Jag har just varit på en stor kyrkogård i Gällivare och jagat spöken.
Nämen, seriöst, det är sant.
Nu när skidsäsongen för länge sedan är över så måste man ju hitta någon annan motionsform. Gym? Nä, så trist, så trist. Ut och springa? Ja, okej, det är ju förstås den mest lättillgängliga och billiga motionsformen, men även det är lite trist, särskilt då det inte går så fort som man skulle önska. Vad man gör då är att lägga till ett utmanande element till motionsformen. Eller lek, om man så vill. I min Android finns ett litet spel som går ut på att jaga virtuella spöken i den riktiga världen. Man har 15 (eller 45 eller 180) minuter på sig att inom ett visst område söka upp och fånga in ett antal spöken som gömmer sig. Ju fortare desto bättre. Spelet håller koll på var man befinner sig och om man närmar sig ett spöke (som man ser på kartan på skärmen) lyfter man telefonen, ser verkligheten genom mobilkameran, och se! Där har vi ett vitt lakan som försöker flyga undan. Sikta och skjut! Ghostbusters!
Så det kan hända att någon sett stämmer att en lång skäggig man i träningskläder har kutat kors och tvärs på en stor kyrkogård i Gällivare och verkat ta bilder rätt ut i luften. Undrar vad denne någon tänkte.
En utmärkt motionsform, i vilket fall. Jag blev dugligt svettig. Och man får statistik på hur långt man har sprungit och hur många kalorier man har bränt. Har man en android finns SpecTrek på Market här.
De lättlurade stackare som betalat överpris för en iPhone (trots att det finns billigare, minst lika snygga och kompetenta alternativ) kan jag glädja med att säga att SpecTrek även finns på App store.
Veckans trudelutt är väl egentligen den första som jag inte komponerat eller arrat själv. Jag står bara för inspelningen. (Jag har inte frågat de musicerande om det är ok om de blir inspelade, men jag måste utgå från att det är det. Det är lite svårt att få något vettigt svar.)
Den som är snabb med klickfingret undrar förstås: Jaha, en massa fågelkvitter, det var ju väldigt anmärkningsvärt. Och det hade jag också tyckt om jag var galen ornitolog, annars inte. Men det anmärkningsvärda är klockslaget – inspelningen är gjord klockan 01.42 natten till i söndags. Så här är det varje maj – trots att natten fortfarande är mörk några timmar runt tolvslaget så har fjäderfäna party i Getbergetsskogen. Det är på nåt vis sällsamt att höra den här typen av kakafoni mitt i natten. Men är träden fulla av vårkåta björktrastar, så… Sen går dom och lägger sig en bit in på småtimmarna, och det är tyst ett tag innan normala fåglar sätter igång med sitt solskenskvitter.
Inspelningen är 46 sekunder, men de håller på långt längre än så. Tryck på play.
På vägen förbi Skinnarviksberget möttes vi av en Segwaykurs. Med tanke på att uppfinnaren körde ihjäl sig på en sån är det väl bra att de tagit lärdomen till sig och satsat på kurser med hjälmtvång.
EDIT: Det var visst inte uppfinnaren som kärde ihjäl sig, utan ledaren för det konsortium som äger Segway.
Jag blundar och minns med njutning det nyss upplevda sommarklimatet i Svealand med vetskapen om att den även så småningom kommer till norraste Sverige. Jag vet att det är så, för annars hade den där stackars kala björken inte stått där. Och gräset är ju faktiskt sådärnågorlunda grönt.
Efter fem dagar är jag tillbaka. Och nedräkningen har tydligen börjat för alla utom jag. Om audionomerna, sjuksköterskorna, överläkarna, sekreterarna eller de övriga logopeder inte redan gått på semester så ägnar de fikarasterna åt att belysa hur få dagar eller veckor de har till semestern. För min del har jag sex veckor kvar. Det är nära nu.
Men jag ska inte klaga efter den gångna helgen. Fem dagar:
Dag ett hade jag, Den långa Rödhåriga och pudeln, E och M ett ärofyllt uppdrag upp på Vithatten, landskapet Västerbottens näst högsta topp. Uppdraget innefattade bland annat en jättestor blyertspenna, ett par Hälgesockar, en mjuk varning-för-älgar-skylt och en LP-skiva.
Dag två tog jag farväl till Den Långa Rödhåriga som skulle iväg till Småland för en kort bröllopsvisit. Själv drog jag med Skellefteå kammarkör till Pite havsbad för att inför dryga 1800 personer framföra allehanda verk av Simon Åkesson, som dagen till ära skulle motta ett fint musikstipendium.
Dag tre sov jag länge, för att sedan underhålla och underhållas av F och tre kids i Gummark.
Dag fyra sov jag också länge, för att sedan ägna ett par svettiga timmar på en beachvolleyplan i Hökmark och därefter häng och spontanövernattning i lilla gula huset där.
Dag fem inleddes med en skjuts av W till flygplatsen och hämtning av Den Långa Rödhåriga på samma plats. Eventuellt tog vi det lite väl coolt i och med att vi visste att planet var försenat. Sånt tar tydligen inte inchecknings- och säkerhetskontrollspersonalen hänsyn till. Efter en kort titt på nationaldagsfirande med hög medelålder i Bonnstan rattade jag en nybesiktad ELLan norrut. Imponerades av Storforsens mäktighet på vägen. Kanske kommer det en film på det imorgon, eller någon annan dag.
I helgen som var underlät jag att ta med mig laggarna hem. Det var ett misstag, ty frustrationen över att inte kunna ge sig ut i skelleftespåren fredag, lördag OCH söndag blev väldigt påtaglig. På lördagen gjordes ett försök till kompensation genom att prova vingarna från en vad vi trodde en glest trafikerad väg utan elledningar, lyktstolpar eller närliggande träd. Men vinden hade vridit sig och det var lönlöst att försöka tvinga skärmen att lyfta mig i samma riktning som vägen. Försöket slutade i pladask i plums-snön bredvid vägen.
