWN på den. shacKLETown. Klet. Jag vill inte ha en kletig och urtvättad mössa.

Så nu har jag köpt en orange med en glad älg på. Allt för att visa allmänheten vilket kul prick jag är.

 

---

Torsdagen den 16 februari 2006

Dagens skidspårsstatistik:

• Ork: 80 procent.
• Fäste: 75 procent.
• Glid: 97 procent.

Att ha glidvallat skidorna innebär att man pilar nerför backarna i rasande fart. Snabbare än jag är van vid. Idag gjorde jag således årets första vurpa. Tur att ingen såg mig. Det hade varit stressande.

---

Men det är bra att jag får vurpträna. Ty om en månad befinner jag mig ungefär…

Klicka här för att ladda ner ett bokmärke som funkar i Google Earth.

---

Fredagen den 17 februari 2006

Åtta minusgrader och ett lätt snöfall som glimmar och glittrar i soldiset. Underbart vackert. Och svetten rinner. På det har vi:

• Ork: 70 procent.
• Fäste: 85 procent.
• Glid: 93 procent.

Naturligtvis gjorde jag årets andra vurpa, och det inte ens i en backe. Jag bara slant. Återigen tur att ingen såg mig.

Jag betraktar världen runt omkring mig. Och konstaterar att världen runt omkring mig om fem månader kommer vara så annorlunda den någonsin kan bli. Ty förmodligen kommer jag då befinna mig ungefär…

Klicka här för att ladda ner ett bokmärke som funkar i Google Earth.

---

Lördagen den 18 februari 2006

Mycket resa av i år. I sommar flyger Skellefteå Kammarkör ner till "kontinenten" och visa sig från sina allra vackraste våglängder. Så jag tror jag avslutar min kavalkad om mina framtida resor ungefär…

Okej då, klicka här för att ladda ner ett bokmärke som funkar i Google Earth.

---

Måndagen den 20 februari 2006

Igår undersökte jag slalomformen i Bygdsiljum. (D åker bräda han, så han undersökte brädformen.) Så att jag inte står helt oförberedd när jag väl står där en morgon om några veckor, på tvåtusentvåhundra meters höjd, och ska ägna mig en hel liftlös dag åt att glida nedför, nedför, nedför, för att till slut vara hemma igen, lagom till middagen. Det är så de säger i alla fall, de som varit där. Att man kan åka en hel dag utan att behöva ta en lift upp igen. Vi får se. Jag tror inte på det förränn jag ser det. Men det låter helt underbart.

Vad jag tror på är att det i alla fall kommer att vara annorlunda mot hur det var igår. Lift upp, en till fem minuter effektiv åktid senare (beroende på vilken backe man tog), stod man i liftkön igen. Upp och ner och upp och ner och upp och ner. Efter ett tag tröttnade vi. Men vädret, det kunde vi inte klaga på. Och idag har jag bara ont i vaderna.

---

Jag ska inte föra statistik på hur glidet och fästet och orken var igår. Det blir väl inte riktigt samma sak, eftersom utförsåkning inte innebär samma typ av flås som längdåkning. Och helst ska glidet vara hundra procent och fästet noll. Nog tyckte jag att det var lite för dåligt med glid under skidorna jag hade hyrt, men man kan ju inte få allt. Däremot känns det som om gårdagens "träning" idag gjorde mig mer säker och balanserad i de skarpa kurvor som alltid uppenbarar sig i slutet av de få backarna som finns i spåret. Och det är ju bra när kommer med hög, hög hastighet. Man vill ju inte skämma ut sig med årets tredje vurpa.

• Ork: 80 procent. (Men lite ont i magtrakten.)
• Fäste: 95 procent.
• Glid: 97 procent.

Det blir alltid bättre förhållanden när det är lite extra kallt (minus tolv) och frosten och sedermera isen biter i skägget.

---

Tisdagen den 21 februari 2006

Brukar du prata med dina ICQ-vänner med hjälp av Miranda eller Trillian? Har du den senaste veckan märkt att du inte kunnat skickat något till dem eller blivit ledsen för att du inte fått något svar från dem? Funderat på om de är sura på dig eller något.

Jo, ICQ-människorna har fipplat med protokollen på sina servrar. Vad ska det vara bra för? Allt var ju bra som det var! Nåja, om ovanstående händer måste man uppdatera ICQ-pluginet i sin dator. Inte svårt, men kanske lite bökigt.
Läs mer: Miranda Trillian

---

Torsdagen den 23 februari 2006

På söndag är det över. Då släcker man elden. Då är det över.

När jag går till min frisör händer alltid samma sak. Han som brukar klippa mig börjar prata hockey, eller som nu i OS-tider: hockey och eventuell damcurling. Han möts varje gång av pinsam tystnad och ett försynt försök från min sida att genast byta ämne. Ty jag har inte så värst mycket att tillföra.

Sist försökte han själv styra över till att diskutera skotrar, men det gick inte heller så bra. Det slutade med att vi pratade om vädret.

