En av de sista besöken i mars var en liten kille från inlandet som hade svårt att forma munnen rätt när han skulle prata. Att härma och säga enskilda ljud som till exempel K eller Ö var inte alls svårt om han bara koncentrerade sig lite, men att lägga ihop dessa ljud till att bli riktiga ord, till exempel KÖ, var desto svårare. Följden blev att han var svår att förstå i vardagligt samtal. Vi satt där, han och jag, med mamman och pappan bredvid, och vi hade de där ljudkorten framför oss och sa de här ljuden, om och om igen, för det mesta enskilt och var för sig, men pausen mellan konsonant och vokal blev mindre och mindre och jag visade med munnen hur han kunde forma Ö-munnen och säga K samtidigt och han provade själv och tittade på sin egen mun i spegeln och det var svårt i början men efter att han tappert kämpat några gånger så lyckades han. En omedelbar och varm känsla i mitt bröst spred sig upp till smilbanden och det smittade av sig och hans blick sa allt: Jag lyckades, jag klarade det! Så provade han igen och det var svårt igen, ett steg bakåt, men efter några repetitioner och spegeln så lyckades han igen. Två steg framåt. Och mamma och pappa uttryckte glädje och ett visst mått av tacksamhet. Mer pirrande värme i bröstet. Jag – en bra terapeut.

Leendet satt kvar på vägen till bussen hem. Samtidigt en känsla av sorg. Detta var näst sista arbetsdagen som logoped i grannstaden, jag hade sagt upp mig på grund av att vikariatet tagit slut och en erbjuden tjänst i en stad längre bort kunde jag inte ta av familjeskäl. Utsikterna att få en logopedtjänst i hemstaden var osäkra. Innebar det att den här killen var en av de sista jag fick träffa som logoped? Är en epok slut nu? Vad skulle jag göra nu?

Kontakt med logopedin i hemlänet, både med chef och logopeder, det lutade mot att kommunen skulle ersätta en pensionerad talpedagog med en logoped och när det blev ett faktum kom det ut en annons om ett vikariat för denne logoped och jag sökte. Tyckte mig ha goda chanser tack vare att jag jobbat några år just inom de diagnosområden som efterfrågades, samt med tanke på tillgången tillgängliga logopeder med yrkeserfarenhet i stan. Fick jag tjänsten skulle de dessutom plötsligt ha en manlig logoped i länet, till skillnad från ingen alls. Nå, jag blev ju kallad till intervju, två och en halv månad efter inskickad ansökan.

De som känner mig kan bekräfta att jag som person är något reserverad och inte den mest sprudlande, entusiastiske och extroverte, jag är mer av den tänkande, betraktande och lyssnande sorten. Vad ger det mest positiva och bestående intrycket under en trekvarts intervju, där jag inte fick fler utmanande frågor än den om vem jag är, vad jag kan och mina bra/dåliga sidor? Jag pratade på och intervjun tycker jag gick bra även om man alltid funderar över hur man framställer sig själv och vad man väljer att ta upp.

Nu gick tjänsten till någon annan baserat på magkänsla framför reell yrkeserfarenhet och jag ska försöka låta bli att grubbla över vad det betyder. Besvikelsen är stor och påtaglig, men jag hanterar den. Omsättningen av logopeder i stan är fortsatt låg och det dröjer troligen länge innan chansen dyker upp igen. I så fall måste jag dessutom bemästra en magkänsla.

Så känslan av en avslutad epok än mer befäst. Mer sorg. Jag minns den där pirrande terapeutiska värmen i bröstet.

Livet går vidare. Framtiden är ljus.