Hoppsan då.

Med runt två månader kvar stiger spänningen. Även om vi klurar på det ibland så har vi inte kommit på några namnalternativ som känns helt givna. Besöken hos barnmorskan kommer tätare och föräldrautbildningen har kommit igång. Tankar om hur det ska gå när det är dags. Tillförskaffande av allehanda hjälpmedel. Gåvor och låneting från vänner och bekanta. Förväntan mot en sommar då vi inte längre är två och en pudel utan tre och en pudel. (Fast pudeln får ta semester ett tag i början med efterföljande inlärningsperiod.) Flera människor säger i förbifarten att jag ska passa på och vara ledig så mycket jag kan, för den här perioden kommer inte igen. En annan gullig klyscha är Nu börjar det. I positiv mening alltså. Givet och taget. Nu börjar en ny del av livet. Förhoppningsvis och alldeles säkert en härlig sådan.

Idag har vi märkt av något som också börjar. Roddande med föräldrapenning, dagar, SGI, blanketter, anmälningar, ansökning, väntetider. Om man som jag är förskonad från sjukdom och närmare och intensivare kontakt med försäkringskassan så blir detta en helt ny bekantskap och värld att lära känna. Vi försöker plugga på www.forsakringskassan.se, men ju mer tid man ägnar åt försäkringskassans välmenande informationssidor desto mer på dåligt humör blir man. För varje ny regel man bekantat sig med finns det ett undantag och två oklarheter.

Nu börjar det, alltså.

Den Långa Rödhårigas syskonbarn R och M var på besök häromdagen. Dom hittade en svart tavla som man kan rita med vita kritor på. R ritade ett par bilder dedikerade Krabaten i Den Långa Rödhårigas mage.

Först ritade han något som liknar en slags klumpfisk på speed.

Sen lade han till tre mystiska trianglar.

M kommenterade: ”Jag älskar din bäbis.” Deras namnförslag på Krabaten: Jesus eller Ringen.

Det är lätt att bli förnärmad när man bokar tid och träffar en person på socialkontoret för att anmäla faderskap. ”Hej, jag heter Thomas Saeys, p-nr xxxxxx-xxxx och det är jag som är pappa till barnet i Den Långa Rödhårigas mage, hennes p-nr xxxxxx-xxxx.” Okej, jag sa inte exakt Den Långa Rödhåriga, men jag hade nästan kunnat säga det, dom bad inte ens om hennes legitimation. Men min identitet var minsann tvungen att styrkas. Jag frågade varför bara jag måste visa legitimation och fick svaret att ”jamen det syns ju att det är hon som är mamman!” Ett tänkt mörkt regnmoln bildades över mitt huvud där vi satt på socialtantens kontor och jag kom på mig själv att sitta ovanligt mycket med armarna i kors. Att underskriften sen gjordes med två vittnen gav inte direkt något romantiskt skimmer över situationen, särskilt som det bara var min underskrift som bevittnades. Den Långa Rödhåriga hade redan skrivit på i ett hörn innan vittnena högtidligen anlände. Det var mest en rutin som måste göras, om vi nu inte är gifta så måste jag med penna och papper bevisa att det är jag som är pappan.

Pricken över i:et var att någon annan än vi hade bestämt vad barnet ska heta i efternamn, nämligen som mor sin. Och det är klart att barnet ska heta Ljungblad, det har vi bestämt sedan länge, det är dumt att förorsaka onödigt lidande genom att ge barnet ett efternamn med fler vokaler än vad gemene man mäktar med. (Och tro mig, jag vet vad jag talar om.) Men själva principen, att de inte ens ställer frågan, att man aktivt måste byta efternamn på barnet när det väl är fött om man vill att det ska ha pappans efternamn, det stör mig. Hur svårt är det att fråga när vi sitter där och blir bevittnade? Vad är hindret?

Nåja. Byråkrati. Vi lever i den, kugghjulen måste gå. Och Krabaten kommer snart, det är det som räknas.

Här skrivs ingenting.

Och det är för att inget egentligen händer. Det är som vanligt. Jag kör bil, jobbar, åker skikes, är hemma och hänger med Den Långa Rödhåriga och hennes mage. Den där därinne stretchar och steppar men den ger inga signaler att vilja komma ut. Tror vi, för hur ska man veta? Nu på morgonen stöter och blöter vi om huruvida det är värt att jag sätter mig i bilen och kör till jobbet eller inte, för nånting är det men det är så helsikes svårt att veta om det är nåt som relaterar till processen att komma ut eller om det inte alls har med det att göra.

Pudeln morrar i sömnen, ute kvittrar fåglarna och livet går vidare.

Vi har efterhand upptäckt en annan figur vid sidan om klumpfisken och trianglarna. En tapir som ligger på rygg och glassar i morgonsolskenet som tittar in genom kökfönstret under småtimmarna. Eller så ligger den och kliar sig på ryggen mot de andra till synes slumpvisa kritstrecken. Vi vet inte säkert. Vad som kan tänkas vara är att den vill vara en skön följeslagare till Krabaten.

Men då måste den minsann ställa sig på alla fyra och skärpa till sig och öppna ögonen. Vill man vara maskot duger det inte att bara ligga där och jäsa.

Säg hej till vår lilla tjej! Tittade ut igår morse. Alla mår bra.

Hennes namn har flera ursprung. På arabiska betyder hon önskad eller önskan. På spanska är hennes namn en feminform av söt eller apa. På italienska synonymt med det kvinnliga könet, eller min fru. På irländska den ädla. På georgiska slav eller slavinna. Det var ett modenamn på 40- och 50-talet, men idag finns hon inte med i topp 100-listan med flicknamn. Men det är inte direkt för att det är ovanligt bland barn som vi valde det även om det är trevligt att det är någorlunda unikt, precis som hon själv är, utan för att vi båda kunde se henne med det namnet, nu och i framtiden. Lagom kort, okomplicerat och låter fint tycker vi. Och inga speciellt starka referenser till andra personer med samma namn.

Säg hej igen. Hej Mona.

Om någon nu plötsligt blir sugen på Toblerone så är det varken vårt eller Monas problem.

Idag fyller hon en vecka. I hennes ära snabbdesignade jag några fingerdockor som hon kan stirra på när hon vaknar nästa gång. Grattis!

Och glad midsommar!

För den som undrar får Mona såklart ett andranamn (andra namn?) också (och det räcker så, tycker vi). Och eftersom vi är så otroligt demokratiska i den här familjen och då tilltalsnamnet är gemensamt valt utan anknytning till någon levande eller icke levande person och efternamnet blir efter mor sin, så är det väl inte mer än rätt att andranamnet har någon slags anknytning till faderns historia. (Tilläggas bör att det inte bara är jag som tycker namnet klingar fint ändå.)

Något mer populärt än Mona – plats 39 på namn topp hundra 2011. Bars av min mormor (född 1907), mormorsmor (1870) samt mormorsfars första frus brors fru (1862) och dotter (1890). Tyskt ursprung och betyder styrka och strid. Började användas redan på 1600-talet och var något av ett modenamn i början av 1900-talet och på 80-talet.

Så vi passar på att säga hej ännu en gång.
Hej Mona Matilda!

I min ”smarta” mobiltelefon har jag installerat en app, Spotimote. Med den kan jag fjärrstyra Spotify på den stationära datorn. Mycket praktiskt när man har ”satt på en skiva” och satt sig i soffan eller frukostbordet och plötsligt har behov av att styra musiken; sänka volymen när telefonen ringer eller byta spår eller helt enkelt stänga av musiken om man vill ha en lugn stund. Utan att behöva resa på sig och gå de tunga stegen till datorn.

Och igår kväll spelade Lars Winnerbäck på stadsfesten. Det hade varit kul att se och höra, men det hade sedan länge varit lätt att acceptera att det inte skulle bli längre stadsfestbesök detta år. Men det hindrar ju inte från att man spelar lite Lasse till frukost morgonen därpå. Några spår från skivan Med solen i ögonen från 1998.

Och Krabaten är med och socialiserar vid frukostbordet. Efter några låtar blir hon lite gnällig, vrider sig och gnölar. Pappan kommer på den geniala idén att stänga av musiken. Det blir tyst. Krabaten tystnar också, fortsätter förnöjt betrakta omgivningen. Efter en stund sätter pappan på musiken igen. Krabaten reagerar negativt, ålar sig och klagar. Musiken får rulla på någon minut, så stängs den av igen. Krabaten tystnar och spänner av.

Beteendet är förmodligen inte något tecken på musikalisk preferens (troligen snarare att hon föredrar tystnaden, även om volymen faktiskt inte var speciellt hög), men vi undrar ju ändå. Har hon någonting emot Lars Winnerbäck? Vad är det i hans musik som hon inte gillar? Texterna? Håret? Arren? Vad?