En samling ord att grunna över. Ord som väger tungt hos många i samhället idag och två veckor tillbaka och två dagar framåt, men kanske inte lika mycket efter det:

• Damkronor.
• Magplask.
• Läggmatch.
• Felskär.
• Fiasko.
• Parallellslalomkval.
• Guldkupp.
• Sudden.
• Kvarten.
• Kassen.

 

---

Lördagen den 25 februari 2006

Trots att jag tror mig inte ha så mycket att tillföra när det gäller ishockeydiskussioner, så trodde jag ändå att jag skulle ha mer att tillföra när jag skulle spela sporten ifråga igår. På plast. Vi var åtta stycken och lottade om vilka som skulle möta vem i kvartsfinalerna. Och jag trodde det skulle vara en enkel match, eftersom alla mina motståndare (utom en) var 40-45 år och över. Min bror hade ett ishockeyspel när vi var små, och även om jag oftast förlorade mot honom så trodde jag att jag hade det inom mig. Spelstilen. Taktiken. Känslan för passningar.

Men nej. Jag åkte ur turneringen direkt. Det visade sig att ishockeyspel även fanns i femtitalisternas barndomar. Och de har i sin tur för länge sedan hunnit skaffa egna barn att köpa ishockeyspel till och träna mot. Så hade jag tänkt efter ordentligt hade jag redan från början förstått att jag var chanslös.

Jag förde protokoll istället, och var nöjd ändå.

---

Söndagen den 26 februari 2006

Just nu tror jag Sverige spelar OS-final mot Finland. Jag tror sporten är ishockey.

Jag sitter själv vid mitt barbord och räknar matematik. Och hör grannarna i våningen ovanför skrika och vråla när det händer saker. Jag försöker uttyda om vrålen innebär bra eller dåliga saker. Det låter som bra saker. Så roligt för dem!

---

Måndagen den 27 februari 2006

Jag har köpt ett par slalomskidor. Ack så billiga de var.

Jag kan bara hoppas att billigheten inte visar sig i backen på tvåtusen meters höjd. Men de ser hela ut, repfria och slipade kanter. Nu fattas bara ett par gigantiska pjäxor (storlek 46) och stavar.

---

Tisdagen den 28 februari 2006

TCO:s yrkestest tycker att jag ska bli civilingenjör. Eller privatdeckare. Eller storskurk om det hade varit 1800-tal.

Detta genom att fråga vilka tre saker jag vill ta med mig till en öde ö, vad jag gör på helgerna, om jag är man eller kvinna (!), om jag är hund- eller kattmänniska och om jag tycker att glaset är halvtomt eller halvfullt. Jag undrar vilken typ av otroligt komplicerad algoritm de använder för att komma fram till vad jag passar som, genom att ställe den typen av frågor. Jag kan i alla fall tala om att de har fel, fel, fel. Som om man ska ta alla sådana där undersökningar på allvar.

Och jag som får en ny ålder i pannan på mig imorgon, borde det inte ha varit dags för mig att vet vad jag ska bli när jag bliver stur? Lugn… Det är mer än trettio år kvar till pensionen. Jag kan byta karriär ett par gånger till om jag vill.

Knappt två månader senare börjar jag om. Precis som allt det sköna gröna därute också har börjat om, under mitt egna uppehåll. Precis som det gröna tycker även jag att det kan vara helt tillåtet att ta en paus från vissa saker. Släppa en plikt. Strunta i en av alla de sakerna som man måste upprätthålla. Inget behov av att skriva av mig. Inget behov av att visa att jag finns till. Inget behov av att enkelriktat dela ut mina tankar.

---

Dessutom har jag lagt upp några nya bilder i fotoportfoliot. Jisses vad det händer saker här. Man blir ju alldeles yr.

---

Måndagen den 12 juni 2006

För att få in flytet, komma igång, känna ett naturligt flöde av ord att sättas på pränt här, så kan man ju alltid prata om vädret. Balderväder säger tjugoåtta komma en grader celsius klockan nio och femtioåtta idag. And rising. Enligt statistiken var den högst uppmätta temperaturen där igår 29,6 grader. Med den här takten finns det en god chans att temperaturen når över idag. Ska vi hoppas på att temperaturen når upp till årets lägsta också, fast med omvänt tecken? Den tjugonde januari var det nämligen minus 31,8 grader. Det är liksom svårt att tänka sig idag.

Sextio graders skillnad. Så omvälvande. Så dramatiskt. Nu tar jag filten och lägger mig bland tallarna och björkarna och funderar över livet.

---

Torsdagen den 15 juni 2006

Häromkvällen kvävde jag en hostning. Det blev ett litet indianskt Ugh! och en kort försiktig utandning följt av ett par sväljningar och ett vaksamt och lugnt andningstempo.

Det där "Ugh:et" tog mig tillbaka ett år och drygt fyra månader, då mamma låg i sin säng på Hospice och försökte hosta och hulka utan något som helst resultat eftersom det inte fanns någonting över huvudtaget att hosta eller hulka fram. Och ur det attackerade plågsamma minnesbilder av hela situationen, alla timmarna och minutrarna fram tills att hon somnade in. Trådar av minnen som kom från alla håll. En skog. Varje tråd, full av obehag.

