Söndagen den 14 november 2010 - Snö

Jag säger hej och välkommen tillbaka till mig själv som upprätthållare av den här bl… nätdagboken.

Vi säger också hej och välkommen till snön som i veckan trillade ner över Sverige. Jag vet inte hur det är med södra halvan av Sverige, men i staden där jag bor så ligger den i alla fall kvar, till mångas glädje men även till mångas förtret. Även om kommunens snöröjningsorganisation som vanligt togs på sängen när snön kom, så verkar de, mer än en halv vecka senare, fortfarande tagna på sängen, ty en stor del av stadens gator verkar fortfarande oplogade, om än förbara, men det är ju bara för att bilarna har kört där och packat ihop snön. Och fotgängarna tvingas ut bland bilarna. Upprörande. Jag är farligt nära att skriva en insändare nu.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Det är fantastiskt vackert ute, inte minst utanför köksfönstret, med en fond av grantoppar på Getberget i höjd med sjätte våningen. Och längdskidspåren säger också hej och välkommen tillbaka. Igår ägde skidpremiären högtidligen rum, med ynka 2,85 kilometer på konstsnöspåret uppe på Vitberget. Min åtta månaders motionsfrånvaro gjorde sig fruktansvärt påmind. Bortsett från det hade jag nästan glömt bort hur roligt det var att dundra fram i spåret. Så idag blev det dubbla sträckan, trots smärta i ljumskarna.

Ett annat aber för dock snön med sig. Det är nu över sex veckor sedan jag tog mig en flygtur senast. Det börjar klia i vingarna. jag vill komma upp, jag behöver komma upp. Men när det ligger två decimeter snö eller mer på marken där man hade tänkt att starta, så är det inte så himla lätt att kuta iväg under take off. Frustrerande. Men jag har inte gett upp hoppet ännu för lite förvinterflyg. Försök skall göras inom kort, innan det kommer mer snö.


Tisdagen den 25 januari 2011 - Spår

Den gigantiskt stora massan läsare undrar säkert hur livet ter sig för en nyexad logoped i Gällivare-exil. Och det är klart jag ska berätta. Jag vet bara inte vilken form denna berättelse ska ha – små lustiga nedslag i den lappländska vardagen i personalbostaden på lasarettsgatan eller rent gnäll över saker jag är ovan vid?

Det löser sig. Jag kan i alla fall berätta att stan – för visst räknas Gällivare som en stad? –  har riktigt välpreparerade längdskidspår, mitt bland husen. Bland annat ett stenkast från mitt rum. Efter ett fåtal kilometers stakning så är man vid tågstationen och köper en energidryck på Pressbyrån där. Åker man någon mil till så är man huxflux i den sorgligt fascinerande tvillingorten Malmberget med det svåruttalade Koskullskulle. Ytterligare en mil till så är man tillbaka i Gällivare. Har man flås kvar så saxar man vidare till Dundret, där man kan byta pjäxor, köpa ett liftkort och lägga tyngden på dalskidan i backarna där. Därefter har åtminstone inte jag orken att skida mig tillbaka hem, så i det fallet blir det förmodligen taxi hem. Eller skjuts. Whatever fits.


Torsdagen den 27 januari 2011 - Snickers

Jag köpte ingen energidryck, men jag köpte en Snickers. Jag må vara den enda i världen, men att ta skidorna ”hemifrån” och åka välpreparerade skidspår typ genom stan till tågstationen och pressbyrån där, och tillbaka, tycker jag var rätt coolt. Okej, stan är inte stor, men ändå. Det var allt jag ville säga idag.


Söndagen den 30 januari 2011 - Whatever

Alla svenska (och helst norrländska) städer och samhällen av rang (och lite tur) har en alldeles egen skidanläggning. Skellefteå har sitt Vitberg, Burträsk har sitt Bygdsiljum, Piteå har sitt Vallsberg, Stockholm har sin Hammarbybacke. Gällivare har Dundret, bekant av många. Och dagens vackra väder måste utnyttjas, plus det faktum att jag nu tagit med mig slalomskidorna hit. Men ett problem som var tvunget att lösas var att ta sig dit. Ingen bil har jag här, bara min cykel, och inga bussar går dit. Taxi? Ja, det skulle ha kunna gå, det hade nog inte blivit så fasligt dyrt eftersom det bara är 4,5 km dit från där jag bor, men just idag hade Telias mobilnät bestämt sig för att klappa ihop så det gick icke att telefonledes få någon kontakt med omvärlden, Gällivare taxibolag inräknat.

Men jag ville inte ge upp så lätt. 4,5 kilometer är ju inte så värst långt, ens på cykel. (När jag bodde här senast, i maj 2009, så bodde här också en läkarstudent som tagit med sig sin bräda. Trots att skidbackarna hade stängt och den varma våren hade smält bort det mesta av Dundrets snö förutom några envisa snölegor på nordsidan, så vägrade han ge upp tanken att kunna glida nedför någon backe. Flera kvällar i rad packade han ihop sina pinaler och vandrade bort till Dundret, gjorde sina åk, och kom inte hem förrän väldigt sent samma kväll. Respekt. Inspiration.) Jag slängde pjäxorna i ryggan tillsammans med lite extra kläder, spände fast skidorna på ryggan, äntrade cykeln och trampade iväg. Det tvivelaktiga vägunderlaget (se gårdagens inlägg) och uppförsbacke gjorde mig rätt svettig. På vägen var det många passerande bilister som tittade långt på mig. Det är förmodligen inte varje dag de får se en långskånk på en brun damcykel med slalomskidorna på ryggen. Det bjuder jag på. Nåja, så småningom kom jag fram.