Ikväll drog jag på mig pannlampan och andningsmasken och stakade ut på spåren omkring Hellnerstadion. Det blev längre än beräknat, dryga elva kilometer, men inte längre än det blev olidligt jobbigt, trots att jag är rätt otränad. Och trots det fullständigt obegripliga virrvarret av spår på Hellnerstadion. (Jag tror dom måste anordna kurser för att lära folk att hitta och lyckas åka samma sträcka varje gång, för de som vill.) Helt frivilligt. Undrar om det var burken med Red Bull som jag drack innan, som gjorde det. Hur som helst blir det rätt tydligt att när man tar ut sig såhär lösgör sig härligt tillfredställande kemiska substanser i kroppen efteråt. Man är matt men lycklig. Imorgon följer laggarna med hem.
Fler rapporter om hur hiskeligt kallt det är i form av bilder på folks bilars instrumentpaneler (plus en helt vanlig hemmatermometer), upplagda på allehanda sociala medier. (Och jag är medveten om att jag bryter mot lagen genom att lägga upp bilderna här – och brottsoffret är inte den som tog bilden utan det stora, nyss börsnoterade sociala medier som hävdar äganderätt på allt material som läggs upp där.)
Under tiden hade man huggit ett hål i skellefteälven och höll första SM i vintersim i den 28-gradiga kylan. Bakom arrangemanget stod Föreningen för Mörkrets och Kylans Glada Vänner, som jag antog var extra glada över kylan. Vi hade klätt på oss ett antal lager och stod och beundrade hjältarna som frustade sig igenom de 25 metrarna i de olika heaten. Tur dom simmade medströms. Allra mest hjälte var världsrekordhållerskan i vintersim som gjorde 18 längder (450 meter) till allas jubel.
I förrgår skrapade jag av tejpen och kladdade dit klister.
Olusten att behöva hantera bland det kletigaste som finns gör ju att man undviker att ge sig ut i spåren vid någon eller fler plusgrader, men som jag läst någonstans, det är ju egentligen dumt, för är det nån gång man får bra glid så är det när det någon plusgrad i luften och det just frusit på. Då kan man (jag) till och med staka sig (mig) uppför uppförsbackarna. Och hanterar man det med försiktighet, undviker att ta på fästzonen och tvättar fingarna noga med vallaväck efteråt så behöver inte upplevelsen inte vara så hemsk.
Igår deltog jag i ett motionslopp, Vitberget runt, 8,5 km, del två i nåt dom kallar Skellefteå Ski Tour. En liten satsning på oss anonyma och kvartsseriösa motionsåkare. Tidtagning, valfri starttid. Tog mig runt på 39 minuter i, som de säger, ”härligt klisterföre”. Snittade 13:2 km/h i rörelsetid, totalt 12,5 km/h, en bra siffra mina mått mätt. Jag vet inte på vilken plats jag kom eftersom det var så många som fick lika tider. Det var fyra som gjorde tiden 39 minuter, tre som gjorde 36 minuter, fyra som gjorde 34 minuter och så vidare. Kom jag på elfte delade platsen? Hur räknar man? Här finns en resultatlista.
Nåja. Jag fick ju i alla fall motion. Och silvermedalj. Tjohoo.
Några timmar tillbringades vid en liten stuga i Brännkälen, några mil väster om stan. Bureälven nere i kanjonen var ännu halvt översnöad, men töandet i hela omvärlden var i full gång. Skidor över lägdorna och mjuka grusvägar. Takdropp och varm choklad. Och framförallt friska vindar som grep tag i tallarna. Gungade hit och dit, swisch, swisch.
Längs med rullskidevägarna i Södra Sunderbyn och Gammelstad, i Skellefteå och däremellan ligger det svarta sopsäckar utspridda invid vägkanterna. Dags för vårstädning. Här och var, men inte överdrivet ofta, har jag sett neonklädda människor av olika kön och åldrar gå omkring och fylla dessa säckar med allsköns föremål som uppenbarligen inte ska ligga på marken längs vägarna. Jag vill tuta och ropa ”Heja!” till dessa hjältar som sliter för att andra, inte hjältar, inte har förmåga att ta hand om dessa föremål som de haft personligt ansvar för och se till att de hamnar på rätt ställe när de inte längre behövs. Jag har inte hela listan på vad det är för föremål, men kan tänka mig att det handlar om cigarettfimpar och -paket, förpackningar av olika slag, av plast och papp och papper och metall och glas, skräpmatsskräp, utlästa tidningar, PET-flaskor och tomburkar, kläder, övrigt skrot… Min fantasi må vara begränsad, men jag har dock en förmåga att slå mig på bröstet av stolthet att inte tillhöra den gruppen av människor som efterlämnar den där skiten ute på allmän plats. Jag fascineras nästan av fenomenet, och jag ska nu försöka personifiera en människa ur den här gruppen:
1. Jag håller i handen ett föremål som har ett visst syfte (t ex att tjäna som omslagsplasten till en snickers). 2. Syftet är färdiguppfyllt (t ex snickersen är uppäten) och jag måste gå vidare i mitt liv och sluta hålla i föremålet (omslagsplasten) i handen. 3. Jag släpper. 4. Jag går vidare med mitt eget liv. Föremålet lever sitt liv vidare genom att ligga rakt nedanför där jag släppte. Allra oftast på marken.
Nu slutar jag personifiera den där människan, ty jag blir bara arg på honom/henne och dess ignoranta beteende.
