Det hela är över på ett par sekunder. Men det som händer hänger kvar i de medverkandes medvetande lite längre till, fast på olika sätt. Hos mig manifesteras det i ett leende, fast med lite latens, eftersom det tar en stund innan jag förstår vad som hänt. Hur det manifesteras hos den andre medverkanden är egentligen osäkert, men det som följer är en högst sannolik redogörelse över händelseförloppet och hans reaktion på det. Skulle jag råka ut för samma sak skulle jag nog reagera på samma sätt som jag för ett ögonblick ser att han gör. Med en väldigt förbryllad min. Han tittar sig runt axeln, undrande, forskande på omgivningen, på luften, hörde han rätt? Eller var allt i hans huvud?

Scenen är utrymmet på Norrlands universitetssjukhus där det finns en Bankomat och en Automat (kallades förr för Minuten). Själv har jag inget ärende till någon uttagsautomat utan jag sitter på en bänk i närheten, pillandes på min telefon. Måste ju passa på när Umeå Universitets
öppna WiFi-nätverk finns tillgängligt där. Mannen kommer och ställer sig och börjar knappa på en av automaterna. Nuförtiden ska ju allting låta, och så även bankomater. Det säger blopp när han trycker på en knapp på tangentbordet. Ett enkelt men rätt så fylligt ljud.

Under tiden då det säger blopp, blopp från bankomaten så avslutar jag mitt pill på min telefon, ser att den är satt på ljudlöst och bestämmer mig för att ställa in den så att den ringer med ljud när den ringer. På min telefonmodell (SonyEricsson Xperia X10 mini) åstadkommer man detta enkelt genom att man höjer på volymen. När man är klar med höjningen hör man ett ljud som signalerar att volymen är höjd. Ljudet är enkelt men rätt så fylligt.

Blopp.

I det ögonblick som min telefon säger blopp är jag på gående fot bort från uttrymmet där mannen står och knappar in saker på bankomaten. Ögonblicket efter ögonblicket, när jag traskar vidare mot ett hörn där jag kommer att förlora mannen ur sikte, noterar jag att han vänder sig om och tittar. Inte direkt på mig eller någon, utan ut i luften. Sökande. Undrande. Han hörde bankomaten framför honom säga blopp, men han hörde även något säga blopp från en okänd källa bakom honom. Ett ganska så identiskt ljud. Som att han undrar: Hörde jag rätt? Var det samma ljud? Skämtar någon med mig? Hörde jag i höre? Håller jag på att bli galen?

Just innan jag glider ur sikte runt hörnet ser jag att han har ena ögonbrynet uppe, det andra nere. Det uttryckte allt. En famlande undran.

Som jag sagt någonstans tidigare så bor jag i ett till synes skabbigt hus just bakom läkarvillan i sjukhusparken intill Norrlands universitetssjukhus. Men det är bara skabbigt på utsidan – insidan har allt man kan kräva av en landstingslägenhet för ambulerande sjukhuspersonal – högt i tak, stora rum (och många), spis, kyl, dusch, säng och gigantiska förvaringsutrymmen. Dock tyvärr ingen mikrovågsugn.

Utsidan ser dock rätt skabbig ut, som sagt. Vilket landstinget beslutat sig för att åtgärda. Lite extra puts gör susen. Hantverkare hyrs in för att göra jobbet. Och min erfarenhet av professionella hantverkare är inte god. Tes 1: De har nedsatt servicekänsla och empati (prova att gå in på Beijer byggvaruhus eller motsvarande, och se frågande ut – alla anställda, förutom en stackars kvinnlig kassör, försvinner ut på lagret illa kvickt). Och tes 2: De har nedsatt känsla för människors arbetstider.

Varför i hela friden ska hantverkare börja jobba så tidigt på morgonen? Vad är grejen? Vad är det för fel på att börja arbetsdagen som många andra, det vill säga runt klockan åtta? Jag kan säkert komma på flera tillfällen då en hantverkare har fått komma in i min lägenhet på morgonen för att joxa med någonting, och då jag själv suttit, yrvaken, vid köksbordet och ätit frukost. Hantverkaren själv har förresten säkert redan hunnit äta lunch då.

Den inhyrda hantverkaren som ska putsa väggen på huset jag bor i, i sjukhusparken, börjar stöka och slamra och göra vad-han-nu-gör-men-det-handlar-inte-om-tyst-arbete, just intill (eller på) väggen intill min säng, där jag sover, klockan kvart i sex på morgonen. Det låter, och det låter mycket. Det tycker jag ändå är liiite för tidigt. Här är ett slags kombinerat stöd för de två teserna – han måste ha bristande fantasi och förståelse för att andra människor (som inte är hantverkare) kanske fortfarande ligger och sover klockan kvart sex. Jag gjorde det, eller snarare försökte, och hade som plan har fortsätta med det i åtminstone en timme och en kvart till.

Men se det gick inte. Hus ska putsas, och det tidigt på morgonen.

Om DN ringer igen och jag hinner svara innan de lägger på luren och får frågan om jag vill prova på en prenumeration igen så tänker jag tacka nej. Det har jag gjort förut. Då var det för att jag inte har råd. Nu skulle kunna vara av samma skäl, men det skulle också kunna vara av ren protest mot deras sätt att rapportera från valrörelsen. Jag blev lite småirriterad över det redan för över fyra år sedan, då jag upplevde en viss vinkling på hur de framställde valets huvudpersoner. En svartvit bild på sur Ohly bredvid en färgbild på en glad Maud. Vem får man en spontan lust att rösta på då? Låt gå om det skulle ha varit på ledarplats, för Dagens Nyheter är ju en liberal tidning, men min illusion över att resten av tidningen skulle innehålla objektiv och neutral nyhetsrapportering naggades något i kanten.

Det där var i och för sig bara en känsla. Jag antog att det skulle vara på samma sätt i år, fastän jag inte längre prenumererar på DN. Därför var det skönt att häromdagen få en slags bekräftelse, att det inte bara var en känsla utan att det faktiskt var så, ett faktum, och ännu värre. Skönt och beklämmande på samma gång. Bland annat Ekot (oberoende public service), en medieforskare och ett medieanalysföretag har konstaterat att framställningen av det här årets valrörelses huvudpersoner har varit mycket tydligt snedfördelad. Och orättvis. Läs den här artikeln i Aftonbladet. Och den här bloggen. Och den här artikeln av Göran Greider.

Nu vill jag inte framstå som en gnällspik som måste uttrycka sin frustration över att det går dåligt för laget jag hejar på. Men jag är rätt övertygad om att medierna påverkat opinionen på ett rätt så odemokratiskt sätt. Tidningar syns, löpsedlar, förstasidor, nyhetsuppslag, redigerade bilder och texter och layouter. Det påverkar människor. Den ena sidan är förnuftig, i stort sett felfri, har bra erbjudanden till folk och har en trygg ledare. Den andra sidan har förslag som kan vinklas och sågas samt har en slarver och loser till ledare. Ingen vill rösta på en loser.

En vacker dag ska jag sätta mig ner och räkna ut hur många gånger Jocke Berg sjunger ordet ”igen” i samtliga Kents låtar. Jag tror det är ganska många.

Dörren som leder in till biblioteket på Campus Skellefteå måste öppnas manuellt om man kommer utifrån. Man måste alltså öppna den själv genom att ta tag i handtaget, trycka ner det och dra ut dörren så att man kan gå in. (Det finns en knapp man kan trycka på så öppnas dörren automatiskt, men som den resurssparande goda människa jag är så besparar jag kommunen den elkraft som krävs för att meddels maskin öppna dörren, och gör det själv.)