Håller man fingret på exakt rätt sätt bakom Krabatens öra så ser man vad hon egentligen är för figur. Saken är biff. Enligt wikipedia är hon människolik men framförallt mycket vackrare. Hon kommer bli högväxt och ljushyllt och gråögd. Hennes röst är och kommer vara mer melodiös än någon annan dödlig varelses. Hon kommer i alla avseenden vara den mest begåvade och benådade av alla dessa varelser.

Ojdå.

Det låter ju fint, men för mig är hon perfektion i vilken imperfektion som än må visa sig.

Stackars Pekka. Förbered dig på ett hårt liv.

Idag fyller hon tre. Månadsdagen till ära kämpar hon med sitt livs första förkylning. Dock övergående. Hon är vid överraskande gott mod. Man kan knappast kalla henne för gnällunge.

Annat är det med föräldrarna. Den Långa Rödhåriga genomled en miniflunsa förra veckan och klagade med rätta. Stackars.

Pappan är förskonad från förkylning. Men nånting är det ändå, har varit sedan drygt två veckor, det började en morgon i husvagnen med stelhet i nacke och en återkommande och hemskt varierande huvudvärk (ibland sprängande, ibland bara lite tunghuvad), lite värk i skelettet och yrsel och obalans och så har det hållt på mer eller mindre sedan dess. Men inget snor, ingen feber. Doktorn får titta närmare på mig på onsdag. Jag förväntar mig att han inte kommer fram till något, tittar på mig med alltså-nu-är-du-allt-lite-hypokondrisk-blick, skriver ut lite diklo och säger att det där ska nog gå över ska du se. Spänd förväntan.

Jag fortsätter som om inget har hänt:

I vårt hem har vi en  tavla med fotografi på en naken kvinnorygg, som mamma förmodligen köpte när fotografen hade utställning nånstans i Stockholm för en herrans massa år sedan. Den hänger på väggen bakom soffan i vardagsrummet. Perfekt synläge för en unge som umgås med sina föräldrar i soffan. Men hon bryr sig inte om själva fotot, utan texten under:

Så fort hon får syn på texten blir hon skitglad. Tittar på den intensivt, fnissar och skrattar och har sig.

Det värmer hjärtat att se att hon intresserar sig för bokstäver och text redan vid fyra månaders ålder.

(Okej, det kan vara så att hon roas av konstiga och skojiga kontrasthöga krumelurer. Vilket bokstäver ju är.)

På fars dag åkte far, Krabaten och Den Långa Rödhåriga på badhuset och plaskade i en varm bassäng tillsammans med en handfull andra bäbisar. Logopeden måste ha förstått badinstruktören fel då hon menade att en fem-månaders unge på några tillfällen har lärt sig lyssna till ordet ”sparka” och tar det som en instruktion. Nåväl, vi gjorde som instruktören sade, gjorde som vi kanske skulle ha gjort i vilket fall, nämligen verbalt spegla vad hon och vi gjorde. För sparkade, det gjorde hon. Med både benen och armarna.

Krabaten surrar på. Hon gillar att testa nya ljud. Dagens ljud är nåt slags tillgjort host-skratt, det låter lite ansträngande men det är det inte, i varje fall inte på något negativt sätt. Hon är en lika glad skit som vanligt.

[audio:https://www.saeys.se/dagboken/pics/recording-20121117-110627.mp3|titles=Krabaten 17 nov 2012]

This is it. Dagen alla väntat på. (Vissa väntade förstås på den 21:a, men efter ett förmodat antiklimax kunde även dessa styra om till en mer positiv förväntan.) Och här är en digital representation av det handgjorda julkort endast ett tjugotal nogsamt utvalda av våra vänner och släktingar erhållit i fysisk form. God jul igen! Hoppas den blir fröjdefull!

2013 började med hantering av bajs.

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men hips vips satt jag på knä i en hall i ett hus i Hökmark, iförd smoking, runtomkring mig låg en massa skor och väskor och jackor och framför mig låg en bäbis på rygg, byxor och blöjor avlägsnade men inte allt av blöjinnehållet. Jan Malmsjö mässade någonting om några klockor bortifrån vardagsrummet och S hade hällt upp pommac i ett antal glas. Någon, jag vet inte vem, frågade långtbortifrån om jag inte hade kunna vänta par minuter med det där och det kanske jag hade kunnat, men så fort uppdraget hade uppdagat sig en stund tidigare hade jag satt upp som mål att åtgärda det omedelbart. Jag kanske hade någon slags förhoppning att kunna hinna det före tolvslaget. Att låta Mona börja det nya året nybytt och torr. En fräsch start.

Okej. Inskålandet av det nya året skedde inte exakt på tolvslaget, det blev fördröjt ett par minuter, men det är okej för mig. Jag är inte så tidsbunden. Det är roligare att konstatera att då klockan slog tolv så hanterade jag bajs. Vem kan skryta med det?

Mona äter hellre blasten än själva moroten. Eller äter och äter. Blasten är gjord av garn, fiberrikt men oerhört svårt att tugga sönder, inte minst med blott två små framtänder i nedre käke. Aaarrh.

Vem behöver gå på gym när det finns ungsluckor att hänga i? Synd bara att nyttjandet begränsas beroende på när morsan och farsan ska använda ugnen eller spisen. Då är det tydligen big no-no för aktiviteter i den omedelbara närheten.

Dagar rusar fram. Dom fylls med Mona, Mona och åter Mona och kanske en och annan skidtur. Om hon inte leker med Pekka, rasslande plastsnurror, tygglass, plastburkar eller räserkryper iväg till något gott och förbjudet, så sitter hon i selen och iakttar världen.

Ny- och yrvaken. Hon sträcker på sig, gäspar, gnuggar ögonen, jämrar sig lite som man gör när man vaknar efter en middagslur. När hon är klar med det visar hon sig som den pigga och glada skit hon är. Happy joy.

– Vaddå ”du har nånting där under näsan”??? Jag har inte ens fyllt åtta månader och jag äter kex – jag ska ha geggiga och kletiga smulor och klumpar lite överallt under måltiderna. Det hör liksom till!

Äter Mona hästkött? Inte för att det gör oss så mycket, så länge det inte innehåller tungmetaller, arsenik, antibiotika och andra hemskheter. Men det kan ju vara roligt att veta.

Idag fyller hon åtta månader. Vår egenhändigt gjorda utvecklings-siar-plansch på toadörren säger:

Färdigheter: (de flesta barn kan)
*Säger ”mamma” och ”pappa” till båda föräldrarna (inte specifikt).
– Nej. Hon säger ”mama” (och mmm och ma och mamamama… etc) ibland, men det är svårt att veta om det är till någon av oss.
*Börjar krypa.
– Ja, hon började krypa för nästan två månader sedan.
*Flyttar objekt från han till hand.
– Ja, hon är en hejare på att byta hand.

Under utveckling: (hälften av alla barn kan)
*Står med stöd.
– Ja, utan svårigheter.
*Kryper bra.
– Ja, hon rusar fram som en salamander ibland. (Om nu salamandrar kan rusa, det går i alla fall vansinnigt fort.)
*Pekar på saker.
– Nej, inte ens med hela handen.

Avancerat (några få barn kan)
*Drar sig själv upp till stående, förflyttar sig med stöd från möbler.
– Ja, har väl dragit sig upp till stående i några veckor nu. Förflyttar sig ibland då något eller några steg, men använder inte stödet för att på stående fot ta sig några längre sträckor.
*Plockar upp saker med tumme-finger-grepp (pincettgrepp).
– Nja, inte riktigt, men hon jobbar på det.
*Indikerar begär med gester.
– Nej, inte ens med hela handen som sagt.

Men garva, det kan hon i alla fall.

Mona studerar hälsokortet som vi alltid har med oss till barnavårdscentralen och reflekterar lite: – Okej, på en månad har jag blivit tre centimeter längre, 326 gram tyngre och nio millimeter tjockskalligare. Syster M var även imponerad över min förmåga att ställa mig upp mot möbler och väggar, med tanke på min ålder. Sånt kollar dom inte förrän om ett par månader. Och nu kan jag äntligen sitta utan att behöva stödja mig med händerna, vilket tydligen inte är lika imponerande. Skönt är det i alla fall att ha händerna fria.

Indoktrineringen har inletts. Mona tittar på vinjetten till Star Trek: The Next Generation och tycker det stundtals är olidligt spännande. Notera den förväntansfulla minen just innan Enterprise drar iväg i warp-hastighet.

Farsan är nöjd, mycket nöjd.

