En härlig erfarenhet rikare och jag konstaterar att en passion är slut. Det har varit sjukt kul att få vara inblandad i detta. Folk i ensemblarna har varit glada, öppna, snälla, uppskattande. Om än korta men viktiga instick i passionen har vi gjort. Själv har jag fått medverka i fem föreställningar. Njutbart! Allra mest kommer jag minnas Mimi Märaks spoken words och Ola Stimmerboms fantastiska jojk.

Ett cirkustält på Nordanå. En arbetsplats men inte som alla andra.

En scen, en kör, en dirigent och nån som slår med pingisracketar på stora bamburör. Massivt och maffigt. (Foto: Annou Nühm)

Bakom kulisserna. Mycket väntan mellan våra insatser.

Men såklart kunde man gå och tjyvkika på pjäserna. Vi besvarar ditt samtal så fort vi kan. Västerbottensteaterns bidrag.

Onsdagens ensemble. (Foto: Paulina Holmgren?)

Monas korta sammanfattning av midsommaraftonens hagelstörtskur är att den gjorde ont.

Igår var det hett. Idatjärn värms upp. Tjugonio grader visade badtermometern, det är fem grader varmare än jag trodde var möjligt. Idag var det lite ”kyligare”, drygt tjugo, och nu på kvällen kryper tempen ner till under tio. Men tjärnen är likförbaskat lika varm. Och om vattnet är nästan tjugo grader varmare så börjar det ånga. Det riktigt bolmar. Mäktigt.

Äntligen en utflykt till kommunens nordvästra delar. Långt ifrån det mesta (inkl vackert väder) men vad gör det när man har ungen, en burk varmkorvar och en påse kanelbullar på ryggen? Vi drog till Näsberget, vars bosättare hittade en järnmalmsfyndighet på 1800-talet vilket ledde till nybyggena Snipp, Snapp, Snorum, Hej och Basalorum.

Snöstormen rasar utanför. Klockan är åtta på söndagmorgonen. Hon, som är drygt två och ett halvt år gammal, kommer kravlande, upp mellan mig och Den Långa Rödhåriga. Innan hon lägger sig tillrätta säger hon genom nappen (och detta är helt ordagrant transkriberat):

– Hej pappa. Jag älskar dig, pappa.

Sen somnar hon om. Det gör inte jag.

I helgen drog jag, Den Långa Rödhåriga, Mona och Arkitekten till fjällen. En vän rådde om den enda av STF:s fjällstugor som man kan nå med bil, så vi bokade ett rum och två nätter för lite lek i snö och för att bli hänförda av storslagen fjällmiljö:

I Porjus, på vägen upp, är det bäst att vi tankar. Sista bensinen innan hundratals kilometer väg i ödemarken.

Väl framme vid fjällstugan säger hon att hon vill gå upp dit. (Vilket skulle innebära en stigning på ca 500 meter.) Jag nickar gillande, men säger att det är svårt. ”Man kan prova”, säger hon. ”Prova du”, säger jag. Efter ca 20 meter ger hon upp. Nästa gång kanske.

Vi lyckades pricka in en solig, vindstilla och kring nollan-dag mitt i en period av hård vind och snö. Tur eller skicklighet? Nåväl. Tjärvallningen på mina och Den Långa Rödhårigas vita blixten fungerade inte riktigt med dagens snötemperatur. Men vad gör det när man lika gärna kan promenera på den utmärkta skaren på Suorvajaures is?

På andra sidan Suorvajaure tornar isbergen upp sig och vi och E gör oss redo för lite fika.

Dr E Nordvik, arkitekt och upptäcksresande.

Istapparna längtar in i värmen i STFs fjällstuga i Vakkotavare.

Akkamassivet tornar upp sig i fjärran. (Från massivets fot och sjön Akkajaure upp till topparna är det ca 1500 meter.) Vi är på en liten roadtrip till Ritsem.

I Ritsem, som förväntas vara en utpost nära vildmarken, är det påsksopberget det man minns mest.

Förutom stora friliggande fjällmassiv så är stora istappar bland det bästa som finns!

På hemvägen stannar vi till vid Harsprånget för lite GC-underhåll. Tyvärr är skaren här inte lika bärande som på Suorvajaure. Snön är dock ungefär lika midjedjup.

Efter ett trevligt besök av semiskånsk bror och brorsdotter drar vi nu ut på husvagnssemester. Väderprogrosen säger regn, regn och åter regn men det ska inte hindra oss, ty målet denna gång är en resa i Dunderklumpens fotspår, från Öhn nära Strömsund, längs Ströms Vattudal, genom skogar, sjöar och vattenfall till fjällen. Jag hyser inte jättestora förhoppningar om att finna Enögas koja uppe på fjället, men vilken liten stuga som helst i närheten av Stekenjokk får duga som substitut.

Skylten sitter på baksidan av vårt ekipage.

Mona peppade oerhört att få träffa Enöga vid Bågededammen, trots att vi upprepat poängterat för henne att varken han eller resten av dunderklumpsgänget troligen skulle vara kvar här. Icke desto mindre en historisk plats – det var här som Lejonel drabbade samman med Enöga, eller snarare med enögas sko, men Enöga vann tyvärr fajten genom att enkelt blåsa bort Lejonel och resten av Dunderklumpsgänget var alldeles för långsamma för att stoppa Enöga från att dra iväg därifrån med skattkistan. Han drog iväg mot nordväst, och dit är vi också på väg, på vår resa i Dunderklumpens spår.

Blomhåret var ju född ur ett vattenfall, och i ren inbillning att vattenfallet ifråga var Hällingsåfallet så drog vi dit för att titta. Helt klart en mäktig upplevelse att stå rakt ovanför dessa vattenmassor som efter dagarnas myckna regnande med ursinniga krafter kastade sig 42 meter ner i norra europas längsta vattenfyllda kanjon.