Hur är Dundret som skidanläggning då? Wow, jag tror minsann det är läge för en…

Gäll – hell or heaven?

Jag orkar inte ge mig in på detaljer angående min förstagångsupplevelse av Dundret. Jag måste erkänna att jag inte är så imponerad. Jag kanske trodde att pistsystemet skulle vara mer omfattande än så, att man kunde välja sina vägar i större utsträckning (här är Jokkmokks Kåbdalis snäppet bättre), och att backarna skulle kännas längre. Dundret är ju ändå ett s k lågfjäll, mer än 800 MöH. Och det ser ju så stort och fint ut på kvällen, då man från stan ser pärlbanden av ljus slingra sig nedför fjället.

Samtidigt hade jag ett par trevliga timmar för mig själv i backarna. Tog en varm choklad i den mysiga fjällstugan (komplett med fåtöljer och öppen spis). Beundrade utsikten över Gällivare/Malmberget i nordost och Kebnekaisetopparna (tror jag) i nordväst. Hyggligt många svarta backar, jämnbranta, men inte för branta, lagom utmanande, och några backar där man bara kunde slappna av och leisure-åka.

Så jag kan varken ge Dundret hell eller heaven, utan jag måste nog lägga till ett ”mittenomdöme”. Inte super, men tillräckligt bra för att det ska vara värt att återbesöka.

Så, det samlade omdömet. Dundret, skidanläggning i Gällivare: Whatever.


Måndagen den 14 mars 2011 - Tron

Man skulle kunna ha trott att jag glömt bort

Gäll – hell or heaven? (or whatever)

men se det har jag inte. Det har bara inte hänt något som passar in under den rubriken sista tiden. Men plötsligt händer det. Och det har faktiskt hänt förut, fast då har jag inte haft ork att skriva om det. Men nu. Det handlar om skidåkning. Och musik. Jag skulle kunna vara kortfattad, och det är jag också nu: Att ha Daft Punks musik från filmen Tron: Legacy i öronen medan man i fantastiskt glid stakar sig fram längs Gällivare högkvalitativa spårsystem – den tillvaron kan jag inte ge något annat än högsta betyg i den här skalan:

Längdskidåkning i Gällivare med Daft Punks Tron: Legacy i öronen: Heaven.

Det är säkert så att jag en vacker dag har tröttnat på den musiken, men då har säkert snön smält bort för länge sen. Och när det gäller detta så lever jag i nuet.


Fredagen den 25 mars 2011 - Draken

Igår kväll vände jag i liftskortskassan vid Dundret när det visade sig att bara de två kortaste liftarna var öppna. Det blåste för mycket, och pistvakten riskerade inte låta några hjälmfotingar blåsa iväg. Idag styrde jag kosan på isiga vägar till Junosuando i Tornedalen, där ett antal flygare från olika håll samlats för att leka flygplan tillsammans. Men även i Junosuando blåser det för mycket, till och med för de mest inbitna galningarna. Men jag bor i samma stuga som en kille som flugit både Viggen och Draken. Det tycker i alla fall jag är rätt coolt.


Tisdagen den 26 april 2011 - Åke

Har jag glömt hur man gör för att skriva om annat än en massa dammiga trudelutter på den här sidan? Den luttrade kanske tror det, den mindre luttrade läsaren har säkert tröttnat för länge sedan.

Då gör jag en försiktig comeback genom att sammafatta den senaste tidens händelser (inklusive påskhelgen):

  • Jag har skaffat en ny ”mobiltelefon”. Ack så stor den här. Men snabb. Jag lessnade på minins laggande. (Ett resultat av eviga programvaruuppdateringar bortom dess egentliga kapacitet?)
  • Körens nya hemsida har äntligen färdigställd. Jag har lyft bort en tyngd från mitt bröst.
  • Den långa rödhåriga (utan pudel) gjorde mig sällskap i Gäll-hell i en hel vecka innan påsken inträdde.
  • Jag beträdde Åke på toppen, ett av årets få skidmål.
  • Jag glömde bort L:s födelsedag. Fy på mig.
  • Jesu lidande på långfredagen firades meddelst grisgrillning hos en grisfarmare.
  • På påskaftonen krälade jag i byggleran utanför nybyggda Lakkapää på solbacken.
  • Påskdagen avslutades med tidernas kortaste flygtur ovanför en lägda i Ostvik. Kvällslurv i luften och för mycket obehagskänsla. Take off, en åtta och så landning.
  • Vid sidan om Geocachingen så har jag börjat testa Turf.