När man ska flytta upptäcker man saker som man nästan hade glömt att man ägde. Här har vi en inlineshjälm som kändes för liten redan innan jag köpte den, men jag blev kär i färgen. Men vad gör kärlek till blått för något om man ändå får ont i huvudet av att bära den? Inte heller på Mona verkade den passa ordentligt, men då hade hon ju inte heller knäppt den ordentligt.

Trumpet går bra. Stämgaffel likaså. Till och med en skränig kazoo tycker hon är rolig att lyssna på, men ett munspels mjuka toner låter bara sorgligt. Notera den lätta tårbildningen och den ostadiga underläppen:

Nytvättat hår.

Igår fyllde hon tio månader. Vår egenhändigt gjorda utvecklingssiarplansch på toadörren säger:

Färdigheter: (de flesta barn kan)
*Vinkar hejdå.
– Ja. Första gången det inte var en misstaglig handling vid hejdåsituation var kanske ett par månader sedan. Idag viftar hon även med handen/armen när man säger hej ibland.
*Plockar upp saker med pincettgrepp.
– Ja, särskilt gammal tappad mat från köksgolvet och småsten från hallgolvet. Smakar mums.
*Kryper bra.
– Ja. Skämtar du eller?
*Tar sig fram med stöd av möbler.
– Inga problem.

Under utveckling: (hälften av alla barn kan)
*Säger ”mamma” och ”pappa” till rätt förälder (är specifik).
– Nej. Inte en tillstymmelse till att benämna någon av oss.
*Reagerar på tilltal och förstår ”nej”.
– Ja, sitt namn har hon lyssnat till en bra tag. Jag tror också hon förstår nej, fast vi är inte så nejiga av oss.
*Visar begär med gester.
– Nja, hon sträcker sig efter saker, ja, men pekar inte direkt på sånt hon vill ha, nej.

Avancerat (några få barn kan)
*Dricker från mugg.
– Ja, om hon får slippa hålla i den själv. Med en del spill såklart.
*Står själv ett par sekunder.
– En sekund har hon stått själv för inte så länge sedan, men det verkade mest vara en olyckshändelse.
*Lägger saker i behållare.
– Nej, hon koncentrerar sig på att ta ur sakerna istället.

Ibland tar man en paus från inläggandet av olika anledningar. Man har inte tid, eller så har man inte ork. Eller lust. Den här sidan har inte blivit påfylld på nästan en månad. Varför inte? Jo, det var just det. Brist: Tid. Lust. Ork. Det har varit en lite kämpig tid fram till min första semesterperiod. Då har aktiviteterna på den här blå sidan fått prioriterats bort.

Vad har hänt då? Ja, det ska jag tala om i korta ordalag:

Förvärvsarbetet på logopedmottagningen i Piteå har fortsatt. Jag är ganska ovan vid att jobba heltid, och det märks vid arbetsdagarnas och arbetsveckornas slut, även om det nu under våren varit få femdagarsveckor. Många helgdagar, klämmisar och en utlandsresa. Och jag trivs på mitt jobb. Eller gör jag? Försöker jag intala mig det? Okej, jag avvaktar med att säga hur jag trivs tills att jag eventuellt fått upp ångan igen till hösten. Nämnas bör dock att  jag är lite halvbitter över att mina arbetskamrater ”misslyckades” med att gemensamt planera sina semestrar så att den som hade minst att säga till om (vikarien) (jag) skulle slippa jobba helt ensam på mottagningen i fyra veckor under juli månad. (Men okej, under en av dessa fyra veckor har de förbarmat sig över mig och lovat att komma in några enstaka (3) dagar.) Så min semester är uppsplittrad i två. Just nu avnjuter jag en tvåveckors runt midsommar (och det kanske är talande att jag börjar om att skriva just nu när jag hunnit vila upp hjärnan några dagar). Gott nog. Den ljusaste och grönaste tiden. Göken kokoar, fåren bräker, syrenerna sprider sina dofter, pionerna exploderar, midnattsdimman tågar stillsamt över tjärnen (se nedan). Jag tar ett kvällsdopp från egen brygga då och då. Klipper lite gräs. Hamrar fast lite golvlist. Packar upp ännu en flyttkartong. Något flyg har jag inte hunnit eller haft lust till. Mona har börjat ta sina första steg. Hon säger ”tack”, ”hatt”, ”titta” och en himla massa andra oförståeliga saker. Hon spexar och skojar och klappar och kramas. BVC-sköterskan mätte upp 80 cm häromdagen, en bit över två standardavvikelser över genomsnittslängd. Hon är en lång tjej, såklart. Och det är klart att jag saknade henne då jag och Skellefteå kammarkör reste ner från högsommarvärmen i Skell till ruggregnet i Österrike för att tävla i körsång för några veckor sedan. Vi vann två diplom på silvernivå vilket kören ska vara nöjd över. Det var en trevlig resa, trots att Donau svämmade över sina breddar och trots att jag med infektion i halsen mimade mig igenom flera av låtarna. Några fler resor är inte planerade i detta nu. Kanske en biltur någonstans i augusti. Imorgon (idag) reser vi i alla fall till Hökmark och dansar runt stången där. Fortsättning följer.

Så här ser en midnattsdimma ut:

Det skiljer åttiofem (85) år mellan de här två lirarna. Edmund, 86, hoppar in som lekfarbror för Mona, 1. Först leker hon med hörapparatsfjärrkontrollen han har hängande runt halsen. Sen rullar dom boll. Rätt häftigt att se.

Åsså ställde hon sig upp.

Vi ville fly brämsen och knotten och tog oss en tur till Furuögrunds småbåtshamn där de har ett café och gissningsvis svalkande vindar från havet. När vi lekte i gräset mellan båtarna reste sig Mona upp från alla fyra. Alldeles själv, utan stöd. Milstolpen. Ett år och tio dagar gammal. (Förra milstolpen var förra veckan då hon tog sitt första egna steg. Nästa milstolpe – att resa sig upp själv OCH ta ett steg – är nära förestående, tror vi.)

Jaa du lilla gumman. Dagens uppmaning: passa verkligen på att njuta av en morgon i sängen. Gör det du. Njut av din frihet. Friheten att gå och lalla omkring hemmavid dagarna i ända. Njut av det. Ty den krymper för var dag som går. För på tisdag är ditt fria hemmalallande liv över. Då är du satt i offentlig omsorg. Då börjar dagis, eller förskola som det, även för ettåringar, så korrekt heter. Mona börjar skolan på tisdag. I en skola som (förhoppningsvis) kommer att vara i runda slängar 17-18 år till (minst). Tre fria dagar kvar. And counting.

Själv räknar jag också ner. Två timmar kvar till tre veckors semester.

Nej, det blev inga fler bad. Jag slutade där, den tolfte september. Inte så att jag plötsligt blev en kruka, men plötsligt fanns inte tid för några dopp och sen kom regnet och kylan. Så utomhusbadsäsongen varade i exakt fyra månader – första doppet togs 12 maj. Nu sällar jag mig till de bekväma som åker på badhus i stället. Nu närmast på söndag då Mona ska dyka från bassängkanten. Tills dess får hon nöja sig med att studera livet under bryggan. (Under nogsam övervakning av målsman, förstås.)

På vandring över de Drängsmarkska fälten.

Nu ska vi se hur många jag får på mig innan jag tröttnar…

Det är fredag och vi är lediga, allihop, hela familjen. Den Långa Rödhåriga är drabbats av nån slags infektion och hon är på väg att tappa rösten. Logopeden säger – Röstvila… men han är samtidigt medveten om att det är ett hopplöst kommando. Så Mona och jag går ut och sparkar boll istället. Det är skymning ute och det blir snart riktigt mörkt, men gårdsplanen är upplyst av gatljusen och ljusslingorna som jag har satt upp på det halvdöda körsbärsträdet. Mona roas av att ömsom sparka bollen framåt, ömsom plocka upp den och ”kasta” den åt nåt håll. Och jag sparkar tillbaka. Men till slut blir hon less, vi går till postlådan som är tom idag, och sen går vi in. När vi kommit in, klätt av oss och varit inne några minuter så frågar Den Långa Rödhåriga Mona:

– Har du varit ute, Mona?

Mona svarar direkt:

– Boll.

Och våra hjärtan värms. Det är första gången vi hör att hon verbalt refererar till något som hänt för en relativt god stund innan, innan vi klädde av oss, innan vi gick in, innan vi gick och kollade postlådan. Mys.

Juldagsshopping på ICA Maxi Skellefteå. Ninga ninga ninga ninga! (=springa)

Mona avslutar året med en viktig fonologisk milstolpe. Imorse sa hon ”bajs”. Med alla ljuden korrekt placerade och utförda på ett godkänt sätt. Bilabial tonande klusil (b), diftong (aj) och framför allt tonlös sibilant (s). Det är den sistnämnda som utgör milstolpen. Att hon använde ljudet i ett ord. Visserligen inte helt finslipad och helt dental, utan med förträngningen något längre bak i gommen, men fullt och gott godkänd som språkljud i svenska ord. Nu är det ju ett bra tag innan ljudet bör sitta med rätt artikulationsställe och användas överallt i alla ord, men det första steget dit är taget.

