I fem veckor har jag haft ett annat liv än de sex månaderna innan dess, ett liv då jag inte har behövt dela upp veckorna i två – en bortadel (jobb i Gällivare) och en hemmadel (ledig i Skellefteå). Om en stund bär det av, norrut igen. Tre nya månader med veckopendling. Jag har ingen ångest över att mina fem veckors hemmavarande är över. Det är som det är. Jag intalar mig själv att det rör sig om korta veckor och långa helger. Snart är jag hemma igen.
Och i och med den nya vardagen kommer skrivandet igång här igen. Vi börjar med en liten bildgåta. För några veckor sedan fick Den Långa Rödhåriga ett eggande reklambrev från en av dessa bokklubbar (som hon inte är medlem i men ändå får välkomnande semi-personliga brev ifrån). I brevet fanns följande föremål bifogat:
En orange, vinklad plastbit. Något tunnare utåt kanterna. Det fanns ingen förklaring till vad det var eller vad man ska ha den till. Vi spekulerade i att man kan ha den när man låser en pocketbok, att den hjälper till att hålla boken öppen när man håller den med en hand med tummen i mitten. Men det verkade inte speciellt praktiskt. Hm. Är det någon som kan tänkas veta svaret? Vi står i alla fall handfallna.
När jag efter bara 4 timmar och 40 minuters sträckkörning (nästan) (innehållandes Rachmaninovs pianokonsert no.2 i C-moll och symfoniska dikt Stormen, sommarpratande Johan Wester och Cecilia Uddén, samt P3 dokumentär om folkmordet i Rwanda) kom fram till Gällivare igår så var det mörkt. Mörker i Gällivare hade jag inte upplevt sedan i början av maj. Och i och med mörkret såg jag inte heller att många av björkarna kommit ganska långt i sin höstbeklädnad – det noterade jag imorse. Huvva. Fullt med gula björklöv på motorhuven. Redan? Vi har inte ens kommit in i september ännu.
Och gårdagens mysterium med plastbiten löste sig ganska snabbt, tack Kicki och Walle. Det är ingen tepåsehållare, utan, som vi misstänkte, en bokupphållare – man har tummen i mitten och klämmer mot ett bokuppslag så håller sig boken öppen. Verkar ganska meningslöst, om jag får säga det själv. Det görs väl även utan plastbit. Å andra sidan har jag inte testat den i praktiken. Ska göras till helgen.
Den Långa Rödhåriga brukar misslyckas, men inte jag. Jag brukar kunna göra ett kontrollerat ryck och låta perforeringen göra sitt jobb, utan att någon annan del av plasten (eller vad nu materialet består av) påverkas. Är det någonting Den Långa Rödhåriga svär över, och hon svär inte högljutt över mycket, så är det att det ska vara så oändligt svårt att kunna riva loss en påse från rullen utan att varken påsen hon vill ha fram eller den som sitter kvar på rullen på något sätt förstörs. Svårt som tusan. Allt går sönder. Även om en bara en liten reva i plasten (eller vad nu materialet består av) uppstått så är den försakad och oanvändbar, och ofta näst kommande påse också. Och det räcker att bara titta på revan så växer den.
Det handlar alltså om dessa biopåsar som man ska slänga matavfall i och som Skellefteå kommun vill att man använder. Och som sagt – jag brukar inte misslyckas. Men idag verkade påsarna vara på extra dåligt humör. Eller så har jag tappat greppet. Tappat konsten. Konsten att rycka rätt. Tre påsar gick sönder och åt innan jag försiktigt, millimeter för millimeter, lyckades dra loss en påse utan att ha sönder två samtidigt. Efter slutfört uppdrag lämnades jag i en känsla av misslyckande, otillräcklighet, jag har skapat, om än marginellt, en liten extra belastning på vår miljö genom att inte använda tre påsar till det de var tänkta till.