Ska man däremot gå ut ur biblioteket behöver man inte göra allt detta. Då far dörren upp helt automatiskt när man närmar sig. Någon har bestämt att man orkar öppna dörren själv när man går in, men inte när man ska ut. Och jag har egentligen ingenting att säga om det, jag lägger inga värderingar i det. Jag kan eventuellt tycka det är synd att jag inte själv får välja att använda mina egna kraftresurser att öppna dörren istället för att dryga på kommunens elräkning. Men jag vill inte förstora upp det. Jag vill inte göra en höna av en fjäder. Det skulle inte ge någonting.

Men om foajén utanför biblioteket är proppad med gymnasieungdomar som dricker ur små festisar och väntar på något som har med en informationsdag om högskolan att göra, då kan detta rätt oförargliga faktum (att dörren öppnas automatiskt, utan att man har någonting att säga till om det) ställa till det, för fler än bara en person. Jag är på väg ut ur biblioteket för att inhandla lite té, dörren öppnas automatiskt – och detta är en hyggligt bred dörr med en rätt stor svängradie – och en gymnasietjej, lite halv-emo om man ska sammanfatta hennes stil, som står där ute, får den i ryggen. Bånk. Eller kanske båff. Jag tror inte hon skadades allvarligt, hon hoppar mest bara till litegranna, och undrar irriterat vad som stod på.

Där ställer dörren till för henne, och även för mig. Det är inte hennes fel att någon har valt att den ska öppnas automatiskt när man är på väg ut ur biblioteket men inte in. Men det är inte mitt fel heller. Men det är jag som får någon slags skuld för vad som har hänt. I det här fallet är det jag som får skita i det blå skåpet. Hon blänger på mig och säger ”Se dej för.”

I allt som min hjärna försöker hantera just då, alla skeenden och faktorer (se bara hur mycket jag hittills har klarat av att skriva om den här saken), så försöker jag även hantera situationen på ett normalt socialt sätt, från människa till människa utifrån en interaktionspartners förutsättning(ar) och inställning(ar). Det går sådär. Mitt svar till henne, mitt i skocken med gymnasieungdomar, blir till ett mumlande, fast i ett något överdrivet tonläge och spänning i rösten. Som om jag försöker rättfärdiga en vägran att be om ursäkt. Som om jag på ett ynkligt sätt försöker skylla ifrån mig. På en dörr. Mumlandet består av orden ”Dörren”, ”öppnas” och ”automatiskt”, men jag tror inte att hon uppfattar vad jag säger. Hon ser mig säkert som en ful gammal gubbe med begynnande flint, med framtiden redan bakom mig, medan hon själv är där för att få reda på vilka fantastiska möjligheter det finns för en sån som hon, framtiden är ljus och världen ligger öppen. Medelålders män som slänger upp dörrar i ryggen på henne är inget värt, det gör bara världen sämre, inget att ha. Jag är en dålig människa.

När jag är på väg tillbaka till biblioteket med téet i hand så står hela stora skocken med gymnasieungdomar kvar, inklusive halv-emo-tjejen, och en liten tröst är att hon nu, av sig själv, borde ha förstått att det inte var mitt fel att hon fick dörren i ryggen. Ty medan jag varit borta så har fler människor varit på väg ut ur biblioteket och fler gånger har dörren öppnats automatiskt, utan att människorna på väg ut har haft möjlighet att påverka i saken. Men hon har lärt sig. Och jag har fått upprättelse.

Framtiden är ljus.

Jag ser mig inte som en person som slarvar med räkningarna. Det händer väl en enstaka gång vartannat år att en udda räkning kommer på villovägar och en påminnelse dyker upp, men annars ser jag till att betala det som ska betalas. I tid. Idag, för första (och förhoppningsvis sista) gången i mitt liv, har jag fått ett inkassokrav, med hot om att gå till kronofogdemyndigheten och utfärda en betalningsanmärkning. Att jag fått en sådan beror dock på något helt annat än slarv.

Jag ägnar mig åt en sport som kallas paramotor. Det är det mest mobila sättet att ta sig upp i luften som finns – man har en skärm, en slags fallskärm som har formen av en flygplansvinge, och en propellermotor (paramotorn) som man hänger på ryggen som en ryggsäck. Man springer iväg på en stor äng eller liknande och dras upp av skärmen när den får lyftkraft av den framåtdrivande kragkraften som alstras av propellern. Det är en rätt cool sport, utrustningen får plats i bilen och man kan ta sig upp i luften var som helst från en hyggligt stor öppen yta om bara väderförhållandena och tillstånden (luftrum etc) är de rätta.

För att få flyga måste man vara med i en klubb ansluten till SSFF, Svenska Skärmflygarförbundet. När jag tog min licens gick jag med i Piteå flygklubb för det var på deras flygfält – Piteå-Långnäs flygplats, utanför Piteå, som jag tog min slutliga PM1-licens. Ganska naturligt att vara med i klubben där allting började. Ganska exakt hälften av medlemmarna i klubben flyger paramotor, resten flyger flygplan. Klubben förfogar över klubbstuga, några hangarer och ett antal sportflygplan. Och det är ju roligt för dem som har möjligheten och intresse att utnyttja dem. Men det är resurser som just paramotorflygare inte har någon användning av, för oss duger garaget som hangar och lägdan bakifuse som startfält. Fine, tänker jag ändå, jag betalar medlemsavgiften till klubben för att det är ett krav för licensen och försäkring. Dessutom är de paramotorflygare som bor i Piteå ena riktigt trevliga prickar, även om man i och för sig inte behöver vara med i samma klubb. Och de få gånger jag har varit i Piteå och flugit så har det oftast varit på andra platser än just Piteå-Långnäs flygplats.

Vart kommer vi då med det här inkassokravet då? Jo, när jag skrev under för att gå med i klubben så stod det på ansökningshandlingen att man bör hjälpa till för att hålla klubbens anläggning och utrustning i skick. Mycket rimligt, tänker jag, och skriver under. Jag har mycket erfarenhet av föreningsarbete och inser vikten av att praktiskt hjälpa till för att verksamheten ska gå ihop. De har speciella arbetsdagar då man tillsammans hjälper till, men jag tänker att de väl inte förväntar sig att de som bor långväga ifrån ska vallfärda dit och bidra med handkraft. Det skulle jag själv inte drömma om ifall jag styrde en förening. (Hade jag bott i Piteå hade jag definitivt hjälpt till.) Ett och ett halvt år senare dimper det ner en räkning från klubben på 1000 kronor. På specifikationen står det ”Frånvaro arbetsdagar 2009”. Jag blir alltså debiterad tusen kronor för att jag inte kör 19 mil (fram och tillbaka) för att klippa gräs eller spika på ett staket. De lutar sig mot ett årsmötesbeslut som säger att man ska betala detta belopp om man inte deltar i dessa arbetsdagar eller på annat sätt bidrar med arbetsinsats. De kallar det för ”att köpa sig fri”. Jag kallar det för straffavgift för att man som medlem inte hjälper till.

Jag skrev ett argt mejl till hela klubben med argument för det sjuka med dessa regler, att jag inte ämnar betala och att jag önskar utträda ur klubben (tillhör numera en annan skärmflygarklubb). Det kom en påminnelse, jag blev något överraskad, och arg. Det kom ännu en påminnelse och jag skrev ett ännu argare mejl. Efter det kollade jag upp hur gången lagligen ska gå innan man får en betalningsanmärkning, ty om de går så långt att de hotar med det så ska jag naturligtvis betala. Och nu gick de så långt, och jag betalar. Betalningsanmärkningar är läskiga saker.

