Nu går vi bakåt i tiden en smula. Men inte så långt, bara en dryg vecka, nämmeligen den 25 april. På ett givet ställe såg det ut som följer på ett givet ställe i Skellefteå:
Platsen heter N 64° 45.064′, E 20° 55.699′. Det har varit varmt i flera dagar. Nästan all gammal snö är borta, och allt vi väntar på nu är explosionen. Det hänger i luften.
Dessutom har jag gett den här blo… förlåt nätdagboken möjligheten att visa de bilder man lägger upp i en hyfsat snygg lightbox. Bara för att slippa vara utelämnad till de ynkligt små 390 pixlar breda bilderna, bara för att jag har bestämt mig för att vara så sjukt konservativ när det gäller den här blo… förlåt nätdagbokens utformning. Klicka på bilden så får du se.
Och så går vi framåt i tiden. Ungefär en vecka. På samma plats den första maj har det börjat hända saker. Grönt börjar krypa fram ur marken, besegrar det torra, gula, det lite misslyckade övervintrade. Och i ändarna kryper det fram, även där. Snart kommer det. (Och klicka på bilden!)
Vi hoppar fram en vecka, nämligen till idag. På samma plats som förra veckan och förrförra veckan så signalerar nu Det Gröna att det tar över. Det är nu mer grönt än brunt. Det finns fortfarande en hel del gammalt dött övervintrat torrgräs, men nu är skeendet mer än tydligt – det tas över av det friska levande nya. Och häggknopparna har gjort entré. Jihoo.
Dessutom: Den observante återkommaren noterar att det tillkommit en funktion på den här blo… förlåt nätdagboken. Numera får varje inlägg (i alla fall sedan 13 augusti 2009) ett eller flera etiketter, vilket syns under och till höger varje dito. Och så har jag lagt till ett etikettmoln längst ner, vid arkivlänkarna. Så nu kan man visa sidor med bara en viss etikett. Typ om man vill läsa vad jag skrivit om väder. Eller fenomen. Eller samla alla trudeluttinlägg på en sida. Mycket, mycket praktiskt. Utveckling, utveckling. Nästan revolutionerande. Woaow.
Ännu en vecka senare (idag). En mulen och lite kall vårdag. Björkarna verkar lite sega, men häggen kör sitt eget rejs. Snart är denna del av strandpromenaden mycket nära en gröndoftande grotta. Klicka på bilden.
Bilderna för vår ett, två, tre och fyra togs med en veckas mellanrum (söndagar). Vår fem kunde inte tas förrän idag, några dagar för sent, ty jag var i södrare trakter i söndags. Men jag tror inte det gör någon större skillnad. Neonvåren är här. Ljust lysande grönt. Och Promenaden nedanför Bonnstan är indränkt i gräs, björk och hägg. Synd bara att det inte går att fotografera dofterna.
Några timmar tillbringades vid en liten stuga i Brännkälen, några mil väster om stan. Bureälven nere i kanjonen var ännu halvt översnöad, men töandet i hela omvärlden var i full gång. Skidor över lägdorna och mjuka grusvägar. Takdropp och varm choklad. Och framförallt friska vindar som grep tag i tallarna. Gungade hit och dit, swisch, swisch.
Häromveckan skickade spårprepparna säsongens sista sms:
”Motions10:an, Vitberget Nu är det över. Sista prepareringen är gjord. Tack för nu och hoppas att vi ses till hösten. Spårpatrullen.”
Och jag tackar spårpatrullen för ett fantastiskt bra jobb och torkar en liten tår på min kind. Jag som hade hoppas på ett sista åk under perfekta förhållanden, åtminstone en gång till efter en natt med kallgrader så jag kunde åka mer än en gång till med vallatejpen jag satte tillbaka på fästzonen efter ett kort och superkletigt äventyr med klistervalla. Men livet går vidare. Nu är det vår.
Vintersäsongens facit lyder som följer:
– 47 skidturer.
– Totalt 39,6 åkta mil.
– Stått på skidorna minst 16 timmar, varav drygt 10 timmar dokumenterad rörelse.
– Under dessa 16 timmar har jag rört mig i i medel 9,95 km/h, men om man bara tittar på när jag faktiskt förflyttat mig så blir medelhastigheten 11,63 km/h.
– Kortaste turen (2,4 km) tillryggalades på Hellnerstadion i Gällivare på kvällen den 7 december, dagen efter premiärturen. Jag gissar att jag ledsnade på virrvarret där och gav upp.
– Längsta turen blev halva Malmstråket Åliden – Skellefteå på 22 km 19 februari.
