Onsdagen den 11 mars 2015 - Hetväggswrap

Nu kommer det. Hetväggstestet. Fast med en semmelwrap.

Och jag medger att det är, så att säga, lite off-season med semmelrecensioner — fettisdagen var ju för tre veckor sedan. Men jag ville inte vänta nästan ett år på denna lite sent påkomna idé, so here goes:

Semmelwrap - oförstört skick

Där ligger den. Beredd. (Jag noterar att den upptog två (2) ordinarie semmelplatser i semmelkartongen.) Jag frigör semlan från omslagspapperet och lägger den i djuptallriken med het mjölk:

Semmelwrap - nymjölkat skick

Jag förväntar mig att mjölken ska tränga in snabbt och börja lösa upp grädden, men här konstateras en semla av ganska hög kvalitét; ganska krämig och fast grädde och ett bröd som inte suger åt sig mjölken det första den gör. Åtminstone innan första skedtaget. Jag tar en sked, och jag tar en till. Smakar av. Jag erkänner att jag inte är van vid detta – jag är van vid en traditionell smakordning som inte inleds med en semlas samtliga smakupplevelser på en gång. Men här blir det så, första skeden innehåller verkligen allt allt allt — florsocker, bröd, grädde, het mjölk och — här kommer chocken — mandelmassan, som i en vanlig semla lite finurligt gömmer sig där i det innersta och väntar på att bli exponerad, som en belöning liksom. Jag vet inte om jag är så förtjust i att få mandelmassan på skeden från första början. Den ska komma senare tycker jag.

Semmelwrap - under ätning-skick

Om nu motståndskraften var hög innan första skedtaget så sätter förvandlingsprocessen igång ganska omedelbart efter att man har huggit in. Mjölken rinner in, brödet blottnar snabbt upp som en blöt svamp och små bitar av grädde guppar retfullt omkring.

Semmelwrap - totalförstört skick

Bäst att göra semlans lidande kort och sleva i mig resterna fort. Och så klunkar jag i mig resten av semmelmättad numera ljummen mjölk.

Semmelwrap - uppätet skick

SLUTSATS: Att äta en traditionell hetvägg är ett litet äventyr, med en massa olika moment. Den har en början (hättan), en huvuddel (brödet och grädden), en liten “överraskning” eller twist om man så vill (mandelmassan), och ett avslut (resten av mjölken). Och varje moment har sin smakupplevelse. Att äta en hetvägg med semmelwrap var däremot ganska tråkigt i jämförelse. Slätstruket. Ointressant. Samma smak nästan hela “äventyret” igenom, förutom avslutet (mjölken) förstås. Plus att det förväntade förfallet kom tidigare än vad man kanske skulle önska. Att en riktig bagare har bakat semlan räddar den dock från ett bottenbetyg. Att göra om detta test med en ICA-butiksbakad semmelwrap (om det finns) skulle nog rendera sämre betyg. Jag tror inte ska jag prova. Jag föredrar klassikern.

Har du inte redan gjort det så läs mammas hyllningsord från 1984.


Inga kommentarer...

Någon må ha läst detta.
Men ingen har kommenterat.
Bli den förste!

Leave a comment


» Senaste!




  • Hem