Gott nytt år!

Från altanfönstret, som blev vårt i april 2013, kunde man se isen smälta, löven spricka, badkläder på strecket, gräset klippas, träden färgas av höst, första, andra och tredje snön samt en kollektorslang på nylagd is. Året har varit fantastiskt och Ljungblads hoppas på ett icke sämre år 2014.

Skidpremiär idag. Ett antal 250-metersvarv i mörkret på den tunna, hyggligt blöta snön på isen nedanför huset. Själva isen är dock tjock, nära en halvmeter. Jag har mätt genom att sticka ner armen i ett av pimpelhålen. Vattnet var kallt.

Dom säger att kylan och snön kommer snart. Då hoppas vi kunna förlänga turerna till Kågedalens skidklubbs spår i Drängsmark.

En ny mössa till farsan. Den enda i sitt slag.

Så oerhört passande att gårdagens #subarcticsunday, under vilken vi tog oss per turskidor från Sara Lidmans gård i Missenträsk till Vithatten och tillbaka, ägde rum under en EFIT-dag. Fast av naturen bättre benämnd som Mer Än Ett Foto I Timmen.

Häromdagen hade Mona fått ett vykort från Västerbottens Läns Landsting, i vilket de informerade henne att hon i år fyller två och det är dags att gå till tandläkaren. Det var ju trevligt. De vitklädda människorna på bilden är tydligen tandläkare eller tandsköterskor med munspeglar i högsta hugg. Utom en, som har en dubbelspegel inkörd rätt igenom munnen. Uää. Så olyckligt.

Tårtfrågan är i stort sett löst. Vigselplatsen är redo att ta emot. Folk är kontrakterade till olika uppgifter. Vägbeskrivning och anvisningar är utskickade.

Förberedelserna är i full gång.

Gårdagens tilldragelse var, inte minst nere på isen, mer makalöst mäktigt än vi hade kunnat föreställa oss. Det här bär vi med oss länge, länge. Tänk vad man kan åstadkomma med lite vatten, några hinkar och ett åk-tefat. Buffébordet bågnade av alla godsaker, fast av någon skum anledning hade vi inte tid att smaka av alltihop. Istället smakade vi av alla goda vänners närvaro. Tack alla som var med! Tack alla som hjälpte till!

En mer fullständig bröllopsberättelse och foton (bland annat av vår gode vän och fotograf Christer Dahl) kommer så småningom på en bröllopshemsida nära dig.

Vissa ränder går aldrig ur. (I detta fall, förhoppningsvis aldrig.) Vid sidan om I drömmarnas trädgård, Maisy Mouse, Totte och Teletubbies så är Monas favorit på Youtube vinjetten till Star Trek: The Next Generation. Tatek! Tatek! Star Trek-farsan är nöjd, mycket nöjd.

Igår var det en EFIT. Jag var så duktig att ta bilder minst varenda timme, företrädesvis på Mona. En detalj som hjälpte att ta mig igenom dagen var att jag nu har en ny mobiltelefon i vilken det finns en fungerade timer som säger till när det är dags att ta en ny bild. Appen i min gamla telefon kraschade jämt och ständigt (och jag har aldrig haft sinnesnärvaro nog att prova en annan app).

Nåväl. När kvällen närmade sig sitt slut, Mona var nedbruten i sin säng, soporna utburna, hälften av alla leksaker inte längre var utspridda över hela huset och Den Långa Rödhåriga kommit hem från jobbet så var jag alldeles slut och vägrade sitta en god stund till och välja ut och ordna till och lägga upp alla bilderna här. Så det fick vara. Kanske kommer lite bilder idag istället. Utan EFIT-stämpel.

För den som undrar hur det gick på bröllopet (kan tänka mig att det finns åtminstone en läsare som inte var där men som undrar) så jobbas det på bilder och berättelse. Kort sagt var det i alla fall makalöst. De flesta gäster verkar också ha gott om superlativ när det gäller att beskriva spektaklet, i alla fall ceremonin.

Nu har jag varit gift i två veckor. Och mitt efternamn är nu icke Saeys. Mitt namn är nu Thomas Adriaan Ljungblad. Adjö, allt kämpande med att var och varannan dag för främlingar i telefon bokstavera fram bokstav för bokstav: ”Sigurd, Adam, Erik, Yngve, Sigurd”, och alltför ofta behöva ta om det igen eftersom mottagaren inte hade beredskap för en sådan ovändad radda vokaler. Och ofta har slutresultatet ändå blir ”Sayes”, ”Seyes” eller något annat unikt. Nytt körkort, nytt pass, nytt SITHS-kort, ny underskrift, nytt avsändarnamn i mejlen. Den som fortsättningsvis vill kalla mig ”Saeys” får göra det, det har jag inget emot.

Att jag byter efternamn är alltså till stor del ett praktiskt beslut, men även en statement för mina band till Mona, Ida och hennes familj.