Onsdagen den 11 januari 2012 - Längre

I helgen som var underlät jag att ta med mig laggarna hem. Det var ett misstag, ty frustrationen över att inte kunna ge sig ut i skelleftespåren fredag, lördag OCH söndag blev väldigt påtaglig. På lördagen gjordes ett försök till kompensation genom att prova vingarna från en vad vi trodde en glest trafikerad väg utan elledningar, lyktstolpar eller närliggande träd. Men vinden hade vridit sig och det var lönlöst att försöka tvinga skärmen att lyfta mig i samma riktning som vägen. Försöket slutade i pladask i plums-snön bredvid vägen.

Ikväll drog jag på mig pannlampan och andningsmasken och stakade ut på spåren omkring Hellnerstadion. Det blev längre än beräknat, dryga elva kilometer, men inte längre än det blev olidligt jobbigt, trots att jag är rätt otränad. Och trots det fullständigt obegripliga virrvarret av spår på Hellnerstadion. (Jag tror dom måste anordna kurser för att lära folk att hitta och lyckas åka samma sträcka varje gång, för de som vill.) Helt frivilligt. Undrar om det var burken med Red Bull som jag drack innan, som gjorde det. Hur som helst blir det rätt tydligt att när man tar ut sig såhär lösgör sig härligt tillfredställande kemiska substanser i kroppen efteråt. Man är matt men lycklig. Imorgon följer laggarna med hem.


Söndagen den 19 februari 2012 - Malmstråk

Tävlingslopp idag på längdskidor. Klassisk stil. Malmstråket, från Boliden ner till Skellefteå, 45 kilometer. Men eftersom jag inte har något seedningsbehov för Vasaloppet plus att jag är lat så väljer jag att åka den lite mindre prestigefyllda sträckningen från Åliden, 25 kilometer. Den Långa Rödhåriga skjutsar E till Boliden, varifrån han ska åka för att bli seedad till Vasan, sen skjutsar hon mig till min start. Min tilldelade nummerväst har siffran 69 och känns lite kort (tar slut strax under bröstet) men inte trång fast vad gör det, detta är ett skidlopp och ingen modevisning. Innan ”masstarten” (trettiotre startande) blir jag ombedd att inte starta före de nio tävlande tjejerna, vilket jag lätt aceepterar. Jag lägger mig längst bak, avancerar något efter några kilometer. Jag är inställd på en lugn och trivsam tur.  Tar det ganska lugnt, hela sträckan. Vid vätskekontrollerna serveras varm sportdryck och varmt vatten. Otroligt skönt för halsen. Jag är mestadels ensam i spåren. Någon enstaka gång kommer jag ifatt någon, åker om när chans ges. Här och var passeras vägar och hus där det står folk och hejar på. Heja! Heja! Jag är osäker på vad man ska svara när någon hejar på en, man kanske bör ge lite feedback så jag ler och mumlar glatt ett ”hej” eller ”tack” tillbaka. Efter de lömska uppförsbackarna de sista kilometrarna känns benen en smula matta men enligt speakern vid Skellefteå skidstadion stakar mig beslutsamt i mål, påhejad av  den lilla publiken där. Jag är nöjd och glad och får en plakett och en hamburgare och Den Långa Rödhåriga kommer och gratulerar. Tiden blev två timmar och två minuter och sträckan visade sig inte alls vara 25 kilometer utan 22 enligt GPS:en, vilket gav en medelhastighet på 11 km/h. Hade jag åkte hela sträckan hade det tagit över fyra timmar. Hade jag åkt vasaloppet så hade det tagit över nio timmar. Tio minuter efter min målgång svischar de första som åkt alla 45 (42?) kilometrarna i mål, vilket gör mig än mer nöjd. Hade förmodligen känts lite jobbigt att bli omåkt av dem just före målgång.


Söndagen den 26 februari 2012 - Pannan

Solen sken, termometern kröp upp mot 3 minus och parkeringarna vid Vitberget var fulla. Spåren likaså, både av snabba, vältränade och tajta åkare med den rätta tekniken och av söndagsåkare med varma chokladen och sittunderlaget i ryggan. Själv lade jag mig någonstans i mitten och med en kamera i pannan stakade jag mig ut i en aningens för mjuka spår för det optimala glidet. Med fokus på att hålla pannan stadigt rakt fram, för en så lite skakig film som möjligt:


Söndagen den 4 mars 2012 - Bedrift

Jag åkte inte vasaloppet idag.

Det gjorde istället en dansk kronprins och en engelsk prins svägerska. Själv bryr jag mig mer om E:s bedrift, som tillsammans med sin bror kom i mål med tiden 09:42:52. Teven och sedermera livesändningen stod på hela dagen. Jag var inte särskilt peppad på att åka nio mil innan, men det tänds en liten gnista när jag upplever allt genom teverutan. Som vanligt håller jag mig dock ordentligt reserverad till en faktisk anmälan. Jag tycker som sagt att nio mil är lite långt på en gång. Å andra sidan kan det ha varit kul att ha gjort det. För jag ser mig förnärvarande inte som en större slöfock än ganska många andra som faktiskt antar utmaningen. Jag får kanske träna och tänka på det till sommaren, då jag står på mina två fyrtioårspresenter och stakar mig fram på landsvägarna. Jag kanske blir mer än redo.