(fortsättning från igår) …lämna bort en kär ägodel för några veckors tid. En sak som jag använder flitigt varje dag. Jag talar naturligtvis om min ”smarta” telefon, vars kamera började bete sig lite märkligt en vackert mörk decemberkväll 2011. När jag skulle ta en bild på premiären på Hellnerstadions upplysta spår verkade den envisas med att lägga fokus på någonting annat än motivet. Jag vet att det normalt skulle fungera felfritt – kameran hade dittills presterat finfint även i mörka miljöer. Alltid fina bilder. Men nu vägrade den visa skärpa, åtminstone på motiv som var längre bort än ungefär en meter. En bild från en vacker dag (förra årets ”mörkaste” dag) vid Kiruna kyrka och fjällbjörkskogen bakom får illustrera. Klicka så förstår du:
Det mesta hamnar ur fokus. Bästa skärpan återfås uppe i vänstra hörnet. Just den här bilden får nästan en slags tilt-shift-effekt av fenomenet. Intressant, men inte bra. På ett forum frågar någon om jag har rätt fokusläge och motivläge på. Naturligtvis har jag kollat det. Någon annan påstår att det inte är fel på kameran, utan att det är den hårda bildkomprimeringen som ställer till det. Visst kör dom med en rätt hård JPG-komprimering, men nja.
Efter den där mörka decemberkvällen försökte jag leva med det ett tag för att se om det gick över, men icke. Luddigheten höll i sig. Det oundvikliga började närma sig: att lämna in på reparation, medans det fortfarande var garanti kvar. Och man drar sig ju alltid för att lämna in en teknisk pryl på reparation – vare det är en bil, en telefon, en teve – man vet aldrig riktigt vad man får tillbaka. Kalla mig skrockfull, men efter att man lämnat prylen i händerna på någon reparatör kan det likagärna vara så att prylen fått någon annan defekt på köpet, även om felet man lämnade in den för är reparerat. Jag målar gärna fan på väggen i sådana här fall.
Jag får se det som en utmaning att plötsligt och under de två-tre veckorna som reparationen beräknas ta vara utan ficklampan, anteckningsblocket, spelen, tevetablån, filmtipset, mailen, webbläsaren, youtuben, timern, banken, twitterflödet, RSS-kanalerna, videospelaren, kartan, GPS:en och träningscoachen under skidpassen, spotify, ljudinspelaren, MIDI-keyboardet, vädret, språktolken, kameran, radion. Visst, med min ersättningstelefon inköpt 2004 kan jag faktiskt skicka sms och ringa och lite mer men det är helt och hållet utan förtjusning. Internet på den är knappt användbart. Måtte dessa två-tre veckor verkligen ta två-tre veckor och inte fler, och måtte det gå fort. Och måtte jag få tillbaka den hel och ren.
På tisdagen hängde jag på låset när de öppnade. Jag fick tillbaka min lilla pryl, och kameran fungerade fint. Skarpt och bra. Ordningen är återställd. Det ska firas med en EFIT någon dag här framöver.
En stund tidigare hade jag legat under min bil på Julas parkering och mellan tumme och pekfinger försökt måtta bredden på röret som går mellan tankintaget och bensintanken, ty där hade en rörklämma rostat sönder och en ny behövde införskaffas och klämma åt så att det inte skulle rinna ut onödigt mycket bensin när man tankat fullt. Nu stod jag i OKQ8:s gör-det-själv-hall och lyfte upp bilen två meter upp för att skruva dit klämman. Och all in bara till hälften betydde att jag, vis av erfarenhet från tidigare försök till bilmekande, förväntade mig att något skulle jävlas med mig, att jag skulle stöta på patrull, att jag skulle stå där och kämpa med någonting i en halvtimma för att till slut ge upp och bryta ihop och köra till Hasses bilservice och låta dem fixa istället.
Men till min stilla förvåning gick allt över förväntan. Klammer sattes dit ordentligen, och i mitt lyckats-rus ögnade jag mig igenom resten av bilens underrede, konstaterade att avgassystemet skulle lossna om en inte alltför avlägsen framtid om jag inte nu genast gick in i OKQ8-butiken och köpte mig några nya sånadärninga gummiringar som håller hela härligheten uppe. Sagt och gjort. Gummiringar på plats. Särdeles nöjd lämnade jag tillbaka nyckeln till gör-det-själv-hallen till tjejen i mack-kassan.