Som traditionen bjuder så är Avanza Bank först ut att gratta mig på min födelsedag. Tätt följt av strömmen på google plus och facebook. Och så ett och annat sms. Jag tackar och bugar djupt, vi äter frukost och jag går ut med rinnig kompostavfallshink och passar på att meddelst järnspett hugga loss några extra decimetertjocka istjok på vår trapp utanför huset. Sen går vi ut på promenad, hund och barn och fru och man, runt på byn. En helt vanlig lördag.

Som kompensation för att jag (återigen) glömde bort torsdagens EFIT så uppdaterar jag detta inlägg med lite vardagsbilder då och då idag. Man vet aldrig vad som kan hända en sån här dag. Jag återkommer!

Hund, barn och fru vid frukostbordet.

Ishack.

Dans med liten ryggsele.

Bröllopets bakverkskoordinator med familj kommer och hälsar på. Dom äter svart prinsesstårta med Enterprise-siluett och 70-talssmaker (After Eight och päronkompott) och har med sig en födelsedagspresent inköpt på järnvägsstationen i Bastuträsk. Tack så mycket!

Dr Leonard McCoy. ”I’m a doctor, not a escalator.”

Vi har några fröautomer utanför det stora skylfönstret/vardagsrumsfönstret. Fåglarna kalasar, Mona studerar ibland. Fast just nu var det stövel- och mössprovning och en plötslig, stark längtan att gå ut och leka.

Fågelstudier?

En aperitif före maten?

Tidigare under dagen hade det varit bjudning av skånsk spettekaka och Star Trek-tårta. G kom och åt på resterna.

Tårta.

Han bjöds även på lite zombieunderhållning.

Stackars.

Mona hade lajbans på Eddahallen idag.

När vi kom hem hade renarna lajbans på isen utanför huset.

Pudeln fick spunk.

Hon är mjuk och svällande rund. Hon är mycket sensuell och ser alldeles förförisk ut med sina yppiga former. Hon ser ut att bjuda ut sig på det mest skamlösa sätt. Hon får en att tänka på orgier av det mest vällustiga slag. Hon fullkomligt pöser av stolthet över sig själv och minner om Rubens små kurviga keruber.

I nyblivet tillstånd sänder hon ut saliga dofter som inte lämnar någonting i övrigt att önska.

För att ytterligare förstärka som lockelse och för att undanröja varje form av eventuell tveksamhet inför sin dragningskraft, draperar hon sig som i ett moln av vit syndighet.

Hela hon är en tyst, men vältalig protest mot allt vad asketism heter, en sorts nordiskt karnevalsyttring i sitt slag, ända upp till hjässan och den vitpudrade lilla hättan.

De inre egenskaperna håller sig väl i nivå med de yttre och innanmätets sötma bjuder på nya fröjder i sin dräktighet.

När hon ska tas i besittning, bör detta lämpligen ske i kombination med en särskild sorts vätska.

Men då!

Stolt flyter hon först omkring ovanpå en liten stund, men tvingas snart in i en förvandlingsprocess, påverkad och uppluckrad av elementets makt. Hon befinner sig snart i upplösningstillstånd och åskådliggör så vällustens degenerering. Hon blir tung och bred och förlorar ganska snart sin spänst och sina fasta former.

Sic transit gloria mundi!

Så förgås semlan, ögats och smakens sinnlighetssymbol.

Anita Saeys, 1984

I begynnelsen fanns Dreamweaver. Och det som idag är blått, var då i röda nyanser. (Jag tror också att den var grön en gång i tiden, eller var det min kompis Inger som ville ha samma layout till sin egen nätdagbok, fast i en annan färg?) På den tiden finns knapp begreppet blogg utan det var nätdagbok eller reload som gällde. Detta var långt innan alla började blogspotblogga i omvänd kronologisk ordning i mitten av 00-talet. Men jag stod på mig, på den här sidan läser vi fortfarande uppifrån och ned – äldre inlägg överst och nyare nederst.

Och Dreamweaver hängde med länge, nästan för länge. I en strävan efter automation och intern modernisering byggde jag om blo… f’låt nätdagboken i augusti 2010. Med ett villkor – att den yttre designen bevarades så långt som möjligt. En principsak. Det var inledningsvis en kamp att lyckas göra detta i WordPress, men till slut hade jag lyckats. Och mina läsare märkte knappt nånting. Tjohoo.

Tack, WordPress. Vad hade jag gjort utan dig?

Nu ser man vad som händer när det börjar närma sig trettio dagar mellan inläggen. Bloggens startsida skalar ju av inlägg äldre än trettio dagar, så jag börjar inse att om jag inte skriver något innan 12 mars så kommer bloggen se rätt konstig ut. En blå ruta, typ. Med lite länkar. Ingen intressant text.

Så jag skriver ett panikinlägg för att undvika detta. Om jag nu måste komma med en förklaring till stiltjen på sidan så säger jag: mental post-bröllops-utmattning. När det har varit dags att här sammanfatta något som hänt eller någon tanke så har något annat kommit i vägen. Om detta något inte har varit något viktigt göromål så har jag gått och lagt mig och sovit istället. Jag skyller helt enkelt på brist på ork.