Söndagen den 11 mars 2012 - Klister

I förrgår skrapade jag av tejpen och kladdade dit klister.

Olusten att behöva hantera bland det kletigaste som finns gör ju att man undviker att ge sig ut i spåren vid någon eller fler plusgrader, men som jag läst någonstans, det är ju egentligen dumt, för är det nån gång man får bra glid så är det när det någon plusgrad i luften och det just frusit på. Då kan man (jag) till och med staka sig (mig) uppför uppförsbackarna. Och hanterar man det med försiktighet, undviker att ta på fästzonen och tvättar fingarna noga med vallaväck efteråt så behöver inte upplevelsen inte vara så hemsk.

Igår deltog jag i ett motionslopp, Vitberget runt, 8,5 km, del två i nåt dom kallar Skellefteå Ski Tour. En liten satsning på oss anonyma och kvartsseriösa motionsåkare. Tidtagning, valfri starttid. Tog mig runt på 39 minuter i, som de säger, ”härligt klisterföre”. Snittade 13:2 km/h i rörelsetid, totalt 12,5 km/h, en bra siffra mina mått mätt. Jag vet inte på vilken plats jag kom eftersom det var så många som fick lika tider. Det var fyra som gjorde tiden 39 minuter, tre som gjorde 36 minuter, fyra som gjorde 34 minuter och så vidare. Kom jag på elfte delade platsen? Hur räknar man? Här finns en resultatlista.

Nåja. Jag fick ju i alla fall motion. Och silvermedalj. Tjohoo.


Måndagen den 12 mars 2012 - Inte

Nog hade jag kunnat räkna ut att det här inte skulle gå.

Nog tusan hade jag kunnat räkna ut att det här inte skulle gå.


Torsdagen den 15 mars 2012 - Löptur

Av förekommen anledning, nämligen den att skidspåren såg ut som de gjorde efter helgens stormar, så tog jag igår på mig löparskorna och broddarna och gav mig ut på en löptur. Mina nya ambitioner för ett sundare liv som 40-åring med mindre intag av socker och fett (och därmed mindre sug efter detsamma) och mer fibrer och frukt och grönt (tuggar på en morot as we speak) samt ihållande motion får ju icke grusas av oförmågan till utövande av andra träningsformer än längdskidåkning. Jag stapplar ut på gatan och börjar kuta. Besväras över hur fort andfådd jag blir av just löpning. Roas av hur bra det går att springa på blankis med broddarna på. Springer bort till skidstadion för att inspektera spåren där. Det ser ut som om dom har skrapat bort det värsta skräpet, så att det åtminstone är åkbart. Bra. Springer hem igen. (Fast jag måste erkänna att jag mest går.)

Senare under dagen kommer Den Långa Rödhåriga hem med bil innehållande stavar och jag kan ge mig ut i vitbergsterrängen. Jämfört med löpning så är längdträning en fröjd. Flås, inte andfåddhet. Helkroppsträning, inte bara träning för sub-midje-kroppen.

Idag, vilodag, och skillnaden märks än mer. En obehaglig ostadighetskänsla i höger knä. Smärtor i benhinnorna i underbenen. Aj, för varje steg. Den Långa Rödhåriga gör direkt kopplingen till gårdagens löpning, inte minst den på stum asfalt. Stum asfalt eller inte, löpträning är icke för mig.

När skidsäsongen är över fortsätter den.


Söndagen den 25 mars 2012 - Två hjul

Här står jag och balanserar på min 40-årskris.

Men så värst påtaglig är den inte, krisen, med tanke på föregående inläggsbild. Men detta är ett seriöst försök att förlänga skidsäsongen till sommarhalvåret. Att löpträna är som sagt inte min grej, att diagionala eller staka sig fram däremot, det är min melodi. Skonsam och effektiv träning. Och det jag rullar på hoppas jag ska vara lösningen. En 40-årspresent från Den Långa Rödhåriga, hennes föräldrar och min bror. Två hjul framför och bakom respektive fot. Löstagbar häl, effektiv broms, backspärr (dvs 100% fäste), mjuk gång även på hård grus, och vilka skor som helst på fötterna. Har tagit några stapplande steg över vardagsrumsgolvet, fast särskilt stapplande var det egentligen inte, det kändes hemskt stabilt. Vi får se hur det känns utomhus.

Jag avvaktar dock renare gator och eventuellt den dagen det inte längre går att skida runt i vitbergsområdet. Jag ger inte upp den motionsformen, trots dagens nollfäste, infrysning och opålitligt glid i blöta spår.


Tisdagen den 1 maj 2012 - Tack för nu

Häromveckan skickade spårprepparna säsongens sista sms:

Motions10:an, Vitberget Nu är det över. Sista prepareringen är gjord. Tack för nu och hoppas att vi ses till hösten. Spårpatrullen.

Och jag tackar spårpatrullen för ett fantastiskt bra jobb och torkar en liten tår på min kind. Jag som hade hoppas på ett sista åk under perfekta förhållanden, åtminstone en gång till efter en natt med kallgrader så jag kunde åka mer än en gång till med vallatejpen jag satte tillbaka på fästzonen efter ett kort och superkletigt äventyr med klistervalla. Men livet går vidare. Nu är det vår.