Dessa trådar sitter kvar. Ibland framträder de tydligt, ibland mindre tydligt. De följer ständigt med mig och påminner om hur jag, sedan det hände, faller, faller, faller. För den där grunden som jag innan anade fanns och stod på men inte kände vikten av, den försvann.

Det var som att trycka på en knapp. Kudden jag låg på var en stund senare blöt av tårar.

---

Måndagen den 19 juni 2006

Det var fasligt vad det var svårt att känna ett naturligt driv att hålla den här sidan uppdaterad. Hur ska jag hitta det? Måste jag hitta det? Finns det ett skäl? Varför skriver man bl… dagbok på nätet? Hur gör man för att utmärka sig från alla andra? Så att andra, de utan en nära eller avlägsen anknytning till mig, intresserar sig?

Tittar igenom mina RSS-kanaler. Där finns en sorgsen polack som skriver en halv novell om dagens händelser och känslor varje dag, en 79-åring i rullstol i ett hem någonstans i Sverige som skriver på engelska, en tunnelbaneåkare som tecknar dagens roliga och trista saker var dag, en annan som tecknar en terapeutisk dagbok, en hemlig pappa och en ensam mamma, en maskrosunge som rensar huvet, en svensk författare som skriver om sin trädgårdsrabatt i Finistère på franska västkusten, samt några duktiga fotografer som publicerar njutbara bilder att studera och bli avundsjuk på.

Alla har hittat sin nisch. Min nisch är mest… blå.

Hm. Finns det någon blogg som publicerar egenhändigt skapade små musiksnuttar var och varannan dag?

---

Tisdagen den 20 juni 2006

Tja, vi prövar väl.

Här är ett litet test. Någonting jag klinkat ihop. Inte för genomarbetat men tillräckligt mycket ansträngning är nedlagt för att jag ska kunna lägga upp det utan att skämmas.

Och bland det svåraste som finns är att hitta på namn på musik som bara improviseras fram sådär. Så den här får heta något så enkelt som…

…A. (1,8 mb, högerklicka gärna och välj Spara som…)

---

Torsdagen den 22 juni 2006

Någon som minns den galne kemisten i Trazan och Banarne? Han som blandade ihop olika mixturer, drack det och genom en snygg visuell effekt á la 80-talet förvandlades till monster? Så kände jag mig alldeles nyss. Intog nämligen en dos Dukoral, ett oralt vaccin mot turistdiarré och kolera. Kompositören Tjajkovskij dog efter sex dagar efter att ha druckit ett glas kolerasmittat vatten, strax efter uruppförandet av hans sista fantastiska symfoni nummer 6, Pathétique. Jag vill inte gå samma öde som honom till mötes. Även om det i mitt WHO International Certificate of Vaccination står att det inte längre är obligatoriskt att vaccinera sig mot kolera. Kan väl inte tro att Ghana bara består av parasiter och pestsjuka. Mest glada människor, har jag läst och hört. (Och malaria, mot vilket jag har tabletter.) Så det går nog bra, förutom att jag kommer att vara värsta pillernarkomanen och än mer hypokondrisk när juli väl går mot sitt slut.

I vilket fall så kände jag mig som mister galen kemiprofessor när jag enligt instruktionerna hällde upp ett kallt glas vatten, öppnade påsen med pulvret och hällde i det (det började brusa och bubbla), öppnade den lilla, lilla flaskan med själva vaccinet i, hällde i det i det brusande vattnet och rörde om med en tesked. Blundade när jag drack. Mmm. Hallonsmak.

Jag blev inget monster (om jag nu inte var det innan). Men jag känner att min mage nu kan motstå allt. Supermage.

---

Fredagen den 23 juni 2006

Glad midsommar!

 

---

Lördagen den 24 juni 2006

Gladare midsommar! Och det utlovade regnet uteblev. Däremot låg vinden i som vanligt och fick brännbollen och kubbpinnarna att ändra kurs.

---

Och i övermorgon åker en kör på körresa. En hel veckas sång, repetitioner och konserter i Tjeckien. Och varje gång vi repeterar är jag rädd att min tondövhet ska avslöjas. Hur ska det gå? När ska de sparka mig?

---

Måndagen den 26 juni 2006

För tolv timmar sedan paddlade jag över till räkmuseet och tog mig en glass. Nu sitter jag och skriver blogg. Om tolv timmar befinner jag mig i en mindre stad i Tjeckien. Tanken svindlar. Omtumlande. Tänk vilka avgrundsjup som sträcker sig mellan då, nu, och sen.

Tänk hur viktigt det är att inte haka upp sig någon av de tre tempustillstånden. Läs detta, till exempel, och begrunda.

---

Torsdagen den 6 juli 2006

Mellanlandning.

Blandade känslor. Tjeckien var en höjdare, men att komma hem och vända i dörren för en ännu längre resa, ännu längre bort, känns sådär. En sån resa ska man egentligen göra när Sverige blir mörkare, kallare och blötare, inte när högsommaren säger Stanna hos mig.