Men nu blir andra bullar (igen). Nu är det vår. I övermorgon är till exempel det EFIT. (De två senaste gångerna jag har börjat EFITa så har det slutat med att det skitit sig till slut. Och jag har lagt ner den dagens projekt.)

Och i lördags bar vi hem ett äkta piano.

Regissören Olle Törnqvist joggar upp på scenen för att kort snack med en skådespelare. Nåt kanske måste justeras. Ljuset snurrar hit och dit och ljudet av en motorsåg som låter mer som en skoter river av i fjärran. Vi repar i en ishall. Lite uns av förvirring då och då, där vi står och hukar under scenbyggställningen? När exakt ska vi öppna dörren och tåga in? Vad är det för text nu igen? Meeen, borde inte sortin gå snabbare än såhär? Oj, vad ont i ryggen jag får av att stå stilla rakt upp och ner så här länge…

Men oj, vad häftigt det kommer vara att få delta i den här showen. Veckorna före midsommar, sommarteater, Nordanå, åtta föreställningar. Norrländsk passion.

Idag är det en såndärninga EFIT-dag. Hard core vardagsbilder. Och idag ska jag verkligen lyckas fullfölja det, för vid åtminstone två tidigare EFIT-dagar har jag gett upp i elfte timmen (dvs klockan 23) då jag har däckat i sängen av utmattning istället för att lägga upp dagens bilder. Idag är förutsättningarna annorlunda; jag har haft sovmorgon, jag är ledig, jag är ledig imorgon, jag har en ny telefon som klarar av att ha en timer-app som verkligen fungerar (förra telefonen misslyckades med att påminna mig när det var dags att ta en ny bild). Here we go.

Snart är det sommar och semester, i alla fall om ett par månader. Så ljuvligt att kunna slänga sig i hängmattan eller gummibåten och bara driva iväg, på flera plan. Lata dagar. Mmmmm…

Men först måste vi:

• > Måla huset:
  • – Komma fram till vilka kulörer vi ska ha
  • – Skrapa huset
  • – Tvätta huset
  • – Måla huset
    • Inklusive komma på hur man kommer åt väggytorna och detaljerna ovanför backen – hänga i ett rep någon?
• > Återställa leråkern till strand till den gräsmatta den en gång var:
  • – Rensa leråkern på skräp; plast, stockar, stenar
  • – Köra jordfräs?
  • – Fylla upp med ett lager jord där det behövs
  • – Så gräs
• > Plantera fin gräsmatta där det en gång var en pionrabatt
• > Dra lite fler ledningar och installera belysning och några eluttag i garagebyggnaden (vilket man naturligtvis inte får göra om man inte är cert elektriker)
• > Montera garagedörrstopp x2
• > Dra om lite hängrännor
• > Fälla ca 6 höga tallar
• > Beskära träd och bärbuskar
• > Tömma och tapetsera Monas rum
• > Inreda pysselavdelningen i källaren klart
• > Stämma ett piano
• > Bygga en spaljé på staketet intill vägen
• > Rätta till höjden på ett antal staketstolpar
• > Montera geting-stopparnät längs ena hus-sidan
• > Flytta upp toalampan, montera nytt toaskåp, fräscha upp resten av toan (förutom toasitsen, som är ny)

Det finns väl lika många punkter till som jag glömt ta upp, men det här räcker väl? Visst borde man få ha lite, lite tid över att umgås med familj, släkt och vänner också?

Innan vi tar itu med hela listan så måste det firas påsk. Den Långa Rödhåriga bakar en saffranskaka med choklad och ett fågelbo i mitten. Full pott!

Ett ljud säger mer än tusen bilder, har jag hört. Så istället för att ta Ett Foto I Timmen idag så spelar jag in lite vardagsljud och lägger upp. Så stäng av allt annat ljud, sätt på hörlurar eller bra högtalare, och lyssna. Vissa ljud kan vara lite svåra att uppfatta och identifiera, men så är det ju. Så här låter det min vardag. (Detta inlägg uppdateras minst en gång till under dagen.)