Föremålet är nu laglöst, planlöst, papperslöst, ägarlöst, driver runt med vinden och vattnet. Om föremålet och den kollektiva miljön har tur så tas den om hand av en vänlig själ som plockar skräp från marken och för det vidare till en slags slutdestination, förbränning eller återvinning, men annars förblir föremålet utan något vettigt öde, förutom att hjälpa till att förfula och förstöra. Så småningom kanske föremålet löses upp, bryts ner och integreras i naturen, men beroende på vad föremålet består av för material tar det olika men skrämmande lång tid:
Apelsinskal: 2-5 veckor.
Pappkartong: 6 månader.
Cigarettfimp: 1-5 år.
Plastbestruket papper: 5 år.
Tuggummi: 20-25 år.
Aluminium: 200 – 500 år.
Plast: 450 år.
Glas: 1 000 000 år.
(Källa: Stiftelsen Håll Sverige rent)
Så. Tack, tack, tack till alla oss som inte släpper! Och till dom som plockar!
Oavsett vad det är för väder så märker man på facebook att folk har semester. Det läggs upp ovanligt mycket bilder på aktiviteter, utsikter och utomhusfolk. Det är stranden, poolen, fjällen, flygplansvingen, konsertscenen, ljusa sommarnattssjön, båten, svenska vägar… Man har tid och lust och ork och nån konstig motivation att dela med sig av sitt liv för kända och okända. Så här trevligt har jag det just nu, ville bara liksom att ni andra skulle veta det. Och det är ju klart att man unnar alla att ha det så trevligt som möjligt, men jag kan inte låta bli att tänka på de andra, de som sitter inomhus nånstans, som inte har exakt rätta vännerna med rätta egenskaperna eller intressena, som inte har ekonomin, som bara inte har möjligheten just då och där att ge sig iväg, dom drabbas av ångest av varseblivningen att alla andra förutom dom är med om fantastiska upplevelser. Ensamheten späs på.
Med risk för att det låter en smula arrogant (vilket såklart inte alls är meningen) så måste jag bara tillägga att jag inte känner mig som en av dessa ensamma människor. Jag är en av dom andra:
Farsan ror för brinnande livet. Kedträsket, Norsjö kommun. Natten till idag.
Det är naturligtvis astrist att köra tretton mil. Jag försöker avhjälpa tristessen så gott det går. Lite musik. Lite radio. Jag har simpla behov. Och är både jag och vädret på humör kan det till och med räcka med att njuta av molnen, ty ibland bjuder de på skådespel. Det regnar ju inte varje gång jag ska köra hem, som sist.
Ett lagom spontant deltagande i #subarcticsunday genererade ett antal fina bilder och härlig värk i bröstmuskler, överarmar, lår och ljumskar. Vitberget ligger inte bara centralt i Skellefteå, det ligger även i bortersta ändan av Skellefteå kommun och är mycket högre – kommunens tredje högsta topp med imponerande 488 meter över havet. Utmaningen stod i att med turskidor bestiga ”toppen” och beundra utsikten, från vilken man enligt legenden i klart väder kan se sju kyrktorn och flygplanen starta och landa på Skellefteå Airport. Vi koncentrerade oss varken på flygplan eller kyrktorn ty ljuset och snön och utsikten räckte som njutning för oss.
En vacker påskdag dag så såg jag ut som en lagom sur och aggressiv pundare. Jag beslöt mig för att klippa till mig och snygga till mustaschen. (klicka på bilden)
Så jag gjorde det. Sen begav vi oss ut i det vackra påskvädret. Solen sken från en klarblå himmel, och vi vandrade längs en av de tal(l)rika skoterspåren i Drängsmarks tallhedar. Det gick inte så fort, ty Mona har inte lärt sig gå ännu.
Och istället för att krypa fram så intresserade hon sig mest för underlaget.
Nåja. Vi tog henne i bärselen och gick vidare. Plötsligt skymtade vi ett rött hus mellan björk- och tallstammarna.
Huset såg väldigt bekant ut. Vi gick närmare. Kan det vara det huset vi snart flytta in i?
Men jo! Där ska vi bo! Snart! Vi kan knappt bärga oss! Det riktigt spritter i kartongbärararmarna!
Bolmande moln i eftermiddags. Värda att göra en timelapse på. Men batteriet i GoPron var nästan slut så det fick dröja tills regnmolnens antågande innan jag kunde ställa ut kameran på en pinne utanför balkongräcket. Nåväl, jag fångade i alla fall ett redigt störtregn. Och som det alltid gör fastnar det vattendroppar på linsen. I vägen. Nästa gång får kameran ha keps.
En bild var 5:e sekund. 15 bilder i sekunden, klockan 18:20 till 21:39.
En varm och vad det led blåsig eftermiddag ställde jag upp kameran på växthusen nere vid tjärnstranden. Sen gick jag och ”jobbade” lite i trädgården och sen tog jag mig ett dopp. Doppet börjar ca 8 sekunder in i klippet. Observera att det egentligen tog mer än tio sekunder att fullfölja simturen. (Notera även vindkrusningarna på vattenytan. Tjusigt.)
Det var ett år sedan, om inte två, men det kändes som igår. 41-åriga kroppen klarade det bra. W kallade mig för Zlatan för att jag sparkade bollen så ofta, och att den då hamnade där den skulle. Vi spelade i dryga två timmar, från varmt solmotljus till dimman och mörkret gjorde att det blev svårt att avståndsbedöma.
Det dröjer väl ett år till nästa gång. Men först lite fotbollsgolf.
Tjoff. Plötsligt var en arbetsvecka till ända. Det kändes kort. Helt okej. Och igår tog jag mig ett dopp igen. Det är sjutton grader i vattnet. Visst kändes det lite kallt, men uthärdligt. Som det känns nu så ska det vara några grader kallare för att jag inte ska vilja hoppa i.
Jag kommer sakna möjligheten när kylan sätter in på allvar.