Klart inspirerade av detta drog vi vidare till Brakkå, det allvetande fallet som visste allt man frågade honom om, till exempel var Dunderklumpen och hans vänner befann sig. Mona kunde inte kasta sten lika långt som Jens, och inte heller hoppa jämfota lika högt, men var ändå ruskigt nöjd med en liten fin sten och en liten vacker blomma att lägga i egen skattkista.

Innan dess hade vi stannat vårt ekipage och kikat på Jätten Jorm. Han låg och sov med magen och näsan i vädret och det var knappt att man kunde skilja honom från bergen runtomkring.

I närheten hittade vi Jorms egna förskola.

Sen var det dags för vila i Ankarvattnet, en skön plats, trots det idogna regnandet. Bilen och husvagnen var ordentligt nedskitade av många mils grusväg (vägarbeten pågår). Och tamejtusan – hade inte Jorm gått och lagt sig där på andra sidan sjön?

Efter att ha suttit på en hästrygg för första gången i sitt liv somnade Mona nöjt i baksätet. När vi hade kommit upp på Stekenjokkplatån vaknade hon till tonerna av Elvira Fattigans sång, såg sig omkring och utbrast tämligen omgående: – Jaa, det är ju kalfjället! Vi är på kalfjället!

Tyvärr hittade vi inte Enögas koja däruppe på fjället, men Mona ville heller inte sluta leta. Vi studerade jokkar, renbajs?, snölegar och fjärran fjälltoppar. Mersmak…

Där kunde man tro att vår resa i Dunderklumpens spår var över och att det bara var att styra hemåt. Och det gjorde (gör) vi också, men på vägen ner till Vilhelmina passerade vi Malgomaj(sjön). Vid dess västra ände bodde en gång en gammgubbe som kunde berätta hur Enöga förlorade sitt ena öga. Men det är en annan historia…

Det var visserligen söndag, men semestertiden kunde inte vara mer påtaglig än så här. Dagen började helt planlöst. Den Långa Rödhåriga föreslog en loppis i Lillkågeträsk, men när vi kom dit visade det sig att loppisen inte skulle öppna förrän efter en dryg timme, så vi drog till Storkågeträsk och chillade, dels vid en båtbrygga vid storkågeträsket, dels vid den stängda lanthandeln, för att slå ihjäl lite tid. En liten lapp på en anslagstavla tipsade om en visning av konst i Södra Svedjan och Den Långa Rödhåriga erinrade sig om att det kanske är samma Södra Svedjan som tillverkar ost. Väl där möts vi av en lagom full gräsparkering. En skylt visade oss in i en lada och vips och hyfsat otippat var där en massa folk, i alla åldrar, konst på ladugårdsväggen och fårskinn till salu, fikaförsäljning, matning av levande kor och inte minst live folkmusik. Det var som att kliva in i en annan värld. Människorna där verkade känna varandra, men vi råkade också känna några stycken. Familjär stämning.

När fika och socialiserande var avklarat körde vi snirklande skogsvägar till Lillkågeträsk där en 10-rumsvilla var knökfull av loppisgrejer och vi fyndade bl.a. barnbok, vintermössa, gardintyg och hängmatta.

Nästa söndag är det loppis i Stavaträsk.

Det blev aldrig långtråkigt. Redan innan första linbanestolpen kände jag en viss stress över att hinna med att läsa den där historietidningen jag hade köpt dagen innan för detta ändamål. Ryktet hade ju gått om att färden med Världens Längsta Linbana skulle vara Världens Tråkigaste, men med käre W som sällskap, en renstek med potatissallad, en karta över omgivningarna och mötande kabiner på halva vägen så var det omöjligt att få det långtråkigt. (W födde tanken att moona mötande kabiner, men vi släppte den idén lagom innan mötet.) Dessutom blev det liksom aldrig tråkigt att studera kartan på kabinbordet och jämföra med verklighetens bäckar, grusvägar och myrstackar, kalhyggen, myrar, lav på tall och små spontana konstverk på vägen. Vi fick dock aldrig se någon älg. Eller gädda. Och jag hann aldrig med att läsa min tidning.

Igår kom familjen A på besök och provade fiskelyckan i tjärnen. Vi drog, på hyfsat kort tid, tillsammans upp 15 firrar, varav två mörtar och resten abborrar. Till och med fingrarna räcker till att beskriva längden på de flesta av fiskarna, men vi släppte inte tillbaka några, ty grannen har tipsat om att för att få ett bestånd av varierande storlek av fiskar i en liten sjö så bör man dra upp och behålla så många småfiskar som möjligt. Då börjar det bli konkurrens därnere under ytan och så växer sig vissa fiskar stora och fina.

Det vore ju slöseri att bara slänga bort 15 fiskar, så naturligtvis har jag försökt lära mig rensa och filéa abborre. Vi strävar ju på sikt efter självhushåll här. Fisk från tjärn, pumpa, jordgubbar och tomater från trädgården, ägg från (framtida) hönor. Men det finns ett stort aber med det där, ett aber som gör att det kanske kommer dröja innan jag börjar rensa en massa abborrar igen:

Jag luktar fisk. Dagen efter. Det går inte bort. Hur jag än skrubbar och gnider med tvål och stålborste så går inte abborrlukten bort från mina fingrar. Inte bara fingrarna, jag tror att lukten satt sig inuti kroppen. Till och med mina fisar luktar abborre. I sängen, vid frukosten, under tandborstningen så når uns av abborrånga mina näsborrar. Inte en trevlig upplevelse tycker jag. Det kommer såklart försvinna, men vem vill lukta fisk minst ett helt halvdygn efter en rensning?

Efter några dagar på en liten ö en bra bit från fastlandet i Kvarken så har den här sommaren kommit en bra bit till fulländan. Det fattar förstås en fjällvandring, en resa till en europeisk storstad samt en solvecka vid medelhavet, men lite sans får man väl ändå ha.

Stora Fjäderägg bjöd på härliga stunder i form av ormskräck, grodtramp, sälsafari, trädkryparringmärkning och fornminnesexkursion för att bara nämna några upplevelser. En ö att längta tillbaka till.