Halv sju på morgonen. Mona låter som vi andra känner det såhär tidigt en lördagmorgon:

Tio i åtta är frukosten färdigäten, Den Långa Rödhåriga har gett sig av till arbetet, Mona leker DUPLO-cirkus på plattan medan jag stökar undan frukost:

Kring nio är vi ute och gungar ljudlös gunga. Mona pekar på vad hon tycker är en sol? (I alla fall inte en stol eller kjol.) Jag visar var solen är, hon kisar och blundar och gungar vidare. Fåglarna kvittrar och en fjärran hund ropar ”hörru! hörru! hörru!”:

När jag tröttnat på att putta gunga och hon är på väg att somna bestämmer vi oss för att ta fram skottkärra och krattor:

Det blev en kort krattning. Kvart i tio har vi varit tvungna att gå in för toabestyr. Efter det leker vi i vardagsrummet. Dockan behöver åka rutschkana och byta kläder. Blomman är med på ett hörn:

Kvart i elva sover vi:

Strax efter tolv hjälper Mona mig att töma diskmaskinen:

Strax efter ett leks det med stenar (alla stenar!) innan vi traskar till den ljudlösa gungan igen:

Strax efter två räfsar jag löv:

Strax efter tre äter vi macka. Har man lessnat på att äta kan man spexa lite:

Halv fem leker Mona med en ljudleksak och sjunger Blinka Lilla:

Kvart över fem har S & L & V kommit på besök. De ska titta på lite träd som de eventuellt ska såga ner åt oss. Mitt i hamburgersteket visslar jag på filmmusiken till Atonement:

När T mixar smoothie så stämmer L min mammas gamla gitarr, drar lite melodier för att känna efter:

Tandborstning:

Mona har somnat in. Storspoven har inte somnat in riktigt än:

Det här är konst.

Det är middag, vi sitter i glasverandan och ska börja äta makaronipudding. Mona sitter i sin trappstol, haklappen fastspänd, är beredd att hugga i. Jag sitter pch blåser på hennes portion eftersom puddingen kommer direkt från ugnen. När den är lagom varm lägger jag upp hennes portion på hennes tallrik. Äntligen.

Men! Var är besticken? Gaffeln? Skeden? Vi tittar oss omkring. Mona lutar sig åt sidan, tittar ner på golvet, säger: – Unne! som i en fråga ifall skeden eller gaffeln ligger under stolen. Sen vänder hon sig om och säger: – Baakuu?

Jag höjer på ögonbrynen. Prepositioner? Innan ungen har fyllt två?? I en normal språkutveckling brukar inte användandet av prepositioner komma förrän kring tre års ålder. Detta är inget vi har tränat på (om inte Den Långa rödhåriga gjort det i smyg). Och hon är inte jätteofta på förskolan, ifall dom nu jobbar specifikt med såna saker där.

Det är klart att logopedfarsan är nöjd, men i ett förvirrat ögonblick undrar jag om vi råkat missa ett år. Istället för två så kanske hon fyller tre i sommar?

Imorgon drar vi på bröllopsresa. Det blir några dagar i London. Vi har aldrig varit från Mona så många dagar i sträck. Det går säkert bra. Vi ska kanske gå på lite muséer, titta på britter, dricka afternoon tea, åka tunnelbana, gå på musikal, gå på 3-pubars byapubrunda i en by som är mindre än Drängsmark (fastän vi inte dricker öl), och allt annat man kan tänka sig att hitta på där.

Om man ska se det som att vi knyter ihop säcken vad gäller vinterns bröllopsprojekt så är det väl lämpligt att vår fina vigselcirkel gör sin definitiva sorti just i detta nu? Isen på Idatjärn drar sig undan, och just igår blev cirkeln, platsen på vilken ett hundratalet gäster bevittnade min och Den Långa Rödhårigas vigsel i värsta Expedition Robinson-scenografi, öppet vatten. Aldrig mer skola vi se den fina Star Trek-inspirerade och bananformade fonden som Dopat skottade upp åt oss. Utom på bild förstås.

Före:

Efter:

(De röda cirkeln representerar vigselplatsen, i ungefärlig storlek och ungefärlig position.)

Det är förvisso inte juletider, men vi ger oss ändå ut från vårt hotellrum nära Tower Hill, bort från turiststråken, på jakt efter plommonpudding. Kanske är det någon som serverar detta till frukost? Igår hade vi skattjakt intill en RAF-bas, ikväll tittar vi på lejon… som går på styltor? Vad som händer i mitten får dagen utvisa.

Flygplatshotellet hade ingen pole dancer, men dock ett vinkylskåp i form av ett 13 meter högt glastorn i vilken det hängde en dansös som åkte upp och ner och snurrade runt runt och roade hotellgästerna. Bisarrt. Vi var för trötta att sätta oss och njuta av showen, istället stängde vi in oss i hotellrummet och frågade oss: skulle det räcka att vara på flygplatsen nittio minuter innan avgång? Det visade sig räcka helt lagom, utan att vi hade behövt stressa på väg till gaten, men inte heller nån större marginal. Tänk om bagdropkön bara hde varit 20 meter längre…

Det är en vansinnig kontrast att komma hem från en Londonresa, nästan overkligt. Alla gator, gröna parker, historiska miljöer, londoners, turister, chinamat och indiskt, mackor, affärsmän och -kvinnor, en fantastisk musikal, tunnelbana och bussar, uråldriga byggnader och nya skyskrapor av stål, glas och betong. Kontrasten mot småstaden Skellefteå, trähusen, brun natur (icke utslagen), landsvägar, folktomheten…

Här följer ett litet urval bilder:

Känslan av att inte ha några odokumenterade besök kvar. Känslan av att ha en tom signeringslista. Känslan av att med fru och barn umgås med arbetskamrater på friluftsdag i strålande väder. Känslan av att komma hem och äta grillad kyckling med potatissallad i trädgården, i en doftande fond av blommande äppelträd och en sjöspegel nedanför. Känslan av att ha fem veckors semester/föräldraledighet framför sig.