Man skulle kunna tänka sig att 12 september är lite väl sent för en flygpremiär, men bättre sent än aldrig tänkte jag och begav mig till Spisen för att komma igång för säsongen. Jag har haft rätt mycket ångest över att inte komma till skott under hela våren och sommaren. Nu var ångesten nästan som bortblåst, kvällen var alltså kav lugn. Däremot lyfte jag precis då gick solen ner, inversionen var i full gång och flygningen var därmed inte så värst jämn och behaglig utan jag guppade och pendlade lite hit och dit innan jag fick nog och gick ner. Sex minuter i luften är inte så mycket att hurra för, men med tanke på att det var tio månader sedan sist får jag väl anse det duga. Men jag får verkligen öka takten om jag ska lyckas komma upp i tre timmars flygtid, vilket behövs för att få behålla licensen till nästa år.
En säsong, min flygsäsong, börjar alltså, om än sent. En annan säsong, badsäsongen, är inte över, i alla fall inte för mig. Det görs tre hopp från egen brygga var och varannan dag. Jag vet inte när jag ska sluta. Idag var det 15,5 grader i vattnet och det blir sakta kallare för var dag. Jag tycks ha lärt mig hantera kylan, även om jag inte stannar i vattnet längre än nödvändigt. Men det piggar definitivt upp. Och ingen kruka här inte.
Nej, det blev inga fler bad. Jag slutade där, den tolfte september. Inte så att jag plötsligt blev en kruka, men plötsligt fanns inte tid för några dopp och sen kom regnet och kylan. Så utomhusbadsäsongen varade i exakt fyra månader – första doppet togs 12 maj. Nu sällar jag mig till de bekväma som åker på badhus i stället. Nu närmast på söndag då Mona ska dyka från bassängkanten. Tills dess får hon nöja sig med att studera livet under bryggan. (Under nogsam övervakning av målsman, förstås.)
Nu när sommarens död snart är fullbordad bestämmer vi oss att satsa på en säsongsoberoende framtid. Den kallas värmepump och eftersom vårt hus har de rätta förutsättningarna – vattenburen värme och ca 20 meter från en djup tjärn – så är det ju givet att det är sjövärme som är framtiden. I ett längre perspektiv kommer inte elen bli billigare och då förre ägarens elräkning till fyra femtedelar bestod av uppvärmning så hoppas vi att uppgifterna på 80% uppvärmningsbesparing stämmer. Det låter som en bra affär.
En dålig idé är när isen bestämmer sig för att frysa till, ty då kan man inte ge sig ut medelst flytbrygga och utombordare och lägga ut slang och vikter. Hur göra för att få ner slangen på botten? Herr Vikström VVS & Gräv verkar vara en man med lösningar. Planen är att lägga ut slangen på isen och börja pumpa varmvatten så att den smälter igenom, ty isen är tillräckligt tunn för det. Å andra sidan lite för tunn för att det ska kännas safe att gå på den. Så han surfar runt på en lång frigolitpinne för att fördela vikten. Tar sig fram med isdubbar.
Att han på köpet grävt sönder delar av vår tomt är något vi får leva med. Den återhämtar sig säkert snart. Och vi har ju till och med haft vår egna lilla tjärnvik ett par dagar (tills hans fyller igen hålet).
Från altanfönstret, som blev vårt i april 2013, kunde man se isen smälta, löven spricka, badkläder på strecket, gräset klippas, träden färgas av höst, första, andra och tredje snön samt en kollektorslang på nylagd is. Året har varit fantastiskt och Ljungblads hoppas på ett icke sämre år 2014.
Skidpremiär idag. Ett antal 250-metersvarv i mörkret på den tunna, hyggligt blöta snön på isen nedanför huset. Själva isen är dock tjock, nära en halvmeter. Jag har mätt genom att sticka ner armen i ett av pimpelhålen. Vattnet var kallt.
Dom säger att kylan och snön kommer snart. Då hoppas vi kunna förlänga turerna till Kågedalens skidklubbs spår i Drängsmark.
Så oerhört passande att gårdagens #subarcticsunday, under vilken vi tog oss per turskidor från Sara Lidmans gård i Missenträsk till Vithatten och tillbaka, ägde rum under en EFIT-dag. Fast av naturen bättre benämnd som Mer Än Ett Foto I Timmen.
Gårdagens tilldragelse var, inte minst nere på isen, mer makalöst mäktigt än vi hade kunnat föreställa oss. Det här bär vi med oss länge, länge. Tänk vad man kan åstadkomma med lite vatten, några hinkar och ett åk-tefat. Buffébordet bågnade av alla godsaker, fast av någon skum anledning hade vi inte tid att smaka av alltihop. Istället smakade vi av alla goda vänners närvaro. Tack alla som var med! Tack alla som hjälpte till!
En mer fullständig bröllopsberättelse och foton (bland annat av vår gode vän och fotograf Christer Dahl) kommer så småningom på en bröllopshemsida nära dig.
Äntligen en utflykt till kommunens nordvästra delar. Långt ifrån det mesta (inkl vackert väder) men vad gör det när man har ungen, en burk varmkorvar och en påse kanelbullar på ryggen? Vi drog till Näsberget, vars bosättare hittade en järnmalmsfyndighet på 1800-talet vilket ledde till nybyggena Snipp, Snapp, Snorum, Hej och Basalorum.
Häromdagen sprang jag omkring i en skog i Piteå och jagade små svarta plasttuber som satt fastsatta i träden. Tio stycken hittade jag, på en timme. Varje plasttub jag hittade loggade jag på nätet med en liten text. Men för att göra det roligare för åtminstone CO (Cache Owner) brukar jag i regel försöka ta en bild på äventyret och bifoga loggen. Utmaningen var förstås att hitta bra motiv i en tallhed som ser precis likadan ut åt vilket håll man än tittade.