Nej. Inget barn igår heller. Dagens höjdpunkt blev – förutom en mil på rullskidorna, storstädning av bil, våfflor i Kåge och kubb på Kågevägen – en livs levande DeLorean som stod parkerad på Hyttlidgatan (exakt här). Mitt bredaste leende kunde inte släppa på en bra stund efter upptäckten. Denna fina pärla, tillverkad i Irland i 9200 exemplar åren 1981 och 1982, i rostfritt stål (plus 24-karats guldplätering på tre exemplar), som fick höjas och få sämre motoreffekt på grund av amerikanska stötfångarhöjds- respektive avgasreningskrav. Biltillverkaren gick i konkurs 1982, men bilen är naturligtvis mest känd för att vara Doc Browns tidsmaskin i Tillbaka till Framtiden. Från de tre gångerna jag såg filmen på bio 1985 och de oändligt många gångerna jag sett filmen efteråt, så har Martys replik etsat sig fast:
Efter en sväng till till Wima plåt på Mullberget för avsågning av förlängningsstång av rostfritt stål och borrning av säkerhetsskruvhål i densamma så var saken biff (klicka på bilden för en närmare (och något suddigare) titt). Nu kan vi medlemmar i Ministry of silly walks ha våra egna bekväma gångstilar när vi nu är ute och går med vagnen. Tack svärfar, Wima, och D för hjälp och inspiration!
Jag vet inte om det handlar om nån slags 40-årskris i kombination med att jag blitt pappa på gamla dar eller bara en enkel hunger efter nostalgitrippar, men för några dagar sedan fick jag ett vansinnesryck och beställde ett antal seriealbum från förr. Favoriter som jag lånade om ett otal gånger på biblioteket i Skogås. Smurfernas äventyr. En rad seriealbum av den belgiske serietecknaren Peyo. Släpptes på 70-talet och i början på 80-talet. (Notera den enligt mig den korrekta pluralformen smurfer och smurferna istället för otyget att kalla dem för smurfar och smurfarna vilket verkade vara praxis från 90-talet nångång. För mig är ordet smurfar ett verb i presensform, ingenting annat. Seriöst.)
Sedan tidigare har jag haft albumet Smurfbråk och bråksmurfar i mitt ägo, jag har skrivit om albumet tidigare. Nånstans ifrån fick jag även efter ett tag Supersmurfen. Båda albumen har en oväntad men fascinerande politisk underton. Ett läsvärt blogginlägg om de politiska smurferna, och särskilt när det gäller dessa två album finns att läsa här.
Än så länge har jag fått hem fyra album till och fler är på väg. Parallellt med barnvaggning skall dessa plöjas igenom. Minst ett par av dem är värda att recensera. Håll utkik.
Den må se rätt intetsägande ut. Stationära datorer ser ofta intetsägande ut. Vi velade ett tag mellan en bärbar eller rn stationär dator, de båda vi har i hushållet har sex år på nacken och det var hög tid att uppgradera åtminstone en av dem. Valet föll på en stationär eftersom man får mer prestanda för pengarna med en sån. Plus att man har större frihet att bestämma vad den ska innehålla. Den bärbara kan ju så småningom ersättas av en surfplatta, men det är ingen brådska. Den stationära innehåller: (inom parentes den gamla HP:ns specifikationer)
En Intel Core i5-processor, 3570K, 3,4 Ghz. (1,8 Ghz)
8 GB RAM-minne. (1,5 GB)
En 128 GB SSD-hårddisk och en 1 TB mekanisk hårddisk. (74 resp 186 GB, båda mekaniska)
Ett fläktlöst grafikkort från AMD med 1 GB RAM. (256 MB)
Windows 7. (XP)
DVD-brännare.
Allt i ett chassi från CoolerMaster som ska vara så tyst som möjligt. Vi är lite less på att lyssna på brummandet från den gamla HP:n. Åsså ska MIDI-ljudkortet från HP:n in i den nya.
(Men det är med en liten sorg i hjärtat som vi nu pensionerar den fina stora tjocka Trinitron-Sonyn. Du har varit fantastisk alla dessa år. Underbar svärta och platt åt det vertikala hållet. Bastant vändbar fjärrkontroll. S-video-anslutning. Rymdljud med tryck i basen. Men allt oftare visar de texter i teve som man inte kan läsa på grund av att upplösningen är för liten. 720×576 är för lite. Och dessutom har du ingen ingen digitalmottagare, något som tydligen är ett måste nu när man bor i ett hus på landet. Hejdå Trinitron. Vi vågar inte riktigt slänga dig på nu på stubben. Vi avvaktar och ser om du kan komma till användning på nåt sätt. Tills dess får du vila.)
Först var det ett hål i väggen. Två slangändar tittar in.
Sen kom Stefan och Nisse och rullade in dyrgripen i källaren. Hyggligt små men säkra marginaler när den skulle vältas på plats.
