Inatt kom det mer snö. Ut och skotta. Och njuta av vitheten.

Och drömma sig tillbaka till livet vid en brygga.

Jag bli lika lurad varje gång. En arbetsdag till ända, sitter bänkad på bussen, halvvägs mellan Piteå och Pite havsbad. Och så sitter någon på bussen och fiser. En riktig bomb. En äggmök. Det händer varje gång jag är på väg hem från jobbet.

Nämen. Javisstja. Munksund. Pappersmassefabrik, eller vad det är. Stackars pitebor som måste leva i det varje dag. Idag var jag till exempel nödgad att försäkra en kollega om att jag just inte släppt väder i kopieringsrummet, men det hade jag inte behövt, hon var högst medveten om varifrån odören kom. Betyder att jag helt riskfritt kan släppa mig i Piteå när som helst, var som helst, och komma undan med det?

Dags för en såndärninga dag där man ska ta Ett Foto I Timmen och lägga upp för allmänhetens beskådan. Det var ofantligt länge sedan, men nu är det jul och vi ser till att göra något vettigt av årets sista arbetsdag. (Och ja, det var ofantligt länge sedan det skrevs något här överhuvudtaget, men låt oss låtsas som ingenting och läsa vidare.)

Kring sexsnåret på morgonen kommer jag, efter en tolv minuters jagande på en mörk E4, fram till Byske, varifrån färden medelst buss fortsätter till arbetet i Piteå.

Kring sjusnåret har varit på jobbet en liten stund, försöker vakna till i fikarummet med en kopp värmande mjölkfritt silverté.

Kring åttasnåret är det dags för årets sista patient, och jag förbereder med lite journalläsning. Djupa fåror i pannan.

Kring niosnåret är besöket över. På mitt bord står en björn med vilken man kan blåsa såpbubblor.

Kring tiosnåret har de flesta av mina kollegor förmiddagsfikat klart. Kvar står bland annat en skål med hemmagjorda polkagrisar.

Kring elvasnåret, efter några samtal med olika professionaliteter, skriver jag journaler så att knogarna brinner.

Kring tolvsnåret serveras det i sjukhusrestaurangen en salig blandning av köttbullar, janssons frestelse, mimosasallad, potatisgratäng och kikärtsgryta.

Kring ettsnåret har jag ett litet ärende in till vår kära sekreterare, och hennes knogar glöder på every-minute-basis.

Kring tvåsnåret har jag bänkat mig i en buss. Plattan visar ett avsnitt av Enterprise, en hyggligt modern och hyfsad Star Trek-serie från 2001-2005.

Kring tresnåret är jag tillbaka på E4, och det är precis lika mörkt som sist. På väg till vår älskade krabat på Drängens förskola.

Kring fyrasnåret dricker Mona direkt ur kranen. Hon nobbar erbjudandet att dricka ur en vanlig mugg. Och varför skulle hon?

Kring femsnåret håller pannkakorna på att bli färdiga. Mona klättrar upp och gör sig redo.

Kring sexsnåret är det dags att återse Iggle Piggle, Upsy Daisy, Pontipinerna, Tomblibooerna, Makka Pakka och Hahooerna.

Kring sjusnåret borstar hon tänderna. Nästan alldeles själv.

Kring åttasnåret har Mona däckat i säng. Lugnet sänker sig över Drängsmark 9.

Kring niosnåret lyssnar jag på ljudupptagningen från gårdagens julkonsert med kören.

Vid tiosnåret, lagom innan Den Långa Rödhåriga kommer hem från sitt jobb, gömmer jag en oinslagen julklapp. I ett av alla vrår i vårt hus.

Vid elvasnåret tar jag och Den Långa Rödhåriga ett par kvällsmackor framför teven. Vi njuter av en framförvarande ledighet och jul.

Gissa vem som har namnsdag på årets mörkaste dag?

Och en skallig tomtes blick är en smula fylld av stress och panik dan före dag före dopparedan.

Lagom till jul, vid dryga 18 månaders ålder, börjar Mona använda tvåordsmeningar. ”Mona färdig”, ”Sitta här”. Visserligen inte kompletta subjekt-verb-satser, men ändå. Logopedfarsan är nöjd. God jul.

Juldagsshopping på ICA Maxi Skellefteå. Ninga ninga ninga ninga! (=springa)

Mona avslutar året med en viktig fonologisk milstolpe. Imorse sa hon ”bajs”. Med alla ljuden korrekt placerade och utförda på ett godkänt sätt. Bilabial tonande klusil (b), diftong (aj) och framför allt tonlös sibilant (s). Det är den sistnämnda som utgör milstolpen. Att hon använde ljudet i ett ord. Visserligen inte helt finslipad och helt dental, utan med förträngningen något längre bak i gommen, men fullt och gott godkänd som språkljud i svenska ord. Nu är det ju ett bra tag innan ljudet bör sitta med rätt artikulationsställe och användas överallt i alla ord, men det första steget dit är taget.