Ett års filmprojekt är över! Premiär i detta ögonblick i en tub väldigt nära dig. Klicka gärna upp till fullskärm och ändra till hög upplösning (kugghjulet nere till höger).
Under hela 2014 togs alltså en bild om dagen (typ) från glasaltanen mot trädgården i nordväst. Idatjärn skymtar till vänster. Vägen in till Drängsmark och Hemträsket till höger. Bilderna tog av Ida och mig med en GoPro HD Hero, redigerad med Adobe After Effects. Musik av mig.
Se även 2013 års film, i en annan vinkel mot tjärnen:
Igår kom Bosse hit för att såga ner en tall på vår tomt.
Bosse la den i en perfekt 45-gradersvinkel mot den gamla Cembratallen. Jag utgår från att det var meningen. (Cembratallens dagar är också räknade.)
Hur som helst – inga bekymmer. Bosse sågar vidare längre upp på stammen.
Sådärja. Lagd tall ligger.
Det gör även förra årets sista stora pysselprojekt, vår kära julbock, tillverkad av hönsnät och LED-ljusslinga. Icke inplockad efter julen eftersom den hade frusit fast. Nu är den platt, stackarn. Tack för den här tiden.
I helgen drog jag, Den Långa Rödhåriga, Mona och Arkitekten till fjällen. En vän rådde om den enda av STF:s fjällstugor som man kan nå med bil, så vi bokade ett rum och två nätter för lite lek i snö och för att bli hänförda av storslagen fjällmiljö:
I Porjus, på vägen upp, är det bäst att vi tankar. Sista bensinen innan hundratals kilometer väg i ödemarken.
Väl framme vid fjällstugan säger hon att hon vill gå upp dit. (Vilket skulle innebära en stigning på ca 500 meter.) Jag nickar gillande, men säger att det är svårt. ”Man kan prova”, säger hon. ”Prova du”, säger jag. Efter ca 20 meter ger hon upp. Nästa gång kanske.
Vi lyckades pricka in en solig, vindstilla och kring nollan-dag mitt i en period av hård vind och snö. Tur eller skicklighet? Nåväl. Tjärvallningen på mina och Den Långa Rödhårigas vita blixten fungerade inte riktigt med dagens snötemperatur. Men vad gör det när man lika gärna kan promenera på den utmärkta skaren på Suorvajaures is?
På andra sidan Suorvajaure tornar isbergen upp sig och vi och E gör oss redo för lite fika.
Dr E Nordvik, arkitekt och upptäcksresande.
Istapparna längtar in i värmen i STFs fjällstuga i Vakkotavare.
Akkamassivet tornar upp sig i fjärran. (Från massivets fot och sjön Akkajaure upp till topparna är det ca 1500 meter.) Vi är på en liten roadtrip till Ritsem.
I Ritsem, som förväntas vara en utpost nära vildmarken, är det påsksopberget det man minns mest.
Förutom stora friliggande fjällmassiv så är stora istappar bland det bästa som finns!
På hemvägen stannar vi till vid Harsprånget för lite GC-underhåll. Tyvärr är skaren här inte lika bärande som på Suorvajaure. Snön är dock ungefär lika midjedjup.
Jag får rapporter att det börja grönska i stan. Här i Drängsmark har det börjat knoppas, men man kan ju glömma att ta en mysig och vårig naturbild med skirt gröna björkar och tussilagomättade gräsmattor. Jag var på vippen att publicera en bild från dagens utflykt till Ostträskets fågeltorn, men så fort jag framkallat bilderna ångrade jag. Eller okej. I litet format. För att inte trista ner blo… förlåt nätdagboken alldeles. Inklusive kalhygge, vilket i och för sig är bra, för innan kalhygget fanns där så fanns där bara en skog, och inget Ostträsk att se.
Jag får återkomma när vi gjort ett återbesök då det bruna blivit grönare.
En nygammal grillring. Tyska korvar som väntar på att bli randiga. Storskarvar i tjärn. En crossmotorcykel i fjärran. Myggfritt. Hammocken på väg upp. Nu är sommaren igång.
Efter några dagar på en liten ö en bra bit från fastlandet i Kvarken så har den här sommaren kommit en bra bit till fulländan. Det fattar förstås en fjällvandring, en resa till en europeisk storstad samt en solvecka vid medelhavet, men lite sans får man väl ändå ha.
Stora Fjäderägg bjöd på härliga stunder i form av ormskräck, grodtramp, sälsafari, trädkryparringmärkning och fornminnesexkursion för att bara nämna några upplevelser. En ö att längta tillbaka till.
Det är ju EFIT två gånger i månaden – en vardag och en helgdag. Ibland lyckas jag komma ihåg när det är dags, ibland inte. Och ibland börjar jag ta Ett Foto I Timmen men efter ett tag skiter det sig av olika anledningar. Idag var en sådan dag. Larmet på mobilen fungerade inte tillfredställande, sen tappade jag sugen och det rann ut i sanden. Vissa dagar orkar man helt enkelt inte hålla reda på vad klockan är och ta en massa bilder och ladda upp och käckt kommentera.
Men okej. Jag lägger upp en bild från idag. En gammal stol i en skog.
Det finns ju många fördelar med att jobba hemifrån. (Eller jobba hemma kanske det är det rätta uttrycket för min del.) Och såklart en och annan nackdel. En av fördelarna är att man kan ta lunch när man vill, dra på sig sina vita blixten och ge sig ut för en D-vitaminstärkande skidtur. Svårslaget!
Hemträsket, Drängsmark, norra Västerbotten. Vårt hus skymtar bakom träden till vänster.