En ny mössa till farsan. Den enda i sitt slag.

Vissa ränder går aldrig ur. (I detta fall, förhoppningsvis aldrig.) Vid sidan om I drömmarnas trädgård, Maisy Mouse, Totte och Teletubbies så är Monas favorit på Youtube vinjetten till Star Trek: The Next Generation. Tatek! Tatek! Star Trek-farsan är nöjd, mycket nöjd.

Den ljusaste, vackraste sommarnatten för precis två år sedan kom du och idag fyller du våra liv med allt. Vår sångfågel Mona fyller år idag. Snart kommer släkten!

Mona är en hejare på att sjunga. Hon snappar upp nya melodier snabbt, är hyfsat tonsäker, har koll på rytmiken, är duktig på att minnas stavelser i låttexterna även om hon är en bit ifrån att förstå betydelsen av många av texterna hon sjunger. Hon kan kombinera olika låtar som låter likartat. Byter ut låttexter för att det låter roligt med andra språkljud.

Nedanstående är en av de senaste tillskotten i repertoaren. Det är en låt av och med Vienna Teng som vi brukar köra på kvällarna ibland för att varva ner en speedad unge inför nattningen. Eftersom den är på engelska har det varit lite segt att börja nynna på den, men nu är hon igång, i alla fall som sing-a-long. Hon sjunger egentligen normalt mer av låten än här i filmen, men det kan tänkas bero på fascination av att se sig själv på smartfån-skärmen.

Ett ostämt piano. En gullig tvååring. Ett litet nothäfte.

Mona har väldigt länge sagt ”hjälpa dej” eller ”bära dej” när hon vill att man ska hjälpa eller bära henne. Hur förklarar man den grammatiska skillnaden mellan ”mej” och ”dej”? Det går inte med en två-och-en-halvåring.

Idag sa hon ”hjälpa mej”. Varvat med ”hjälpa dej”. En språklig milstolpe! Hej possessiva pronomen!

Två töntar på is.

Jahapp, här har vi då en lite försenad julsång med Monas år. Är hon inte bedårande?

I ett försök att injicera lite uppdateringsfrekvens i den här blo… förlåt nätdagboken så sätter vi igång med lite citatinlägg:

Korvlunch. Jag äter fyra, Den Långa Rödhåriga äter två, Mona (2 år 6 mån) äter en, får en till. När hon ätit lite på nummer två så drar hon av sig haklappen. Hon säger att hon inte behöver den. För hon spiller ju inte. Den Långa Rödhåriga pekar på hunden på Monas tröja och säger att det vore synd om det kom ketchup på den.

Hon vänder sig mot mig och säger:

– Det är en katt förstår du väl.

Jaha. Om du säger det så.

Helgen gick i inställningarnas tecken. En massa körrepetitioner blev inställda (för min del), en discofest blev inställd, ett 40-årskalas blev inställt. Drängsmark 9 blev plötsligt satt i karantän då Mona blev superkrasslig. Spydde och hade sig. Feber och slapp och spak som en blöt liten trasa. Då vill man nästan inget annat än att sitta bredvid och sitta eller ligga bredvid och tycka synd om.

Idag är hon piggare. När jag kom hem från jobbet satte hon sig och ritade. Med ett i det närmaste perfekt penngrepp som en tvåochenhalvåring kan ha. Fantastiskt!

Snöstormen rasar utanför. Klockan är åtta på söndagmorgonen. Hon, som är drygt två och ett halvt år gammal, kommer kravlande, upp mellan mig och Den Långa Rödhåriga. Innan hon lägger sig tillrätta säger hon genom nappen (och detta är helt ordagrant transkriberat):

– Hej pappa. Jag älskar dig, pappa.

Sen somnar hon om. Det gör inte jag.

Tiden rusar och jag ser med förvåning att det var närmare två veckor sedan senaste inlägget. Då: EFIT #18. Idag: EFIT #19. Vi busar till det och varvar lite bilder och autentiska ljud omvartannat.

Kring åttasnåret stiger jag upp, efter att Mona (2 år 8 mån) och Den Långa Rödhåriga bjussat på sovmorgon. Barnkanalen i full gång:

Kring niosnåret står pappan inte ut längre utan måste äta frulle. Mona vill ha flingor:

Kring tiosnåret kollar vi in klädbytardagen på Drängsmarks Folkets Hus (i Monamun även kallad Bröllopet). Fullt ös:

Kring elvasnåret är jag och Mona på väg hem från klädbytarkaoset. Hon har med sig sin nyinköpta elefant. Hon ser en sten på vägen till sparken. Några kunder går förbi, glada i hågen, och kommenterar fynden de har gjort. Mona ska köra sparken och beordrar mig att stå en bit bort:

Kring tolvsnåret är det grötdags. Pappan har pysslat ihop ett litet pappersmarsvin:

Kring tvåsnåret har middagsluren gjorts bort (fast det är min tur snart) och vi lirar lite Bamselotto:

Kring tresnåret beger vi oss till Centrumhörnan för att inhandla lite mjölk, pommes, snask och läskeblask:

Kring fyrasnåret, efter en grundlig genomgång av småleksakerna på loppisen, är vi på väg tillbaka. Från vagnen hörs dagens favvolåt ”Lille katt”:

Kring halvfemsnåret sätts små fjärilar på hår och näsa:

Kring halvsexsnåret leks det med My Little Ponysar i ett dockhus. Hästarna fyller tydligen tre år. Man ska bjuda på något ätbart då. Jaha…?

 

Vi nappade på en kampanj som Kellogg’s har på baksidan av sina flingpaket, nämligen det att om man köper tre paket så kan man få en gratis sked i vuxen- alternativt barnstorlek med valfritt namn ingraverat tillsammans med en Kellogg’s-figur (typ cornflakestuppen, frostiestigern eller special-k-k:et).

När tredje cornflakespaketet var inhandlat gick vi således in på internetadressen till vilken man skulle gå för att utforma och beställa sin sked. Vi valde barnstorlek på skeden och ett gulligt bi som hör ihop med en sockrig flingsort som vi aldrig har smakat. Sen stötte vi på patrull av lite oväntad art. Så här såg skärmen ut efter att vi fyllt i namnet ”Mona” och klickat på bekräfta:

Kellogg’s tycker att Mona är ett fult ord. De tycker att hon hellre borde ha hetat ”Mona Ajnin”, ”Monarvaxth” eller ”Monat”. Hur vi än försökte övertyga Kellogg’s-sidan att Mona faktiskt är ett ganska vanlig svenskt förnamn (om än inte så vanligt barnnamn) efter att ha varit modenamn på 40- och 50-talet, så sa Kellogg’s stopp: försök igen, försök igen, försök igen…

Så jag skrev ett mejl till sweden@kelloggsconsumercare.com och frågade hur vi går vidare med detta. Efter ett par dagar damp följande svar ner i min mejlbox. Avsändare  consumercare.uk@kellogg.com med det härligt personliga mejlämnet Consumer Affairs 028470333A UK:

Hej Thomas & Ida,

Tack för ert mail och intresse för vår kampanj ”Personlig Sked”.

Vi beklagar att ni haft problem med att välja namnet Mona. Vi har nu skickat detta vidare till vårt kampanjteam så att de kan lägga in namnet manuellt. Detta kan ta lite tid eftersom de har hand om kampanjen för hela Europa. Pröva gärna igen vid ett senare tillfälle och förhoppningsvis skall namnet då vara inlagt.

Om ni har ytterligare problem eller funderingar får ni gärna återkomma.

Om du har ytterligare kommentarer, vänligen klicka på eller klistra in följande länk i din webläsare: http://www.econsumeraffairs.com/kel/contactusfollowup.htm?F2=028475460333A&brand=kelloggs&F3=CORP&F4=WW165450&F5=SE44343520&F6=&F8=UK

Vänligen använd inte ”svar”-knappen för att svara på detta e-postmeddelande. Svar på detta meddelande dirigeras till en oövervakad brevlåda.

Med vänliga hälsningar,

Fanny Vxxxxxx
Kellogg’s Konsumentkontakt

Det känns skönt att vårt ärende blivit väl omhändertaget och att de lägger ner stora resurser att försöka lösa vårt problem. Att de har varit lite slarviga med att lägga in alla gångbara svenska personnamn i sin europeiska personnamnsdatabas kan man kanske förlåta. Men ”Monarvaxth”??? Det är ju inte ens ett personnamn! (En googling ger endast två träffar; det är en svensk geocachare som var aktiv under månads tid ifjol (men som faktiskt lyckades hitta 42 gömmor under denna tid).) Trams, säger jag!