Det blev en relativt kort stockholmsresa förra veckan, men en resa som hade sin slev av bisarra intryck, som har fått mig att fundera på en gammal mans historia och liv, och som troligen ger konsekvenser för framtiden. Nästa stockholmsresa om några veckor blir ännu kortare.

Ett av intrycken var från hemresan, då tåget var fyllt av flyktingar på väg norrut. Den unge mannen som sov i samma kupé som jag, var läkare till yrket, från Irak, och på väg till Finland för att söka asyl, eftersom det går fortare att få sin sak prövad där än i Sverige. Han såg inte fram emot mörkret och kylan, men jag hoppas han får ett varmt mottagande och inte en mänsklig mur. Han fick min mejladress. Jag hoppas han hör av sig och berättar hur det går.

De andra intrycken var av mer familjärt sorgligt slag. Upplevelser med flera bottnar. Jag ska nog skriva mer om det här framöver. Just nu nöjer jag mig med denna lite retfulla teaser. Moahaha.

För en vecka sedan kom vi hem. Sju dagar för att återacklimatisera oss, från landet där det är smockat med glada och vänliga folk och bilar, där en resa från ena till andra sidan av landet tar lika lång tid som en liten biltur Drängsmark – Malå, där högsommaren redan tycktes vara igång sedan länge – till landsändan där folk och bilar är lika glada och vänliga men man får använda kikare för att hitta dem, där naturen (i form av knipor, storskrakar, grodor, hundar, katter, tuppar, tranor, sångsvanar, ormvråkar, humlor och mygg) påminner om sitt sommaråtertåg, till veckan då grönskan exploderar från intet till allt. Nu gäller det att hinna med.

Då förlänger vi resan genom att lägga upp lite bilder här:

Idag har jag fått provköra G:s valp. Det var ju veckans roligaste händelse! Hoppas vi ses snart igen!

Weeping Willows lyssnar vi på ibland. Ikväll kom de till Skellefteå för att ställa sig på en flotte i älven för att spela. Vi vill ju inte vara sämre, så vi tryckte in två gummibåtar i Rödis, skjutsade Mona till mormor och morfar i Kåge och slängde oss i skellefteälven för att ankra tillsammans med nittiotalet andra båtar bakom scenen.

Efter att ha jobbat några timmar drog jag och resten av familjen till Kusfors, ca 50 minuters biltur genom skogar och älvar. En lanthandel med ett imponerande utbud, det mysigt cafét inrymt i ett gammalt stationshus, och utanför står ett gammalt B-lok. Vi passade också på att återse en geocachegömma i/på loket. Mona bytte till sig en ballong.

Efter en halvklar dag i Hökmark med endast två åskmuller, styrde vi hemåt. Det skulle ta en timme att köra hem, ganska rakt norrut. Halvvägs hem, i stan, stannade jag för att tanka. Men hela stan var strömlös. Så även etanolpumpen. Ingen panik, vi körde vidare norrut, hukandes under årets svartaste moln. Bolmande, vridande, oroliga, mäktiga, nära. En blixt då och då, över landskapet vi var på väg mot. Jag svängde av E4:an av avfart för tidigt, ty vägen från Östanbäck till Drängsmark (till skillnad från Ostvik – Drängsmark) bjuder på lite vidare vyer från vilken man kan åskåda och ödmjukt beundra dramatiken däruppe.

Just norr om Drängsmark, kanske över Tällåsen, bildade molnen en kompakt vägg. Ett moln i fritt fall. Mona tyckte det såg ut som om molnen fått ben.

Ingen blev gladare än jag att få äta upp påståendet att hon var en badkruka av rang. Bara hon hittade rätt teknik att ta sig ner i vattnet så konstaterade hon att hon faktiskt kunde strunta i att det var lite kyligt i vattnet. Det var ju mycket roligare att simma.

Att byns enda pizzeria hade lagt ner fick vi försöka strunta i, ty nu hade vi tagit oss till Fällfors och Marranäsvältan och fick lov att vältra oss i norra europas störst föränderliga sandlåda. Sen drog jag, hon och W ner till Byske för lite fika på fräscha Fridas café. Inget mög – bara kvalité!

Nedanstående bild får sammanfatta dagens äventyr. Jag, E och Mona körde åtskilliga mil grusväg av varierande kvalitet för att finna fem före detta nybyggen i kommunens ensliga nordvästra hörn. Det som är speciellt med dessa nybyggen är att de heter Snipp, Snapp, Snorum, Hej och Basalorum. (Snipp, Snorum och Basalorum är övergivna och utgörs av överväxta husgrunder, men Snapp är några bebodda (fritids?)hus i en skogsglänta och Hej är en rätt levande by med loppis och dansbana.)

Här har rödis tagit oss till Basalorum via en välväxt skogsbilväg några kilometer norr om Hej:

Det var ju egentligen EFIT idag och jag började faktiskt ta ett foto i timmen men händelser under dagen fick mig att tappa lusten så jag fortsätter med mitt EFOD – Ett Foto Om Dagen.

Idag drog vi till Piteå. En eftersläntrarutprovning av min uttalsapp och så var det första gången nånsin som jag varit på Noliamässan. Mona hade allra mest peppat för att få träffa pyssel-Jenny (känd från teve) och när pyssel-Jenny uppenbarade sig i egen hög person och hälsade på Mona så var Mona bara lite, lite blyg. Och så gjorde vi en ekorre av en kotte, några trästumpar och lite målarfärg. Gissa vem som ska få den…

Efter avslutat dagsverke (och jag börjar verkligen se ljuset i tunneln nu) och middag så var det ändå Den Långa Rödhårigas tur att sköta läggningen. Läge för en cykeltur i skymningen. Sjutton kilometer runt stora fågelsjön Ostträsket. I ett misslyckats försök att försöka sikta sjön (den är liksom instängd i sitt eget naturreservat) fångade jag en måne istället.

