Jag tror man lyckats ta semester om man lyckas med konststycket att sova till efter klockan ett på eftermiddagen (efter att ha varit uppe till ca halv två föregående natt). Nu när jag klivit upp ur sängen återstår bara den ytterst svåra frågan: Vilken strumpa ska jag välja?

Eller också blir detta ännu en barfotadag.

Som den hemskt beresta man jag är så hade jag naturligtvis varit i Barcelona tidigare. Men då som turnerande med kören med ”fullspäckat” schema. Man skrapade mest lite på ytan.

Igår kom jag och Den Långa Rödhåriga hem från samma stad, denna gång som rena turister. Åtskilliga mil har vandrats och åkts i turistbuss och tunnelbana. Även ett par kilometer på cykel. (Vilket är ett värdefullt tips: Det är både billigt och smidigt att hyra och ta sig fram med cykel i Barcelona. Vi ångrar att vi inte hyrde mer än under två timmar.) Bilder från dagarna kommer vilken dag som helst på ett Google+-album nära dig.

Och från 20-gradig sommarvärme och inträdeskö runt hela Sagrada Familia till ett dimgrått norrland åkte vi med Ryanair. Knäutrymmet var inte det bästa, men flygvärdinnorna var trevliga och lät mig till och med använda mobilen i flygplansläge. Plus!

(Nähä. Jag åkte inte dit för att ge er mina pengar.)

Detta nånting föranledde en något försiktigare inställning till tretton mils pendling till Sunderby sjukhus, åtminstone inkluderande övernattning i Kusån. Jag åkte ändå till jobbet igår morse, ty det fanns ytterligare några insatser att beta av, varav de flesta kunde klaras av tack vare ett par överflextimmar. Körde hem på kvällen. Idag beredskapssemester, fastän detta nånting visade sig inte vara något att ha panik över. Men det är väl dumt att chansa.

Så bortsett från en eventuell arbetsplatsträff i Kalix på måndag så är jag härmed ledig från och med idag i rätt så många veckor framöver, månde det kallas semester, pappadagar eller föräldraledighet. Känns lite konstigt. Planerad men planerad paus från logopedin. Jag tog hem en famnfull litteratur för att inte helt tappa greppet. Den får dock ligga ett tag tror jag, nu tar vi en dag i sänder. Som dagen idag till exempel. Studenter tar studenten som kreatur i bur, elefanter betar i gräset och telefonen är en sandwich-glass.

Oavsett vad det är för väder så märker man på facebook att folk har semester. Det läggs upp ovanligt mycket bilder på aktiviteter, utsikter och utomhusfolk. Det är stranden, poolen, fjällen, flygplansvingen, konsertscenen, ljusa sommarnattssjön, båten, svenska vägar… Man har tid och lust och ork och nån konstig motivation att dela med sig av sitt liv för kända och okända. Så här trevligt har jag det just nu, ville bara liksom att ni andra skulle veta det. Och det är ju klart att man unnar alla att ha det så trevligt som möjligt, men jag kan inte låta bli att tänka på de andra, de som sitter inomhus nånstans, som inte har exakt rätta vännerna med rätta egenskaperna eller intressena, som inte har ekonomin, som bara inte har möjligheten just då och där att ge sig iväg, dom drabbas av ångest av varseblivningen att alla andra förutom dom är med om fantastiska upplevelser. Ensamheten späs på.

Med risk för att det låter en smula arrogant (vilket såklart inte alls är meningen) så måste jag bara tillägga att jag inte känner mig som en av dessa ensamma människor. Jag är en av dom andra:

Farsan ror för brinnande livet. Kedträsket, Norsjö kommun. Natten till idag.

Ibland tar man en paus från inläggandet av olika anledningar. Man har inte tid, eller så har man inte ork. Eller lust. Den här sidan har inte blivit påfylld på nästan en månad. Varför inte? Jo, det var just det. Brist: Tid. Lust. Ork. Det har varit en lite kämpig tid fram till min första semesterperiod. Då har aktiviteterna på den här blå sidan fått prioriterats bort.