Vid middagsbordet ställer jag en fråga av reflekterande art till Den Långa Rödhåriga: ”I wonder what we will do tomorrow.” Hon jobbar imorgon, så jag och Mona får hitta något själva. Jag vet egentligen inte varför jag ställer frågan på engelska, som om frågan innehåller information som bör undanhållas barnet, som till exempel när man ska prata om glass utan att barnet ska förstå det… Det spelar ingen roll, för direkt efter den ställda frågan kommer speglingen från Mona själv:

”Vad vi göra imorgon?”

Okej. Visserligen finns det likheter mellan ”tomorrow” och ”imorgon”, men ändå. Ska man inte kunna prata engelska ifred i sin inte ens tre år fyllda unges närvaro?

Plötsligt händer det. Namnet Mona existerar plötsligt i Kellogg’s värld. (Se ett tidigare inlägg.) Skeden ska komma hem inom 90 dagar.

Jag tror jag ska köpa tre Kellogg’s-paket till och beställa en sked med namnet Monarvaxth ingraverat. Som minne.

Om man upplever gränslös lycka när man är på ett äventyrsbad…

…så upplever man motsvarande mängd bedrövelse när man inte är där.

Mona har upptäckt vattensprutan, återför lite i Idatjärn.

Imorgon är det en stor dag.

Dagens mest hysteriska födelsedagsunge bland alla firare i lokaltidningen.

Som hon har längtat. Pratat i ett helt år om tårta och presenter och dom som sjunger för en. När vi lite löst hintade om det igår verkar det som hon inte helt förstod vad det var för slags dag idag. Hon lyckades liksom inte koppla ihop det här med att hon skulle få (en) present och att hon då var två men idag skulle vara tre år. Trots att pratet om den annalkande födelsedagen (från alla håll) har blivit hetare och mer intensiv senaste tiden.

När det väl händer, klockan sju en måndagmorgon, med sång, present och kanske inte tårta men i alla fall en pepparkaka, verkar hon först inte heller helt med på noterna. Det krävs lite pepparkaksknaprande och paketuppslitning innan det faller på plats. Idag är det hennes dag. Mer än alla de andra dagarna.

I eftermiddag kommer släkten. Tårtbakning och ballonguppblåsning i full gång.

Nu lät det ju i förra inlägget som om Mona bara skulle få en present, men det var bara det vi hintade om dagen före, om vad som skulle hända. Det blev trehjuling, böcker, kläder, docka, liten mjukiskatt och annat. Och tårtan! Och ballongerna! Och korven! (istället för laxen) Och melonen! Och släkten! Och sången!

När det började närma sig läggdags verkade hon tycka att det räckte, så hon gav godnattpussen till en annan än den som helst ville ha en, och gick helt sonika och lade sig. Firandet på Drängen (förskolan) dagen efter (idag) hägrade.

Trots mild peppning och sällskap av jämnåriga förskolekompisen O, så avböjde hon vänligt varje erbjudande om att åka nånting på tivolit. Men när hon såg den långa rutschkanan och sele-studsmattan bestämde hon själv. Åkte dem och till och med två varv i en pumpa på räls.

Den som följer den här blo… förlåt nätdagboken vet att namnet Mona till slut blev godkänt som rumsrent av Kellogg’s och att jag därmed kunde beställa en sked till henne. Den som inte följer den här bloggen kan läsa det här och det här inlägget.

Mona-skeden dök upp till slut och jag beklagar att jag inte rapporterat det. Det var kanske för en månad sedan. Det tog alltså nästan tre månader för Kellogg’s att ta emot beställning, skrapa fram en sked, gravera den och skicka den till en by i norra norrlands kustland.

Som minne av att Kellogg’s initialt tyckte att ”Mona” var ett stötande ord och föreslog att hon kanske skulle heta ”Monarvaxth” istället, så köpte jag tre nya Kellogg’s-paket och beställde en ny sked. Den kom förra veckan. Kuckelikuu.

Mona fick bestämma var ljuset skulle stå. Bland ljungbladen, i lagom avstånd till, men ändå tillsammans med, andra ljus, andra älskade bortgångna.

Sen kunde hon inte hålla sig längre, benen sprattlade och hon ville springa, eller i alla fall röra på sig. Mitt i springet anade jag små ögonblick då hon faktiskt sög i sig det stjärnlika landskapet av tända ljus på Alhems sluttningar, som är en av de vackraste kyrkogårdarna jag känner till. Mitt i bland pelarliknande tallstammar ägnade hon en bra stund åt att klättra upp och ner på en mur, jag var stora björn och hon var lilla. Men jag fick inte prata med den där rösten, jag skulle prata vanligt.

Hemma, innan vi for dit, fick hon titta extra noga på det där porträttet av farmor som sitter uppe i vardagsrummet. Hon bor här sa hon. Ja, på sätt och vis, men hon bor också väldigt, väldigt långt bort. Och hon älskar dig, sa jag. Jag älskar henne också, sa hon.

Värmen i bröstet och gråten i halsen.

Annandagens extremsportare. Självkast från vit sten ner i vit slushsnö.

Fröken M på förskolan Heden i Drängsmark har suttit och intervjuat Mona, 3 år och 10 månader:

Vad heter du?
-Mona Matilda.
Var bor du?
– I ett rött hus, jag har en katt.
Vilka är ni i din familj?
– Oskar, Vidar. I mitt hus mamma Ida, pappa Thomas.
Hur många år är du?
– 3 år.
När fyller du år, vilken månad/årstid?
– När jag blir stor.
Vad är du bra på?
– Klättra i höga storklimpan bakom skolan.
Vad skulle du vilja lära dig?
– Lära mig blåsa bubblor, kullerbyttor.
Vad tycker du är roligast här på förskolan?
– Att leka med katten, den är söt.
Brukar du vara ledsen här på Heden, när i så fall?
– Nej, när det gör ont gråter jag, sen går det över.
Vem leker du med på Heden? Vem skulle du vilja leka med?
– Oskar.
Vem leker du med när du är hemma?
– Pappa, mamma.
Vilka färger är dom här sakerna? (röd, blå, grön, gul, rosa, lila, orange, svart, vit, brun)
Mona rabblar upp samtliga färger.
Hur många klossar är det här? (20 st)
Mona räknar och pekar till 20.
Vad vill du bli när du blir stor?
– Då vill jag bli eller kanske klä ut mig till en katt.

Älskade barn!

Mona tillkännager idag att hon har lärt sig göra kullerbyttor. Hurra!

Efter att ha jobbat några timmar drog jag och resten av familjen till Kusfors, ca 50 minuters biltur genom skogar och älvar. En lanthandel med ett imponerande utbud, det mysigt cafét inrymt i ett gammalt stationshus, och utanför står ett gammalt B-lok. Vi passade också på att återse en geocachegömma i/på loket. Mona bytte till sig en ballong.

Mycket riktigt står det Skellefteå museum på ballongen. Och hon har riktigt svårt att slita sig från den. Blåsa upp, prutta ut, blåsa upp, prutta ut…

Ingen blev gladare än jag att få äta upp påståendet att hon var en badkruka av rang. Bara hon hittade rätt teknik att ta sig ner i vattnet så konstaterade hon att hon faktiskt kunde strunta i att det var lite kyligt i vattnet. Det var ju mycket roligare att simma.

Det var ju egentligen EFIT idag och jag började faktiskt ta ett foto i timmen men händelser under dagen fick mig att tappa lusten så jag fortsätter med mitt EFOD – Ett Foto Om Dagen.

Idag drog vi till Piteå. En eftersläntrarutprovning av min uttalsapp och så var det första gången nånsin som jag varit på Noliamässan. Mona hade allra mest peppat för att få träffa pyssel-Jenny (känd från teve) och när pyssel-Jenny uppenbarade sig i egen hög person och hälsade på Mona så var Mona bara lite, lite blyg. Och så gjorde vi en ekorre av en kotte, några trästumpar och lite målarfärg. Gissa vem som ska få den…

Vi hade en lugn morgon med hotellfrukost och omkringstrosande på ett folktomt Frescati innan vi träffade B, I, A & T och gick på naturhistoriska riksmuseet tillsammans. W anslöt för en stund för att titta på bland annat skelett och uppstoppade djur. Mona återfann en idol i T. Här visar T Mona hur man väntar på Roslagsbanan:

Efter häng, muffins och middag hos familjen i norrort, drog vi tillbaka till smeten och det hotell vi skulle spendera natten, och vars hiss jag ensam fastnade i som liten. Tur att det är ombyggt nu. De har till och med ett soldäck med finfin utsikt:

Åtta ungar föddes sommaren 2012. Åtta ungar träffas på Kyrkholmen varje sommar och får presenter.