Gå inte med i en förening som kräver medlemmar på pengar specificerade utebliven arbetsinsats.

I går tände jag tre ljus i adventsljusstaken, istället för ett. För att testa, för att vara lite avvikande, som en slags protest mot något jag då inte riktigt hade funderat ut. Och den allmänna reaktionen (på facebook) var att det var en synd, nävetduvad, något man helt enkelt inte gör, punkt. För den som fortfarande oroar sig (och som läser detta) kan jag meddela att jag kort därefter släckte två av ljusen och ersatte dem med nya fina obrända ljus. Även jag inser vikten av att hålla sig till traditionerna. Första advent är lika med ett ljus, andra advent – två ljus, och så vidare. Inget annat, basta. Men jag måste medge att det är med en gnutta ångest som jag ser det enda ljuset brinna där, bredvid de andra tre. För jag vet att målet är att efter fjärde advent ha en perfekt sned rak rad av brinnande ljus. En rät linje. y=kx+m där k är lutningen (helst inte större än 1) och m sjunker för varje brinnande minut. Det är ett misslyckande om ljus nummer ett är fem centimeter kortare än det andra, medan det andra är tre centimeter kortare än det tredje. Det innebär att man dessa tre veckor måste ha stenkoll på brinntiden, ljusen får icke brinna för länge eller för kort, så att det misstämmer när det väl är dags att tända nästa ljus. Hrmpf. Jag vill kunna ha mina levande ljus tända och släckta när jag vill, men jultraditionerna förbjuder mig det.

Ofrihet i en liten tändsticksask.

Redan innan posten kommer med sin årliga julkortspåse så har jag bestämt mig för att skicka ett drygt halvdussin julkort. Jag har en lucka på ett par timmar att ägna åt lite redig julstress, så jag gör en lista på vilka av mina vänner ska som föräras med ett riktigt julkort av papper som det går att ta på. Att ta reda på adressen till dessa halvdussinet lyckliga är ett äventyr i sig. Att skriva själva julhälsningen på korten är dock ingen konst.

Efter frankering tänker jag att det vore ju lämpligt att använda ovannämnda julkortspåse. Inte för att man måste, bara för att man kan. Och så läser jag på instruktionerna på julkortspåsen: Det blir ingen jul utan julkort. Nä, det är klart att posten tycker det. Vidare står det: Med julkortspåsen blir det ännu enklare. Och jag undrar. Exakt vad är det som blir enklare med julkortspåsen? Jag försöker hitta något lämpligt exempel, men står handfallen. Jag kan inte komma på vad som skulle bli krångligare om jag skulle lägga korten löst i brevlådan istället för att först stoppa dem i en käck påse som man sedan lägger på lådan.

En sak är säker. Det är att mina hälsningar inte längre garanterat kommer fram före tomten. De kanske gör det, det kanske till och med är troligt, men det är inte längre garanterat, givet att man frankerat korten med julfrimärke (och posten tycker nog inte heller att det blir någon jul utan julfrimärke), samt lagt påsen/korten/breven senast idag. Den där sista lilla detaljen missade jag.

Jag bara hoppas innerligt att det blir jul ändå.

Det Långa Rödhåriga har köpt en ny krukväxt. Om man gnuggar lite försiktigt på ett av bladen så börjar det lukta Coca-Cola. Jag har inte bestämt mig för om det häftigt eller läskigt.

Jag åker tåg. Första klass. Det är det värt. Ont i knät. Och tyst i kupén.

På andra sidan gången sitter en man och tittar ut genom mitt fönster. Förmodligen för att han inte har något eget fönster att titta ut genom. Så jag förstår honom. Jag kanske skulle ha gjort likadant. Det är bara det att det hela tiden känns som om han tittar på mig.

Han kanske ska gå av i Gällivare och följa efter mig till personalboendet och bryta sig in i mitt rum på natten och styckmörda mig.

Nej usch. Nu måste jag tänka på annat. Kanske sätta igång en film lagom till att internettäckningen försvinner. Vi hörs. Hej.

När jag nu driver omkring i Stockholms kollektiva transportsystem (läs tunnelbanan och bussarna) så iakttar jag några förändringar sedan jag var här senast, nämligen för 18 månader sedan:

• En mycket större andel resenärer nu än då sitter och pillar på sin smartphone. Skönt för de flesta reflekterar Ida, så slipper man ju sitta och titta på varandra. En absolut övervägande majoritet pillar på en iPhone. Självklart: iPhone är för storstadsfolk, Android är för lantisar.
• På många tunnelbanestadioner har dom installerat lampor på perrongen som blinkar gult när ett tåg är på ingående. Praktiskt, mycket praktiskt. Stockholmspraktiskt. (Jag noterar även att om man tittar bort från dem när dom blinkar blir det gula varierat grönt
• Ny trend: Gigantiska glasbyggnader i Stockholms centrals närhet.
• Att jag inte längre automatiskt vet vilket tåg jag ska ta om jag ska västerut, söderut, norrut. Det har alltid gått på automatik. Inte nu längre. Varför inte?

På vägen förbi Skinnarviksberget möttes vi av en Segwaykurs. Med tanke på att uppfinnaren körde ihjäl sig på en sån är det väl bra att de tagit lärdomen till sig och satsat på kurser med hjälmtvång.

EDIT:  Det var visst inte uppfinnaren som kärde ihjäl sig, utan ledaren för det konsortium som äger Segway.

Sitter vid brunchbordet och läser om Stadsfesten i Skellefteå. I stycket som handlar om att Skellefteå kommun sponsrar med VA och sophämtning dyker det upp en spontan tanke i mig; Hur ska de lösa det här med att vattnet i Skellefteå är otjänligt att dricka, utan måste kokas? Men lika fort som frågan dök upp så kom det självklara svaret; folk dricker inte vatten på Stadsfesten.

Slut på meddelandet.

Man gör nya upptäckter nästan varje dag. Ibland är upptäckterna så små och subtila att man inte ens noterar dem. Ibland märker man dem:

Dagens upptäckt:

Man har muskler på näsroten. Då menar jag inte bekymmersrynkan, utan nedanför, precis utanför den där gropen som utgör början av näsryggen. Jag hade ingen aning om att man hade muskler där. Vad har man dem till?

Tidigare under våren under tillfällen då Thomas varit trött och lite stressad har han haft ryckningar i nedre ögonlocken, oftast höger men även på vänster sida (dock aldrig samtidigt). Små men tydligt kännbara, lite störande, men hanterbart. Jag tänker att det är några nervtrådar i motorkortex som kopplat lite fel och ger upphov till felsignaler till berörda muskler (men jag inser snabbt att den teorin inte håller eftersom det då skulle innebära att det skulle vara rubbning på exakt samma ställe på båda hjärnhalvorna).

Men nu verkar alltså ryckningarna ha flyttat ihop sig till näsroten. Rätt i mitten, mellan ögonen. Och den sammanlagda effekten blir ju dubbelt så stora ryckningar än på varsitt nedre ögonlock. Den Långa Rödhåriga tycker det ser roligt ut, och jag vill förstås inte förneka henne det nöjet. Jag bara hoppas att vi kan hitta något annan förnöjelse snart. Sluta rycka!

Fatta hur många ’t’ det finns i lättuttröttbar! Sex stycken! Det är många!