Dagens enda spellista.

Som en reaktion mot att jag alltid annars brukar behöva gå och lägga mig klockan tio en söndagkväll just för att jag måste stiga upp så förbaskat tidigt på måndagmorgnarna, så stannade jag uppe till ett på natten igår. Följden blev en välpasslig seghet en regnig första semestervardag. Efter en sen lunch tog jag mig i kragen, ringde svärföräldrarna och dom kom och hjälpte med barnunderhållning och sandskeppning. Återställning av sabbad gräsmatta närmast Idatjärn pågår för fullt. Vi har nu täckt det mesta av ytan med ett helt lastbilsflak sand. Nu återstår att täcka allt med ett lastbilsflak matjord, samt att plantera gräs.

Dags för ett såntdärninga EttFotoITimmen-inlägg. Tredje semesterdagen. Vackert väder. Och stigande spänning inför kvällens föreställning.

Detta inlägg kommer uppdateras minst en gång till under dagen.

Den ljusaste, vackraste sommarnatten för precis två år sedan kom du och idag fyller du våra liv med allt. Vår sångfågel Mona fyller år idag. Snart kommer släkten!

Dagens stora händelse.

En härlig erfarenhet rikare och jag konstaterar att en passion är slut. Det har varit sjukt kul att få vara inblandad i detta. Folk i ensemblarna har varit glada, öppna, snälla, uppskattande. Om än korta men viktiga instick i passionen har vi gjort. Själv har jag fått medverka i fem föreställningar. Njutbart! Allra mest kommer jag minnas Mimi Märaks spoken words och Ola Stimmerboms fantastiska jojk.

Ett cirkustält på Nordanå. En arbetsplats men inte som alla andra.

En scen, en kör, en dirigent och nån som slår med pingisracketar på stora bamburör. Massivt och maffigt. (Foto: Annou Nühm)

Bakom kulisserna. Mycket väntan mellan våra insatser.

Men såklart kunde man gå och tjyvkika på pjäserna. Vi besvarar ditt samtal så fort vi kan. Västerbottensteaterns bidrag.

Onsdagens ensemble. (Foto: Paulina Holmgren?)

Monas korta sammanfattning av midsommaraftonens hagelstörtskur är att den gjorde ont.

Mona är en hejare på att sjunga. Hon snappar upp nya melodier snabbt, är hyfsat tonsäker, har koll på rytmiken, är duktig på att minnas stavelser i låttexterna även om hon är en bit ifrån att förstå betydelsen av många av texterna hon sjunger. Hon kan kombinera olika låtar som låter likartat. Byter ut låttexter för att det låter roligt med andra språkljud.

Nedanstående är en av de senaste tillskotten i repertoaren. Det är en låt av och med Vienna Teng som vi brukar köra på kvällarna ibland för att varva ner en speedad unge inför nattningen. Eftersom den är på engelska har det varit lite segt att börja nynna på den, men nu är hon igång, i alla fall som sing-a-long. Hon sjunger egentligen normalt mer av låten än här i filmen, men det kan tänkas bero på fascination av att se sig själv på smartfån-skärmen.

Igår var det hett. Idatjärn värms upp. Tjugonio grader visade badtermometern, det är fem grader varmare än jag trodde var möjligt. Idag var det lite ”kyligare”, drygt tjugo, och nu på kvällen kryper tempen ner till under tio. Men tjärnen är likförbaskat lika varm. Och om vattnet är nästan tjugo grader varmare så börjar det ånga. Det riktigt bolmar. Mäktigt.

Bussen kränger till och saktar ner vid busshållplatsen nedanför sjukhuset. Klockan är tjugo i sju på morgonen och en ny arbetsdag stundar. Tredje dagen efter en lång och skön sommarledighet (och tänk, det är mer än hälften av sommaren kvar!). Jag blinkar trött med ögonen, knäpper upp säkerhetsbältet, lutar mig framåt för att resa på mig. I den fullföljande rörelsen från sittande till stående lägger jag märke till en strumpa vid mina fötter. Det är ingen fot i den, det är en tom strumpa, ganska smutsig, vit och grå i breda ränder. Den fortsätter ligga där när jag gör en 180, går några steg längs gången, och stapplar nedför trappen till bussens bakre utgång (ja, det är en dubbeldäckare). På väg uppför backen till logopedmottagningens bakdörr funderar jag över vad jag just såg. Var inte strumpan väldigt lik en som jag själv äger? Jo. Kan det där ha varit en strumpa jag har haft i min ägo. Sannolikheten att det ska ligga en borttappad strumpa med det hyfsat unika mönstret vit-grå-randig, precis vid mina fötter just vid den stolen jag just den morgonen sjönk ned i fem över sex på morgonen i Byske, sannolikheten att denna strumpa skulle ha tillhört någon annan ser jag som ganska liten. I alla fall mindre än att det faktiskt var min strumpa.