– Sämsta tiden gjordes 14 april. det hade kommit massor av blöt, mjuk snö och gubbarna hade inte hunnit preparera än. 6,7 km på 56 minuter, medelhastighet i rörelse 8,7 km/h. Jag fick ju i alla fall motion…
– Snabbaste åket gjordes den 19 mars runt enmilaspåret på Vitberget – jämnt 10 km på 48 minuter, medelhastighet i rörelse 14,2 km/h. Har inte antecknat förhållandena just den dagen, men troligen hårda spår, just under nollan och fantastiskt glid.
Generellt ser jag en stadig trend mot bättre resultat hela säsongen igenom. Jag är hyggligt nöjd. Har gett bättre kondition, starkare knän och tillsammans med lagom lite sundare mathållning (=mindre mängd fet mjölk och godis och mer morötter) en stabil viktminskning från 97 till 90 kg från februari till nu.
Nu börjar en ny typ av skidsäsong. Rullskidorna provades på en grusfri parkering i helgen. 100% fäste och bra glid. Vingligt och lite ostadigt till en början, och bindningarna klämde åt så att jag fick ont i fötterna. Dock ingalunda något som dämpade mersmaken som dök upp som ett brev på posten bara några timmar efteråt. All osäkerhet och obekvämlighet går att åtgärda efterhand. Nu kör vi.
En halvintensiv helg är över. Repetitioner mest hela lördagen och en tur till Lövånger för vårkonsert på kvällen. Idag fick man minsann sova ut – vilket tydligen var välbehövligt – och sen mer mental laddning och repetitioner inför kvällens konsert i Anderstorpsalen. En relativt välfylld konsertsal och en kör som var överraskande avslappnad och lyckades träffa rätt de flesta svårare partierna. Och om dirigenten efter avklarad konsert uttryckligen säger att det lät bra så är det ett bra betyg.
En av de mer positiva upplevelserna för min egen del var den att sköta ljudupptagningen och samtidigt slippa allt jämrans jox med kablage, dator, mixer, mick i mickställ. Körens senaste inköp bäddade för en säkrare och smidigare inspelning. Ett ljudprov kanske kommer så småningom.
En till en början rätt vinglig tur med nya skikesen. Jag stakar mig fram, varvat med några skejt-tag, men trafiken på Mariebergsvägen i Gammelstad är ganska intensiv och jag har ingen lust att vingla in i nån bakifrånkommande bil så jag tar det ganska lugnt. Det kanske belönar sig, ty jag får in en rätt bra rytm hela den planerade milen. Stakar mig fram för det mesta, lite skejting och några försiktiga tag i klassisk stil. Vårkvällen är ljummen, lite fuktig, vindstilla och full med ljuvlig pollendoft.
Från altanfönstret, som blev vårt i april 2013, kunde man se isen smälta, löven spricka, badkläder på strecket, gräset klippas, träden färgas av höst, första, andra och tredje snön samt en kollektorslang på nylagd is. Året har varit fantastiskt och Ljungblads hoppas på ett icke sämre år 2014.
Imorgon drar vi på bröllopsresa. Det blir några dagar i London. Vi har aldrig varit från Mona så många dagar i sträck. Det går säkert bra. Vi ska kanske gå på lite muséer, titta på britter, dricka afternoon tea, åka tunnelbana, gå på musikal, gå på 3-pubars byapubrunda i en by som är mindre än Drängsmark (fastän vi inte dricker öl), och allt annat man kan tänka sig att hitta på där.
Om man ska se det som att vi knyter ihop säcken vad gäller vinterns bröllopsprojekt så är det väl lämpligt att vår fina vigselcirkel gör sin definitiva sorti just i detta nu? Isen på Idatjärn drar sig undan, och just igår blev cirkeln, platsen på vilken ett hundratalet gäster bevittnade min och Den Långa Rödhårigas vigsel i värsta Expedition Robinson-scenografi, öppet vatten. Aldrig mer skola vi se den fina Star Trek-inspirerade och bananformade fonden som Dopat skottade upp åt oss. Utom på bild förstås.
Före:
Efter:
(De röda cirkeln representerar vigselplatsen, i ungefärlig storlek och ungefärlig position.)
Ett års filmprojekt är över! Premiär i detta ögonblick i en tub väldigt nära dig. Klicka gärna upp till fullskärm och ändra till hög upplösning (kugghjulet nere till höger).
Under hela 2014 togs alltså en bild om dagen (typ) från glasaltanen mot trädgården i nordväst. Idatjärn skymtar till vänster. Vägen in till Drängsmark och Hemträsket till höger. Bilderna tog av Ida och mig med en GoPro HD Hero, redigerad med Adobe After Effects. Musik av mig.