”Semestern” närmar sig med stormsteg. Bara tre veckor kvar. Men varje helg är en semester. Och när stämningen verkar vara svår att rubba kan man försöka göra Den Långa Rödhåriga vansinnig genom att spela Michael Bolton på hög volym. Jag lyckas inte synligen, även om hon säger att hon vrider sig inombords. Och det gör ju i och för sig jag också, men allt detta är bara en lek, att fira minisemestern. Och en kontrast, ty ikväll slänger Robyn ut Michael Bolton ur ur medvetandet. Med all rätt.

Det finns än så länge bara en sak att klaga på när det gäller kvällens begivenhet. Den Långa Rödhåriga säger att man borde kunna kräva nåågot snyggare biljetter om dom nu ska kosta 400 kronor.

Höger öga, just nedanför, men ovanför kinden, en aning åt höger. En mygga har under natten fått för sig att suga sitt blod just där. Alltså myggbett. Liten uppsvullnad.

Om jag såg trött ut redan innan så ser jag följdaktligen ännu tröttare ut nu. Tack ska du ha.

Ända sedan jag köpte en laptop i slutet av 2006 (inför studierna och pendling 13 mil ToR till Umeå) har jag tagit för vana att sitta med den i knät på en buss och kolla på en film. Det förkortar den upplevda restiden avsevärt. Jag ska inte påstå att det var hemskt ovanligt i början, att dom som hade en bärbar dator satt på bussen och kollade film, men det var i alla fall inte lika vanligt som det är idag. Så även på tåg. Hemskt vanligt. Var och varannan gör så. (Och gärna samtidigt pillandes på en iPhone.)

Jag har börjat notera en parallell trend här. Fler och fler sitter på bussen eller tåget och tittar på en film eller serie, med högtalarna på. Dessa människor har inte varit förutseende nog att införskaffa ett par hörlurar, så att omkringsittande passagerare slipper höra ljudet av en film på dåliga laptophögtalare. Hur tänker man då? Bryr man sig alls om att det eventuellt kan vara störande?

Idag lånade jag ut ett par extrahörlurar till en tjej på bussen mellan Luleå och Skellefteå, som satt två rader snett bakom och tittade på en massa Vänner-avsnitt. Kändes bättre och mer konstruktivt att göra så än att bara säga till. Jag inbillar mig att övriga passagerare uppskattade min gest till henne. Frågan är: Ska jag göra det till en rutin? Det kommer ju inträffa igen.

Efter kvällens grötmiddag drog jag iväg med bilen en mil norrut. Vad kan locka mer än en höstruskig promenad (jo, det är ordentligt med höst här) i ett villakvarter där 95% av husen står tomma och obebodda sedan något år tillbaka? Malmberget som stad är drygt hundra år gammal men är idag i en rejäl utförsbacke, med kraftig fallande befolkningsmängd, ända sedan sjuttiotalet, då Gropen började äta sig igenom samhället.

Den äter sig fram rakt söderut och man ser tydligt vilken del av samhället som står näst på tur att offras för gruvnäringens skull. Det är en paradox – malmen måste brytas för att samhället ska ska kunna leva, och samhället måste rivas för att malmen ska kunna brytas (Ur ”Mannen från Malmberget” av Svante Lindqvist). Men husen står ännu kvar, redo att plockas bort, med tomma, gapande fönster, med frostbitna väggar och översnöade uppfarter på vintrarna och en aningens för oklippta gräsmattor på somrarna, även om LKAB säkert gör sitt bästa för det inte ska se alldeles för förfallet ut. Av hänsyn till de få som ännu inte flyttat ut?

Titta på bilderna nedan. Om du tycker att det ser ut som vanliga bilder på vanliga hus, så titta en gång till. (Klicka för förstoring.)

Not: Inget av de fotograferade husen är bebodda. Jag har varit noga med att inte få med något hus där det faktiskt bor någon. Någon måtta med ödesfrossa får det väl ändå vara. Bilderna är tagna i skymning med SonyEricsson Xperia Arc med Pro HDR Camera.

Sanningen är en läskig sak. Om man säger något som förr eller senare visar sig vara en Osanning så kan man få på moppo. Då måste man ta tillbaka allt man sagt, om möjligt förklara sig och komma med den rätta Sanningen, och sen stå en bra stund i skamvrån.

För att säkerställa att det är Sanning man yttrar, och inte Lögn, så bör Sanningen genomgå en lusläsning och bearbetning och granskning och inte minst redigering på layout- och språknivå – Sanningen ska inte bara vara rätt utan bör helst också vara snygg.

När vi utvecklade vår Sanning under förra hösten granskades den fortlöpande av två handledare och slutligen av en examinator som tyckte att den var tillräckligt sann för att kunna komma ut i verkligen. Därefter lämnade vi vidare vår Sanning för vidare bearbetning till ett lite snyggare, behändigare och anpassat format. Detta arbete sköttes av våra två handledare som utgjordes av en lingvist och en logopedprofessor, plus några neurologer och en foniater. Deras arbete med vår Sanning granskades vidare av ett antal diffusa personligheter utomlands. Dessa utomlandspersoner gav, efter ett stort antal vändor, grönt ljus till vår Sanning att bli Den Slutliga Sanningen, nära obestridbar, i alla fall tills någon bevisar en Motsats-sanning som gått igenom samma nagelfareri som vår.

Vår Sanning, Den Slutliga, finns publicerad i den kända tidskriften Parkinson’s Disease och finns att lusläsa i sin helhet här.

Den Långa Rödhåriga brukar misslyckas, men inte jag. Jag brukar kunna göra ett kontrollerat ryck och låta perforeringen göra sitt jobb, utan att någon annan del av plasten (eller vad nu materialet består av) påverkas. Är det någonting Den Långa Rödhåriga svär över, och hon svär inte högljutt över mycket, så är det att det ska vara så oändligt svårt att kunna riva loss en påse från rullen utan att varken påsen hon vill ha fram eller den som sitter kvar på rullen på något sätt förstörs. Svårt som tusan. Allt går sönder. Även om en bara en liten reva i plasten (eller vad nu materialet består av) uppstått så är den försakad och oanvändbar, och ofta näst kommande påse också. Och det räcker att bara titta på revan så växer den.

Det handlar alltså om dessa biopåsar som man ska slänga matavfall i och som Skellefteå kommun vill att man använder. Och som sagt – jag brukar inte misslyckas. Men idag verkade påsarna vara på extra dåligt humör. Eller så har jag tappat greppet. Tappat konsten. Konsten att rycka rätt. Tre påsar gick sönder och åt innan jag försiktigt, millimeter för millimeter, lyckades dra loss en påse utan att ha sönder två samtidigt. Efter slutfört uppdrag lämnades jag i en känsla av misslyckande, otillräcklighet, jag har skapat, om än marginellt, en liten extra belastning på vår miljö genom att inte använda tre påsar till det de var tänkta till.

Jag har säkert tidigare berättat om linje 100-bussarna som trafikerar norrlandskusten från Sundsvall till Haparanda, som åtminstone tidigare kallade sig för Expressbussar, som man numera inte längre behöver betala en 10-krona extra för att åka med för att det jobbar en bussvärd ombord. Bussarna är nya men bussvärden/värdinnan är kvar, liksom affärsklasstolarna längst bak, bussvärdens/värdinnans fjäskande till de få som åker affärsklass (men som förmodligen sällan betalar resan själv), soptömning under pågående färd, filmvisning som ibland slås på efter att dvd:ns startmeny hållit på att rulla i en timme, försäljning av fika och karameller till överpriser till oss övriga, toalett som numera har en spolningsknapp istället för en pedal på toalettstolens framsida. Numera har 100-bussarna även trådlöst Internet vilket säkert välkomnas av många. Min erfarenhet säger dock att om man har mobilt bredband så har man mer genomgående täckning hela resan i alla fall. Nå.