Men hur hamnade den där? Jag hade ju redan ett par strumpor på mig. Ett par mörkmörkblå med små vita prickar och mörklila tådel och häl. Hur hade den vit-grå-randiga strumpan lyckats följa med mig hela vägen från golvet sovrummet i sovrummet, där den allra troligast låg från början, gjort en svängom i köket i de snabba frukostbestyren halv sex på morgonen, hakat med lilla språngmarschen över gården till garaget, in i SAABen, ut igen för att stänga garageporten, in i SAABen igen, tolv minuters biltur till Byske lyssnandes på nattens tolv sista minuters Notturno i P2, ut ur bilen på parkeringen i Byske, ombord på bussen och några steg uppför den främre trappen? En teori, svår att bevisa men ännu svårare att motbevisa, är att strumpan på något sätt hamnat i mina jeans’ ena byxben under sista vistelsen på golvet i sovrummet, lyckats klamra sig fast där medan jag trött dragit på mig byxorna och hållit sig kvar ända tills den skakat sig ner under de fem milen Byske – Piteå.

Hemkommen sent på eftermiddagen hittar jag strumpans tvilling. Nytvättad och fin. Så värdelöst. Jag har inga andra liknande strumpor. Hur omaka får man egentligen vara, rent estetiskt? För att inte tala om det obekväma i att ha två olika strumpor, med olika tyngd och densitet och tjocklek och gudvetvadförparametrar, på sig. Så. Värdelöst. Vad ska jag göra med den nu? Det är ju inte direkt så att jag tänker ta kontakt med en bussvärd eller busschaufför och efterlysa en tappad, ganska smutsig vit-grå-randig strumpa. Den gör bäst i att avsluta sina dagar i ett upphittat lager i Haparanda eller Umeå, ty det är där de borttappade lite slumpvist hamnar.

Jag leker med tanken att ändå ta på mig den, gå med den utan skor under en dag utomhus att den blir minst lika skitig som dess tvilling på bussen, ta med mig den till bussen på måndag morgon, och lämna den på exakt samma ställe innan jag stiger av. Chansen är hög att samma person, anställd av Veolia och städar ur bussar, som hittade den första strumpan och tog hand om den, hittar den andra också. Tänk så förbryllad hen kommer att bli. Två skitiga strumpor funna med ca en veckas mellanrum på samma plats i samma busstur. Vad är oddsen för det? Är det någon som spelar henom ett spratt? Kommer hen ta hand om båda? Kommer hen att tvätta upp dem och vika ihop den ena över det andra? Kommer personen börja bära dem själv, utan att veta vilken historia som ligger bakom? Eller kommer hen göra samma sak som hen gjorde med första strumpan, det vill säga kasta den i papperskorgen?

Jag gjorde slag i saken. Jag glömde visserligen att skita ner strumpan, men jag tog med mig den en arla morgon, klev på bussen, åkte, och innan jag klev av i Piteå så släppte jag den på bussgolvet, mellan mina fötter. Där skulle den få ligga, ända tills en person med buss-städarfunktion i slutdestinationen Haparanda plockar upp den. Förhoppningsvis är denna person med buss-städarfunktion samma person som plockade upp en likadan, fast skitig, strumpa, på samma plats, en vecka tidigare. Tänk så förvånad personen kommer bli.

Jag är tillfredsställd. Ordningen är återställd. Mitt liv är något mindre bekymmersfritt från och med idag. Det hela började för dryga tre veckor sedan. Då lämnade jag in. Och det är inte alls så dramatiskt som det låter.

Om jag sätter det i samband med andra saker om händer i världen, till exempel en förrymd sköldpadda eller åskoväder som ställer till det för tågtrafiken, så är det ganska tramsigt att påstå att min ordning är en viktig grej, att glädjas ordentligt över att det nu är över. Förresten är sköldpaddor och åskoväder i sin tur små, små bagateller om man jämför med vad som händer ute i världen, det brinner lite extra i Västmanland just nu, Ebola sätter fart, islamistiska Isis i Irak och Syrien och Boko Haram i Nigeria förtrycker och fördriver dem som råkar ha en smula annan världsuppfattning och etiskt tänkande som de, och inte minst Israel som utan någon som helst självkritik fortsätter bomba, skjuta, förtrycka och förnedra ett folk som sedan länge är i lågt underläge, ett folk som genom demokratiska val valt ledare som stora delar av den övriga världen stämplat som terrororganisation och jag är i detta läge osäker på vad Hamas har sagt eller gjort som på något sätt överträffar det Israel gjort mot män, kvinnor och barn i Gaza de senaste veckorna. Jag mår riktigt dåligt över det som händer där nu. En vapenvila har inletts, och det är ju bra. Jag hoppas innerligt att det som hänt får långt gångna och kännbara konsekvenser för Israel, att Israels folk tänker om och ser sig själva i nytt ljus. Rannsaka er, tack. (Och nu pratar jag om Israel och israeler och Palestina och palestinier, inte om judar och muslimer. Det finns de som har svårt att skilja på begreppen – de antingen attackerar judar och synagogor eller försvarar Israels agerande.)