Se även 2013 års film, i en annan vinkel mot tjärnen:
Nu är det liv i luckan. Det tog bara några dagar för isen att helt försvinna från Idatjärn. Men så fort det fanns endast en några meter bred remsa med öppet vatten på norrsidan så kom kniporna och paddlade omkring. Kanske samma knipor som i fjol byggde bo i en av flottarna ute på tjärnen men som är alldeles för skvätträdda för sitt eget bästa – de flyr i panik så fort man visar sig uppe i trädgården. Nykomlingar i år är ett par krickor – honan ser ut som en gräsandshona men hannen har en ursnygg grön-brun-gul teckning på huvudet. Häromdagen siktades även en storskrakehona och eventuellt har jag sett en storskrakehanne också, men det kanske bara var ett kort rekognoseringsbesök.
Undervattensaktiviteten börjar även den komma igång. Spontana ringar på vattnet. Grodorna kanske?
Jag får rapporter att det börja grönska i stan. Här i Drängsmark har det börjat knoppas, men man kan ju glömma att ta en mysig och vårig naturbild med skirt gröna björkar och tussilagomättade gräsmattor. Jag var på vippen att publicera en bild från dagens utflykt till Ostträskets fågeltorn, men så fort jag framkallat bilderna ångrade jag. Eller okej. I litet format. För att inte trista ner blo… förlåt nätdagboken alldeles. Inklusive kalhygge, vilket i och för sig är bra, för innan kalhygget fanns där så fanns där bara en skog, och inget Ostträsk att se.
Jag får återkomma när vi gjort ett återbesök då det bruna blivit grönare.
För en vecka sedan kom vi hem. Sju dagar för att återacklimatisera oss, från landet där det är smockat med glada och vänliga folk och bilar, där en resa från ena till andra sidan av landet tar lika lång tid som en liten biltur Drängsmark – Malå, där högsommaren redan tycktes vara igång sedan länge – till landsändan där folk och bilar är lika glada och vänliga men man får använda kikare för att hitta dem, där naturen (i form av knipor, storskrakar, grodor, hundar, katter, tuppar, tranor, sångsvanar, ormvråkar, humlor och mygg) påminner om sitt sommaråtertåg, till veckan då grönskan exploderar från intet till allt. Nu gäller det att hinna med.
Då förlänger vi resan genom att lägga upp lite bilder här:
När vi, jag och Mona och S och A och E kom fram till platsen för Hökmarks valborgsmässofirande så gick vi genast och synade den otända brasan. Den såg väldigt blöt ut, efter en hel dag med ymnigt blötsnöande. Barnen fick leka en stund, vi byggde en snögubbe i den utmärkta kramsnön, sen gick vi in i den gamla skolan för att fika, med siktet inställt mot att åka tillbaka till deras hus där L låg och kurerade sig. Ty den där rishögen kunde väl ingen få fyr på.
Tji fick vi. När halva bullen var uppäten ropade någon från fönstret – den brinner! Och mycket riktigt, höga lågor slogo upp från den tidigare bortdömda rishögen. Vi gick ut. Bra hetta. Minimalt med rök. Så förvånande. Jag hade trott att det åtminstone skulle vara rikligt med rök från sur brasved, men icket.
(Obs – det var långt fler än sju stackars åskådare till detta spektakel – de flesta stodo bredvid eller bakom kameran.)
Det blev ett tillfälligt bakslag idag (det rikliga blötsnöandet), men det struntar vi i och säger Hej våren, må drivans blommor smälta ner och dö, helst imorgon.
Våren gör ideligen halt. Men jag har förtröstan. Klimatförändringarna kan ju inte gå så pass fort att vi redan det här året blir utan en riktig sommar. Dessutom kan även skitväder vara vackert ibland.
Det är ju fusk att lägga upp en bild jag redan lagt upp för gårdagens (lördagens) inlägg, men det ändå den enda bild jag tog denna dag (söndag). Mest för dokumentation. För att inte glömma. Glöm aldrig. 14 maj 2017 blev det lågmälda gråtskrattets dag, en dag då det, åtminstone till en början, var helt okej att dra ner rullgardinerna och (med gott samvete) låta bli att titta ut.
Meteorologen säger att det inte kommer att snöa de närmsta tio dagarna. Det tror jag på. Men historien är full av exempel på snöande i maj och juni, och denna säsong verkar ha alla förutsättningarna för det.
Hon och W sitter och betraktar dagsverket, nämligen en redig beskärning av snöbollsbuske. W gjorde själva jobbet, medan hon ägnade sig åt riklig verbal ”support”.
Hem