Sen var det dags att börja fylla slangen med kollektorvätska. Spritångorna gjorde hantverkarna glada och lössläppta i det icke väl ventilerade pannrummet. De klarade trots det att laga och sätta igång värmeaggregatet som skulle skicka ut 40-gradig värme i slangen så att den skulle börja smälta sig igenom isen.
Och där låg den. Slangen. Slingrade sig som en orm på den ömsom torra, ömsom blöta isen. Efter några dagar frågade vi oss – händer det något? Sjunker den igenom? Den 40-gradiga värmen kyls förvisso ned av omgivningen, men ändå. Och jo… Visst händer det något. Delar av slangen sjönk ner och hängde under isen. På vissa håll såg det ut som om ett sjöodjur hade fastnat därute.
Det var som att titta på en timvisare. Inte ens två time-lapse filmer på totalt 6 timmar gjorde särskilt mycket väsen av sig.
Eller…? Den observante kanske skönjar en förändring i första halvan av filmen, den närmre slangen, mellan vikt nr 2 och 3 från vänster.
Men väntan fortsätter.
Så plötsligt en morgon. Jag går ner till bryggan och känner på isen. Den är fortfarande några centimeter tjock, men den har mjuknat betydligt. Jag börjar smida planer att ge mig ut med bryggan och slå sönder isen med snösläden och låta slangen sjunka till botten. Borde gå ganska bra. Måste dock ske i mörker, efter arbetstid. Men jag har ju en kraftig pannlampa.
Men samma dag kommer svärfar med kanoten i högsta hugg och ger sig ut med Den Långa Rödhåriga som medelst en ishacka drar kanoten upp på isen, går igenom isen, och låter slangen sjunka ner. I’m so sorry I missed it.
Men runt tog de sig. Slangen låg där den skulle. På botten, i dyn.
Nu återstod att koppla in värmepumpssystemet, samt att försöka återställa naturen. Det är så sankt nere vid sjön så att Stefans multitonsgrävmaskin fick ersättas av en minigrävare som i mörkret grävde igen diket i vilket slangen ligger. Det ser ju inte så värst trevligt ut efter det, men snart kommer vintern och döljer allt det fula och till våren blir det gräsplantering. Och under tiden har vi billig och ren värme.
Här står den och brummar svagt. Jag brukar stå nere i källaren, tätt intill värmepumpen och mysa.
”Du har minnen att se tillbaka på”-funktionen på facebook påminner om att det är fem år sedan jag blev med Android. Jag hade då ett tag varit nyfiken på att äga en smartphone men tyckte alla verkade så klumpiga och stora, ingenting man kunde ha i fickan direkt. Sen var frågan vilken plattform jag ville ha. iPhone’s var så hiskeligt dyra och all hype gjorde mig skeptisk. Nokia hade sitt Symbian, men utbudet av appar verkade lite begränsat och det verkade lite som att det var ett mobilt operativsystem som inte skulle hålla så länge (vilket ju stämde). Det tredje OS:et var Android som däremot kändes fräscht och flexibelt och verkade ha utvecklingspotential. Så dök Sony Ericsson Xperia X10 mini upp och jag slog till. Sen var jag fast, både vid Android och vid Sony. Det blev en Sony Ericsson Xperia Arc, en Sony Xperia Tablet Z och min nuvarande Sony Xperia Z1 compact. Därtill Den Långa Rödhårigas Sony Xperia mini och Sony Xperia M2 aqua.
Och så gillar jag Androids slogan. En hint mot det stora konkurrerande äpplet. Det är bra med variation och öppenhet. Det finns många modeller att välja på och även om de inte ser likadana ut, varken på på utsidan eller insidan, så känner man igen sig.
Redan innan vi köpte vårt hus våren 2013 föddes idén om att installera en sjövärmepump för att utnyttja den energi som finns i sjön till att värma upp huset och kranvattnet. Sagt och gjort, ett drygt halvår efter inflyttning, höst 2013, begär vi in offerter och fastnar för en NIBE värmepump. Stefan heter mannen som gör ett riktigt bra jobb med att gräva, dra rör, installera stor maskin i litet utrymme och inte minst lägga slangar i sjön trots att isen har hunnit lägga sig. Sedan dess har den pumpat på och värmt oss. Trots det som jag ska berätta här.