Det är lite oklart om detta är morfar i kanot i havet eller i en liten tjärn, men upphovsflickan är i alla fall helt klart inspirerad av dagens färd. Morfar har mycket hår och sitter tryggt i båten.

Hon ser lite trumpen ut.

Är det för att det nästan bara fanns lingon här?

Är det för att dumma mamma och pappa rekommenderade blåbärsplockning framför lingonplockning?

Är det för något annat jag har glömt bort?

Vad det än var så gick det över i nästa sekund.

Mitt livs första VAB-dag som egenföretagare… Trots att vabbaren egentligen var sjukare än barnet så drog vi in till stan för en slags halvrepris från igår. Imorgon tar vi omtag, på många plan.

Mona fick sig ett par nya stövlar idag.

Jag beskar ett äppelträd idag. Underhållningen under tiden kunde man inte klaga på! (och oj vad stor hon ser ut på den här bilden)

Dagens höjdare – danslek tillsammans med en massa andra ungar. Här: Under hökens vingar. Spring för livet!

En kväll på badhuset.

Jag kunde ha lagt in en bild från dagens konsert, då kammarkören stod för ungefär 7/2 minuter av 120 minuter välgörenhetskonsert. ”/2” står för det faktum att vi backade upp en mezzospran av lokal härkomst. Resten av underhållningen stod mezzosopranen ensam, Hilda Heller, körgruppen Kvittra och Gällivare Hot Five för.

Nej, det blev en bild på Mona under dagens klätterträning.

Idag fick Mona klättersällskap.

En rask promenad till brevlådan i höstrusket. Inga brev, bara reklam.

När det är dags att sortera noterna i programordningen för dagens jazzkonsert på Älvy, då hjälper hon gärna till.

Det bjöds på glass. Med chips och ostbågar.

Idag skulle hon gå på gympa för första gången i sitt liv. Gympapåsen var packad med träningsbyxor, tröja i äkta funktionsmaterial samt traditionella mockasiner.

På lunchen hakade jag på Mona och mamman till Solviks folkhögskola, där en man spelade gitarr och teater inför oss och några av traktens förskolebarn. Därefter en lunch på lunchrestaurangen och en snabbtitt på fågelplattformen, från vilken man under rätt årstid kan beskåda flyttfåglar och kor.

Varken fåglar eller kor syntes till. Men vädret var fint.

Fredagsmys på Eddahallen.

På jaktgatan i Drängsmark bildades det i dag en kö. Likt arga franska bönder blockerade de trafiken, fast de verkade inte särskilt upprörda, bortsett från ett och annat lättåtgärdat klagande från föraren längst bak.

På årets hittills gråaste dag gjorde Mona mig sällskap medans jag funderade på hur jag bäst skruvar ihop stommen till två nya bryggor. Hopplaaa!

Nere i källaren kan man hitta en massa roliga saker som man vill ta med sig upp och leka med. Bland annat en slags sänghimmel från i ikea som man lätt hänger upp på en krok man hittar på vardagsrumstaket. Och är det sol i sinne så måste man ju ha coola solglajjor också, det är ju givet.

Idag har det varit Halloweenfest på förskolan. Mona har varit fladdermus.

 

Fredagslek på stadsbibblan. Hopp och studs.

Vinterlandskapet är här, åtminstone för överskådlig framtid (=14 dagars klart.se-väder). Osedvanligt tidigt. Mitt bryggbyggarprojekt får pausas tills förhållandena är mer gynnsamma (jag hade inte räknat med detta). Jag funderar på om cykelträningen måste läggas om till skidträning två månader tidigare än normalt (om än det egentligen är första gången skidträningen ställs om från just cykeldito). Och barnautenöjet får nya möjligheter:

Ikväll var det även dags för en tradition som normalt brukar hållas i mörk frånvaro av uppljusande snö. Nu ser det förstås på bilden ut som om mammas ljus står inne i en mörk grotta, men i verkligheten var det ganska fint. Som en av flera ljuskällor i en stor snölykta. Vi pratar om dig ibland, farmor.

Mona har en spark som det står ”Tina” på. Jag utgår från att den har varit med om mycket i sina dagar.

Hon verkade först inte förstå vad vi menade med att sätta upp ljusslingor på tornet. Men oavsett är hon mer än villig att hjälpa till. Och snyggt och mysigt blev det.

Ett besök hos Cykel & Fiskecenter i stan resulterade inte bara i inköp av två par vinterstövlar och en mössa, utan även en sladdrig fisk (av silikon?) som hon fick till skänks av den snälla personalen. Dagens favorit. Nu sover hon med den.

En stund ute, innan besök. En av flera bob-banor är härmed preparerade.

Hon har just bänkat sig i karet. Sitter och begrundar läget. Hon tänker: Nu har jag just börjat bada. Det här brukar vara roligt. Vad ska jag hitta på nu?

En hög med kusiner i en fåtölj.

En suddig bild på kvällens dansuppvisning tillika avslutning av höstens danslekkurs i gympasalen i regi av Aktiv ungdom.

Operation städa undan.

Hoppsan, glömde visst lägga upp torsdagens bild.

(Oj vad lik hon är min mamma på den här bilden.) Första december är lilla julafton. Då börjar all lucköppningar. Vi går hårt ut. På förskolan har de ett paket om dagen. Vi har radion och tevens julkalender, plus en bamsebok om dagen. Men det bästa är nog TVLs pusselpaket – tacktacktack för det!

H som aktiv betraktare. A som aktiv vägledare. Mona för allt för att försöka hänga med.

Utan att närmare berätta för Mona varför, så drog vi till Gamla Falmark för att titta på sibiriska kattungar.

Hon var överlycklig att få träffa dom små liven.

När besöket var över så visste Mona fortfarande inte, och vi låter det vara så. Det blir nog lite för jobbigt annars.

I väntan på uppträdande som en av flera små lucior från Drängens och Hedens förskolor. En lysande och lyckad fest.

Mona peppar för att dra över till L för att leka. Faktiskt – riktigt förväntansfull.

Här har vi en (till vänster i bild) som peppar någon alldeles vansinnigt för morgondagens begivenheter.

Julaftonen gick i enhörningens tecken. Tre stycken fick hon! Lyckan!

Det är ju lite tveksamt att lägga upp en bild på ett sjukt barn på akuten. Men EFOD måste upprätthållas, och den här bilden tog inte ens jag. En stackars krake med magont och feber. Sjukvårdsupplysningen och vårdgivarna på lassa tog inga risker utan lassamänniskorna gjorde en full undersökning inklusive kiss- och blodprov för att utesluta allvarliga saker. Som väntat konstaterades en liten virusinfektion som gav upphov till åkommorna och vi fick åka hem.

Stans nya grepp ”Nyårspromenad” hakade vi på, i alla fall på det minst barnfrånvända. Två trummisar satt och trummade vid en sjukt blåsig södra älvskant. Mona satt och njöt med en seg råtta i munnen.

Nu lämnar vi ett för världen stort skitår bakom oss. Tyvärr har jag inte jättemycket förtroemde inför 2017. Trumps klimatförnekare kommer påverka övriga utsläppsländer, mänskligheten misslyckas vända utvecklingen, inom några år kommer klimatet tippa över och – som en miljöprofessor nyss sa – planeten kommer bli vår fiende istället för vän. God fortsättning!

Glamorös mackfika med mjölk i plastmuggar och partysugrör. Vad gör man inte för att festa till det lite på nyårsdagseftermiddagen?

Vi äter middag i vardagsrummet. Myspysigt. Och vardagsrummet har en ny dörr.

Hon var liksom inte förberedd för vad som skulle hända när vi skulle spela bowling, men det krävdes stöd för blott fem turtagningar innan hon vad helt självständig i spelet. Sen lirade hon byxorna av oss. I andra omgången vann hon med 90-67. Way!

Innan termometern rusade från minus tjugotvå till blott minus sex, så gav vi oss ut på en nanoexpedition på Hemträsket. Pappan kände ett sug efter öppna vidder och en skymt av solen kombinerat med drillning av krabat i subarktiskt miljö. Naturligt nog fick vi vända tretton meter efter att bilden tagits, på grund av frusna fingrar. Nästa tur blir förhoppningsvis några meter längre.