Nu kommer ytterligare en historia (eller egentligen två) att lägga till minnet. Ännu ett par erfarenheter som är bra att ha för framtida resor.

Åtta dagar sedan, söndag eftermiddag. Det är söndag och Logopeden ska åka norrut för en ny arbetsvecka. Den Långa Rödhåriga och Pudeln skjutsar mig till busstationen. Det brukar stå två bussar på väg norrut, den här dagen står bara en och det är fullt med folk som försöker komma på. Jag ber Den Långa Rödhåriga att inte köra iväg förrän hon ser att jag kommit på. Puss, hejdå, jag går till bussen, bussvärdinnan står i öppningen och ropar i en icke tillräckligt hög stämma att bussen är full och vi som står kvar får vänta på förstärkningsbussen som kommer om trekvart. No can do, tänker jag, då missar jag ju tåget i Luleå och de strokedrabbade patienterna i Gällivare får ingen logopedisk vård imorgon. Jag vänder på klacken och går och sätter mig i bilen igen och ber Den Långa Rödhåriga köra mig till Piteå (8 mil). Där kommer flera resenärer gå av bussen och jag kommer få plats. Efter en stund på väg norrut kommer vi på att chansa att någon av passagerarna ska gå av i Byske, så vi far och dit och inväntar bussen där. Tyvärr är det ytterligare tre i Byske som ska med – hur ska detta gå? Jag förklarar min belägenhet för chauffören – att jag måste hinna med tåget i Luleå och min sambo håller på att skjutsa mig eftersom bussen blev fullsatt i Skellefteå. Han säger: ”Ja, men då måste du ju åka med… Kliv på.” ”Jaha, öhm, verkligen?” tänker jag, ”var inte bussen full?” Bussvärdinnan har satt sig på chaufförens plats och tar betalt. Hon viskar, som i förtroende, att jag får sätta mig längst bak, på en av affärsklasstolarna, men säg det inte till någon, gör det diskret. Jag har ju inte betalat för att sitta på en sån lyxplats. Nåväl, jag går så diskret jag kan längst bak och vräker mig ner på en av de nio stolarna längst bak. Endast en av dem är upptagna av en stekare som högljutt pratar i mobilen om hur mycket han ska supa i helgen.

Jag minns många gånger under alla dessa år som stadig kund hos Veolia Transport/Connex/Länstrafiken att vi vanliga dödliga suttit som packade sillar på de ordinarie boskapsplatserna medan ytterst få har upptagit de nio stora stolarna längst bak. Klassindelningen i bussen har varit tydlig med ett svartgult staket mellan tredje klass och affärsklass. Och då tillämpades samma princip som dagens nästan-princip – att bussen räknas som fullsatt även om de nio stolarna längst bak är tomma och ingen av de som också vill få plats självmant utropar viljan att betala 90 kronor extra för extra benutrymme, gratis kaffe och macka, hörlurar och 220 volt i väggen. De som blev stående kvar fick vänta på förstärkningsbussen som oftast kom ungefär samtidigt som nästa ordinarie avgång. En gång i tiden erbjöd man dock taxi till de som inte fick plats, men den möjligheten har försvunnit.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur många av de kvarvarande stackarna på Skellefteå busstation som inte hade lyxen att få skjuts till Byske, som missade tåganslutningen i Luleå. Just på grund av den rena lögnen att bussen var fullsatt?  Jag föreställer mig att jag inte är den enda som ska längre norrut än till Luleå (även om de flesta är studenter som ska till Piteå eller Luleå).

Just på grund av denna incident kände jag mig inte ett dugg skyldig när jag, en vecka senare, äntrade bussen med en nyköpt hamburgare i ryggan, och hann precis smaska i mig den på min sittplats innan bussvärdinnan (samma kvinna som veckan innan) kom upp och undrade vem det är som äter grillmat på bussen. För det luktade ju. Jag gav mig inte till känna, ty jag hade ju tekniskt sett avslutat måltiden. Jag vägrar få en utskällning när det i själva verket borde vara tvärtom.

Det finns ett gym på sjukhuset i Gällivare, dit jag då och då beger mig för en 20-minuterstur på motionscykeln. Detta efter en kort löp tur i kylan och mörkret. (Jag väntar på att snön ska falla och att det äntligen ska gå att spänna på sig skidorna och glida iväg på ett par spår.) Ofta är det folk på gymet samtidigt som jag. Dom lyfter vikter, gör krunchar (eller hur det nu stavas), cyklar (som jag), tar en promenad på trampmaskinen, lyfter ett ben eller två med hjälp av en maskin som göra det svårare. Eller något annat.

Jag är lite fascinerad över mina mina medmotionärers stil när de befinner sig på ett gym. Dom sitter vid en maskin, gör tio rörelser, sen går dom i otroligt sakta mak till nästa maskin på andra änden av rummet. Det är vandringen mellan maskinerna som får mig att fundera. Vad gör de här egentligen? Har dom roligt? Det verkar inte så. Vandringen verkar ytterst planlös, utan mål, utan framtidsvision, som om de släpper en maskin och börjar lunka omkring en stund i rummet, bland maskinerna, tills de råkar hamna tillräckligt nära en ny maskin att göra tio rörelser i/på.

Själv vevar jag på på mitt intervallprogram. Svetten rinner. Nu jädrar ska konditionen upp. Och jag iakttar gymzombiesarna i smyg

Luleå, lagom sen eftermiddag, strosar längs gågatan i väntan på att en buss ska ta mig ännu längre söderut, hem, ljuva hem, ljuva helg. M83 dundrar på i lurarna, jag hör inget annat än det. Det är skön musik, och jag låter dem på bästa sätt ackompanjera den knappa timme som jag måste tillbringa i mellanlandningsstaden Luleå. Jag ser människor röra på sig längs gatan, jag ser reklam, affärer, jag känner dofterna från Lush och blomsteraffären och avgaser från bilar och etanolbussar. På avstånd på gågatan, ungefär där jag om några sekunder kommer att gå, ser jag en grupp tjejer med pappersbuntar i famnarna gå runt och prata med folk. Eftersom jag lyssnar på M83 och det är extra bra musik nu, det är ett favoritspår på ett favoritalbum och jag vill inte att den ska bli avbruten, så styr jag om mina steg en smula. Istället för att fortsätta spikrakt fram så viker jag lite lätt av mot höger, fortfarande längs gågatan, men tillräckligt för att jag ska hoppas råka bli missad av tjejerna med buntar av papper i famnen. Jag går snabbt, beslutsamt, ser dem i ögonvrån, de misslyckas fånga upp någon passerande och plötsligt verkar jag befinna mig i fritt skottläge för dem. Allt ser jag som sagt i ögonvrån, men det tycks som om en av tjejerna hoppar till av glädje över att jag verkar vara en kandidat för vad än de vill att jag ska köpa – eller skriva på. Det motsätter mina ambitioner att bara få vara ifred och låta M83 spela oavbrutet och vara mitt soundtrack denna mellanlandningstimme. Låt min bubbla vara, mitt skal, min integritet är hårdare än vanligt just nu. Hon kommer skuttande och när jag möter hennes blick ser jag hennes läppar röra sig, jag förstår att hon redan hunnit prata till mig i någon sekund, och hennes läppar fortsätter röra sig, men jag hör fortfarande bara M83 och inget annat. Då gör jag något jag inte brukar göra. I normala fall skulle jag vara artig och stanna och höra på vad hon ville säga och göra en bedömning och utifrån det skriva på eller bidra med pengar om det kändes bra och ofta gör det det, ofta handlar det om djurens rätt i samhället eller insamling till behövande, vilka dessa behövande än må vara, det är alltid någon som behöver mina pengar, och vem har hjärta att säga nej till det? Men det är precis vad jag gör nu. Jag drar ut vänster hörlur och ler och säger snabbt ”nej tack!”, utan att slå av på gångtakten, och omedelbart därefter pluggar jag in hörluren i vänsterörat igen och låter M83 fortsätta. Hurry Up, We’re dreaming. Jag hinner se att hon på ett bra, bekräftande sätt, kanske med ett leende tillbaka, svarar ”okej” och vänder sig om och söker efter något annat offer. Och jag är halvnöjd med mitt eget agerande. Jag försöker se det som en egenträning, att lära mig bemöta påträngande försäljare på gatan eller i affären eller i telefon, som stör min vardag med erbjudanden som inte intresserar mig, eller som jag i alla fall helt på egen hand vill bestämma mig för att anta. Konsten att så fort man kan tacka nej utan att känna sig som en dålig människa efteråt.

