Som traditionen bjuder så är Avanza Bank först ut att gratta mig på min födelsedag. Tätt följt av strömmen på google plus och facebook. Och så ett och annat sms. Jag tackar och bugar djupt, vi äter frukost och jag går ut med rinnig kompostavfallshink och passar på att meddelst järnspett hugga loss några extra decimetertjocka istjok på vår trapp utanför huset. Sen går vi ut på promenad, hund och barn och fru och man, runt på byn. En helt vanlig lördag.

Som kompensation för att jag (återigen) glömde bort torsdagens EFIT så uppdaterar jag detta inlägg med lite vardagsbilder då och då idag. Man vet aldrig vad som kan hända en sån här dag. Jag återkommer!

Hund, barn och fru vid frukostbordet.

Ishack.

Dans med liten ryggsele.

Bröllopets bakverkskoordinator med familj kommer och hälsar på. Dom äter svart prinsesstårta med Enterprise-siluett och 70-talssmaker (After Eight och päronkompott) och har med sig en födelsedagspresent inköpt på järnvägsstationen i Bastuträsk. Tack så mycket!

Dr Leonard McCoy. ”I’m a doctor, not a escalator.”

Vi har några fröautomer utanför det stora skylfönstret/vardagsrumsfönstret. Fåglarna kalasar, Mona studerar ibland. Fast just nu var det stövel- och mössprovning och en plötslig, stark längtan att gå ut och leka.

Fågelstudier?

En aperitif före maten?

Tidigare under dagen hade det varit bjudning av skånsk spettekaka och Star Trek-tårta. G kom och åt på resterna.

Tårta.

Han bjöds även på lite zombieunderhållning.

Stackars.

Mona hade lajbans på Eddahallen idag.

När vi kom hem hade renarna lajbans på isen utanför huset.

Pudeln fick spunk.

Hon är mjuk och svällande rund. Hon är mycket sensuell och ser alldeles förförisk ut med sina yppiga former. Hon ser ut att bjuda ut sig på det mest skamlösa sätt. Hon får en att tänka på orgier av det mest vällustiga slag. Hon fullkomligt pöser av stolthet över sig själv och minner om Rubens små kurviga keruber.

I nyblivet tillstånd sänder hon ut saliga dofter som inte lämnar någonting i övrigt att önska.

För att ytterligare förstärka som lockelse och för att undanröja varje form av eventuell tveksamhet inför sin dragningskraft, draperar hon sig som i ett moln av vit syndighet.

Hela hon är en tyst, men vältalig protest mot allt vad asketism heter, en sorts nordiskt karnevalsyttring i sitt slag, ända upp till hjässan och den vitpudrade lilla hättan.

De inre egenskaperna håller sig väl i nivå med de yttre och innanmätets sötma bjuder på nya fröjder i sin dräktighet.

När hon ska tas i besittning, bör detta lämpligen ske i kombination med en särskild sorts vätska.

Men då!

Stolt flyter hon först omkring ovanpå en liten stund, men tvingas snart in i en förvandlingsprocess, påverkad och uppluckrad av elementets makt. Hon befinner sig snart i upplösningstillstånd och åskådliggör så vällustens degenerering. Hon blir tung och bred och förlorar ganska snart sin spänst och sina fasta former.

Sic transit gloria mundi!

Så förgås semlan, ögats och smakens sinnlighetssymbol.

Anita Saeys, 1984

I begynnelsen fanns Dreamweaver. Och det som idag är blått, var då i röda nyanser. (Jag tror också att den var grön en gång i tiden, eller var det min kompis Inger som ville ha samma layout till sin egen nätdagbok, fast i en annan färg?) På den tiden finns knapp begreppet blogg utan det var nätdagbok eller reload som gällde. Detta var långt innan alla började blogspotblogga i omvänd kronologisk ordning i mitten av 00-talet. Men jag stod på mig, på den här sidan läser vi fortfarande uppifrån och ned – äldre inlägg överst och nyare nederst.

Och Dreamweaver hängde med länge, nästan för länge. I en strävan efter automation och intern modernisering byggde jag om blo… f’låt nätdagboken i augusti 2010. Med ett villkor – att den yttre designen bevarades så långt som möjligt. En principsak. Det var inledningsvis en kamp att lyckas göra detta i WordPress, men till slut hade jag lyckats. Och mina läsare märkte knappt nånting. Tjohoo.

Tack, WordPress. Vad hade jag gjort utan dig?