---

Torsdagen den 20 juli 2006

Ett tjugotal mil från västafrikas sydkust. Vägen är full av stora hål men det verkar inte bekymra vår chaufför Thomas, som skickligt väjer för varje grop, varje lösdrivande get, varje höna med sitt följe kycklingar som irrat sig upp på vägen. Vi är i Ashantifolkets land, en kultur rik på guld, kakao och hantverk med tyg och trä. Dessutom var Ashanti ett välorganiserat folk som en gång framgångsrikt försedde holländarna med tillfångatagna människor från grannstammarna som sedan som slavar skeppades över till amerika.

Jag befinner mig i en otroligt spännande miljö. Men jag ser på omgivningen som genom ett filter, det är som om jag inte riktigt befinner mig där, som om allt är på låtsas, på film, på teve. Istället tränger det fram en tår bakom solglasögonen. Och en till. Och ytterligare två. Mina resekamrater märker ingenting. Tur det. För det som är nära mig just då, det är mamma som ligger i sin säng på hospice och tröstar mig, och säger gråt inte lilla gubben, vilket är helt sjukt för det är hon som ska dö, inte jag, jag ska bara förlora min mamma, hon försvinner snart, snart har jag ingen jag kan kalla med det namn som var det första ordet jag lärde mig. Mamma.

Hon är så långt, långt borta nu, både i tid och rum. Men ändå inte. Hon är så mycket här inom mig. Starkt. Stärker. Ständigt.

---

Söndagen den 23 juli 2006

Med så mycket i bagaget att berätta borde det spruta av ord på den här sidan. Och jag lovar, de snurrar i mitt bakhuvud och väntar på att sättas på pränt och uppenbaras på just din skärm, bara för dig. Men samtidigt är det njutbar sommar med njutbara människor runtom mig. Så den här sidan får stå på sidan. Däremot har jag härmed lagt upp bilder från körresan till Pardubice och Prag, Tjeckien. Bilder från Ghana kommer så småningom. First things first.

---

Måndagen den 24 juli 2006

För en dag och en vecka sedan. Som så många gånger tidigare under veckan satte vi oss i pickuperna, och Thomas och Anthony körde oss norrut på den relativt jämna asfaltsvägen. På flaket satt de andra. Vid Dodo svängde vi av till vänster och fortsatte på en trång grusväg. På båda sidorna av vägen var vegetationen tät, och fick vi möte (av mestadels taxibilar) körde de ut i skogen en bit för att vi skulle få plats på vägen. Bilarna krängde fram och tillbaka, chaufförerna väjde för de alltför stora potthålen i den röda jorden. Till slut stannade vi vid en parkeringsplats vid ett tjugo meter brett vattendrag. Där var det fullt med folk som skulle över. Det fanns två sätt att ta sig över, antingen genom att vada över och därigenom riskera att drabbas av de mikroskopiska maskarna som kryper under skinnet och äter upp dig inifrån, eller att ta tiomannakanoten som hade två besättningsmän – hans som förde fram kanoten med hjälp av en lång stör, och han som ständigt var upptagen med att ösa vatten ur kanoten. Den läckte nämligen som ett såll. Om den var tömd på vatten i början av den korta resan så var den oftast vattenfylld efter fullbordad överfart. Jag kom över oskadd och bara våt om fötterna. Väl över välkomnades vi av dansande, sjungande och klappande ungdomar som guidade över oss till där ceremonin skulle äga rum. Överallt var barn som ville hålla handen. Här var man ofrivilligt kung. En okänd man klappade mig på ryggen och baken. Han tyckte jag såg smutsig ut efter kanotfärden och ville borsta av mig. Väl framme i byn Dodofie satt alla och väntade på oss, och vi fick som så många gånger tidigare under veckan sitta vid honnörsbordet. Men först gå runt och skaka ett hundratal händer med äldre, lokala hövdingar och vanliga män och kvinnor som sade ’You are welcome’ eller ’Akwaba’. ’Jaedja’ svarade jag. Sedan satte vi oss ner vid honnörsbordet under plåttaket och lyssnade på alla de tal som framfördes på lagom föståelig engelska och det lokala språket Chwee. Volymen var som vanligt hög och musiken var distad, men man hörde ändå elgeneratorn surra i bakgrunden. Det här var nämligen en väldigt fattig by. Ingen väg gick hit (man fick åka trasig kanot) och ingen elektricitet. Alla lagar mat av vad naturen ger – frukt, rötter, blad, fisk och fågel. Trots det blev vi bjudna på lyxlunch – ris och superstarkt grillspett. Barnen skockades runt fönstrena till det rum i byggnaden där vi blev bjudna på lunch. Otroligt sorgligt i all glädje. Jag hade fickan full med små, små klistermärken men jag kunde inte ge bort ett enda till någon för då skulle vi attackeras av hundra barn som också ville ha ett. Vi hade med oss två resväskor med små leksaker som lärarna i byn organiserat skulle få dela ut. Stenkulor, ballonger, små, små klistermärken, leksaker som här i Sverige kostar en krona styck men som är oändligt mycket mer värt i deras värld. En man kom fram och skakade min hand hårt och länge och välsignade mig och tackade för allt vi gör för dem. Jag har svårt att relatera. Vad har jag gjort för dem? Inte mycket i mina ögon. Nästan inget alls. En förvirrande känsla.