Nej. Det jag är tillfredställd över är att Sony har skickat mig en splitterny mobiltelefon sedan de konstaterat att den förra (den jag lämnade in för tre veckor sedan) var bortom all räddning efter en vattenskada. Jag var helt inställd på att Sony skulle ropa ”handhavandefel!” och att jag skulle vara tvungen att skaffa en ny för egna pengar. Men icke. Garantin gällde. Tack för det. Jag mår lite, lite bättre nu.

Huset står kvar. Jag kom ut med ett stort leende i hela ansiktet. Dofterna satt lvar i väggarna. Härligt att se och känna.

En vän på facebook kommenterar Sverigedemokraternas framgångar i riksdagsvalet: 48 mandat. Vem ska sitta på de stolarna?

Hans fru svarar: 48 med nolltolerans mot rasism.

Det här blir spännande.

Häromdagen var det höstdagjämning. En av två av årets absolut mest rättvisa dagar ur ett jord-astronomiskt perspektiv. Mörkret tar mark, tiden blir knapp. Och huset är inte riktigt färdigmålat. Nåja, vi hann nästan i mål. Men sockeln ska bannemig hinna bli mörkgrå innan snön kommer. Här är en sorglig bild på vårt lilla hus i april. En mer aktuell bild kommer här när sockeln är klar. Helst innan snön.

I ett (nytt) försök att hålla denna ”bl”… förlåt, ”nätdagbok” vid liv så försöker jag surfa på dagens kollektiva Ett Foto I Timmen-tilldragelse. Here goes. Uppdateras löpande.

Hipp som happ blev sockeln färdigmålad. Och därmed anser vi att sommarens stora måleriprojekt i princip är över. Kvar är lite duttande och delen under balkongen som behöver nya räcken och målas rött. Här kommer några före och efter-bilder. Från nordost respektive sydväst. De bofasta tackar sig själva för arbetet, Mona för peppen, (svär)far för hustvätt, målning och snickeri och ovärderliga hantverkserfarenheter, (svär)mor för barnunderhållning, G för måleri av flera väggar, K, M och E för påhejande under tvättning. R målade dessutom vårt lilla pumphus nere vid tjärn (ej med på bild).

Så här såg det ut innan (12 april):

Så här ville vi att det skulle se ut (photoshoppade bilder):

Så här blev det (28 september):

Observera att delen under balkongen alltså inte är färdig. Där behöver vi bygga nya räcken och måla, men målarsäsongen är över nu… Får färdigställas nästa sommar. Blir fint. Kanske ett utskjutande trädäck redan då?

Den visuellt observante har kanske noterat en skum sak på en av gårdagens bilder. Och fattat misstankar. Är det verkligen så här det blev? Det gäller bilden som är tagen från nordost, en av bilderna som alltså ska skildra verkligheten. och inte har varit manipulerad på något sätt. Vi vill ju visa hur det blev, i verkligheten.

Men. I ljuset som rådde under fotograferingsögonblicket så blev taket grått och fult. Det är faktiskt svart. Så jag var bara tvungen att markera taket och mörka ner det lite. Så att bilden skulle representera verkligheten. På riktigt. Men jag slarvade lite. Jag råkade även mörka ner en del av himlen och en ventilationstrumma. Men det var inte meningen. Så. Förutom den där mörka blobban ovanför taknocken så lovar jag att det är så här vårt hus ser ut idag.

Eventuellt är sockeln lite ljusare grå i verkligheten än på bilden. Hm. Undrar om jag ska öppna photoshop igen…?

I rättvisans namn måste ju pumphuset få vara med på ett hörn.

Före: (under markrestaureringen)

Efter: (vacker hösteftermiddag)

Dessvärre finns ingen photoshoppad så-här-ville-vi-att-det-skulle-se-ut-bild. Budgeten räckte tyvärr inte till det.

Äntligen en utflykt till kommunens nordvästra delar. Långt ifrån det mesta (inkl vackert väder) men vad gör det när man har ungen, en burk varmkorvar och en påse kanelbullar på ryggen? Vi drog till Näsberget, vars bosättare hittade en järnmalmsfyndighet på 1800-talet vilket ledde till nybyggena Snipp, Snapp, Snorum, Hej och Basalorum.