Vintersäsongens facit lyder som följer:

  • – 47 skidturer.
  • – Totalt 39,6 åkta mil.
  • – Stått på skidorna minst 16 timmar, varav drygt 10 timmar dokumenterad rörelse.
  • – Under dessa 16 timmar har jag rört mig i i medel 9,95 km/h, men om man bara tittar på när jag faktiskt förflyttat mig så blir medelhastigheten 11,63 km/h.
  • – Kortaste turen (2,4 km) tillryggalades på Hellnerstadion i Gällivare på kvällen den 7 december, dagen efter premiärturen. Jag gissar att jag ledsnade på virrvarret där och gav upp.
  • – Längsta turen blev halva Malmstråket Åliden – Skellefteå på 22 km 19 februari.
  • – Sämsta tiden gjordes 14 april. det hade kommit massor av blöt, mjuk snö och gubbarna hade inte hunnit preparera än. 6,7 km på 56 minuter, medelhastighet i rörelse 8,7 km/h. Jag fick ju i alla fall motion…
  • – Snabbaste åket gjordes den 19 mars runt enmilaspåret på Vitberget – jämnt 10 km på 48 minuter, medelhastighet i rörelse 14,2 km/h. Har inte antecknat förhållandena just den dagen, men troligen hårda spår, just under nollan och fantastiskt glid.
Generellt ser jag en stadig trend mot bättre resultat hela säsongen igenom. Jag är hyggligt nöjd. Har gett bättre kondition, starkare knän och tillsammans med lagom lite sundare mathållning (=mindre mängd fet mjölk och godis och mer morötter) en stabil viktminskning från 97 till 90 kg från februari till nu.

Nu börjar en ny typ av skidsäsong. Rullskidorna provades på en grusfri parkering i helgen. 100% fäste och bra glid. Vingligt och lite ostadigt till en början, och bindningarna klämde åt så att jag fick ont i fötterna. Dock ingalunda något som dämpade mersmaken som dök upp som ett brev på posten bara några timmar efteråt. All osäkerhet och obekvämlighet går att åtgärda efterhand. Nu kör vi.


Torsdagen den 24 maj 2012 - Vinglig

En till en början rätt vinglig tur med nya skikesen. Jag stakar mig fram, varvat med några skejt-tag, men trafiken på Mariebergsvägen i Gammelstad är ganska intensiv och jag har ingen lust att vingla in i nån bakifrånkommande bil så jag tar det ganska lugnt. Det kanske belönar sig, ty jag får in en rätt bra rytm hela den planerade milen. Stakar mig fram för det mesta, lite skejting och några försiktiga tag i klassisk stil. Vårkvällen är ljummen, lite fuktig, vindstilla och full med ljuvlig pollendoft.


Onsdagen den 5 december 2012 - Vit

I lördags kom det. Världen blev vit. Farväl till barmarken. Hej till 60 km/h på E4. Snörök utan framförvarande trafik. Träden gick från kalhet till fluff. 35 centimeter på ett par dagar.

Det bakvända var att komma till jobbet 13 norrut i förrgår morse. Några centimeter, på sin höjd. Kändes mesigt.

Men det mesiga är att 35 centimeter betyder svårigheter att få luft under vingen. Åtminstone från hemmaflygplatsen. Det krävs transport av utrustning till annan plats, exempel öppen is, där snön i regel är som bortblåst, för att lyckas bättre.

Det mindre mesiga är att man kan plocka fram laggarna och jobba upp konditionen och förbränningen. Kan behövas inför kommande svullartid. God jul.


Måndagen den 7 januari 2013 - #subarcticsunday

Ett lagom spontant deltagande i #subarcticsunday genererade ett antal fina bilder och härlig värk i bröstmuskler, överarmar, lår och ljumskar. Vitberget ligger inte bara centralt i Skellefteå, det ligger även i bortersta ändan av Skellefteå kommun och är mycket högre – kommunens tredje högsta topp med imponerande 488 meter över havet. Utmaningen stod i att med turskidor bestiga ”toppen” och beundra utsikten, från vilken man enligt legenden i klart väder kan se sju kyrktorn och flygplanen starta och landa på Skellefteå Airport. Vi koncentrerade oss varken på flygplan eller kyrktorn ty ljuset och snön och utsikten räckte som njutning för oss.


Söndagen den 17 februari 2013 - Malmstråk

Idag tänker jag springa ett drygt maratonlopp på skidor. 4,5 mil. Loppet kallas Malmstråket och går från Boliden till Skellefteå. Jag åker inte för att bli seedad till vasaloppet, jag åker för att jag kan och för att folk har tjatat på mig att jag ska och för att jag inte är den som är den.

4,5 mil är långt. Det är några vätskekontroller på vägen men jag tänker ta med mig en väska med småtugg som jag kan knapra på på vägen. Jag kan bara ana hur mina ben kommer kännas efteråt. Wish me luck.