Top of Lake Ida är ett hyfsat slumpvist återkommande race där det gäller att med vid tillfället gällande transportmedel klara av en specifik tävlingsbana (ca 155 meter) i eller på tjärnen nedanför vårt hus. (Tjärnen heter inofficiellt Idatjärn, passande nog uppkallad efter en grannes dotter.) Transportmedlet första tävlingssäsongen var en radiostyrd båt. Då hade jag tagit ledningen med tiden 0:49,4 mot W:s tid på 1:02,2. Ett par veckor provade D som gjorde sin bästa runda på 1:03,2.
Därefter har jag lyckats åka samma bana på skridskor med tiden 1:01,5. Den tiden krossades samma dag av Monas kompis O:s pappa H, som lättsamt explosivt (hur nu det går att kombinera) skrinnade banan på 0:25,3.
Igår var det dags igen, denna gång på skidor. Med vita blixten-träskidor sprang jag runt på tiden 1:12,5. Notera sprang, inte gled, ty på grund av tjock isbildning på undersidan av laggarna var det helt omöjligt att glida en enda millimeter på underlaget. (Dags att dränka dem med tjära igen.) Tiden inkluderar en vurpa efter andra kurvan. A, utrustade med välpreppade motionsskidor, gick i mål med tiden 0:54,3. Han filade senare ner den tiden med nästan tio sekunder, till 0:44,8. Efter att ha bytt till glidande motionsskidor lyckades jag komma ner till 0:50,1, men icke mindre än så. Jag måste träna mer på min kurvteknik. Cinclus kom på en hedrande tredjeplats med tiden 1:21,0 (inklusive vurpa även här). Tack för stroopwaflarna!
Ingen blev gladare än jag att få äta upp påståendet att hon var en badkruka av rang. Bara hon hittade rätt teknik att ta sig ner i vattnet så konstaterade hon att hon faktiskt kunde strunta i att det var lite kyligt i vattnet. Det var ju mycket roligare att simma.
Att byns enda pizzeria hade lagt ner fick vi försöka strunta i, ty nu hade vi tagit oss till Fällfors och Marranäsvältan och fick lov att vältra oss i norra europas störst föränderliga sandlåda. Sen drog jag, hon och W ner till Byske för lite fika på fräscha Fridas café. Inget mög – bara kvalité!
Efter avslutat dagsverke (och jag börjar verkligen se ljuset i tunneln nu) och middag så var det ändå Den Långa Rödhårigas tur att sköta läggningen. Läge för en cykeltur i skymningen. Sjutton kilometer runt stora fågelsjön Ostträsket. I ett misslyckats försök att försöka sikta sjön (den är liksom instängd i sitt eget naturreservat) fångade jag en måne istället.
Den här bilden får sammanfatta dagen i stort. Halvklart, blåsigt, ute, mycket folk överallt, glädje (för det mesta). Här är vi ovanför björnarna på Skansen. (Skansen är mitt favoritutflyktsmål i Stockholm alla kategorier, och har varit sedan barnsben, och konstigt vore annars eftersom min mamma eventuellt tillverkades här då min mormor jobbade som stugvärd och morfar som vaktmästare. Jag älskar de kulturhistoriska miljöerna som presenteras och underhålls här – Skansen är ju såå mycket mer än björnar, apor och allsång.) Självklart tittade vi på så många djur som det gick, och fina W var med. W vägledde sedan oss och E på en japansk restaurang på söder ända tills mörkret lagt sig över huvudstaden, och oboy vad Mona var fascinerad av det ändrade ljuset och atmosfären i en levande stad efter mörkrets inbrott.
Så här i slutet av augusti så är det verkligen hög tid att skörda frukterna. Krusbär, svarta vinbär, rabarber, squasch, gurka, fysalis, tomat, bönor, morötter, rödbetor?, och naturligtvis äpplen. I år passar vi på att palla äpplena innan de faller ner och går sönder.
Jag glömde ju en EFOD i förrgår. Beklagar detta djupt. Jag gör allt som står i min makt för att det inte ska hända igen. Bara därför blir det fyra bilder idag. Och en liten reseberättelse.
Under dagens lunchpauscykeltur bar det av mot Ostträsket. Man cyklar någon kilometer rak bilväg, svänger av och cyklar lika långt på lika rak barrtäckt skogväg. Sedan kommer man ut på en så kallad lägda:
Detta är yttersta delen av byn Tällåsen. En lite avsides ställe i höjd med Norra Drängsmark. Ändock en vacker plats med de öppna fälten. Det finns lika många trasiga hus här som hela hus som det bor folk i.
Jag cyklar vidare till fågeltornet vid Ostträsket, skrämmer upp en hyfsat stor flock (=ca 100 st?) tranor på vägen. Jag klättrar inte upp i fågeltornet, ty jag har ändå ingen kikare med mig. Istället styr jag kosan mot Buholmen, till vilken en skylt nära fågeltornet pekar rätt in i den täta skogen, lagom mystiskt. Stigen är tämligen igenvuxen men med visst besvär cykelbar (helst bör man ha en 29″ MTB, annars är man rökt), man har visserligen inte visuell men väl auditiv närkontakt med sjön och de tusentals trumpetande tranorna på andra sidan slystranden. En kilometer senare tar stigen slut och jag traskar upp på själva Buholmen, som är en torr höjd intill Ostträsket södra strand. Däruppe kan jag höra trankonserten ännu bättre, men icke att det går att se mycket bättre:
Ser du nånting vitt där i mitten, ja, då har du sett det i ornitologiska kretsar berömda Ostträsket från Buholmen. Nej, man ser bättre från fågeltornet. Glöm inte kikaren.
Plötsligt, uppe på höjden, börjar jag vissla och sjunga kentlåtar, högt och ljudligt för mig själv. Ty Bamse har varit här:
Det är oklart hur länge sedan Bamse var här. Kanske nyss, kanske förra veckan. Men tydligt är att Bamse har varit här och käkat lingon (det var inte många bär kvar) och krafsat bort mosslager på berget på jakt efter småkryp. Mitt besök på Buholmen blir en smula stressat, ty jag har ingen lust att stå öga mot öga med en nyfiken brunbjörn. Jag cyklar hem samma väg, duschar och fortsätter arbeta.