Vad har hänt då? Ja, det ska jag tala om i korta ordalag:

Förvärvsarbetet på logopedmottagningen i Piteå har fortsatt. Jag är ganska ovan vid att jobba heltid, och det märks vid arbetsdagarnas och arbetsveckornas slut, även om det nu under våren varit få femdagarsveckor. Många helgdagar, klämmisar och en utlandsresa. Och jag trivs på mitt jobb. Eller gör jag? Försöker jag intala mig det? Okej, jag avvaktar med att säga hur jag trivs tills att jag eventuellt fått upp ångan igen till hösten. Nämnas bör dock att  jag är lite halvbitter över att mina arbetskamrater ”misslyckades” med att gemensamt planera sina semestrar så att den som hade minst att säga till om (vikarien) (jag) skulle slippa jobba helt ensam på mottagningen i fyra veckor under juli månad. (Men okej, under en av dessa fyra veckor har de förbarmat sig över mig och lovat att komma in några enstaka (3) dagar.) Så min semester är uppsplittrad i två. Just nu avnjuter jag en tvåveckors runt midsommar (och det kanske är talande att jag börjar om att skriva just nu när jag hunnit vila upp hjärnan några dagar). Gott nog. Den ljusaste och grönaste tiden. Göken kokoar, fåren bräker, syrenerna sprider sina dofter, pionerna exploderar, midnattsdimman tågar stillsamt över tjärnen (se nedan). Jag tar ett kvällsdopp från egen brygga då och då. Klipper lite gräs. Hamrar fast lite golvlist. Packar upp ännu en flyttkartong. Något flyg har jag inte hunnit eller haft lust till. Mona har börjat ta sina första steg. Hon säger ”tack”, ”hatt”, ”titta” och en himla massa andra oförståeliga saker. Hon spexar och skojar och klappar och kramas. BVC-sköterskan mätte upp 80 cm häromdagen, en bit över två standardavvikelser över genomsnittslängd. Hon är en lång tjej, såklart. Och det är klart att jag saknade henne då jag och Skellefteå kammarkör reste ner från högsommarvärmen i Skell till ruggregnet i Österrike för att tävla i körsång för några veckor sedan. Vi vann två diplom på silvernivå vilket kören ska vara nöjd över. Det var en trevlig resa, trots att Donau svämmade över sina breddar och trots att jag med infektion i halsen mimade mig igenom flera av låtarna. Några fler resor är inte planerade i detta nu. Kanske en biltur någonstans i augusti. Imorgon (idag) reser vi i alla fall till Hökmark och dansar runt stången där. Fortsättning följer.

Så här ser en midnattsdimma ut:

Det var ett år sedan, om inte två, men det kändes som igår. 41-åriga kroppen klarade det bra. W kallade mig för Zlatan för att jag sparkade bollen så ofta, och att den då hamnade där den skulle. Vi spelade i dryga två timmar, från varmt solmotljus till dimman och mörkret gjorde att det blev svårt att avståndsbedöma.

Det dröjer väl ett år till nästa gång. Men först lite fotbollsgolf.

Han som bara någon kväll innan kallades för Zlatan gjorde som vanligt vid den årliga fotbollsgolfen, det vill säga på (delad) näst sista plats.

Sen fyllde vi husvagnen och drog den norrut.

Jag hade som bekant sovit i husvagn förr, men jag hade aldrig tidigare varit på husvagnssemester. Olika typer av campingplatser har jag dock erfarenhet av, och kan därav om möjligt rata de stora stadscampingarna till fördel för de mindre, avsides och mer familjära campingplatserna. Så i Luleå valde vi bort både Örnvik konferens och hotell (för nära E4) och First Camp Luleå **** (för mycket asfalt) och valde den något enklare husvagnsuppställningen vid EFS-gården i Gäddvik. Den rostiga SAABen och polarvagnen från 1977 stoltserade bredvid de något större ekipagen med förtält och trädgårdar.

Dagen efter fortsatte färden norrut med ett stopp i Kalix och vidare till Haparanda. Natt nummer två spenderades på ännu en enkel camping ett par mil norr om Haparanda, intill Torne älv, där vi var de enda gästerna bortsett från norrmannen som dök upp sent på kvällen och drog iväg tidigt morgonen därpå.