I samarbete med Google så har jag lagt upp en fiffig funktion nedan där du kan se var i spåret jag befinner mig (om tekniken är med oss). Observera att det bara är min position som syns, de andra skidåkarnas position syns inte men man kan lugnt anta att de alla ligger långt före. Starten går 10.30 och jag hoppas vara i mål före klockan tre. Heja!

staticmap

OBS! Min position uppdateras inte automagiskt utan man måste uppdatera sidan för att se om jag kommit någon vart (eller om du bara ser blått här ovan). Info om min position skickas lite sporadiskt till systemet, med några minuters mellanrum.

EDIT: Ovanståande bild är nu, efter avslutat lopp, statisk. Det vill säga att den inte alls nödvändigtvis visar var jag befinner mig just nu.


Måndagen den 18 februari 2013 - Ja

En timma, sjutton minuter och trettiosex sekunder efter bästa motionär gled jag in i mål, efter fyrtiofem kilometer eller tre timmar, fyrtiofem minuter och fem sekunder efter start. Fast enligt min GPS:en, som troget hade rapporterat avstånd, total tid och medelhastighet hela vägen, så hade jag bara åkt fyrtiotre kilometer och fyrahundra meter. Vem har rätt? (Förra året åkte jag sträckan som påstods vara tjugofem kilometer men som GPS:en mätte till tjugotvå kilometer och fyra hundra meter. Milspåret uppe på Vitberget är nio kilometer och sexhundra meter. Jag anar ugglor i mossen.)

Sista kilometrarna uppför Degerbyn, Sjungande dalen och Erikslid var jobbigast. Allt som allt var det inte fullt så jobbigt som jag trodde det skulle vara. En hamburgare fick jag i målområdet men de utlovade prisplaketterna hade tagit slut.

Sen plockade jag fram ringen och friade till Den Långa Rödhåriga. Hon sa ja.


Söndagen den 10 mars 2013 - Åk

Dagens åk.


Lördagen den 16 mars 2013 - Åk

Dagens åk.


Måndagen den 6 januari 2014 - Varv

Skidpremiär idag. Ett antal 250-metersvarv i mörkret på den tunna, hyggligt blöta snön på isen nedanför huset. Själva isen är dock tjock, nära en halvmeter. Jag har mätt genom att sticka ner armen i ett av pimpelhålen. Vattnet var kallt.

Varv

Dom säger att kylan och snön kommer snart. Då hoppas vi kunna förlänga turerna till Kågedalens skidklubbs spår i Drängsmark.


Måndagen den 27 januari 2014 - MÄEFIT #12

Så oerhört passande att gårdagens #subarcticsunday, under vilken vi tog oss per turskidor från Sara Lidmans gård i Missenträsk till Vithatten och tillbaka, ägde rum under en EFIT-dag. Fast av naturen bättre benämnd som Mer Än Ett Foto I Timmen.


Torsdagen den 2 april 2015 - Tramsade

Men jag är inte kodråtta och illustratör sju dagar i veckan. I söndags tramsade jag och Mona i skidliften i Storklinta, till exempel.

I samband med detta vill jag be även om ursäkt för att jag var tvungen att filma med stående format.


Tisdagen den 21 april 2015 - Vårtecken

Jamen det här var ju ett vårtecken.

Skike


Fredagen den 29 januari 2016 - Hemifrån

Det finns ju många fördelar med att jobba hemifrån. (Eller jobba hemma kanske det är det rätta uttrycket för min del.) Och såklart en och annan nackdel. En av fördelarna är att man kan ta lunch när man vill, dra på sig sina vita blixten och ge sig ut för en D-vitaminstärkande skidtur. Svårslaget!

Hemträsket

Hemträsket, Drängsmark, norra Västerbotten. Vårt hus skymtar bakom träden till vänster.


Måndagen den 29 februari 2016 - Top of Lake Ida

Top of Lake Ida är ett hyfsat slumpvist återkommande race där det gäller att med vid tillfället gällande transportmedel klara av en specifik tävlingsbana (ca 155 meter) i eller på tjärnen nedanför vårt hus. (Tjärnen heter inofficiellt Idatjärn, passande nog uppkallad efter en grannes dotter.) Transportmedlet första tävlingssäsongen var en radiostyrd båt. Då hade jag tagit ledningen med tiden 0:49,4 mot W:s tid på 1:02,2. Ett par veckor provade D som gjorde sin bästa runda på 1:03,2.

Därefter har jag lyckats åka samma bana på skridskor med tiden 1:01,5. Den tiden krossades samma dag av Monas kompis O:s pappa H, som lättsamt explosivt (hur nu det går att kombinera) skrinnade banan på 0:25,3.

Top of Lake Ida

Igår var det dags igen, denna gång på skidor. Med vita blixten-träskidor sprang jag runt på tiden 1:12,5. Notera sprang, inte gled, ty på grund av tjock isbildning på undersidan av laggarna var det helt omöjligt att glida en enda millimeter på underlaget. (Dags att dränka dem med tjära igen.) Tiden inkluderar en vurpa efter andra kurvan. A, utrustade med välpreppade motionsskidor, gick i mål med tiden 0:54,3. Han filade senare ner den tiden med nästan tio sekunder, till 0:44,8. Efter att ha bytt till glidande motionsskidor lyckades jag komma ner till 0:50,1, men icke mindre än så. Jag måste träna mer på min kurvteknik. Cinclus kom på en hedrande tredjeplats med tiden 1:21,0 (inklusive vurpa även här). Tack för stroopwaflarna!