Träningen fortsätter.

Klockan har passerat tolv, och annandagen ligger bakom oss. Hela julhelgen ligger bakom oss. Nu ska julen fasas ut. Vi andas ut. Även Arne kan få andas ut. Visserligen är det nu länge sedan han satt som julvärd i rutan. Men jag minns det som igår. Och jag minns hur jag inte uppfattade innehållet av det han sade på julaftnarna eller Ett med naturen-filmerna. Det enda jag hörde var hans inandningar. Jag började inbilla mig att det var något som lades in mellan yttrandena. Att det rentav inte ens var han som lät:

Hej och välkommen till veckan Ett med naturen. – Thähhhhh… Kvällens film handlar om savannens giganter, nämligen Elefanten. – Thähhhhh… Dom har varit hotade… Och så vidare.

Dagen efter dagen efter natten då vi alla ställde fram klockan och därmed förlorade en timme och därmed var tvungna att gå upp en timma tidigare och därmed känna sig lite extra mosig, så var jag – ja… trött. Fast jag tror inte jag insåg det själv förrän någon sa att hon var trött på grund av sommartiden. Bekräftelsen gjorde det till ett faktum. Men jag höll ihop, hela dagen. Arbetet fortskrider.

Ikväll läste jag en artikel på svt.se om hur man ska motverka effekten av den förlorade timmen. En sömnforskare föreslår att man ska gå upp lite tidigare ett par dygn innan man ställer om klockan. Då pressar man tillbaka den inre sömnklockan och kompenserar för timmen som försvinner. Bra tips. Artikeln publicerades idag. Det var ju så dags det. Runt fyra dygn försent.

Vi lät ett ett anslag sitta på vår dörr under ett par timmar i förmiddags.

Den var inte i första hand till för att vara en påminnelse till det tidningsbud som åtta gånger den senaste månaden glömt att stoppa ner en morgontidning även i vår brevlåda. Det var inte menat att säga ”hallå, här också, vi ska också ha en” när budet kommer vid halvsextiden på morgonen och sticker ner ett exemplar i grannens brevlåda (ca 1,5 m till höger om vår).

Varje gång den uteblivit har vi ringt Tidningstjänst AB och bekantat oss med den trevliga kvinnan som oftast svarat där. Första gången var första dagen vi överhuvudtaget skulle få tidningen (och det bådade ju gott). Numera vet hon mycket väl att det bor en Ljungblad på Getbergsvägen 3, och har kommit med en möjlig förklaring till varför vi har dessa telefonsamtal. Hon tror att vårt namn står på något ”avigt” ställe på en utskriven lista som tidningsbuden har över vilka som ska ha tidningen, och därmed missar just oss. Kan så hända, men vi skulle ändå föredra att ha tidningen på dörrmattan varje måndag (utom söndag) istället för att ringa och be att få den i efterhand. Och även bespara besväret för den-som-nu-måste-göra-det att köra iväg från tryckeriet till Getberget för att leverera ett enda exemplar.

Så nej. Vi satte inte upp anslaget för att tidningsbudet slarvar med att läsa sina listor. Anslaget ska inte behöva sitta där för dennes skull. Vi satte upp anslaget för att lite halvlustigt och otydligt signalera till den-som-måste-köra-ut-med-en-enda-tidning-i-efterhand-under-förmiddagen att vi vet att detta är ett i-landsproblem men att vi börjar tröttna.

Längs med rullskidevägarna i Södra Sunderbyn och Gammelstad, i Skellefteå och däremellan ligger det svarta sopsäckar utspridda invid vägkanterna. Dags för vårstädning. Här och var, men inte överdrivet ofta, har jag sett neonklädda människor av olika kön och åldrar gå omkring och fylla dessa säckar med allsköns föremål som uppenbarligen inte ska ligga på marken längs vägarna. Jag vill tuta och ropa ”Heja!” till dessa hjältar som sliter för att andra, inte hjältar, inte har förmåga att ta hand om dessa föremål som de haft personligt ansvar för och se till att de hamnar på rätt ställe när de inte längre behövs. Jag har inte hela listan på vad det är för föremål, men kan tänka mig att det handlar om cigarettfimpar och -paket, förpackningar av olika slag, av plast och papp och papper och metall och glas, skräpmatsskräp, utlästa tidningar, PET-flaskor och tomburkar, kläder, övrigt skrot… Min fantasi må vara begränsad, men jag har dock en förmåga att slå mig på bröstet av stolthet att inte tillhöra den gruppen av människor som efterlämnar den där skiten ute på allmän plats. Jag fascineras nästan av fenomenet, och jag ska nu försöka personifiera en människa ur den här gruppen:

1. Jag håller i handen ett föremål som har ett visst syfte (t ex att tjäna som omslagsplasten till en snickers).
2. Syftet är färdiguppfyllt (t ex snickersen är uppäten) och jag måste gå vidare i mitt liv och sluta hålla i föremålet (omslagsplasten) i handen.
3. Jag släpper.
4. Jag går vidare med mitt eget liv. Föremålet lever sitt liv vidare genom att ligga rakt nedanför där jag släppte. Allra oftast på marken.

Nu slutar jag personifiera den där människan, ty jag blir bara arg på honom/henne och dess ignoranta beteende.

Föremålet är nu laglöst, planlöst, papperslöst, ägarlöst, driver runt med vinden och vattnet. Om föremålet och den kollektiva miljön har tur så tas den om hand av en vänlig själ som plockar skräp från marken och för det vidare till en slags slutdestination, förbränning eller återvinning, men annars förblir föremålet utan något vettigt öde, förutom att hjälpa till att förfula och förstöra. Så småningom kanske föremålet löses upp, bryts ner och integreras i naturen, men beroende på vad föremålet består av för material tar det olika men skrämmande lång tid:

Apelsinskal: 2-5 veckor.
Pappkartong: 6 månader.
Cigarettfimp: 1-5 år.
Plastbestruket papper: 5 år.
Tuggummi: 20-25 år.
Aluminium: 200 – 500 år.
Plast: 450 år.
Glas: 1 000 000 år.
(Källa: Stiftelsen Håll Sverige rent)

Så. Tack, tack, tack till alla oss som inte släpper! Och till dom som plockar!