Som av en händelse gick vi på IKEA på lördagen. Ett besök som beräknades ta 2-3 timmar tog runt 6 timmar, och då hann vi ändå inte få med oss allt vi tänkt handla. IKEA-besök nummer två dagen efter lyckades vi inte heller på grund av att tre BILLY-hyllor faktiskt väger en del men däremot fyndade vi en matta och en större fotpall till mindre än halva priset. Dessa packeterades noga i presenning och bands fast på biltaket.

Efter IKEA-besök nummer ett drog vi tillbaka norrut, till Kukkolaforsen. Här fiskar man med håv från ramliga bryggor.

Ett besök på Rajalla fick naturligtvis inte missas.

På vägen tillbaka övernattade vi i Töre, inte långt från det som räknas som bottenvikens nordligaste punkt. Om man kommer med båt ska man runda denna boj och känns sig stolt.

På vägen hemåt blev besvikelsen stor då järnvägsmuseet visade sig vara stängt på grund av sjukdom. Vi trösteåt varsin fantastiskt dyr laxmacka på ett café i Gäddvik (igen). Caféet huserade även några höns, kaniner, en minigris och kanske en gammal Austin, kanske från fyrtiotalet.

Det var skönt att komma hem igen, och nu har undertecknads årliga roadtrip-hunger dämpats något. Och tur vi hade vår beskyddare med oss. Han eller hon har ögarna döpts till Ringen. Ringens uppsyn är bland det mest skrämmande jag har sett i dockväg. Hu.

Snart är det sommar och semester, i alla fall om ett par månader. Så ljuvligt att kunna slänga sig i hängmattan eller gummibåten och bara driva iväg, på flera plan. Lata dagar. Mmmmm…

Men först måste vi:

• > Måla huset:
  • – Komma fram till vilka kulörer vi ska ha
  • – Skrapa huset
  • – Tvätta huset
  • – Måla huset
    • Inklusive komma på hur man kommer åt väggytorna och detaljerna ovanför backen – hänga i ett rep någon?
• > Återställa leråkern till strand till den gräsmatta den en gång var:
  • – Rensa leråkern på skräp; plast, stockar, stenar
  • – Köra jordfräs?
  • – Fylla upp med ett lager jord där det behövs
  • – Så gräs
• > Plantera fin gräsmatta där det en gång var en pionrabatt
• > Dra lite fler ledningar och installera belysning och några eluttag i garagebyggnaden (vilket man naturligtvis inte får göra om man inte är cert elektriker)
• > Montera garagedörrstopp x2
• > Dra om lite hängrännor
• > Fälla ca 6 höga tallar
• > Beskära träd och bärbuskar
• > Tömma och tapetsera Monas rum
• > Inreda pysselavdelningen i källaren klart
• > Stämma ett piano
• > Bygga en spaljé på staketet intill vägen
• > Rätta till höjden på ett antal staketstolpar
• > Montera geting-stopparnät längs ena hus-sidan
• > Flytta upp toalampan, montera nytt toaskåp, fräscha upp resten av toan (förutom toasitsen, som är ny)

Det finns väl lika många punkter till som jag glömt ta upp, men det här räcker väl? Visst borde man få ha lite, lite tid över att umgås med familj, släkt och vänner också?

Känslan av att inte ha några odokumenterade besök kvar. Känslan av att ha en tom signeringslista. Känslan av att med fru och barn umgås med arbetskamrater på friluftsdag i strålande väder. Känslan av att komma hem och äta grillad kyckling med potatissallad i trädgården, i en doftande fond av blommande äppelträd och en sjöspegel nedanför. Känslan av att ha fem veckors semester/föräldraledighet framför sig.

Efter ett trevligt besök av semiskånsk bror och brorsdotter drar vi nu ut på husvagnssemester. Väderprogrosen säger regn, regn och åter regn men det ska inte hindra oss, ty målet denna gång är en resa i Dunderklumpens fotspår, från Öhn nära Strömsund, längs Ströms Vattudal, genom skogar, sjöar och vattenfall till fjällen. Jag hyser inte jättestora förhoppningar om att finna Enögas koja uppe på fjället, men vilken liten stuga som helst i närheten av Stekenjokk får duga som substitut.

Skylten sitter på baksidan av vårt ekipage.

Blomhåret var ju född ur ett vattenfall, och i ren inbillning att vattenfallet ifråga var Hällingsåfallet så drog vi dit för att titta. Helt klart en mäktig upplevelse att stå rakt ovanför dessa vattenmassor som efter dagarnas myckna regnande med ursinniga krafter kastade sig 42 meter ner i norra europas längsta vattenfyllda kanjon.