Dagens stockholmsdag gick i betongförortens tecken. Först ut till Skärholmen (betongförort) för att beskåda en i trädgårdsfanatikers värld berömd allmän park, Perennparken, insprängd mellan bostadslådorna där. Sen tillbaka till Bredäng (betongförort) för en liten promenad till Café Lyran (inte betongförort) för att möta härliga G. Fikat var fantastiskt, sällskapet nästintill oslagbart och utsikten från tornet utsökt.

Därefter promenad tillbaka till Bredäng (betongförort) och buss till Älvsjö (inte betongförort?) för en promenad via gammal släktings villaområde till Östberga (betongförort), där jag bodde 1994-1998. Allmännyttan hade gjort sitt bästa att trivselifiera upp området på olika sätt, men jag konstaterade stilla att jag ändå trivs bäst i mitt hus vid en sjö i by i en skog i Västerbotten.

Den här bilden får sammanfatta dagen i stort. Halvklart, blåsigt, ute, mycket folk överallt, glädje (för det mesta). Här är vi ovanför björnarna på Skansen. (Skansen är mitt favoritutflyktsmål i Stockholm alla kategorier, och har varit sedan barnsben, och konstigt vore annars eftersom min mamma eventuellt tillverkades här då min mormor jobbade som stugvärd och morfar som vaktmästare. Jag älskar de kulturhistoriska miljöerna som presenteras och underhålls här – Skansen är ju såå mycket mer än björnar, apor och allsång.) Självklart tittade vi på så många djur som det gick, och fina W var med. W vägledde sedan oss och E på en japansk restaurang på söder ända tills mörkret lagt sig över huvudstaden, och oboy vad Mona var fascinerad av det ändrade ljuset och atmosfären i en levande stad efter mörkrets inbrott.

Imorgon drar vi hemåt.

Den Långa Rödhåriga tittar på bilden och säger: ”Det kändes lite som ett lok som skulle åka iväg.” Men det skaulle den inte, Drängsmarks egna fullblodsångmaskin satt och sitter fast i sitt fundament, och dessutom är det ett hus byggt runtomkring och över den. Några gånger om året drar de igång den, sågkarlarna, för att såga lite plank och hängrännor av trä. Idag var det en sådan dag. Sågens dag. Fullt med folk som vill titta på Årets Industriminne 2007 in action (plus köpa lotter, äta palt, hamburgare eller bara gofika, trampa trampbåt i dammen, pyssla, rida ponny, hoppa hoppborg…). En av sommarens sista dagar.

Jag och E irrade runt i en mörk tallskog på Bureheden ikväll. Rekognocering inför avrättningsvandring pågår. E är ju ganska mörkrädd, fast jag lät bli att skrämma honom. Det vore inte schysst.

(Det är tyvärr slutsålt sedan länge, men det går förstås att, mot en summa pengar – avtala tid för en personlig guidning vid ett senare tillfälle.)

Ja, det är precis så ruskigt som det ser ut.

Nu är den typ klar. Den duger som tur är inte alls till att hugga av människohuvuden med. Tittar man inte särskilt noga ser man till och med att det är målat ovanpå maskeringstejp ovanpå ett par kartongbitar. Men där den ska komma till användning kommer det vara ganska mörkt, så det gör inget att den ser så amatörmässig ut.

Då var det fullbordat. Vi möttes upp på Axvägen, lastade guldbilen, körde till platsen. Tände eldar, mottog parkeringsguiderna, placerade våra bilar, iklädde oss mantlar med tillhörande huva. Väntade på gästerna. När alla hade samlats runt en av eldarna, gick vi fram, ur skogen, och E började berätta. Jag sade inget på hela resan till platsen, utan jag agerade vägvisare genom den svarta skogen. Ingen fick se mitt ansikte, väl dolt under den stora huvan. Även om jag var en del av skådespelet så var rysningarna ständigt närvarande. E levererade på ett utmärkt sätt. Bravo!

Avrättningsvandring på Bureheden.

Jag vet att jag tog en risk när jag tog på mig den där tröjan i morse. Alla vet ju att de som bar en röd tröja i Star Treks originalserie 1966-1969 löpte alldeles för stor risk att dö innan avsnittet var till ända. Men jag tänkte, jag ska ju ingenstans idag, så vad kan hända?

Och det gick ju bra. Tur det, för idag är det exakt 50 år sedan som det allra första Star Trek-avsnittet sändes i amerikansk teve.

Förutom en röd t-tröja med Star Trek Engineering-emblem på har jag en liknande blå (och bär man den så tillhör man Science Dept.), plus några fan-tröjor till. Ett schackspel med Star Trek-gubbar som spelpjäser. Samtliga avsnitt från originalserien, säsong 3-7 av The Next Generation, samtliga avsnitt av Star Trek: Voyager, allla dessa inspelade på VHS. Film nr 1-8 på VHS. (Jag har dock sett mer än det jag äger, kanske 95% av alla 726 avsnitt som finns totalt.) Några stora affischer samt små art-utskrifter med Star Trek-tema. En vinylfigur föreställande en Andorian. 29 pärlplattegubbar från A till Z (inklusive några bonusar) föreställande minnesvärda karaktärer. En McCoy-actionfigur från Star Trek (2009) i originalförpackning (tack T!). En spellista på Spotify innehållande 40,5 timmars musik med anknytning till Star Trek (40,5 timmar!). Frekvent använd app på mobilen: Star Trek Wikia – wikiuppslagsverk med 41 000 artiklar från Memory Alpha. När någon skickar sms till mig låter det som ett inkommande anrop på en communicator från originalserien. När någon skickar mejl till mig låter mobilen som ett inkommande subspace-meddelande i The Next Generation. När någon ringer mig på mobilen låter det som ett inkommande samtal på viewscreen på bryggan på  Enterprise-D. När någon ringer på dörrklockan får vi höra pampig musik från Star Trek: The Motion Picture (1979). Några böcker:

– Klingon for the Galactic Traveler (språkguide)
– The Stafleet Survival Guide
– Star Trek Cookbook (tack till W och Neelix)
– U.S.S. Enterprise NCC-1701-D Technical Manual
– Haynes U.S.S. Enterprise Owner’s Workshop Manual (från årsmodellerna 2151 och framåt)
– Star Trek Chronology – The History of the Future
– Ett par förkomna romaner av William Shatner

Har jag glömt något?