Det är lätt att bli förnärmad när man bokar tid och träffar en person på socialkontoret för att anmäla faderskap. ”Hej, jag heter Thomas Saeys, p-nr xxxxxx-xxxx och det är jag som är pappa till barnet i Den Långa Rödhårigas mage, hennes p-nr xxxxxx-xxxx.” Okej, jag sa inte exakt Den Långa Rödhåriga, men jag hade nästan kunnat säga det, dom bad inte ens om hennes legitimation. Men min identitet var minsann tvungen att styrkas. Jag frågade varför bara jag måste visa legitimation och fick svaret att ”jamen det syns ju att det är hon som är mamman!” Ett tänkt mörkt regnmoln bildades över mitt huvud där vi satt på socialtantens kontor och jag kom på mig själv att sitta ovanligt mycket med armarna i kors. Att underskriften sen gjordes med två vittnen gav inte direkt något romantiskt skimmer över situationen, särskilt som det bara var min underskrift som bevittnades. Den Långa Rödhåriga hade redan skrivit på i ett hörn innan vittnena högtidligen anlände. Det var mest en rutin som måste göras, om vi nu inte är gifta så måste jag med penna och papper bevisa att det är jag som är pappan.

Pricken över i:et var att någon annan än vi hade bestämt vad barnet ska heta i efternamn, nämligen som mor sin. Och det är klart att barnet ska heta Ljungblad, det har vi bestämt sedan länge, det är dumt att förorsaka onödigt lidande genom att ge barnet ett efternamn med fler vokaler än vad gemene man mäktar med. (Och tro mig, jag vet vad jag talar om.) Men själva principen, att de inte ens ställer frågan, att man aktivt måste byta efternamn på barnet när det väl är fött om man vill att det ska ha pappans efternamn, det stör mig. Hur svårt är det att fråga när vi sitter där och blir bevittnade? Vad är hindret?

Nåja. Byråkrati. Vi lever i den, kugghjulen måste gå. Och Krabaten kommer snart, det är det som räknas.

ICA Morön, Skellefteå, runt femtiden på måndageftermiddagen. Den Långa Rödhåriga sitter kvar i bilen ute på parkeringen tillsammans med Krabaten (som ju egentligen heter något annat). Kompletteringshandling, fil, mjölk, bröd, jag rycker till mig en ostkaka, en påse potatisbullar, färsktortellini och mozarella. Ett viktigt uppdrag tar mig till barnavdelningen. Roffar åt mig det sista paketet Baby Semp 1. Funderar en stund – det står ”napp” på listan också. Jag betraktar napparna som erbjuds. I snygga genomskinliga plastförpackningar hänger det nappar för ungar som är minst 6 månader. Det går ju inte. Vår unge är tre dagar gammal. Bredvid 6+-napparna hänger det massor av andra nappar, i förpackningar som ger en något billigare framtoning. Men på dessa förpackningar står det ingenting om någon ålder. Okej… hur ska man veta? Jag står där en stund och betraktar, fram och tillbaka. Gången just där jag står mellan hyllorna är ganska trång, men det stör mig inte, jag är fullständigt koncentrerad på att försöka förstå till vilken ålder de där napparna med en något billigare framtoning ska vara. Duger de åt en tre dagar gammal bebis, eller är de för stora? Denna storslagna fråga ockuperar hela min varsevärld, jag är helt omedveten om människor som rör sig runtomkring. Plötsligt känner jag något på min höft, ett upprepat duttande. Jag väcks ur min napphypnos, vänder på huvudet och ser en äldre dam som står med sin kundvagn och duttar med den på min höft. Min höft. Snett bakom står en man som förmodligen är hennes karl. Allt går väldigt fort, hon tittar menande på mig, men hon säger i alla fall ingenting. Hon bara står där och duttar med vagnen på min höft. Jag förstår naturligtvis vad hon vill, hon vill komma fram och jag står i vägen för henne i den trånga gången mellan hyllorna. Jag skuttar undan någon meter för att släppa fram henne samtidigt som jag utropar ”Men oj, ursäkta!”. Hon svarar mitt ursäktande med ett väldigt neutralt ”jaaa…” och hon och vagnen och mannen som förmodligen var hennes karl går raskt förbi mig. Jag återgår till min nappundersökning men en del av mig undrar förstås vad som just hände. Jag kan inte tänka mig att hon påkallade min uppmärksamhet verbalt och att jag inte hörde, så pass inne i napphypnosen var jag inte, dessutom vet jag med mig att jag är rätt auditivt uppmärksam. Så vad hon faktiskt gjorde för att få mig att flytta på mig var att köra på mig upprepade gånger med kundvagnen. Jag bekräftar detta stilla för mig själv. Var inte det ett ganska märkligt beteende, så säg. Det kändes inte… så fräscht. Jag lovar att själv aldrig aldrig köra på en för mig okänd människa med vilket fordon jag än framför, må vara cykel, barnvagn, bil, paramotor eller kundvagn, bara för att uppmärksamma denna människa att han eller hon står i vägen för mig. Jag säger ”Hej, ursäkta” och om det paralingvistiska buskapet inte går fram så lägger jag till ett ”Skulle jag kunna få komma fram?”. Inget jäkla duttande.

Än så länge finns här endast två bilder på vår fina, fina dotter, och som sig bör som nybliven förälder så skulle jag kunna lägga upp en miljon bilder till på henne, men jag väljer att ta det piano med den biten och väljer att belysa ett annat sort vardagsfenomen istället:

Jag tog sats för att försöka göra precis som anvisningarna. De har ju så fint ansträngt sig att underlätta för konsumenterna att öppna deras förpackningar. Uppmaningen tittade på mig: Riv här. Underförstått för att öppna kartongen på ett städat och smidigt sätt. Samtidigt var jag fylld med tvivel redan från början. Och se – mina farhågor besannades. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Människan klarade av att åka till månen för 40 år sedan men man lyckas inte på 2010-talet tillverka fiskgratängsförpackningar som man inte blir förargad på.

Bussen kränger till och saktar ner vid busshållplatsen nedanför sjukhuset. Klockan är tjugo i sju på morgonen och en ny arbetsdag stundar. Tredje dagen efter en lång och skön sommarledighet (och tänk, det är mer än hälften av sommaren kvar!). Jag blinkar trött med ögonen, knäpper upp säkerhetsbältet, lutar mig framåt för att resa på mig. I den fullföljande rörelsen från sittande till stående lägger jag märke till en strumpa vid mina fötter. Det är ingen fot i den, det är en tom strumpa, ganska smutsig, vit och grå i breda ränder. Den fortsätter ligga där när jag gör en 180, går några steg längs gången, och stapplar nedför trappen till bussens bakre utgång (ja, det är en dubbeldäckare). På väg uppför backen till logopedmottagningens bakdörr funderar jag över vad jag just såg. Var inte strumpan väldigt lik en som jag själv äger? Jo. Kan det där ha varit en strumpa jag har haft i min ägo. Sannolikheten att det ska ligga en borttappad strumpa med det hyfsat unika mönstret vit-grå-randig, precis vid mina fötter just vid den stolen jag just den morgonen sjönk ned i fem över sex på morgonen i Byske, sannolikheten att denna strumpa skulle ha tillhört någon annan ser jag som ganska liten. I alla fall mindre än att det faktiskt var min strumpa.