Klart inspirerade av detta drog vi vidare till Brakkå, det allvetande fallet som visste allt man frågade honom om, till exempel var Dunderklumpen och hans vänner befann sig. Mona kunde inte kasta sten lika långt som Jens, och inte heller hoppa jämfota lika högt, men var ändå ruskigt nöjd med en liten fin sten och en liten vacker blomma att lägga i egen skattkista.

Innan dess hade vi stannat vårt ekipage och kikat på Jätten Jorm. Han låg och sov med magen och näsan i vädret och det var knappt att man kunde skilja honom från bergen runtomkring.

I närheten hittade vi Jorms egna förskola.

Sen var det dags för vila i Ankarvattnet, en skön plats, trots det idogna regnandet. Bilen och husvagnen var ordentligt nedskitade av många mils grusväg (vägarbeten pågår). Och tamejtusan – hade inte Jorm gått och lagt sig där på andra sidan sjön?

Efter att ha suttit på en hästrygg för första gången i sitt liv somnade Mona nöjt i baksätet. När vi hade kommit upp på Stekenjokkplatån vaknade hon till tonerna av Elvira Fattigans sång, såg sig omkring och utbrast tämligen omgående: – Jaa, det är ju kalfjället! Vi är på kalfjället!

Tyvärr hittade vi inte Enögas koja däruppe på fjället, men Mona ville heller inte sluta leta. Vi studerade jokkar, renbajs?, snölegar och fjärran fjälltoppar. Mersmak…

Där kunde man tro att vår resa i Dunderklumpens spår var över och att det bara var att styra hemåt. Och det gjorde (gör) vi också, men på vägen ner till Vilhelmina passerade vi Malgomaj(sjön). Vid dess västra ände bodde en gång en gammgubbe som kunde berätta hur Enöga förlorade sitt ena öga. Men det är en annan historia…

Det var visserligen söndag, men semestertiden kunde inte vara mer påtaglig än så här. Dagen började helt planlöst. Den Långa Rödhåriga föreslog en loppis i Lillkågeträsk, men när vi kom dit visade det sig att loppisen inte skulle öppna förrän efter en dryg timme, så vi drog till Storkågeträsk och chillade, dels vid en båtbrygga vid storkågeträsket, dels vid den stängda lanthandeln, för att slå ihjäl lite tid. En liten lapp på en anslagstavla tipsade om en visning av konst i Södra Svedjan och Den Långa Rödhåriga erinrade sig om att det kanske är samma Södra Svedjan som tillverkar ost. Väl där möts vi av en lagom full gräsparkering. En skylt visade oss in i en lada och vips och hyfsat otippat var där en massa folk, i alla åldrar, konst på ladugårdsväggen och fårskinn till salu, fikaförsäljning, matning av levande kor och inte minst live folkmusik. Det var som att kliva in i en annan värld. Människorna där verkade känna varandra, men vi råkade också känna några stycken. Familjär stämning.

När fika och socialiserande var avklarat körde vi snirklande skogsvägar till Lillkågeträsk där en 10-rumsvilla var knökfull av loppisgrejer och vi fyndade bl.a. barnbok, vintermössa, gardintyg och hängmatta.

Nästa söndag är det loppis i Stavaträsk.

Det blev aldrig långtråkigt. Redan innan första linbanestolpen kände jag en viss stress över att hinna med att läsa den där historietidningen jag hade köpt dagen innan för detta ändamål. Ryktet hade ju gått om att färden med Världens Längsta Linbana skulle vara Världens Tråkigaste, men med käre W som sällskap, en renstek med potatissallad, en karta över omgivningarna och mötande kabiner på halva vägen så var det omöjligt att få det långtråkigt. (W födde tanken att moona mötande kabiner, men vi släppte den idén lagom innan mötet.) Dessutom blev det liksom aldrig tråkigt att studera kartan på kabinbordet och jämföra med verklighetens bäckar, grusvägar och myrstackar, kalhyggen, myrar, lav på tall och små spontana konstverk på vägen. Vi fick dock aldrig se någon älg. Eller gädda. Och jag hann aldrig med att läsa min tidning.