En vecka senare sitter jag på en brygga och solar. Min ena arm svalkar sig i älven. Det plaskar fridfullt och ljudet blandar sig med de avlägsna ljuden av badande barn, puttrande båtar och suset i björkarna. Jag läser en bok. Har just ätit en risifrutti med sked och en smörgås. Torkat munnen med papper. Kvinnan bredvid mig löser lite sudoku. I ett land som mycket, mycket sällan drabbas av allvarliga naturkatastrofer. Ett land ohotat av yttre militär makt. Ett öppet land utan nämnvärda motsättningar av religiös art (eller ras-art), där man får säga sin rimliga åsikt överallt, där man får pengar trots att man inte har jobb, där vägarna är jämna och fina, där skolan är gratis och obligatorisk, där sjukvården också nästan är gratis.

Vad förtjänar man?

---

Tisdagen den 8 augusti 2006

Tack för orden, Gunsan. Jag har sparat dem och ser på dem då och då.

---

För övrigt har jag nu lagt upp bilderna (och lite filmer) från Ghana. Gå dit och titta. Det känns fortfarande overkligt att ha varit där.

---

Onsdagen den 9 augusti 2006

Det är sällan jag är speciellt politisk här. Och det tänkte jag inte heller bli nu. Men titta på den här filmen. Den är visserligen en timme och nitton minuter lång, men mycket, mycket sevärd.

---

Måndagen den 21 augusti 2006

Reflektion: Att kroppen skapar sig en blåsa när tryck och friktion mycket upprepat utövas på ett utsatt ställe på huden är egentligen rätt genialt. Huden tänker: – Åh, här skulle det behövas en kudde för att jämna ut och lätta på trycket. Och så skapas det en bubbla av vätska innanför huden. Mjukt och behagligt? Nja, det är en god tanke, men det gör ju ont också. Kanske för att kroppen har skapat sig en komponent som den inte riktigt är van vid. Aj.

Jag har just nu sammanlagt sex blåsor på min kropp. Två på höger fotsula, en på höger stortå, en på vänster fotsula, en jättestor på vänster tå och en tioöres i höger handflata. Den i handflatan har kommit till efter alltför mycket icke rekommenderat grepp om en gångstavs handtag. De på mina fötter har uppstått efter två och en halv mils vandring på fjällstigar – uppåt, nedåt, över stenar, block och jokkar. Så de är frukt av en mycket angenäm vistelse långt ovan polcirkeln.

Naturligtvis är den läkande blåsan på vänster tumme icke att förglömma. En halvtimmes motorgräsklipparvibrerande mot en utsatt bit hud, på vänster sida, nära tumroten. Jag är en ärrad man med mycket hår i ansiktet.

---

Lördagen den 26 augusti 2006

Den här växte jag upp med:

Bilar, bilar, bilar, bilar
Överallt är det bilar

Bilar, bilar, överallt är det bilar
Mil efter mil, bilar i fil
Bilar är det överallt

Bilar, bilar, överallt är det bilar
Dom spottar och väser och pyser och fräser
Överallt är det bilar

Bilar, bilar, överallt är det bilar
Dom snorvlar och spyr så att man blir yr
Bilar är det överallt

Bilar, bilar, överallt är det bilar
Dom väsnas och sladdar och tutar och kladdar
Överallt är det bilar
Bilar är det överallt

Bilar, bilar, överallt är det bilar
Dom gör hela centrum till dödens väntrum
Bilar är det överallt

Viktor sjöng i Här kommer Ville Valle och Viktor från 1972.

---

Söndagen den 17 september 2006

Tre veckor senare så är det valdag. Utanför Getbergsskolan stod Daniel Ådin (s) och delade ut valsedlar. "Det känns bra nu", sa han, "men det blir värre ikväll". Kanske blir det inte så spännande som många säger. I skrivande stund har svt släppt sin vallokalsundersökning och resultatet är ungefär som jag trott och det verkar bli maktskifte i Sverige. Inte för att jag hjälpte till – jag röstade på Kartellen.

---

Måndagen den 18 september 2006

Och så vaknade vi upp till ett nytt Sverige. Soldiset påminner om en ny framtid vi har, med rekordlåg arbetslöshet (men med kapade löner), ordning och reda i skolan (struthatt och skamvrå), billig vodka på ICA och medlemskap i NATO. Dagens Nyheter slår upp en lycklig förstasida i vanlig god ordning. Sveriges Största Morgontidning är visserligen liberal, men jag hoppas och utgår alltid från att färgen enbart ska spegla debatt- och ledarsidor. Men alla DN:s nyhetssidor, även nyhetsrapporteringen, har färgats blå hela valrörelsen. Det har varit gynnsamma porträttbilder (glada miner), rubriker ("Alliansen starkt framåt"), placering av artiklar (stora, längst upp till vänster) och citat av allianssidan, samtidigt som den s k vänsterkartellen ofta (men inte alltid) framställts på ett missgynnsamt sätt. En större bild på en skrattande Maud och en mindre bild på en stram Göran Persson. Ingen vill rösta på en surpuppa. Nyhetsrapportering ska vara objektiv. DN:s rapportering har inte varit det. Ungefär som svt:s KG Bergström.

