Imorgon är det något så ovanligt som en folkomröstning på landstingskommunal nivå. Det är väldigt, väldigt ovanligt, ty det är väl första gången det händer. Vad landstingskommunal nivå nu betyder. Jag tror det heter så för att frågan är riktad till landstinget i Västerbotten men gäller i lika stor utsträckning på kommunal nivå, närmare bestämt i Dorotea och Åsele kommuner. Det som gör den ytterligare unik är att det är första gången en folkomröstning i Sverige handlat om vården.

Jag är egentligen inte så värst insatt, jag tycker aldrig att jag är tillräckligt insatt i politiska frågor, åtminstone inte för att känna mig trygg i att diskutera politik med andra. Tänk om jag har fel? Gud så pinsamt det vore. Samtidigt vill jag på egen hand läsa mig till att bilda mig min egen uppfattning, istället för att låta någon som är oändligt mycket bättre på verbal argumentationsteknik än jag, pådyvla sin politiska uppfattning på mig.

Däremot är jag väl tillräckligt insatt för att gå och rösta, vare sig det imorgon gäller ja eller nej eller rentav en blank röst.

Jag tänker rösta ja. Vad tänker jag rösta ja till? Jo, till denna korta och konkreta fråga: Vill du ge Västerbottens läns landsting i uppdrag att utforma ett åtgärdspaket för hela länet som innebär att Dorotea får vårdplatser med läkarjourkedja som 2011 och att Åsele får en stationerad ambulans? 2011 drogs ett antal vårdplatser in och en ambulans ersattes med en akutbil. Landstinget behövde förstås spara pengar. Om man röstar ja så motsätter man sig detta. Socialdemokraterna yrkar att alla deras medlemmar ska rösta nej, ty det var deras beslut att skära ner. Och skära ner måste man för att spara pengar. Socialdemokraterna vill inte använda ordet skära ner i sammanhanget, utan använder det finare ordet samverkan. Och det är ju också fint, men hur mycket man än samverkar så finns alltid den landstingskommunala barriären där, och i praktiken tänker jag mig att patienter oftast hamnar i kläm där. Argumentet att en akutbil är precis lika bra som en ambulans fast billigare förstår jag inte. Då skulle vi väl kunna byta ut samtliga ambulanser mot akutbilar? Samordna sönder landstinget.

Min lilla signal med min ja-röst är också denna: Det heter också att alla ska ha lika rätt till lika vård. Jättefin tanke, men för att det ska funka så måste vården i inlandet kosta mer per person än den gör i städerna vid kusten. Punkt. Avstånden kostar, det kostar när människor vill bo (kvar) i glesbygden. Så gör om, gör rätt (även om jag inte är säker på att de styrande kommer göra det om det nu blir ett ja). Fördela annorlunda. Hur vet jag inte. Men inlandsbefolkningen är tillräckligt nedskurna som det är.

Jag skulle kunna låta bli att bry mig, då Dorotea och Åsele ligger rätt långt bort från Drängsmark. Men det känns rätt att vara med och skicka signalen, även om den eventuellt skulle innebära att jag själv skulle få det sämre på något sätt. Så det har ingenting med populism att göra.

Man skulle kunna tänka sig att 12 september är lite väl sent för en flygpremiär, men bättre sent än aldrig tänkte jag och begav mig till Spisen för att komma igång för säsongen. Jag har haft rätt mycket ångest över att inte komma till skott under hela våren och sommaren. Nu var ångesten nästan som bortblåst, kvällen var alltså kav lugn. Däremot lyfte jag precis då gick solen ner, inversionen var i full gång och flygningen var därmed inte så värst jämn och behaglig utan jag guppade och pendlade lite hit och dit innan jag fick nog och gick ner. Sex minuter i luften är inte så mycket att hurra för, men med tanke på att det var tio månader sedan sist får jag väl anse det duga. Men jag får verkligen öka takten om jag ska lyckas komma upp i tre timmars flygtid, vilket behövs för att få behålla licensen till nästa år.

En säsong, min flygsäsong, börjar alltså, om än sent. En annan säsong, badsäsongen, är inte över, i alla fall inte för mig. Det görs tre hopp från egen brygga var och varannan dag. Jag vet inte när jag ska sluta. Idag var det 15,5 grader i vattnet och det blir sakta kallare för var dag. Jag tycks ha lärt mig hantera kylan, även om jag inte stannar i vattnet längre än nödvändigt. Men det piggar definitivt upp. Och ingen kruka här inte.

Fågel, fisk.

Den Långa Rödhåriga lagar en köttbit. Den ska ligga i en lergryta några timmar i ugnen innan den är färdig att ätas. I receptet står att man ska hälla en skvätt olja nånstans, i ett skede.

Jag blir mörkrädd. En skvätt. Hur mycket är det, exakt?

Skriv om, skriv rätt.

Nej, det blev inga fler bad. Jag slutade där, den tolfte september. Inte så att jag plötsligt blev en kruka, men plötsligt fanns inte tid för några dopp och sen kom regnet och kylan. Så utomhusbadsäsongen varade i exakt fyra månader – första doppet togs 12 maj. Nu sällar jag mig till de bekväma som åker på badhus i stället. Nu närmast på söndag då Mona ska dyka från bassängkanten. Tills dess får hon nöja sig med att studera livet under bryggan. (Under nogsam övervakning av målsman, förstås.)