Det kallas nypremiär när man kommer tillbaka till en körrepetition efter att ha varit frånvarande två gånger. Och denna gång hade jag förmånen att ha den här tösen i knät en bra stund innan det var dags att lägga sig och sova på golvet.

Jag glömde ju en EFOD i förrgår. Beklagar detta djupt. Jag gör allt som står i min makt för att det inte ska hända igen. Bara därför blir det fyra bilder idag. Och en liten reseberättelse.

Under dagens lunchpauscykeltur bar det av mot Ostträsket. Man cyklar någon kilometer rak bilväg, svänger av och cyklar lika långt på lika rak barrtäckt skogväg. Sedan kommer man ut på en så kallad lägda:

Detta är yttersta delen av byn Tällåsen. En lite avsides ställe i höjd med Norra Drängsmark. Ändock en vacker plats med de öppna fälten. Det finns lika många trasiga hus här som hela hus som det bor folk i.

Jag cyklar vidare till fågeltornet vid Ostträsket, skrämmer upp en hyfsat stor flock (=ca 100 st?) tranor på vägen. Jag klättrar inte upp i fågeltornet, ty jag har ändå ingen kikare med mig. Istället styr jag kosan mot Buholmen, till vilken en skylt nära fågeltornet pekar rätt in i den täta skogen, lagom mystiskt. Stigen är tämligen igenvuxen men med visst besvär cykelbar (helst bör man ha en 29″ MTB, annars är man rökt), man har visserligen inte visuell men väl auditiv närkontakt med sjön och de tusentals trumpetande tranorna på andra sidan slystranden. En kilometer senare tar stigen slut och jag traskar upp på själva Buholmen, som är en torr höjd intill Ostträsket södra strand. Däruppe kan jag höra trankonserten ännu bättre, men icke att det går att se mycket bättre:

Ser du nånting vitt där i mitten, ja, då har du sett det i ornitologiska kretsar berömda Ostträsket från Buholmen. Nej, man ser bättre från fågeltornet. Glöm inte kikaren.

Plötsligt, uppe på höjden, börjar jag vissla och sjunga kentlåtar, högt och ljudligt för mig själv. Ty Bamse har varit här:

Det är oklart hur länge sedan Bamse var här. Kanske nyss, kanske förra veckan. Men tydligt är att Bamse har varit här och käkat lingon (det var inte många bär kvar) och krafsat bort mosslager på berget på jakt efter småkryp. Mitt besök på Buholmen blir en smula stressat, ty jag har ingen lust att stå öga mot öga med en nyfiken brunbjörn. Jag cyklar hem samma väg, duschar och fortsätter arbeta.

Idag fick Mona klättersällskap.

Denna bild togs ungefär precis typ exakt här. Ibland hittar man guldkornen, de där fina stigarna att cykla på, fria från djup lössand och miljontals gropar av hästhovstramp, som det annars finns gott om härikring. En furusal, en blöt dimmig höstdag, mellan byarna.

I begynnelsen tyckte jag det var alldeles för mycket gitarrer. Sen gick jag på en konsert som Kent och Cardigans hade tillsammans. Jag gick dit för Cardigans skull, men när jag gick därifrån var jag omvänd. Sen blev det två konserter till, och idag spelade de i Luleå.

Hejdå, Kent. Ni var fantastiska.

En lunchcykeltur ut till havet. Själva cykelturen var ingalunda lugn, men havet låg där det låg och bjöd på det mest mediterande ljudet som finns i denna värld. Ända tills kanonerna i Töre började dåna. Då cyklade jag hemåt igen.

På lunchen hakade jag på Mona och mamman till Solviks folkhögskola, där en man spelade gitarr och teater inför oss och några av traktens förskolebarn. Därefter en lunch på lunchrestaurangen och en snabbtitt på fågelplattformen, från vilken man under rätt årstid kan beskåda flyttfåglar och kor.

Varken fåglar eller kor syntes till. Men vädret var fint.

Fredagsmys på Eddahallen.

Ett efterlängtat besök hos Ägglotta. Själva Lotta var inte hemma, men hon hade lämnat en fylld äggkartong gårdsboden så det var bara att swischa och ta för sig. Sen gick vi in till kossorna och tittade på bajsskrapan som åker fram och åter på ladugårdsgolvet, och klimaskinen som kossorna gillar att använda. Det ser skönt ut.

Med frossa i kroppen kör jag hem från kören. Sist jag körde hem från stan lyssnade jag också på Den Sista Sången, och även den här gången började jag grina när barnkörerna kommer in halvvägs. Kent var för mig stora även innan detta sista album släpptes och innan vi gick på luleåkonserten under deras avskedsturné, men nu har de växt än mer. Den här låtskatten, nästan 200 sånger, har avnjutits och avnjuts med intensitet och kommer att avnjutas för lång tid framöver.

Två av de allra sista tre konserterna på Tele2 Arena i Stockholm är inte slutsålda (än). Hmm…

Fredagslek på stadsbibblan. Hopp och studs.

På väg till stan. Mörka granar. Kompakt men ljus himmel. Vit mäktig väg.

Midnattssol. Vilken förbaskat bra serie.

En sorgens dag för många. Det kanske är lite svårt att förstå för vissa, men mången tårvätska verkar ha spillts under kvällens konsert i Stockholm. Gruppen kents allra sista konsert någonsin, efter en 26 års lysande karriär och en fantastisk låtskatt. En liten del av mig sörjer över att inte ha varit där ikväll, men allra mest har jag svårt att låta bli att dras med i den kollektiva sorg som uttrycks på sociala medier över att det lägger ner nu. Och utöver detta ska erkännas att rösten spricker när jag, i min enskildhet, sjunger med i vissa av deras låtar.