Om (eller när) de sänker a-kassan måste jag ta av mina sparpengar för att kunna leva. Inte blir det lättare att hitta ett jobb för det. Visserligen ska jag snart börja plugga så jag hoppas att de gör någonting åt studiemedelsnivåerna.

Och det var beklämmande att höra Göran Hägglund igår säga att det var extra trevligt att ta över makten i ett Sverige som det går bra för. Tänk att ett valresultat kan ändra hans syn på landet så drastiskt.

---

Tisdagen den 19 september 2006

Det blev ett snäpp högre valdeltagande i år än förra gången det begav sig: 80,4 procent. Men det innebär ändå att var femte person i Sverige struntade i att rösta. Rent statistiskt innebär det att en av dina fem vänner (eller två om du har tio vänner) inte tyckte det var värt besväret att ta promenaden till närmsta vallokal och slicka på tre kuvert:

Du som satt stilla i ditt hem
och undvek att ta del
kan tveklöst räkna dig till dem
som inte röstat fel.

(Holmberg, dagens NoN)

---

Lördagen den 23 september 2006

Grått ute. Bakom det gråa blir det gröna alltmer gult, för att snart övergå till orange och rött till brunt. Sen kommer det vita, eleganta, oskyldiga. Det rena, som döljer allt det gråa och smutsiga. Världen, etern, luften, tar en paus, temperaturen försvinner. Det varma ersätts av det friska.

Time out.

---

Måndagen den 25 september 2006

Broarna runt på 29 minuter och 30 sekunder. Är det bra?

Broarna Runt håller sig stagit runt trettio minuter. Inte för att det finns ett mål att pressa ner tiden. Snarare behövs det tänjas. Mina benmuskler är på tok för korta och stela. Och inte blir det bättre med tiden. Det gäller bara att få sen- och muskelstelhetsutvecklingen att stanna upp.

Annars har jag ägnat mig åt att pressa in så många politikerrepliker på tre minuter som möjligt. Plus lite trummor och bas och en polysynt och annat. En hyllning till en stor man. Den heter Göran och hans vänner.mp3 och är 2,8 MB stor. Mycket nöje.

---

Onsdagen den 11 oktober 2006

Nu försöker vi få lite fart på den här blo… förlåt, nätdagboken (sedan 2000) igen.

Vår nye statsminister Fredrik är ganska lik Homer Simpson. Titta här och håll med. Nästan lika kul som att vår nya socialminister Göran ser ut som en VW Transporter minibuss från slutet av 80-talet.

---

Fredagen den 20 oktober 2006

Nu börjar väggklättringen.

I januari gick jag ut arbetslöshet efter en längre tid på Data Ductus, och redan då bestämde jag mig för att sadla om och utbilda mig till något annat än att sitta och uggla framför en skärm dagarna i ända. Dessutom duger det inte att hoppa på ständigt tillfälliga projektarbeten med sysslolöshet därimellan, och hålla på så till pensioneringen. Jag måste bli någonting ordentligt, inte gå omkring och hoppas på häftiga men kortvariga jobb i den flashiga spel- och designvärlden. Dessutom är jag inte tillräckligt talangfull. Tro mig, jag vet, jag har så pass god insyn att jag vet vad man bör gå för.

Det är tre månader kvar till logopedutbildningen börjar. Och sysslolösheten sätter sina spår. Det kryper i kroppen, hjärnans aktivitet sjunker för var dag, brist på stimulans gör mig förvirrad.

Tur att jag hittat en ny hobby. Släktforskning. Fantastiskt spännande.

---

Söndagen den 22 oktober 2006

Igår var det högskoleprov igen. Jag hade anmält mig. Jag vet inte riktigt varför, eftersom jag fick så bra resultat i våras (1.6). Men jag antar att jag var nervös att det i alla fall inte skulle räcka. Men det är klart att det räckte. För att ha kommit in på utbildningen för två år sedan (intag sker vartannat år) skulle man ha haft 5 eller MVG i alla nästan alla ämnen, eller 1.5 på högskoleprovet. Eller 1.6 om man räknar in arbetslivserfarenhet. Och arbetslivserfarenhet har jag ju, vilket ger 2.1 poäng att leka med. Dessutom har de utökat antalet platser i vår från 22 till 30. Så tror vi inte att det räcker att komma in på? Gjorde jag provet igår helt i onödan? Särskilt som jag inte gjorde lika bra ifrån mig. Bara 1.4. "Bara".