Innan det var dags för henne att lägga sig tittade vi på Gulligt om natten, ett danskt timmeslångt pausprogram för den sömnlöse. Det var egentligen inget barnprogram – det sändes häromdagen på ettan (inte barnkanalen) halv ett på natten – men det innehöll gulliga små djur såsom råttor, möss, marsvin, hamstrar, kaniner och kycklingar som rörde sig i miniatyrer av snabbköp, restauranger, caféer, tv-studior, biografer, byggarbetsplatser, så det tilltalade en fyraochetthalvtåring väl. Och det gav även tänkt effekt på den vuxne medtittaren, som somnade sött medan krabaterna klättrande omkring bland bord och stolar.

En nöjd krabat på badhuset. Samtliga bassänger avklarade, inklusive den stora kalla, utom den superdjupa. Och pannkakor på det. Och glass i bilen hem.

Efter en rejält tilltagen vistelse på en husdjursaffär gick vi och åt pannkakor på ICA Maxi, sedan var det dags för bergsbestigningen. Solbackens högsta nerg. Jag höll mig på trygga marken nedanför, men hon lekte stenras, rutchkana och allmänna utmaningar i klättring på mäktigt berg i himalaya. Jag känner igen mig mycket i den där leken. Eller vänta… Kan det vara en del av mig som egentligen gör henne sällskap, i fantasin, i nån slags pinsam vuxenlängtan att leka uppe på en fyrametersnöhög på en parkeringsplats?

Nu är det bara två dagar kvar till dagen Katt. För att hålla ångan uppe så har GPs skickat ett litet Playmobilkit med katter och lite annat småplock som hon älskar att leka med.

Min feber började ge sig idag, under eftermiddagen var tempen nere på 37,0, men med efterhörande led- och huvudvärk och pulsdunk i hjärnan vid minsta ansträngning. Jag har dock goda förhoppningar om att kunna göra någon form av nytta imorgon, även om en härlig kvällsfebertopp gör sig påmind i skrivande stund.

Vi spelade det där spelet jag glömt namnet på, men som var enkelt nog att till och med fyraochetthalvtåringar kunde vara med. Bygga ett zoo med valfria exotiska djur. Jag vann! Tjohoo!

Dom kallar det för Snow Pride, men såg mer ut som Soiled Ice Pride. Inte så mycket snö, mer skitig is och grus. Men det struntar vi i, det är ändå budskapet som är grejen. Kärlek åt, till, mellan, alla, vem som helst, dig och mig. Oavsett vad eller hur man är. Ett statement framtidens folk förhoppningsvis inte har någon anledning lyfta fram. Och även då kommer Pride behövas, inte för att framför allt visa, utan för att framför allt fira.

Dagen avslutas med lite spackling i hallen. Våra ben och knän är helt slut men knopp och själv är fullmatade med en riktig solskensdag i en slalombacke. Hon behövde två åk med koppel, sen släppte vi lös henne. Hon behövde lite vägledning i att svänga hit och dit men överlag är vi djupt imponerade över hennes skidåkartalang, både på höjden och tvären. Hennes inställning och kämparglöd. Det här blir bra!

I väntan på dubbelkalas på eftermiddagen bygger vi en hyfsat stor snölykta. Hon strör lite lössnö på toppbollen. Sen är den fulländad. (Bortsett från frånvaron av ljus inuti.)

Efter en strapatsrik expedition från hagen, nerför backen bakom garaget och över tjärnens isvidder, så besteg hon berget till slut. En meter högt. Utsikten var vidunderlig.

Medan en annan satt nere i en källare och tryckte (förvisso med en helt okej utsikt men solen blir för stark att det blir störande med blänk och solbelyst damm på skärmen så jag drog för gardinerna och glömde bort att det faktiskt var vackert vårvinterväder ute) så var två andra familjemedlemmar ute och roade sig kungligt.

Det ska börjas i tid. Mona kollar in tomatplantorna i vardagsrumsfönstret.

En tjej med tandkräm på nästippen.

Så var det skärtorsdag. Och hon blev en påskkanin. Och en promenad i grannskapet. Och en massa godis före middagen. Och en supernöjd tjej.

Med bästisen L i en skojig skog i extremt aprilväder. Hurra!

Vi drog till Luleå för att hoppa i en massa studsmattor tillsammans med kusinerna. Booing! Booing! Booing!

Här förevisar hon insidan på fronten av en framtida knipholk. För att de små liven, när de vuxit sig tillräckligt stora och är nyfikna på världen därute, lättare ska kunna ta sig upp till utgången, klumpflaxa ner på marken och strutta bort till vattnet för en första simtur med päronen, så har vi satt dit några tvärslåar, som en liten stege. Snällt va?

I syfte att göra middagen i allmänhet och leverbiffen i synnerhet lite roligare för den minst matglada i familjen så gjorde Den Långa Rödhåriga en kul gubbe av leverbiff, potatis, vitkål, lingonsylt, brunsås och ärtor. Och det gick hem, hon tömde nästan hela tallriken.

Däremot, när man tittar på bilden såhär i efterhand, så ser inte gubben ut att ha så… kul.

När man äter makaronipudding med ketchup, ja då är mjölk bland det godaste som finns.

På vägen dit berättade hon att magen kändes konstig. Vi konstaterade snabbt att det var nervositet hon kände, pirr i magen inför hennes livs första uppträdande. Inför storpublik i Anderstorpsalen. En stund senare tågade hon ut på scen med sina kompisar och viftade och snurrade och sparkade och… Lite sådär härligt halvt kaosartat.

Bara för att jag missat EFOD två dagar i rad blir det tre bilder idag:

En hyfsat stor och duktig kör ska åka på kort ”turné” i Amsterdam och kommunen sponsrar med t-tröjor.

Nu har vi förvägrat henne fortplantningsförmågan. Och som tack för detta måste hon ha plastkrage i tio dagar. Den riktiga belöningen blir efter dessa tio dagar, då en helt ny värld (utomhusvärlden) ska öppnas för hennes ögon.

Äntligen kan hon klättra upp på egen hand. Nu måste vi måla fanskapet.

 

När W kommer på besök drar vi till centrala Drängsmark och köper varsin souvas. Då får man vänta ett slag på maten. Men oboy vad gott!

Hon går över lik för att uppnå det absoluta myset med plattan i studsmattan. Först var det en kudde med filt, sen behövdes två mjukisdjur som sällskap, ty farsan och morsan kunde man inte lita på då de höll på med trädgårdsarbete, sen behövdes det två kuddar till för optimal huvudvinkel, sen behövdes det en filt för att dämpa ljuset, ty utomhus är det svårt att se vad som händer på skärmen, sen tog jag den här bilden, sen behövdes en till filt att hänga över taket på studsmattan, ty bara en över huvudet och knäna fungerade inte, sen behövdes ytterligare en filt för två filtar över studsmattan räckte inte… Slutligen bökade hon med sex stycken filtar med vilka hon försökte täcka så mycket ljusinsläpp som möjligt. Jag tror hon hann med ungefär två minuters effektiv speltid innan hon gav upp och gick in och klättrade upp i nya, färdiga loftsängen och spelade där istället.

Hon är den mest enträgna person jag känner.

Morsan och farsan övervann rädslan och lät henne åka bergådalbana själv. Seger!

Sommarfest på Hedens förskola. Sång, bullfika till självkostnadspris, tipsrunda, ”ansiktsmålning” och såpbubbleutdelning.

Här äter vår älskade rufsunge tårta till frukost. Det är för att hon fyller fem år just idag. Grattis världens bästa Mona!

Gladare än så här kunde man inte bli idag. Men så heter också festivalen Joypeak.

Som avslutning på dagens femårskalas med förskolekompisarna öppnade Den Långa Rödhåriga porten för att sätta igång fiskdammen. Men där fanns inget fiskespö, utan bara ett brev från Sommarskuggan som hade gjort ett bus och gömt undan fiskespöet. För att hitta fiskespöet måste ungarna hitta gömda ledtrådar som sen pusslades ihop till slutlig ledtråd som avslöjade var fiskespöet fanns. Jag tror bestämt att de gillade greppet.

Det är inte varje dag som man får kärleksbrev i brevlådan. Men plötsligt händer det.

En supersöt marängtårta till en supersöt femåring.

Staycation fortsätter. Denna eftermiddag på Lilleputtlandet i Stämningsgården. De har en passande slogan: Mer Än Du Tror. Och jo, det fanns mer att göra där än jag trodde det skulle göra. Här är Mona och lillkusinen på väg till entrén, fulla av förväntan.

Det här var innan farsan blev dyblöt i vattenkrig.

Idag gjorde hon sig av med den sista badkrukeskärvan. Bra så.

Den må på den här bilden se ut som en blå-rosa-vit-gul bardval men det är faktiskt en enhörning och hon valde ut den alldeles själv. Och mitt i all heliumballonglycka lyckades hon bara daska den i en burträskmarknadsbesökares ansikte. Hurra!