Värmepumpen är ju såklart av det nyare snittet, uppkopplad mot internet och allt. Det mesta går att styra och övervaka utan att behöva gå ner i källaren. Och nörd som man är kollar man ju då och då om det händer nåt i värmeproduktionen eller om det uppstår något fel. Ungefär en månad efter installationen börjar ett visst informationsmeddelande dyka upp: ”Hög kondensor in-temperatur.” I början någon enstaka per dag men efter ett tag flera och flera per dygn. Vi kontaktar Stefan som kommer hit några vändor och provar lite inställningar, kontrollerar ledningarna, termostaterna står på max vilket de ska, men meddelandena fortsätter att komma och han kliar sig i huvudet och gör ett serviceärende av det hela. Ärendet tas då över av NIBE:s lokala auktoriserade servicepartner VKT och han som i kretsarna är känd som mycket kunnig kring värmepumparna heter Hans. Nu har det hunnit bli vår 2014, ty det dröjer av olika skäl minst en vecka mellan varje åtgärd, vare sig det är ett telefonsamtal, besök av tekniker, någon ska konsultera någon annan, eller något annat. Nu har värmepumpen även börjat signalera att den har ”Problem med periodisk höjning” av kranvarmvattnet, något som pumpen ska göra varje eller varannan vecka för att inte bakterier ska börja växa i varmvattenberedaren (hädanefter kallad ”tanken”).
Hans och VKT kliar sig också i huvudet. De tråcklar ner en kamera i tanken och ser en massa partiklar flyta omkring. Värmeslingan som går inne i tanken är belagd med en beläggning av något slag. Man provar att rengöra tanken genom sköljning men meddelandena fortsätter att komma om än tillfälligt med lite lägre frekvens. Hans och VKT fortsätter att klia sig i huvudet. Han erfar en annan kund med samma mystiska bekymmer men denna kund har egen brunn med eventuell skit i vattnet och vi har kommunalt vatten och fräscha ledningar till huset. Vad är det egentligen som simmar omkring där i tanken? Vad är det som fastnat på värmeslingan? Var kommer det ifrån? Kontakt med Ibrahim, vatteningenjör på kommunen som skickar testresultat som visar en god vattenkvalité i Drängsmark. Hans och VKT tar vattenprover av vårt kall- respektive varmvatten och skickar in till analys till BWT, ett företag som bland annat analyserar vattenkvalitet. Nu har det hunnit bli höst 2014. BWT hör av sig efter en preliminär analys och ber oss att inte dricka vattnet på grund av förhöjda värden av koppar och järn. Efter några dagar visar det sig att de förhöjda värdena gäller det vatten som kommer från tanken (varmvattnet) och inte kallvattnet, som ju inte passerar värmepumpen. Kallvattnet, det vill säga det vatten som kommer direkt från huvudkranen, är av god kvalitet.
BWT har alltså konstaterat förhöjda halter av metaller i tanken. De har en misstanke om vad detta kan bero på och råder oss att kolla upp det: Så kallade vagabonderande strömmar gör att slingan i tanken blir magnetiserad och de metaller som finns naturligt i vattnet fastnar på slingan och det blir en beläggning. Eventuellt elfel i fastigheten gör alltså att vattenledningarna transporterar ström in värmepumpen och tanken och ställer till det.
Elfirman NF-EL kontaktas och elektrikern Magnus kommer hit och mäter. Magnus och NF-EL kliar sig också i huvudet. Som jag förstår det så har vi inga uppenbara elfel i huset men Magnus hittar små tecken på värden som kanske är lite fel. (På den här punkten är jag osäker vad han konstaterat.) Magnus installerar grova kopparledningar på samtliga inkommande kopparrör och kopplar dem till jord. Och VKT kommer och byter ut den skadade tanken och slingan, installerar en ny och fräsch inuti värmepumpen.
För material och arbete som VKT och NF-EL utfört faktureras vi 37268:-. Detta går inte på värmepumpens garanti eftersom det inte anses vara fel på själva pumpen. Orsaken till felet anses istället ligga i den omkringliggande miljön, i det här fallet fastighetens elsystem. Då blir det ett villaförsäkringsärende och Folksam ersätter oss utan knussel. Minus självrisken på 1500:-, som normalt NIBEs försäkringsbolag Arctic ska ersätta vid sådana här fall men det gör de inte eftersom värmepumpen är nyare än tre år.
