2013 började med hantering av bajs.

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men hips vips satt jag på knä i en hall i ett hus i Hökmark, iförd smoking, runtomkring mig låg en massa skor och väskor och jackor och framför mig låg en bäbis på rygg, byxor och blöjor avlägsnade men inte allt av blöjinnehållet. Jan Malmsjö mässade någonting om några klockor bortifrån vardagsrummet och S hade hällt upp pommac i ett antal glas. Någon, jag vet inte vem, frågade långtbortifrån om jag inte hade kunna vänta par minuter med det där och det kanske jag hade kunnat, men så fort uppdraget hade uppdagat sig en stund tidigare hade jag satt upp som mål att åtgärda det omedelbart. Jag kanske hade någon slags förhoppning att kunna hinna det före tolvslaget. Att låta Mona börja det nya året nybytt och torr. En fräsch start.

Okej. Inskålandet av det nya året skedde inte exakt på tolvslaget, det blev fördröjt ett par minuter, men det är okej för mig. Jag är inte så tidsbunden. Det är roligare att konstatera att då klockan slog tolv så hanterade jag bajs. Vem kan skryta med det?

Mona äter hellre blasten än själva moroten. Eller äter och äter. Blasten är gjord av garn, fiberrikt men oerhört svårt att tugga sönder, inte minst med blott två små framtänder i nedre käke. Aaarrh.

Ett lagom spontant deltagande i #subarcticsunday genererade ett antal fina bilder och härlig värk i bröstmuskler, överarmar, lår och ljumskar. Vitberget ligger inte bara centralt i Skellefteå, det ligger även i bortersta ändan av Skellefteå kommun och är mycket högre – kommunens tredje högsta topp med imponerande 488 meter över havet. Utmaningen stod i att med turskidor bestiga ”toppen” och beundra utsikten, från vilken man enligt legenden i klart väder kan se sju kyrktorn och flygplanen starta och landa på Skellefteå Airport. Vi koncentrerade oss varken på flygplan eller kyrktorn ty ljuset och snön och utsikten räckte som njutning för oss.

Vem behöver gå på gym när det finns ungsluckor att hänga i? Synd bara att nyttjandet begränsas beroende på när morsan och farsan ska använda ugnen eller spisen. Då är det tydligen big no-no för aktiviteter i den omedelbara närheten.

Dagar rusar fram. Dom fylls med Mona, Mona och åter Mona och kanske en och annan skidtur. Om hon inte leker med Pekka, rasslande plastsnurror, tygglass, plastburkar eller räserkryper iväg till något gott och förbjudet, så sitter hon i selen och iakttar världen.

Nej, jag har inte dött.

Men jag har rakat mig. Med hyvel. På hela huvudet. Jag är kal. Det var ingen olyckshändelse. Jag ville testa. Den mest påtagliga känslan är den av kyla på mot bakhuvudet, tätt följt av känslan av vinddrag runt munnen då jag andas ut och in genom munnen eller näsan. Det mest besvärande är att tröjor fastnar på vägen när jag ska dra över dem huvudet. När jag har mössa på mig tenderar bakre mösskanten att krypa uppför bakhuvudet. En positiv sak är att inget skägg är i vägen när man ska pussa på krabaten.

Ny- och yrvaken. Hon sträcker på sig, gäspar, gnuggar ögonen, jämrar sig lite som man gör när man vaknar efter en middagslur. När hon är klar med det visar hon sig som den pigga och glada skit hon är. Happy joy.