Vi blev konstigt bemötta i Rismyrliden, men Monas möte med ett par kattungar kväste i alla fall det mesta av den bittra eftersmaken.

Inspirerade av programmet Sommarlov, där de idag hade en gubbe som tipsade om hur man kan bygga sin egen vattenkikare, byggde vi vår egen vattenkikare av ett modernt mjölkpaket (skruvkorksvarianten), lite plastfolie och silvertejp. Sikten genom folien var sådär, men det dög som förstagångsprojekt. Mona spottade några av hennes nya kompisar, de hundratals grodynglen som verkar trivas runt vår slitna brygga.

Nästa gång gör vi en ny kikare  av avloppsrör, plexiglas och silikon.

I ren sommarförvirring lägger jag idag upp en bild jag tog igår, ty idag blev det ingen bild tagen.

Gårdagens bild är dock sommarens somrigaste. Klockan är fem i nio på kvällen. Vi är på väg från Stornäsan, över Kedträsket, till båtplatsen i Böle, efter en heldag med långgung, skyltkomplettering, fiske, bad med dränkt kanot, trädkojeklättring och gott käk.

Det står två tält på gräsmattan närmast tjärnen. Det enda är ett lätt och snabbuppsatt mörkorange tvåmanstält i vilket jag måste ligga på diagonalen för att rymmas bekvämt. Just nu är det tomt, bara uppsatt för att kolla läget liksom. (Fast jag fick något fjälldrömskt i blicken under uppförandet…) I det andra, ett billigare, blått tremans kupoltält ligger Mona och snarkar. Det är livspremiär för henne. Vi går ut lagom hardcore i och med ett strilande regn ikväll, men tältet är tätt och det är ju ändå sommar.

En rufsig tjej satsade sina besparingar på en klo som ska grabba tag i ett godispaket och ge det till användaren. Vinst varje gång. Sen drog vi till en skog för att vårda en geocache.

Vi gick in i Campustältet och kikade och lyssnade lite på en kille från Malmberget. Det var bra, men min nacke värkte lite av tyngden på mina axlar, och det efter-läggdags för själva tyngden, så den ville inte gärna lyssna så hemskt länge. För min egen del består årets upplaga av Trästockfestivalen av mindre musik än vanligt, och en aning mer möten än vanligt.

Det var ju inte så att Greenpeace lurade mig gatt gå med. Jag har faktiskt tänkt att bli månadsgivare till Greenpeace i flera år nu. För det fick jag gärna titta på en 360-film om Arktis, men jag inte tid med fler än ett par minuter. Men Mona vill gärna prova. Hon höll på att trilla baklänges.

Nu börjar det likna nåt. Med rejält med flytetyg. Man kan inte vara nog säker.

Hon laddar upp inför dagens andra dopp.

Ute förberedde vi brygga nummer två för sjösättning.

Samtidigt, inomhus, var förberedelserna i full gång för kvällens ös.

Medans farsan stannade hemma i källaren och kämpade med kod, drog Den Långa Rödhåriga och Mona till Bergsbyn för att träffa ett par marsvin. (Plus en faster och ett par kusiner.)

Igår skrev hon ett brev (med lagom mycket skrivhjälp av far och mor). Och sagt och gjort – idag skred de till verket. Kaniner, marsvin, getter, höns och tupp. 4H-gården i Byske. Med bästa kompisarna. Bliss.

Kompisen O har en egen gunga med lååång radie. Man kommer långt och högt.

Den här stora tjejen väntar tålmodigt på att få följa med till mormor och morfar.

Ikväll fick vi finbesök av L och hennes familj och vi käkade parmesansquashar, bratwürstar, pariserkorvar och sallader av olika slag.

Det är tredje året Scensommarkväll i Bodan, och i år kör de en familjekväll innan själva riktiga vuxensamkvämen på lördagen. Och stämningen på plats var god, trots iskallt ruskväder. Hamburgergrillen och popcornmaskinen gick varm, sittplatserna under tak var välfyllda, varma toner strömmade från cirkustältet och de båda hoppborgarna gungade. Det märkligaste var Musse Pigg på en av hoppborgarna. Vad vill han? Vart är han på väg? Vad har han gjort?

Är man sjuk i feber, hosta och snuva så sitter man inte bara stilla på en enda plats framför teven, nej, det kryper i kroppen, krälandet vet inga gränser och då och då rinner man av soffan både till höger och vänster.

Efter en otroligt mysig dansföreställning behövde benen sträckas på i lekparken utanför Hallen på Nordanå.

En tjej leker förtjust med den där appen som farsan har gjort. Och vi konstaterar att man inte behöver ha uttalssvårigheter för att få ut både nöje och nytta ur den. Vi lägger S. Hur låter den? Sssss. Hur låter den där runda bokstaven då. Ooooo. Okej. Om man lägger ihop S och O, hur låter det då? Toooo. Soooot. Tsooo. Sooo. Ja! Men svårt! Att lägga ihop bokstäver eller ljud till abstrakta stavelser är inte det enklaste för en femåring. (För jag tror inte hon vet vad ett so är.) (Att hon ville ha plattan uppochner gjorde det ju inte lättare.)

På badhuset fick Mona en kompis idag. Så här glad över det blir man.

Efter ett besök till fågeltornet, fruktlöst blåbärsletande samt kyrkovalsröstande så var hon tvungen att klättra lite i en rönn.

Efter 90 tuffa minuter på klädbytardagen på travet så fiskade hon upp en klubba ur en fiskdamm på coop. Sen gick det som det gick.

Lördagsgodiset är slut, men teveprogrammen är det inte.

De här tre vännerna peppar på skuggteater.

Efter middag och före kvällsteve drog vi ut i den kolsvarta skogen på spökjakt. Uppdraget var att under femton minuter med hjälp av en app fånga in fyra spöken som gömmer sig i terrängen inom en 300 meter stor cirkel. Vi fångade in tre spöken och hade god chans på ett fjärde, men sank mark satte stopp. Nöjda traskade vi hemåt, taggade för nästa omgång.

Efter middag och före resa till staden för körövning klämmer vi in en stund pärlplattelek. När hon gjort klart sin fjäril konstaterar hon att hon inte haft någon användning av hudfärg och stänger korken.

Idag har de varit på bio för första gången i sina liv. My Little Pony: The Movie var förvånande nog stundtals lite läskig men upplevelsen var lyckad.

Det är lördag, det är fest, det är bus.

Det här är jag enligt min dotter.

Ja, det är ju ändå Halloweentider.

Både barn och plasttigrar ska bli rena. Frivilligt, ofrivilligt, det beror på vem man frågar (och vem som frågar).

Lycka är några timmar på Leos lekland.

På förmiddagen drar jag ut med cykeln. Det är fortfarande minusgrader. Hukande grönska på fälten kämpar med att behålla färgen.

På eftermiddagen drar vi till Bergsbyn på kusinkalas. Marsmallowstårta med rabarberjordgubbar. (Det är dock ej ett födelsedagsbarn som syns på bilden.)

Har vi en ny familjemedlem?

Den Långa Rödhåriga och Mona var ute på en skogspromenad, plockade hem saker man hittade i skogen och ägnade sig åt den nya trenden – att göra en mandala av vad som helst. Fint.

Den största skandalen på mycket länge är ett faktum. Måndag, tisdag, onsdag och torsdag har gått utan en enda EFOD. Folket kräver upprättelse. Här får folket upprättelse (även om jag ändå inte riktigt når ända fram.)

Måndag: Efter vardagsmiddag på folkan så går vi hem och vittjade en musfälla. Det är lite synd om stackarna, men de får faktiskt inte vara i vårt hus.

Tisdag: Hon gör en pärlplatta åt mig. Det här är äkta kärlek.

Torsdag: Femochettalvtårskontrollen hos distriktssköterskan genomfördes med lysande resultat.

Gissa vem som är peppad på att sparka! Full fart.

Jag kom med bussen från stan direkt för hämtning på förskolan. Med mig hade jag ett par splitternya längdskidor. Det var inga problem att swischa hemåt!

Om man är förtjust i skridskoåkning (vilket jag inte är) så kan man bege sig till en tjärn nära oss, ty där har den  senaste tidens väder gett oss en idealt naturligt anlagd skridskobana, nu upplogad i form av en åtta. Hon var inte helt emot att prova, även om aktiviteten slutade med sporten ”kattspring”. Och den sporten vann över sporten sparka spark, fast jag uttryckte min skepsism då hon fuskade genom att på alla fyra gena över oplogat område till andra halvan av banan.

I elfte timmen blev denna klar. Vi har inte köpt någon choklad- eller PIXIbokjulkalender i år. Den här innehåller veckopeng, lördagsgodis, dockhusinredning, glitterfärg, små gulliga djur och lite annat.