När nu (mars 2015) tanken med belagd slinga är utbytt så försvinner informationsmeddelandena ”Hög kondensor in-temperatur” samt ”Problem vid periodisk höjning”. Vi ser fram emot det som bekanta erfar med sina värmepumpar (varav flera med exakt samma märke som vår), nämligen det att den ”bara tuffar på” år för år, inga bekymmer, inga mystiska meddelanden. Det där kondensor-meddelandet återkommer sporadiskt efter ett par veckor men det är tydligen normalt beteende.
Men.
Två månader efter nyinstallation av tank och slinga så kommer dessa meddelanden tillbaka. Inte sporadiskt, utan regelbundet, först tre gånger per dag och nu (augusti 2015) trillar de in tio gånger om dagen. Den har inte fått problem med den periodiska höjningen (än?). Men är detta ett tecken på samma bekymmer – beläggning på slingan? Partiklar i vattnet? Var kommer de ifrån i så fall? Hur utreder vi? Ska vi börja om från början?
Jag skriver till Hans och VKT på semestern och frågar hur vi gör nu. Han föreslår att vi sätter in ett så kallat björnfilter på inkommande vatten för att se om det fastnar någonting där, samt ny genomsköljning av tanken. Nya åtgärder, mer kliande i huvudet kostar mer pengar och jag tvivlar på att Folksam vill ersätta oss igen för vad nya åtgärder ska kosta. I Folksams ögon är ju felet åtgärdat. Jag föreslås kontakta Stefan som kanske kan göra detta som goodwill då det kanske är något skulle ha gjorts från början. Stefan lyssnar, ska fundera och återkomma.
Här är vi nu. Fortsättning följer. EDIT: Fortsättningen.
(Tilläggas bör att samtliga inblandade (utom försäkringsbolaget Arctic) bemött oss vänligt, professionellt och med en schysst och tydlig vilja att lösa vårt problem.)
Vi hade köpt en delfin i Holland, som enligt uppgift skulle växa sex gånger sin ursprungsstorlek om man lade den i vatten. Men inte hände det något med den i Monas badvatten. Blev bara lite slemmig.
Fram med bruksanvisningen.
Minst 72 timmar ska det ta.
Så nu ligger delfinen i en hink i tvättstugan. Spänningen kvarstår, dock något utdragen.
Har man en SAAB av senaste modell (det vill säga sista årsmodellen innan SAAB gick i konkurs) duger det inte att det står www.forslunds.se på baksidan. Särskilt som Forslunds säljer Volvo. Så då skaffar man en dekal och täcker över registreringsskylthållartexten.
Okej, texten ljuger lite, eller ganska mycket, jag har inget rymdskepp i något Trek-universa. Men man måste väl drömma lite.
Den Långa Rödhåriga tittar på bilden och säger: ”Det kändes lite som ett lok som skulle åka iväg.” Men det skaulle den inte, Drängsmarks egna fullblodsångmaskin satt och sitter fast i sitt fundament, och dessutom är det ett hus byggt runtomkring och över den. Några gånger om året drar de igång den, sågkarlarna, för att såga lite plank och hängrännor av trä. Idag var det en sådan dag. Sågens dag. Fullt med folk som vill titta på Årets Industriminne 2007 in action (plus köpa lotter, äta palt, hamburgare eller bara gofika, trampa trampbåt i dammen, pyssla, rida ponny, hoppa hoppborg…). En av sommarens sista dagar.
Nu är den typ klar. Den duger som tur är inte alls till att hugga av människohuvuden med. Tittar man inte särskilt noga ser man till och med att det är målat ovanpå maskeringstejp ovanpå ett par kartongbitar. Men där den ska komma till användning kommer det vara ganska mörkt, så det gör inget att den ser så amatörmässig ut.
Det blev ingen EFOD-bild idag, men om jag skriver ett inlägg ändå så är ju alla fall hälften vunnet.
Körde in till stan med en trasig hårddisk i hopp om att ICD på något magiskt sätt skulle kunna gräva fram 660 gigabyte ur den. De skulle göra sitt bästa, sa de.
Sen studs iväg till en affär som man fick ont i huvudet av. Giftiga färgångor satte sig i bakhuvudet direkt, men jag lyckades i alla fall beställa en bättringslack till bilen av en hjälpsam man inne på lagret, som dock hade misstänkt lång latens i kommunikationen.
Efteråt lunch med gamla goda ex-kollegan tillika bröllopsfotografen C.
En stund senare ringer ICD med sorgligt besked. Dom har inte lyckats gräva fram något. Det blir till att skicka den till ett labb. Det blir dyrt. Mjaha. Inget att diskutera, bara att skicka in. Gaaah.