Häromdagen sprang jag omkring i en skog i Piteå och jagade små svarta plasttuber som satt fastsatta i träden. Tio stycken hittade jag, på en timme. Varje plasttub jag hittade loggade jag på nätet med en liten text. Men för att göra det roligare för åtminstone CO (Cache Owner) brukar jag i regel försöka ta en bild på äventyret och bifoga loggen. Utmaningen var förstås att hitta bra motiv i en tallhed som ser precis likadan ut åt vilket håll man än tittade.

Jag tror jag lyckades någorlunda. Vad tror du?

Ett ostämt piano. En gullig tvååring. Ett litet nothäfte.

Dags för en EFIT igen. Och idag är det en helt vanlig tråkig arbetsdag, så varning för ungefär lika tråkiga bilder. Lika bra att vara inställd på det från början.

Uppdateras löpande.

Vissa öser ut statusar på facebook (eller lite mer moderat på google+) men det är ju såååå 2007 – det är mer inne att göra EFITar de dagar det påbuds. Idag är en sån dag. Uppdateras löpande.

Mona har väldigt länge sagt ”hjälpa dej” eller ”bära dej” när hon vill att man ska hjälpa eller bära henne. Hur förklarar man den grammatiska skillnaden mellan ”mej” och ”dej”? Det går inte med en två-och-en-halvåring.

Idag sa hon ”hjälpa mej”. Varvat med ”hjälpa dej”. En språklig milstolpe! Hej possessiva pronomen!

Isen har lagt sig för länge sedan, men det är först idag som jag vågade mig ut på den. Folk säger att det räcker att isen är en decimeter (eller mindre) för att det är safe, men jag vet inte om jag litar på det. Det knakar och smäller när jag rör mig ute på ytan, och jag hoppar till varje gång. Jag VET att isen bara rör sig lite, men ändå…

Två töntar på is.

Har man tur så får man som medpassagerare på linje 100 eller 20 mellan Piteå och Byske se mig gråta offentligt.

Om man inte är det minsta insatt så förstår jag att det låter rätt konstigt, för inte förväntar man sig bli rörd till tårar av Star Trek? Men jo, Star Trek är ju egentligen något helt annat än Star Wars, som så många jämför med. (Okej, båda ”fenomenen” har ”star” i namnet och utspelar sig i rymden, men där slutar verkligen likheterna.) Det finns så mycket djupare, bredare och fler bottnar. Och fina skådespelare. IMHO.

I dagens avsnitt av Star Trek: Deep Space Nine (The Visitor) rycks huvudkaraktören Benjamin Sisko från sin 18-åriga son Jake i en olycka i rymdskeppet Defiants maskinrum. Han dör egentligen inte, utan försvinner in i en parallell dimension där ingen tid förflyter. Jake blir förstås förtvivlad över att förlora sin far (och mor flera år tidigare). Han kan inte heller, inte under hela sitt liv, släppa taget och gå vidare med sitt liv, familj och andra vägval i livet, ty så länge Jake är i livet återkommer Benjamin till verkligheten under korta minuter, med flera års mellanrum. Han söker efter sätt att rädda sin far ur den där parallella dimensionen, utan att lyckas. Han blir en gammal man. Med sorg över ett förlorat liv.

Från vårt vardagsrumsfönster (som säkert en gång i tiden varit ett galet felplacerat skyltfönster) ser vi våra grannar och vägen från och till byn. Och några risiga buskar och en hög tjock gran som under dygnets mörka timmar slukar upp all slags ljus från kringliggande ljus, nämligen ljuset från grannarna och gatlyktorna fram till klockan 23. (Vi ser även vår gamla sembratall men dess dagar äro räknade.)

För att få nåt att titta på istället för ett svart hål (granen) så har vi tillverkat en julbock som medelst några ljusslingor ska ge oss någonting annat än ett stort ingenting när vi tittar ut från tevesoffan. Man tager en rulle grönt hönsnät, några plankor och lite grön ståltråd. Man knipsar ut några ”ark” och rullar ihop dem till ben, kropp, huvud, svans och horn. Krånglar dit några meter led-slinga och ställer ut.

Plötsligt blev det ännu mera jul utanför vårt hus!

Man var på väg att misströsta. Men så plötsligt kom det. Det verkar ska bli en vit jul trots allt.

En nästan onödigt god och kärleksfull jul och ett gott nytt år

önskar

Mona
Ida &
Thomas

Jahapp, här har vi då en lite försenad julsång med Monas år. Är hon inte bedårande?

Mjaha. 2014 är slut. Ett år fyllt av kärlek, känslor, väggtvätt, målarfärg, sand & jord, värme, sjövärme och informationslarm, bröllop i eld på is, skånebröllop, bröllop på ö, ett till bröllop på ö, piano, kör och teater, busskuskande, Piteå, barn med tal- och språksvårigheter, barn med absolut inga tal- och språksvårigheter. För att bara nämna några på ett personligt plan. Värt att nämna på omvärldsplanet är: val, vinnare och förlorare, homofobi, invandrafientlighet, tiggarfientlighet, äkta svenskfientlighet, gazavåld, dörrvaktsryssar, ebola, skogsbrandsfrossa.