Hon var liksom inte förberedd för vad som skulle hända när vi skulle spela bowling, men det krävdes stöd för blott fem turtagningar innan hon vad helt självständig i spelet. Sen lirade hon byxorna av oss. I andra omgången vann hon med 90-67. Way!

Hemkommen efter en tur till staan för att träffa Bolibompadraken, så gjorde jag och Vita Blixten två varv på Hemträsket. Vinden var stilla, solen på väg ner, fyra minusgrader. Om vädret håller i sig så blir detta en fin stakningsbana. Ett varv är 1,25 kilometer.

Att ägna lunchrasten intill en grillring i strålande vårvintersol, det är livskvalitet det.

Det är eftertexterna och handen med bananen jag minns bäst från då det begav sig. Och nu tycker även Mona det är bland det mest spännande i programmet, kanske näst efter Hemliga Arne.

Vilket program talar jag om?

Efter en strapatsrik expedition från hagen, nerför backen bakom garaget och över tjärnens isvidder, så besteg hon berget till slut. En meter högt. Utsikten var vidunderlig.

Vi konstaterade att det inte var någon idé att bläddra i Berättarfestivalens program idag, ty då skulle man bara bli ledsen över allt man har missat.

Men detta missade vi inte. Det var inte så värst mycket berättande, utan en kvinnlig cirkusartist som klädde om i ett tält och i skepnad av spanjor, kines, indier och rumänier gungade i trapets och tygskynken och jonglerade med bollar och annat. Workshop efteråt. Lär dig göra kullerbyttor och mänskliga pyramider.

Igår blev det ingen bild. För att kompensera det så blir det åtta stycken idag.

Vi drog till Mickelbo gård i Mickelsträsk för att titta och känna på en massa djur från när och fjärran.

”Mata ej djuren” fanns inte som begrepp här. Tvärtom.

Om man ville fick man hålla i en tupp, och en drös andra djur.

Den gigantiska kamelen var på nåt sätt lite osäker på om den skulle gå åt vänster eller höger.

Alpackorna… En bild säger mer än tusen ord.

Finn ett fel.

Alla barn (och vuxna) fick hänga på utfodring medelst fullastat släp bakom fyrhjuling.

Men klapphörnan var dagens all-time high. Kaniner, råttor, möss, marsvin, tuppar, kycklingar.

Cyklade förbi en rätt stor skithög idag. Den luktade vedervärdigt.

Är körrepetitionen för ovanlighetens skull flyttad till Brogården på grund av stängd kulturskola så får man uppleva någon som står och andas rätt in i en givare. Jag kan bara ana vad det ska vara bra för.

När dagsverket på en slutkörd kontorsstol nere i källaren är över och en sen middag är avklarad, ja, då är det dags att stå ute mellan två sjöar och såga till lite ribbor till en loftsäng. Nu skymmer det inte förrän vid niotiden, och när trafiksuset tystnar träder fåglarnas lekljud fram på avstånd. Sämre kan man ju ha det.

På vägen dit berättade hon att magen kändes konstig. Vi konstaterade snabbt att det var nervositet hon kände, pirr i magen inför hennes livs första uppträdande. Inför storpublik i Anderstorpsalen. En stund senare tågade hon ut på scen med sina kompisar och viftade och snurrade och sparkade och… Lite sådär härligt halvt kaosartat.

Premiär för bara ben på cykel.

Det är liksom inga konstigheter att ”Det Där Andra”, det vill säga Star Trek, inte får särskilt mycket genomslag på en spel-, kultur- och kreativitetsmässa. Därför är jag lite, lite glad att Trek fick lite, lite utrymme i ett mörkt obemärkt hörn. När ynglingarna växer upp kanske de förstår bättre.

Morsan och farsan övervann rädslan och lät henne åka bergådalbana själv. Seger!

Välkommen sköna maj 2017. Du var i alla fall vacker mot slutet.

En kör är ute och spatserar på Amsterdams gator.

Där brände de iväg, de som skulle trampa 53 kilometer i skogarna norr om Bergsbyn och Skelleftehamn. Själv ämnade jag starta en tio minuter senare, tillsammans med de andra som skulle köra 20-kilometerslopp. En sträcka som för mig är som en vanlig längre motionsrunda, men man tar ju i lite extra när det är cykellopp. Mitt första, ever. Kom på 21:a plats (av 36 startande motionsklass (herrar)). 1:10:04. Helt ok by my standards.

Tur att det mest var ben och knän som tagit mest stryk under gårdagens cykellopp, ty idag var det dags för en halvmil utför Byskeälven, och då är det mest överkropp inklusive armar som får kämpa. Trots av svärfar lånad dubbelpaddel så var det svårt att hålla jämnt tempo med den smäckert linjeformade Elvegris innehållande tre paddlare. Men både jag och Mona är sjukt nöjda med vår illgröna Kitty. Mersmak!

Alla har ju varit med om att, klockan halv sju på morgonen, utan medhjälp från någon annan människa, medelst vatten, tvätta en kattrumpa ren från bajs.

Gladare än så här kunde man inte bli idag. Men så heter också festivalen Joypeak.

Som avslutning på dagens femårskalas med förskolekompisarna öppnade Den Långa Rödhåriga porten för att sätta igång fiskdammen. Men där fanns inget fiskespö, utan bara ett brev från Sommarskuggan som hade gjort ett bus och gömt undan fiskespöet. För att hitta fiskespöet måste ungarna hitta gömda ledtrådar som sen pusslades ihop till slutlig ledtråd som avslöjade var fiskespöet fanns. Jag tror bestämt att de gillade greppet.

Vy från ett garagetak, midsommaraftonen 2017 kl 00:09. Vilken underbar landsända man bor i ändå!

Hej igen, min favoritskog mellan Tjärnberget och Ettberget mellan Stormark och Myrorna. En liten, lagom rotig stig igenom en trolsk tall- och gransal.