Nu har jag skaffat en NAS. För backupper. På bilden syns själva NASen, med RAID-disk nr 2 på väg ner. Ungefär en vecka för sent. Samtidigt som jag hämtade NASen på posten så skickade jag iväg den havererade disken till Ibas. Ibas själva intar såklart en väldigt hoppfull inställning på sin hemsida. Vi håller tummarna i vilket fall.
Jag vet att jag tog en risk när jag tog på mig den där tröjan i morse. Alla vet ju att de som bar en röd tröja i Star Treks originalserie 1966-1969 löpte alldeles för stor risk att dö innan avsnittet var till ända. Men jag tänkte, jag ska ju ingenstans idag, så vad kan hända?
Och det gick ju bra. Tur det, för idag är det exakt 50 år sedan som det allra första Star Trek-avsnittet sändes i amerikansk teve.
Förutom en röd t-tröja med Star Trek Engineering-emblem på har jag en liknande blå (och bär man den så tillhör man Science Dept.), plus några fan-tröjor till. Ett schackspel med Star Trek-gubbar som spelpjäser. Samtliga avsnitt från originalserien, säsong 3-7 av The Next Generation, samtliga avsnitt av Star Trek: Voyager, allla dessa inspelade på VHS. Film nr 1-8 på VHS. (Jag har dock sett mer än det jag äger, kanske 95% av alla 726 avsnitt som finns totalt.) Några stora affischer samt små art-utskrifter med Star Trek-tema. En vinylfigur föreställande en Andorian. 29 pärlplattegubbar från A till Z (inklusive några bonusar) föreställande minnesvärda karaktärer. En McCoy-actionfigur från Star Trek (2009) i originalförpackning (tack T!). En spellista på Spotify innehållande 40,5 timmars musik med anknytning till Star Trek (40,5 timmar!). Frekvent använd app på mobilen: Star Trek Wikia – wikiuppslagsverk med 41 000 artiklar från Memory Alpha. När någon skickar sms till mig låter det som ett inkommande anrop på en communicator från originalserien. När någon skickar mejl till mig låter mobilen som ett inkommande subspace-meddelande i The Next Generation. När någon ringer mig på mobilen låter det som ett inkommande samtal på viewscreen på bryggan på Enterprise-D. När någon ringer på dörrklockan får vi höra pampig musik från Star Trek: The Motion Picture (1979). Några böcker:
– Klingon for the Galactic Traveler (språkguide)
– The Stafleet Survival Guide
– Star Trek Cookbook (tack till W och Neelix)
– U.S.S. Enterprise NCC-1701-D Technical Manual
– Haynes U.S.S. Enterprise Owner’s Workshop Manual (från årsmodellerna 2151 och framåt)
– Star Trek Chronology – The History of the Future
– Ett par förkomna romaner av William Shatner
Nere i källaren kan man hitta en massa roliga saker som man vill ta med sig upp och leka med. Bland annat en slags sänghimmel från i ikea som man lätt hänger upp på en krok man hittar på vardagsrumstaket. Och är det sol i sinne så måste man ju ha coola solglajjor också, det är ju givet.
Ett besök hos Cykel & Fiskecenter i stan resulterade inte bara i inköp av två par vinterstövlar och en mössa, utan även en sladdrig fisk (av silikon?) som hon fick till skänks av den snälla personalen. Dagens favorit. Nu sover hon med den.
Vi har kommit över en billig grammofon som kan spela både 33/45 OCH 78-varvare (och det är inte hur lätt som helst att få tag i en billig sådan). Så äntligen kan vi sitta som förr i tiden, vrida och vända på skivomslagen och lyssna knastermusik. Och Mona får en inblick i hur vi lyssnade på musik förr i tiden.
Dagens begivenhet var O och E:s kalas i gympahallen i Drängsmark. Men eftersom jag inte frågat någon av alla barnens föräldrar om det är ok om deras barn förekommer på internet så blir det inget med det. Istället dokumenterar jag påsättning än dubbdäck på en cykel. Imorgon ska de provas. Han som sålde däcken påstod att det var rent omöjligt att halka med dom. Upp till bevis!
Enda bilden idag. Jag skulle köpa galonvantar på ICA Maxi. Helst i någon annan färg än svart, ty alla på hela Heden har det. ICA Maxi hade ett par rosa kvar i rätt storlek. Men som låg löst utan prislapp så jag fotograferade av ett svart pars prislapp vilket kassören var hjälpt av.