På lunchen hakade jag på Mona och mamman till Solviks folkhögskola, där en man spelade gitarr och teater inför oss och några av traktens förskolebarn. Därefter en lunch på lunchrestaurangen och en snabbtitt på fågelplattformen, från vilken man under rätt årstid kan beskåda flyttfåglar och kor.
Varken fåglar eller kor syntes till. Men vädret var fint.
Vinterlandskapet är här, åtminstone för överskådlig framtid (=14 dagars klart.se-väder). Osedvanligt tidigt. Mitt bryggbyggarprojekt får pausas tills förhållandena är mer gynnsamma (jag hade inte räknat med detta). Jag funderar på om cykelträningen måste läggas om till skidträning två månader tidigare än normalt (om än det egentligen är första gången skidträningen ställs om från just cykeldito). Och barnautenöjet får nya möjligheter:
Ikväll var det även dags för en tradition som normalt brukar hållas i mörk frånvaro av uppljusande snö. Nu ser det förstås på bilden ut som om mammas ljus står inne i en mörk grotta, men i verkligheten var det ganska fint. Som en av flera ljuskällor i en stor snölykta. Vi pratar om dig ibland, farmor.
Hon verkade först inte förstå vad vi menade med att sätta upp ljusslingor på tornet. Men oavsett är hon mer än villig att hjälpa till. Och snyggt och mysigt blev det.
Stans nya grepp ”Nyårspromenad” hakade vi på, i alla fall på det minst barnfrånvända. Två trummisar satt och trummade vid en sjukt blåsig södra älvskant. Mona satt och njöt med en seg råtta i munnen.
Nu lämnar vi ett för världen stort skitår bakom oss. Tyvärr har jag inte jättemycket förtroemde inför 2017. Trumps klimatförnekare kommer påverka övriga utsläppsländer, mänskligheten misslyckas vända utvecklingen, inom några år kommer klimatet tippa över och – som en miljöprofessor nyss sa – planeten kommer bli vår fiende istället för vän. God fortsättning!
I någorlunda väglöst land på andra sidan tjärnen har vi ett potentiellt pulkaparadis. Ett halvdussin självklara nedfarter med möjligt utbyggnad till lika många till. Flera av dessa är redan färdigpistade medelst buskörda skotrar. Hyfsat talrikt (tallrik) med småtallar och -gran, men backarna är snällt sluttande så risken för våldsamma trädkrockar är liten. Och har man tur så kan man stöta på en och annan ren.
Ännu en mild vinter. Och ambivalent. Ty vi har haft våra vargadagar och vår snö, som tack och lov kommit i tillräcklig mängd för att kunna ligga kvar. Men när den här bilden togs idag (torsdag) så var det sex plusgrader. Inte vad jag kallar typisk januaritemperatur. Det kanske är dags att omvärdera vad som är typiskt?
Hela familjen hostar ikapp. Hade jag orkat så hade jag varit på repetitionshelg med Skellefteå kammarkör och Gammbyssa och repeterat ABBA som gästspelande bas – ty min tenorstämma har tillfälligt tagit semester, långt, långt borta. Men jag hade förmodligen förstört stämningen med mitt hostande.
Sen räcker det med att går ut på balkongen och andas in lite nollgradig frisk luft för att rören ska dra ihop sig och riva upp några hostattacker till. Det är från balkongen jag tagit denna bild. Lokala snöskoterförare – motorburen ungdom? – har gjort ett försök till konstverk på tjärnens is. Därmed var det kört att ge sig på min holländska systers förslag att göra något kreativt av en stor yta snö.
Hemkommen efter en tur till staan för att träffa Bolibompadraken, så gjorde jag och Vita Blixten två varv på Hemträsket. Vinden var stilla, solen på väg ner, fyra minusgrader. Om vädret håller i sig så blir detta en fin stakningsbana. Ett varv är 1,25 kilometer.
Dagen avslutas med lite spackling i hallen. Våra ben och knän är helt slut men knopp och själv är fullmatade med en riktig solskensdag i en slalombacke. Hon behövde två åk med koppel, sen släppte vi lös henne. Hon behövde lite vägledning i att svänga hit och dit men överlag är vi djupt imponerade över hennes skidåkartalang, både på höjden och tvären. Hennes inställning och kämparglöd. Det här blir bra!
Tevefyras ”meteorolog” igår. Hon redogjorde länge och väl om det stökiga vintervädret som idag skulle drabba Sverige söder om stockholmsbreddgraden. SMHI hade gått ut med snöfallsvarningar klass 1 (besvärligt väder) för i stort sett hela Småland, Öster- och Västergötland varav östraste delen av Småland till och med skulle få Mycket Besvärligt Väder. Efter en lång exposé om risker, snömängder, blåst och halka så vände hon norrut. Temperatursiffrorna på kartans norra delar visade mellan fem och femton minusgrader, men hon hade ju använt det mesta av tiden till allt hemskt som kanske skulle komma att hända i Sörland, så det enda hon hann berätta om norra halvan av Sverige var att det skulle bli ”klart och… kallt”. Just ordet ”kallt” sades med en underton som inte lät särskilt positiv. Fem till femton minusgrader. Inte ett ord om att vädret i Norra till ytan större delen av Sverige faktiskt skulle få vackert väder, utan bara ”klart och… kallt”.
Och vackert väder blev det. Större delen av facebookflödet har, mot slutet av dagen, fyllts av glada bilder på snölandskap och folk som åker skidor (inkl vasaloppet), åker skoter, går, grillar korv, dricker choklad, lapar sol. Och jag vill såklart inte vara sämre:
Efter en strapatsrik expedition från hagen, nerför backen bakom garaget och över tjärnens isvidder, så besteg hon berget till slut. En meter högt. Utsikten var vidunderlig.