Efter några dagar på en liten ö en bra bit från fastlandet i Kvarken så har den här sommaren kommit en bra bit till fulländan. Det fattar förstås en fjällvandring, en resa till en europeisk storstad samt en solvecka vid medelhavet, men lite sans får man väl ändå ha.

Stora Fjäderägg bjöd på härliga stunder i form av ormskräck, grodtramp, sälsafari, trädkryparringmärkning och fornminnesexkursion för att bara nämna några upplevelser. En ö att längta tillbaka till.

På många håll är sommarsverige slut nu. Loppisar, caféer och mindre muséer stänger och hälsar åter välkomna om elva månader. Åter-till-jobbet-efter-semestern-ångesten är påtaglig för många. Själv har jag inget jobb att återgå till, men jag återgår till att vara officiellt arbetssökande. Inom ramen för detta även avvaktande, ty jag har sökt ett vikariat som logoped på skelleftemottagningen tidigast förra veckan skulle de som bestämmer bestämma sig för vilka som ska kallas till intervju. Jag har en plan för ifall det inte skulle gå vägen, men just nu känns tillvaron lite oviss. Lägg till detta sju punkter på bilbesiktningsprotokollet som måste släckas samt cirkusen med vår sjövattenvärmepump som fortsätter indikera framtida bekymmer.

Det blir bättre.

Det var inte utcheckning förrän klockan tolv så vi lät tiden gå ordentligt under förmiddagen (inklusive hotellfrukost). Sen promenad i stadens shoppingkvarter innan vi hämtade packningen och drog till Söder och W:s lägenhet ligger. Under tiden hade Mona världens feberfrossa och Den Långa Rödhåriga och jag såg fram emot att turas om att semestra i Stockholm resten av tiden. Men frossan gick över, hon fick roa sig kungligt i Skinnarviksparken, innan vi och fina E gick på Pane Vino och åt varsin pizza.

Årets staycation har inletts. Tillsammans med bror, svägerska och treårig brorsdotter drog vi till de västra delarna av Skellefteå kommun: Lapland Edition, nämligen Café Ångloket i Kusfors och sedan Svansele Vildmarkscamp i… Svansele. Där kunde man till exempel kasta lasso mot ett par renhorn. Den Långa Rödhåriga glänste starkt med sin lysande kaststil.

Staycation fortsätter. Denna eftermiddag på Lilleputtlandet i Stämningsgården. De har en passande slogan: Mer Än Du Tror. Och jo, det fanns mer att göra där än jag trodde det skulle göra. Här är Mona och lillkusinen på väg till entrén, fulla av förväntan.

Det här var innan farsan blev dyblöt i vattenkrig.

Varför grinar jag så där? Hur lång är piren? Hur kallt är vattnet? Hur lång semester har jag kvar? Hur mycket lyckas jag koppla av? Kommer midjemåttet öka eller minska under semestern? Är detta enda solbrännan jag får i år? Hur många norrmän bor i Byske idag?

Dag två i Lycksele drog vi till djurparken igen, men bara för några timmar. Sedan hälsade Hälge oss välkomna på Gammplatsen, Lappstockholms historiska och kulturella hjärta. Fint var det här!

Det blir mycket kanot dessa dagar. Idag var det läge för Den Långa Rödhåriga att prova paddlarna, och det gick ju alldeles utmärkt. Ett strandhugg med fika nedanför Svedjan, runda en ö, och tillbaka. Och köpa ost och glass i lanthandeln. Bra semesterdag!

Vi gick ombord på en båt och tuffade iväg till Gåsören, en ö utanför Skelleftehamn. Här är utsikten från den gamla fyren, som var i bruk till 1921, då en högre fyr byggdes. Magnifikt!

En regnig måndag i juli, då kan man vara säker på att det är smockat på Leos Lekland, och att drygt hälften är norska barn. Flera än så av alla mammor och pappor går omkring med något bortlängtande o blicken.

En dag i Lillkågeträsk hos Monas bästis L och hennes familj L, M och C. Vi tog en tyst båttur med elmotor och tvivelaktigt bilbatteri. Ungarna (6, 5 och 3) fiskade för glatta livet medan det ambivalenta vädret erbjöd ett skyddande tak över Lillkågeträsket.