---

Tisdagen den 24 oktober 2006

Någon tycker att jag är en skrytmåns som skryter om höga poäng på högskoleprovet och broarna runt på trettio minuter. Är jag det? En skrytmåns? Är det skryt att berätta om sina prestationer? Om det är något jag är stolt över och vill visa upp eller berätta om, är det skrävleri det? Jag ser det mest som något som jag tycker är värt att berätta – sen försöker jag inte skrodera om det minsann är sååå mycket bättre än vad någon annan jag känner har gjort. Och om jag gör det någon gång så är det antingen inte meningen eller också rätt väl kryddat med ironi. I och för sig är ironi lite knepigt att nå fram med i det här mediumet. I så fall säger vi att alla dessa tillfällen var misstag. Förlåt. Alla gånger då jag berättar om något särskilt som jag gjort så var det visst ett misstag. Sorry.

Och broarna runt på trettio minuter tror jag dessutom inte är något att skryta om.

---

Onsdagen den 25 oktober 2006

Med hög risk för att vara storskrytare så kan jag meddela att jag köpt en ny pryl.

Skojig.

---

Fredagen den 27 oktober 2006

Efter endast två timmar på parkeringen vid campus i Skellefteå såg min bil ut så här:

Och den stackars björken intill verkar vara helt tagen på sängen. I morgon borde alla dess gulgröna löv vara bortflugna.

---

Fredagen den 3 november 2006

Nu sätter säsongen igång! En och en halv månad tidigare än normalt!

 

Lördagen den 11 november 2006

Väggklättringen fortsätter, med jämna avbrott för lite frivilligt skolarbete då och då. Det är tydligt att efter tio och en halv månaders sysslolöshet går hjärnan ner på lågvarv, tankarna går långsamt, inspirationen tryter och man blir omotiverat trött på dagarna.

Gjorde ett försök att den sista tiden i år få till stånd en arbetspraktik på den lokala dagstidningen, följa med en journalist och hans fotograf, vara med på andra aktiviteter som förekommer på redaktionen och förhoppningsvis visa vad jag går för. Hade jag jättetur skulle jag kanske ha fått in en fot som vikarie, extrajobbare, något som verkligen behövs under studietiden, framförallt under sommaren eftersom den nya regeringen har bestämt att studenter inte får ta ut sin a-kassa under sommaren, även om de inte hittar något sommarjobb. En handläggare på arbetsförmedlingen sa för ett par månader sedan att det numera inte kostade något för en arbetsgivare att ta emot en praktikant. Och både journalisten och fotografen var positiva till att jag skulle gå med dem. Det verkade lovande med andra ord.

Men nu har vinden vänt. (The vind is vänding!) Ny regim. Nya regler. Hetare blåslampor på de som råkat blivit arbetslösa. Den här blåslampan förstår jag inte alls. Den sätter ju bara stopp. Stopp. Min handläggare på arbetsförmedlingen förklarade frustrerat den nya regeln: Arbetspraktik får inte beviljas om arbetsgivaren inte kan garantera anställning vid arbetspraktikperiodens slut.

Mycket enkelt, och väldigt, väldigt dumt. En av tankarna bakom begreppet arbetspraktik var att en person ska få komma ut och prova på och visa vad han/hon går för, utan att det ska vara en alltför stor belastning för arbetsgivaren. Kanske skulle det leda till jobb, om förhållandena var de rätta. Men vilken arbetsgivare, med rent mjöl i påsen, vill skriva anställningsavtal med en blivande och oprövad praktikant? Ingen. (Jo, kanske den som faktiskt hade tänkt att anställa personen i alla fall, men vill spara pengar genom att låta personen vara praktikant. Då slipper han betala lön och sociala avgifter den första tiden. Och den "anställde" får leva på a-kassenivå istället. Men den arbetsgivaren har inte heller rent mjöl i påsen.)

Norra Västerbotten kan naturligtvis aldrig garantera mig anställning där. Och jag får fortsätta klättra på väggarna.

---

Måndagen den 11 december 2006

Från 11 november till den 11 december. Vilken fantastisk inläggsfrekvens. Men så är det. Kan vara skönt att inte behöva bry sig om den här rutinen ibland.

Men den skärmdumpen är ändå värd att publiceras:

Ska jag klicka på "Svara"?

 

---

Torsdagen den 14 december 2006

Talande dröm inatt:

Det var upprop på logopedutbildningen. Trots att antalet intagna är 30 stycken så var det ett hundratal som väntade på uppropet i hörsalen. De flesta verkade känna varandra, och många verkade på något sätt redan ha gått utbildningen och visade stolt och självsäkert att "vi minsann redan vet hur det här går till". Prövade att prata med några av dem men bemöttes av en känsla av utanförskap (i ordets rätta bemärkelse). De flesta var med i en kör tillsammans och brast då och då spontant ut i perfekta körarrangemang som jag aldrig hade hört tidigare. Vid tillfälle skulle jag berätta lite om mig själv men blev avbruten av några närvarande studentkollegor som skanderade någonting i stil med "det där intresset är ju inget att ha", eller "ha ha, du är ju helt värdelös!" Grym underlägsenhetskänsla. Hoppas det bara är tillfälligt.