Efter hemkomsten uppdagades det att jag hade köpt två vänstervantar. Jaha. Det blev ju nästan rätt i alla fall.
Är det lunch så kan man ta cykeln för en säsongspremiär. Och måste man ju passa på att prova ving… vinterdäcken på närliggande vattendrag. Det gick ju alldeles utmärkt.
XXL kallar den för kanadensare, men jag kallar den rätt och slätt för kanot. Säkert inget fartvidunder, men den har säkert en hemligt liten svängradie, stadig och rymmer en hel liten familj. Hmm, vad ska vi döpa den?
Loppis på Folkets hus i Drängsmark. För säljarna föredömligt kort öppettid, endast två timmar. Eventuellt för kort för en optimalt besöksmängd. Vi gick därifrån med en påse plastponnysar, två porslinssvanar, två pussel, ett hårband, en portmonä, ett par solbrillor, kritor, en porslinselefant, en CD-skiva (Folk och rövare i Kamomilla stad), en vårkavaj och en sån där tavelram som man kan fylla med grejer. Bra skit.
Utrymmet var minst sagt begränsat, men nu har jag i alla fall fått prova ut Kitty. Hon verkar riktigt stabil och lätt att få fart på men samtidigt svår att hålla en rak kurs. Och håller för sammanstötningar mot is.
Den må på den här bilden se ut som en blå-rosa-vit-gul bardval men det är faktiskt en enhörning och hon valde ut den alldeles själv. Och mitt i all heliumballonglycka lyckades hon bara daska den i en burträskmarknadsbesökares ansikte. Hurra!
Inspirerade av programmet Sommarlov, där de idag hade en gubbe som tipsade om hur man kan bygga sin egen vattenkikare, byggde vi vår egen vattenkikare av ett modernt mjölkpaket (skruvkorksvarianten), lite plastfolie och silvertejp. Sikten genom folien var sådär, men det dög som förstagångsprojekt. Mona spottade några av hennes nya kompisar, de hundratals grodynglen som verkar trivas runt vår slitna brygga.
Nästa gång gör vi en ny kikare av avloppsrör, plexiglas och silikon.
Brygga nummer ett är snart färdig, lite trallvirke kvar. Brygga nummer två är på gång. Gamla bryggan (den sjunkande) ska slaktas och kanske bli till höns- eller ankhus eller trädkoja eller whatever.
En rufsig tjej satsade sina besparingar på en klo som ska grabba tag i ett godispaket och ge det till användaren. Vinst varje gång. Sen drog vi till en skog för att vårda en geocache.
När vi gav oss av hemifrån konstaterade vi tyst för oss själva att vi skulle hinna till Stavaträskloppisen ungefär tjugo minuter innan de skulle stänga för säsongen. Tillräckligt för att Den Långa Rödhåriga skulle kunna lägga vantarna på den där fina lampskärmen hon såg men inte köpte när vi var där för två veckor sedan, men kanske inte tillräckligt för att Mona skulle kunna hinna botanisera bland leksaker att köpa för sina små slantar i börsen. Sista vägsträckan innan Stavaträsk visade sig dock vara uppgrävd och avstängd med den något luddiga hänvisningen ”Välj annan väg”. Den kortaste omvägen var säkert den snabbaste men också den som var mest fylld av grovt stenkross. Vi kom fram till Stava bara någon minut före stängningsdags, bara för att upptäcka att stängningsdags egentligen var öppningsdags. Så bra. Nu fick vi strosa omkring på loppisen och kolla på alla grejorna i lugn och ro ännu en gång, innan det var dags för mer skogsvägskörning till Kamsåfallet. Middag intogs inte i Jörn, ty där finns ingen pizzeria numer, utan i Boliden. Trevlig utflyktsdag.
Wall-E har städat idag,precis som varje måndag, onsdag och fredag. Dock ej hela övervåningen – hon har tittat in i Monas rum men har inte rullat in där. Sen for han in i köket och knuffades lite med kattens matskål.
Wall-E har städat igen. Den här gången fick han dammsuga i Monas rum, bortanför soffpallen och bakom baslådan bredvid teven. Av någon anledning har vi dragit ut kylen och frysen ur sina platser i köket – det är de som står mitt på köksgolvet.
Hem