Jag tröttnar aldrig på utsikten från gäststugan. Kvällar efter regnväder är svårslagna. Och det bästa av allt är att stugan oftast är ledig!

Vi blev konstigt bemötta i Rismyrliden, men Monas möte med ett par kattungar kväste i alla fall det mesta av den bittra eftersmaken.

Dag två i Lycksele drog vi till djurparken igen, men bara för några timmar. Sedan hälsade Hälge oss välkomna på Gammplatsen, Lappstockholms historiska och kulturella hjärta. Fint var det här!

Om man för en stund inte har något att göra uppe i trädgården så kan man alltid falla på knä och gräva i gräset. Där hittar man nämligen oändligt många flera decimeter långa smörblommerevor som växer tätt, tätt nära marken, under all övrig gräsvegetation. Lycka är när man lyckas hitta en reva som lossnar från marken, bit för bit, alltmedan man pillar upp den. Typ som när man river bort dött skinn från huden eller torkat, löst klister eller… well, you get the grip. Det blir som en drog. Det härliga är att det finns hur mycket revor som helst att dra loss.

I ren sommarförvirring lägger jag idag upp en bild jag tog igår, ty idag blev det ingen bild tagen.

Gårdagens bild är dock sommarens somrigaste. Klockan är fem i nio på kvällen. Vi är på väg från Stornäsan, över Kedträsket, till båtplatsen i Böle, efter en heldag med långgung, skyltkomplettering, fiske, bad med dränkt kanot, trädkojeklättring och gott käk.

Det blir mycket kanot dessa dagar. Idag var det läge för Den Långa Rödhåriga att prova paddlarna, och det gick ju alldeles utmärkt. Ett strandhugg med fika nedanför Svedjan, runda en ö, och tillbaka. Och köpa ost och glass i lanthandeln. Bra semesterdag!

Vi gick ombord på en båt och tuffade iväg till Gåsören, en ö utanför Skelleftehamn. Här är utsikten från den gamla fyren, som var i bruk till 1921, då en högre fyr byggdes. Magnifikt!

Det står två tält på gräsmattan närmast tjärnen. Det enda är ett lätt och snabbuppsatt mörkorange tvåmanstält i vilket jag måste ligga på diagonalen för att rymmas bekvämt. Just nu är det tomt, bara uppsatt för att kolla läget liksom. (Fast jag fick något fjälldrömskt i blicken under uppförandet…) I det andra, ett billigare, blått tremans kupoltält ligger Mona och snarkar. Det är livspremiär för henne. Vi går ut lagom hardcore i och med ett strilande regn ikväll, men tältet är tätt och det är ju ändå sommar.

En regnig måndag i juli, då kan man vara säker på att det är smockat på Leos Lekland, och att drygt hälften är norska barn. Flera än så av alla mammor och pappor går omkring med något bortlängtande o blicken.

En dag i Lillkågeträsk hos Monas bästis L och hennes familj L, M och C. Vi tog en tyst båttur med elmotor och tvivelaktigt bilbatteri. Ungarna (6, 5 och 3) fiskade för glatta livet medan det ambivalenta vädret erbjöd ett skyddande tak över Lillkågeträsket.

Det var ju inte så att Greenpeace lurade mig gatt gå med. Jag har faktiskt tänkt att bli månadsgivare till Greenpeace i flera år nu. För det fick jag gärna titta på en 360-film om Arktis, men jag inte tid med fler än ett par minuter. Men Mona vill gärna prova. Hon höll på att trilla baklänges.

Vi tog en tur längs med ett av Byskeälvens lugna partier. För att göra det tvingades vi göra walk over på ett par forsar, och det krävde en del slit, men med det bakom oss gled vi de 12 kilometrarna genom meandrar och vältor ner till Fällfors. Njutbart, trots ont i rygg och tand.

Jag beklagar flera dagar utan uppdatering. Därför slänger jag upp flera bilder från min, D och Monas tältutflykt till Sandforsdammen inklusive halvö och ö. På ön, ett par hundra meter lång och max 30 meter bred, slog vi upp våra tält, kastade sten, lagade mat i spritkök, håvade efter fisk, gömde en geocache och annat man gör på en rätt begränsad yta i vildmarken.

När vi gav oss av hemifrån konstaterade vi tyst för oss själva att vi skulle hinna till Stavaträskloppisen ungefär tjugo minuter innan de skulle stänga för säsongen. Tillräckligt för att Den Långa Rödhåriga skulle kunna lägga vantarna på den där fina lampskärmen hon såg men inte köpte när vi var där för två veckor sedan, men kanske inte tillräckligt för att Mona skulle kunna hinna botanisera bland leksaker att köpa för sina små slantar i börsen. Sista vägsträckan innan Stavaträsk visade sig dock vara uppgrävd och avstängd med den något luddiga hänvisningen ”Välj annan väg”. Den kortaste omvägen var säkert den snabbaste men också den som var mest fylld av grovt stenkross. Vi kom fram till Stava bara någon minut före stängningsdags, bara för att upptäcka att stängningsdags egentligen var öppningsdags. Så bra. Nu fick vi strosa omkring på loppisen och kolla på alla grejorna i lugn och ro ännu en gång, innan det var dags för mer skogsvägskörning till Kamsåfallet. Middag intogs inte i Jörn, ty där finns ingen pizzeria numer, utan i Boliden. Trevlig utflyktsdag.

Min utsikt i skrivande stund.

Bäst jag skriver detta nu, innan jag går ner i radioskugga. Det är några kilometer kvar ner till Jurunjaure, sjön som skymtar i ”förgrunden”. Därefter är det ytterligare sex kilometer till Ikesjaure, Skellefteälvens källsjö. Oklart om jag ska gå dit imorgon eller om jag ska stanna kvar i tältet eftersom det ska regna mest hela tiden. Ett stycke oplanerad fjällvandring. Det var liksom dags för det.