Men hur hamnade den där? Jag hade ju redan ett par strumpor på mig. Ett par mörkmörkblå med små vita prickar och mörklila tådel och häl. Hur hade den vit-grå-randiga strumpan lyckats följa med mig hela vägen från golvet sovrummet i sovrummet, där den allra troligast låg från början, gjort en svängom i köket i de snabba frukostbestyren halv sex på morgonen, hakat med lilla språngmarschen över gården till garaget, in i SAABen, ut igen för att stänga garageporten, in i SAABen igen, tolv minuters biltur till Byske lyssnandes på nattens tolv sista minuters Notturno i P2, ut ur bilen på parkeringen i Byske, ombord på bussen och några steg uppför den främre trappen? En teori, svår att bevisa men ännu svårare att motbevisa, är att strumpan på något sätt hamnat i mina jeans’ ena byxben under sista vistelsen på golvet i sovrummet, lyckats klamra sig fast där medan jag trött dragit på mig byxorna och hållit sig kvar ända tills den skakat sig ner under de fem milen Byske – Piteå.

Hemkommen sent på eftermiddagen hittar jag strumpans tvilling. Nytvättad och fin. Så värdelöst. Jag har inga andra liknande strumpor. Hur omaka får man egentligen vara, rent estetiskt? För att inte tala om det obekväma i att ha två olika strumpor, med olika tyngd och densitet och tjocklek och gudvetvadförparametrar, på sig. Så. Värdelöst. Vad ska jag göra med den nu? Det är ju inte direkt så att jag tänker ta kontakt med en bussvärd eller busschaufför och efterlysa en tappad, ganska smutsig vit-grå-randig strumpa. Den gör bäst i att avsluta sina dagar i ett upphittat lager i Haparanda eller Umeå, ty det är där de borttappade lite slumpvist hamnar.

Jag leker med tanken att ändå ta på mig den, gå med den utan skor under en dag utomhus att den blir minst lika skitig som dess tvilling på bussen, ta med mig den till bussen på måndag morgon, och lämna den på exakt samma ställe innan jag stiger av. Chansen är hög att samma person, anställd av Veolia och städar ur bussar, som hittade den första strumpan och tog hand om den, hittar den andra också. Tänk så förbryllad hen kommer att bli. Två skitiga strumpor funna med ca en veckas mellanrum på samma plats i samma busstur. Vad är oddsen för det? Är det någon som spelar henom ett spratt? Kommer hen ta hand om båda? Kommer hen att tvätta upp dem och vika ihop den ena över det andra? Kommer personen börja bära dem själv, utan att veta vilken historia som ligger bakom? Eller kommer hen göra samma sak som hen gjorde med första strumpan, det vill säga kasta den i papperskorgen?

Jag gjorde slag i saken. Jag glömde visserligen att skita ner strumpan, men jag tog med mig den en arla morgon, klev på bussen, åkte, och innan jag klev av i Piteå så släppte jag den på bussgolvet, mellan mina fötter. Där skulle den få ligga, ända tills en person med buss-städarfunktion i slutdestinationen Haparanda plockar upp den. Förhoppningsvis är denna person med buss-städarfunktion samma person som plockade upp en likadan, fast skitig, strumpa, på samma plats, en vecka tidigare. Tänk så förvånad personen kommer bli.

Det här är ingen meningslös bild med mycket brus. Inte heller en bild på en gigantisk myggsvärm. Inte heller en högexponerad bild på en stjärnhimmel. Nej, det är en annalkande hagelstorm.

Igår kom familjen A på besök och provade fiskelyckan i tjärnen. Vi drog, på hyfsat kort tid, tillsammans upp 15 firrar, varav två mörtar och resten abborrar. Till och med fingrarna räcker till att beskriva längden på de flesta av fiskarna, men vi släppte inte tillbaka några, ty grannen har tipsat om att för att få ett bestånd av varierande storlek av fiskar i en liten sjö så bör man dra upp och behålla så många småfiskar som möjligt. Då börjar det bli konkurrens därnere under ytan och så växer sig vissa fiskar stora och fina.

Det vore ju slöseri att bara slänga bort 15 fiskar, så naturligtvis har jag försökt lära mig rensa och filéa abborre. Vi strävar ju på sikt efter självhushåll här. Fisk från tjärn, pumpa, jordgubbar och tomater från trädgården, ägg från (framtida) hönor. Men det finns ett stort aber med det där, ett aber som gör att det kanske kommer dröja innan jag börjar rensa en massa abborrar igen:

Jag luktar fisk. Dagen efter. Det går inte bort. Hur jag än skrubbar och gnider med tvål och stålborste så går inte abborrlukten bort från mina fingrar. Inte bara fingrarna, jag tror att lukten satt sig inuti kroppen. Till och med mina fisar luktar abborre. I sängen, vid frukosten, under tandborstningen så når uns av abborrånga mina näsborrar. Inte en trevlig upplevelse tycker jag. Det kommer såklart försvinna, men vem vill lukta fisk minst ett helt halvdygn efter en rensning?

Stockholms centralstation, onsdag morgon. En miljö där jag kände mig rätt hemtam en gång i tiden.

Det kanske varit på det här viset länge, men jag noterar att personerna som ropar ut aktuella avgångstider, varningar för ficktjuvar med mera, har ersatts med datorer och en slags talsyntes. Ihopklippta ord, onaturliga pauser mellan fraser, grammatiska fel och betoningar på helt fel ställe. Rent obehagligt att lyssna på (om man nu lyssnar, vill säga). Den typen av tal kan vara förlåtet när det rör sig om till exempel en text-till-tal-funktion på mobilen, men när det gäller offentliga utrop på en centralstation…? Nja… Det blir stelt, omänskligt och konstigt. Gör om, gör rätt.

Efter en halvklar dag i Hökmark med endast två åskmuller, styrde vi hemåt. Det skulle ta en timme att köra hem, ganska rakt norrut. Halvvägs hem, i stan, stannade jag för att tanka. Men hela stan var strömlös. Så även etanolpumpen. Ingen panik, vi körde vidare norrut, hukandes under årets svartaste moln. Bolmande, vridande, oroliga, mäktiga, nära. En blixt då och då, över landskapet vi var på väg mot. Jag svängde av E4:an av avfart för tidigt, ty vägen från Östanbäck till Drängsmark (till skillnad från Ostvik – Drängsmark) bjuder på lite vidare vyer från vilken man kan åskåda och ödmjukt beundra dramatiken däruppe.

Just norr om Drängsmark, kanske över Tällåsen, bildade molnen en kompakt vägg. Ett moln i fritt fall. Mona tyckte det såg ut som om molnen fått ben.

Idag är det den där dagen då T(h)omas har namnsdag och det är årets mörkaste dag. Exakt klockan 10:44 tog jag den här bilden från vår balkong. Exakt då vände jordens rotationsaxel från att ha lutat sig ”bort” från solen mer och mer, till att börja luta sig mot solen igen. Hence, vi går åter mot ljusare tider (i alla fall när det gäller dagsljuset – världsläget lämnar jag därhän).

Men just idag, 10:44, blev det inte bättre än så här.

EDIT: Jo, något bättre än så där blev det faktiskt, ty klockslaget gällde 10:44 UTC, vilket innebar 11:44 lokal tid. Men rent visuellt knappt märkbart ändå, skulle jag vilja påstå.

I det här perspektivet ser det mesta helt fel ut. Lekstugan jag står på är inte alls sådär lång, vårt hus är inte alls sådär litet, Den Långa Rödhåriga är inte alls sådär tjock och grannens hus, träd och stolpar lutar inte alls sådär. Däremot är det helt korrekt att det ligger ett rep på vårt tak. Det har gått arton månader sedan jag för första gången tänkte tanken att kanske ta bort det.