---

Apropå kör så börjar det dra ihop sig:

Kammarkören (med Leif i spetsen) har jobbat ganska duktigt på att höja kvalitén på skönsångandet de senaste åren. Gamla rävar har slutat (tyvärr i många fall) och nya unga, fräscha stämband har börjat, vilket faktiskt märks när jag lyssnar på gamla inspelningar (*huuurv*)… Förutom det så är det faktiskt väldigt mysigt att gå på julkonsert. Även om man aldrig går i kyrkan, även om man absolut inte kan ställa sig bakom mycket av det religiösa språket i det vi sjunger, vilket inte jag kan. Men det blir inte mindre vackert och stämningsfullt och upplevelserikt för det.

Kom och lyssna! Det blir allt ifrån julklassiker som "Stilla natt, heliga natt" och "Gläns över sjö och strand" till ljuvliga stycken av Sergej Rachmaninov och Edward Grieg.

---

Tisdagen den 19 december 2006

Jag vet inte om jag får men jag gör det i alla fall: Här är en liten snutt från kvällens generalrepetition inför morgondagens julkonsert. Jag tycker eventuellt att det kunde låta bättre här och var, men så blir det väl om man tar allt på sånt blodigt allvar, som jag gör (därav drömmen förra veckan). Om man bortser från det – håll med om att det låter vackert? Vill man höra mera: Landskyrkan imorgon klockan sju. Var där, eller var fyrkantig.

---

Onsdagen den 20 december 2006

Först kommer affischen och annonsen. Design i olika format som ska sättas upp på stan och in i tidningarna. Programproduktion, låtordning bestämd i sista stund, korrekturläsning, hänga på musikskolans expedition och lyssna på kopieringsmaskinens rytm medan den dunkar ut 400 dubbelsidiga exemplar. Panikproducerar 400 textblad till, för publiken ska vara med och sjunga på ett ställe. Generalrepetition – riggar inspelningsutrustning och kollar att allt funkar och att nivåerna är rätt, medan vi sjunger. Och under tiden, sedan några månader tillbaka: övar, övar. Lägger pannan i djupa veck. Biter mig i tungan. Spricker i rösten. Känner inte att jag räcker till.

De senaste veckorna: små, små upplysningar till folk och fä från höger till vänster om att vi sjunger julkonsert till jul (igen), det vore trevligt om du kunde komma. Jo då, det kanske man skulle, ska komma ihåg det. Förväntningar om att kanske kunna bjuda på en angenäm upplevelse.

Några timmar före konserten: Ger upp det där med att riva upp mer golv för idag, duschar, slänger i mig lite mat, gräver fram den svarta kostymen, den vita skjortan och den röda slipsen. Skramlar ihop mixer, laptop, skarvsladdar, ljudkablage, mikrofon, mikrofonställ, uppkopierat material, noter. Halkar ner till bilen och sladdar iväg till landskyrkan. Riggar ljudet, sjunger upp och pustar ut en timme medans åhörarna börjar anlända. Stämningen är god. Vi är välövade. En bit över 300 har kommit för att lyssna.

Konserten går bra, inga toner på fel plats eller höjd. Är ändå lite försiktig, sjunger inte med hundra procents självförtroende. Applåder före och efter extranumret. Gemensam bugning. Svårt eftersom ryggen är stel. Men skönt att sträcka på sig. Uttåg genom mittengången, dags att hämta jacka och väska och packa ihop inspelningsutrustningen. Väntar ut massan på väg ut. Många korister har vänner och anhöriga som har kommit för att lyssna, och de blandar sig nu med dem. Glada miner och God Jul och Gott Nytt År. Medan jag packar töms kyrkan på folk. Jag är kvar och hjälper till att bära undan gradängerna (grejerna vi står på för att komma oss upp lite). Är en av de sista att lämna byggnaden. Åker hem till en inte helt uppackad, gardinlös tvåa med smärre återstående renoveringsbehov.

Summerar allt arbete nedlagt på detta projekt, den delen av själen man delar med sig. Var var människorna som sagt: Jo då, det kanske man skulle, ska komma ihåg det. Även om målet med att repetera inför en konsert är delvis själva resan, repeterandet, att få sjunga i kör en gång i veckan, att engagera sig, så är ändå en del av målet just själva målet, konserten, slutprodukten. Funderar på om det är värt det man får tillbaka.

Igenkännande tomhet (klicka).

---

Söndagen den 24 december 2006

Mina fingrar luktar gravad lax. Det går inte bort med tvål.

Innan jag går och lägger mig spelar jag lite på mitt munspel. Mysigt.

Jag drog aldrig i handbromsen när jag parkerade bilen. När jag precis hade satt i motorvärmarsladden började den rulla, framåt, nedför grässlänten. Det gick inte att stoppa den bara genom att hålla i backspegeln. Tur att det stod en lyktstolpe där nedanför och demolerade vänster framlykta. Annars hade ELL 096 sladdat nedför Getbergsvägen mot Morögatan (min p-plats är en halv centimeter ovanför ä:t i "Mullbergsvägen") och Gud vet hur det hade slutat.