Ja, det blev ju en relativt kort vandring. Jag som hade planerat för två eller tre tältningar. Det blevo en, ty idag regnade det, och det visste jag ju att det skulle, men framförallt mina vanringskängor från 2001 håller inte riktigt måttet längre längre, efter minst en rejäl skomakarlagning. Mot slutet av dagens vandring var det rätt gischigt för varje steg jag tog.

Men min fjällabstinens är någorlunda stillad, efter 9,9 km igår och 12,7 blöta km idag.

Ordet någorlunda måste dock framhållas. Givet torra kläder och torr väderlek hade jag kunnat gå minst en dag till.

Här gick jag, igår och i förrgår. Leden går från Silvervägen (nere i bild) upp till Seldutjåhkå (Skellefte älv) och Jurun (uppe till höger i bild). Sen gick jag halvvägs uppströms till Jurunjaure (den blå sjön uppe i bild) och slog upp tältet där. Dagen efter (igår) fortsatte jag att gå stiglöst längs med sjöstranden, för att sedan vända söderut, traggla mig över platån och ansluta leden tillbaka till bilen.

Kompisen O har en egen gunga med lååång radie. Man kommer långt och högt.

En fontän skulle invigas. Det var varmt vatten, färg, musik, mystik, dansare, eld, och fyrverkerier. Tjusigt!

Det kändes som nypremiär, ty det var kanske ett par veckor sedan. På med strålkastaren och ut. En raksträcka på asfalten genom det svarta. Efter drygt en halvmil svängde jag in i skogen för färden tillbaka till byn. Mörkret kommer närmare inpå, inte minst bakifrån och den naturliga följden är att det då går fortare.

Idag kunde man se nyproducerad Star Trek för första gången på tretton år. Star Trek Discovery utspelas tio år innan Jim Kirk drog iväg på sin femårsresa såsom beskrevs för amerikanska tevetittare år 1966. Det är lilla julafton för mig och massor av Trekkies världen äver.

De här tre vännerna peppar på skuggteater.

Efter middag och före kvällsteve drog vi ut i den kolsvarta skogen på spökjakt. Uppdraget var att under femton minuter med hjälp av en app fånga in fyra spöken som gömmer sig i terrängen inom en 300 meter stor cirkel. Vi fångade in tre spöken och hade god chans på ett fjärde, men sank mark satte stopp. Nöjda traskade vi hemåt, taggade för nästa omgång.

Under den onödigt långa och blöta cykelturen i hedens skogar, sydväst om Drängsmark, stötte jag på denna skylt, i granskogen, i eländig terräng, tio meter från en igenväxt mindre åkerplätt. I det lokala häftet ”Natur och kulturminnen” står det att läsa:

C:a 2 km öster om byn i den s k Lusemyren inrättades platser för de fem indelta soldater som byn amsvarade för, och som i samband med byns laga delning 1864 – 1873 flyttades från Kläppen där de tidigare hade sina torp. Soldatroten hade namnen: Tapper, Dunder, Blom, Vallon och Lidström.

Idag har de varit på bio för första gången i sina liv. My Little Pony: The Movie var förvånande nog stundtals lite läskig men upplevelsen var lyckad.

Måndagkvällar är julafton, ty då tittar vi på nya rykande färska avsnitt av Star Trek: Discovery. Serien började riktigt bra, andra och tredje avsnitten var lite trevande men nu är många av karaktärerna hyfsat väl etablerade så framtiden ser ljus (och mörk) ut.

Star Trek: Discovery, Vår tid är nu, Room 104, The Walking Dead, The Pacific, etc, etc i all ära, men jag trodde aldrig att jag skulle uppskatta My Little Pony som en liten stunds god underhållning.

Lycka är några timmar på Leos lekland.

På förmiddagen drar jag ut med cykeln. Det är fortfarande minusgrader. Hukande grönska på fälten kämpar med att behålla färgen.

På eftermiddagen drar vi till Bergsbyn på kusinkalas. Marsmallowstårta med rabarberjordgubbar. (Det är dock ej ett födelsedagsbarn som syns på bilden.)

Det är inte första gången jag stannar till i den här skogen för att ta en bild. Mossskogsgräns mot frostig småbjörkskog. Fint.

Den största skandalen på mycket länge är ett faktum. Måndag, tisdag, onsdag och torsdag har gått utan en enda EFOD. Folket kräver upprättelse. Här får folket upprättelse (även om jag ändå inte riktigt når ända fram.)

Måndag: Efter vardagsmiddag på folkan så går vi hem och vittjade en musfälla. Det är lite synd om stackarna, men de får faktiskt inte vara i vårt hus.

Tisdag: Hon gör en pärlplatta åt mig. Det här är äkta kärlek.

Torsdag: Femochettalvtårskontrollen hos distriktssköterskan genomfördes med lysande resultat.

Vi drog till Nordanå för att titta på några deltidshjältar. Alla ungarna var helt fast, från början till slut.

Jag har just varit och, meddelst spark, som inte går sådär superbra i snöstormsföre, lämnat Mona på förskolan. Innan jag går tillbaka ner i min källare gör jag några preparerande åk nedför backen från hagen mot Idatjärn. Helt underbart att ha backen helt för sig själv! Jag är inte alls 45 år gammal!

På väg mot en pizza i Ersmark körde vi in i en dimma vid Nysvedjan. Vajert!

När jag liks var i stan och jobbade passade jag på att svischa omkring på skidspåren där, innan hemfärd. De 20 minusgraderna på förmiddagen var nu blott tolv, så det var ju riktigt behagligt. Och utsikten från Nöppelberget kan man ju aldrig klaga på.

Middag hemma. Efter veggogrytan (V skulle ha varit stolt!) bjöd Mona på efterrätt med mandelmasse-, mango- och chokladkladdkakehjärtan. Och vispgrädde.

Ty den åttonde februari firar vi bröllopsdag. Fruktbröllop (4 år). (Det var ju frukt i efterrätten!)

Vi firar dock inte att mamma farmor gick bort denna dag för tretton år sedan. Jag saknar dig. Vi saknar dig.