I sommar blir det simtävling.


Fredagen den 11 november 2016 - Cykelsäsongen

Igår meddelades det att spåret i Drängsmark var färdigt att åkas på. Idag gjorde jag skidpremiär, tidigare på säsongen än någonsin tidigare. Innebär detta att cykelsäsongen är över nu?

Här är en bild på samtliga cykelturer jag gjort sedan jag köpte cykeln i våras. Gröna streck innebär lagom snabbt, rött snabbt (nedför) och blått långsamt (uppför).

Cykelsäsongen

Man kan konstatera att jag hållit mig relativt nära hemmet. Det blir väl så när man är rätt bortskämd med ett tätt nätverk av grusvägar och skogsstigar. Ett och annat släpande på cykeln genom snårskogen mellan två skogsvägsändpunkter har det också blivit. Zoomar man in ser man nämnda nätverk än tydligare:

Nätverk

Vi bor under pricken i mitten.

Lite statistik: 521,8 kilometer under hela säsongen fördelat på 43 turer ger drygt 12 kilometer distans i genomsnitt varje tur. 30 timmar och 13 minuter har cykeln rullat, i genomsnitt 17,2 km/h. 144,4 km har jag trampat uppför och 138,3 km har jag rullat nedför (dock oklart vad som definierar uppför och nedför). Maxhastigheten 49,3 km/h uppnådde jag på rakan på väg från Källdal ned mot Drängsmark, uppe till höger på den stora bilden.

Nånting säger mig dock att det inte är slut för i år ändå. Jag har ju ändå köpt dubbdäck…


Måndagen den 28 november 2016 - Inte

Spår

Hur mycket jag än tryckeer på knappen på hörnet så tänds inte elslingan runt Drängsmarks motionsspår. Bra att man har en hyfsat stark pannlampa då.


Onsdagen den 30 november 2016 - Fullblodsvurpa

Vurpa

När termometern kryper över plus-ettan så är det inget nöje att ge sig ut på skidorna. Då tar man cykeln istället och rekognoserar vinterskogsvägarna.

Många av vägarna visade sig vara hyfsat farbara. Upplogade med hästhovs- och sulkyspår samt hästbajs här och var fungerade bra det också. Naturligtvis var jag tvungen att prova cykla på skoterspår också, men det var ingen höjdare direkt. Mjukt, spårigt och eländigt. (Men svettigt!) Vilken tur att det gick så pass långsamt när jag härmed gjorde min första fullblodsvurpa med den här cykeln. Med det menar jag en vurpa där man, i färd, lämnar cykeln helt och hållet. Tur jag landade i mjuk snö. Det var nästan roligt.


Lördagen den 3 december 2016 - Skägget

Skägget

När jag ändå skulle in till stan på kvällskvisten och det fanns dusch att låna på slutdestinationen så var det ju lika bra att göra premiär på gamla goda vitbergsområdet. Temperaturen hade krupit ner till umder minus femton, härligt krispigt. Utmärkt glid, nypustade spår. Jag tog milspåret med två klassiska genvägar, pannlampa på.

Jag måste låta skägget växa mera.


Tisdagen den 6 december 2016 - Blixten

Blixten

I brist på mina vanliga längdpjäxor så blev det idag en lunchtur på vita blixten. Hej vad det gick!


Fredagen den 6 januari 2017 - Nanoexpedition

Skid

Innan termometern rusade från minus tjugotvå till blott minus sex, så gav vi oss ut på en nanoexpedition på Hemträsket. Pappan kände ett sug efter öppna vidder och en skymt av solen kombinerat med drillning av krabat i subarktiskt miljö. Naturligt nog fick vi vända tretton meter efter att bilden tagits, på grund av frusna fingrar. Nästa tur blir förhoppningsvis några meter längre.


Måndagen den 16 januari 2017 - Vita

Skägg

Nej, det vita är inte fruset snor, bara fryst utandningsluft. Men jag har förståelse för att vissa kan tycka att det ser äckligt ut.


Söndagen den 26 februari 2017 - Svänga

Skidor

Dagen avslutas med lite spackling i hallen. Våra ben och knän är helt slut men knopp och själv är fullmatade med en riktig solskensdag i en slalombacke. Hon behövde två åk med koppel, sen släppte vi lös henne. Hon behövde lite vägledning i att svänga hit och dit men överlag är vi djupt imponerade över hennes skidåkartalang, både på höjden och tvären. Hennes inställning och kämparglöd. Det här blir bra!


Torsdagen den 2 mars 2017 - Vända

Nöppelberg

När man kommer upp på Nöppelberget gäller det att komma ihåg att vända på sig. Annars missar man utsikten.


Fredagen den 3 mars 2017 - Nattvasan

Blixten

Min gode vän W löper nio mil på längden inatt under Nattvasan. Jag vill inte vara sämre. Eller jo, det är jag ju, men jag gör ju mitt bästa. När Mona är avlämnad på förskolan åker Vita Blixten på. Det är dags att göra upp ett spår i djupa nysnön, över tjärnen, genom skogen, upp till skoterleden därborta. På tillbakavägen bättras spåret på, och hemma byter jag till de vanliga löparskidorna. Samma spår över tjärnen, genom skogen, upp till skoterleden, över Forvägen och en bit till, till Drängsmarks välpreppade 2,5 kilometersspår.

Lillvasan

Väl där möts jag av en massa kids på skidor. Samt en och annan lärare. Drängsmarksskolan (åk 1-5) kör årets Lilla Vasaloppet. Nu får jag chansen att glänsa. Ungarna tittar storögt när en svartklädd, halvlönnfet medelsålders man pustandes skejtar förbi dem. Jag blir till och med erbjuden blåbärssaft vid vätskekontrollen (avböjde) samt en marshmallow (tackar!). När jag, efter ett varv (1 * 2,5 km), flåsande lämnar skidspåret vid skoterleden får jag veta att flera av barnen hunnit åka tre varv (3 * 2,5 km). So much for glänsing.


Söndagen den 5 mars 2017 - Kallt

Tevefyras ”meteorolog” igår. Hon redogjorde länge och väl om det stökiga vintervädret som idag skulle drabba Sverige söder om stockholmsbreddgraden. SMHI hade gått ut med snöfallsvarningar klass 1 (besvärligt väder) för i stort sett hela Småland, Öster- och Västergötland varav östraste delen av Småland till och med skulle få Mycket Besvärligt Väder. Efter en lång exposé om risker, snömängder, blåst och halka så vände hon norrut. Temperatursiffrorna på kartans norra delar visade mellan fem och femton minusgrader, men hon hade ju använt det mesta av tiden till allt hemskt som kanske skulle komma att hända i Sörland, så det enda hon hann berätta om norra halvan av Sverige var att det skulle bli ”klart och… kallt”. Just ordet ”kallt” sades med en underton som inte lät särskilt positiv. Fem till femton minusgrader. Inte ett ord om att vädret i Norra till ytan större delen av Sverige faktiskt skulle få vackert väder, utan bara ”klart och… kallt”.

Och vackert väder blev det. Större delen av facebookflödet har, mot slutet av dagen, fyllts av glada bilder på snölandskap och folk som åker skidor (inkl vasaloppet), åker skoter, går, grillar korv, dricker choklad, lapar sol. Och jag vill såklart inte vara sämre:

Skidor


Onsdagen den 8 mars 2017 - Hemgjorda

Spår

Hemgjorda spår.


Söndagen den 12 mars 2017 - Hårdträning

Spår

Ännu en skidbild. Mona vill inte vara sämre. Hon ligger i hårdträning inför Lilla Vasaloppet på tisdag (ett varv runt en fotbollsplan).


Söndagen den 19 mars 2017 - Utsikten

Topp

Efter en strapatsrik expedition från hagen, nerför backen bakom garaget och över tjärnens isvidder, så besteg hon berget till slut. En meter högt. Utsikten var vidunderlig.


Måndagen den 20 mars 2017 - Ner

Fall

Mera skidor. Den vanliga rundan från vårt hus, den här gången över två tjärnar och genom en skog upp till skoterspåret till elljusspåret. Hård skare. Utmärkt glid, rätt bra fäste (tejpen gör sitt jobb så länge det är mellan +2 och -15). Passerar den lokala idrottsföreningens brevlåda och konstaterar att mogna personer tagit skrivblocket i vilken man skriver sitt namn varje gång man passerar, och använt papper därur för att elda brasa i det närliggande vindskyddet. Någon kilometer senare fastnar en i sammanhanget gigantisk barkbit i vallan och jag måste joxa av mig hälften av utrustningen för att medelst nagel pilla bort den. På vägen hem, nedför ett skoterspår får min balans nog och jag lägger mig ner i förebyggande syfte.

Kanske inte den mest lyckade motionsrundan, men ändå. Säsongen börjar gå mot sitt slut. Jag hoppas bara att glappet mellan det och cykla-inne-i-skogen-säsongen inte blir alltför långt.


Tisdagen den 21 november 2017 - Splitternya

Skidor

Jag kom med bussen från stan direkt för hämtning på förskolan. Med mig hade jag ett par splitternya längdskidor. Det var inga problem att swischa hemåt!


Onsdagen den 29 november 2017 - Säsongspreimären

Premiären

Säsongspremiären.


Torsdagen den 8 februari 2018 - Fruktbröllop

Nöppelberget

När jag liks var i stan och jobbade passade jag på att svischa omkring på skidspåren där, innan hemfärd. De 20 minusgraderna på förmiddagen var nu blott tolv, så det var ju riktigt behagligt. Och utsikten från Nöppelberget kan man ju aldrig klaga på.

Hjärtan

Middag hemma. Efter veggogrytan (V skulle ha varit stolt!) bjöd Mona på efterrätt med mandelmasse-, mango- och chokladkladdkakehjärtan. Och vispgrädde.

8 feb

Ty den åttonde februari firar vi bröllopsdag. Fruktbröllop (4 år). (Det var ju frukt i efterrätten!)

Vi firar dock inte att mamma farmor gick bort denna dag för tretton år sedan. Jag saknar dig. Vi saknar dig.


» Senaste!




  • Hem