Mera skidor. Den vanliga rundan från vårt hus, den här gången över två tjärnar och genom en skog upp till skoterspåret till elljusspåret. Hård skare. Utmärkt glid, rätt bra fäste (tejpen gör sitt jobb så länge det är mellan +2 och -15). Passerar den lokala idrottsföreningens brevlåda och konstaterar att mogna personer tagit skrivblocket i vilken man skriver sitt namn varje gång man passerar, och använt papper därur för att elda brasa i det närliggande vindskyddet. Någon kilometer senare fastnar en i sammanhanget gigantisk barkbit i vallan och jag måste joxa av mig hälften av utrustningen för att medelst nagel pilla bort den. På vägen hem, nedför ett skoterspår får min balans nog och jag lägger mig ner i förebyggande syfte.
Kanske inte den mest lyckade motionsrundan, men ändå. Säsongen börjar gå mot sitt slut. Jag hoppas bara att glappet mellan det och cykla-inne-i-skogen-säsongen inte blir alltför långt.
Är det lunch så kan man ta cykeln för en säsongspremiär. Och måste man ju passa på att prova ving… vinterdäcken på närliggande vattendrag. Det gick ju alldeles utmärkt.
Häpp! Inget foto idag – men en film! Idag var det dags för säsongens första ordentliga cykeltur. Blött var det, men skönt efteråt. Nästa gång ska jag sätta kameran på cykelramen, under sadeln, istället för på framgaffeln. Hoppas kunna stänka ner den ordentligt då.
(Den som lyckas bevisa att hen orkat titta på hela filmen från början till slut ska få en tårta.)
XXL kallar den för kanadensare, men jag kallar den rätt och slätt för kanot. Säkert inget fartvidunder, men den har säkert en hemligt liten svängradie, stadig och rymmer en hel liten familj. Hmm, vad ska vi döpa den?
När vi, jag och Mona och S och A och E kom fram till platsen för Hökmarks valborgsmässofirande så gick vi genast och synade den otända brasan. Den såg väldigt blöt ut, efter en hel dag med ymnigt blötsnöande. Barnen fick leka en stund, vi byggde en snögubbe i den utmärkta kramsnön, sen gick vi in i den gamla skolan för att fika, med siktet inställt mot att åka tillbaka till deras hus där L låg och kurerade sig. Ty den där rishögen kunde väl ingen få fyr på.
Tji fick vi. När halva bullen var uppäten ropade någon från fönstret – den brinner! Och mycket riktigt, höga lågor slogo upp från den tidigare bortdömda rishögen. Vi gick ut. Bra hetta. Minimalt med rök. Så förvånande. Jag hade trott att det åtminstone skulle vara rikligt med rök från sur brasved, men icket.
(Obs – det var långt fler än sju stackars åskådare till detta spektakel – de flesta stodo bredvid eller bakom kameran.)
Det blev ett tillfälligt bakslag idag (det rikliga blötsnöandet), men det struntar vi i och säger Hej våren, må drivans blommor smälta ner och dö, helst imorgon.
Utrymmet var minst sagt begränsat, men nu har jag i alla fall fått prova ut Kitty. Hon verkar riktigt stabil och lätt att få fart på men samtidigt svår att hålla en rak kurs. Och håller för sammanstötningar mot is.
Hon och W sitter och betraktar dagsverket, nämligen en redig beskärning av snöbollsbuske. W gjorde själva jobbet, medan hon ägnade sig åt riklig verbal ”support”.
En liten fisketur i kanoten. Men det vill inte nappa, vilket är att betrakta som lite oväntat med tanke på hur mycket på hugget småfiskarna i Idatjärn varit senaste åren. Dom kanske bara är lite loja efter den sega våren.
Tur att det mest var ben och knän som tagit mest stryk under gårdagens cykellopp, ty idag var det dags för en halvmil utför Byskeälven, och då är det mest överkropp inklusive armar som får kämpa. Trots av svärfar lånad dubbelpaddel så var det svårt att hålla jämnt tempo med den smäckert linjeformade Elvegris innehållande tre paddlare. Men både jag och Mona är sjukt nöjda med vår illgröna Kitty. Mersmak!
Som avslutning på dagens femårskalas med förskolekompisarna öppnade Den Långa Rödhåriga porten för att sätta igång fiskdammen. Men där fanns inget fiskespö, utan bara ett brev från Sommarskuggan som hade gjort ett bus och gömt undan fiskespöet. För att hitta fiskespöet måste ungarna hitta gömda ledtrådar som sen pusslades ihop till slutlig ledtråd som avslöjade var fiskespöet fanns. Jag tror bestämt att de gillade greppet.
Dagens bild har mycket lite med Windows XP att göra.
Detta är Ostträsket, sett från norr. Hela sjön och viss mark runtom är naturreservat. Enda sättet att ta sig till strandkanten någorlunda helskinnad är genom att beträda fält med planterade grödor. Får man gå där? Hur gör de som har båtar (inkl utombordare) förankrade vid strategiska strandkanter? (Det går bilspår över de med grödor planterade fälten.) Jag tror jag måste ringa en bonde och fråga.
Varför grinar jag så där? Hur lång är piren? Hur kallt är vattnet? Hur lång semester har jag kvar? Hur mycket lyckas jag koppla av? Kommer midjemåttet öka eller minska under semestern? Är detta enda solbrännan jag får i år? Hur många norrmän bor i Byske idag?
Om man för en stund inte har något att göra uppe i trädgården så kan man alltid falla på knä och gräva i gräset. Där hittar man nämligen oändligt många flera decimeter långa smörblommerevor som växer tätt, tätt nära marken, under all övrig gräsvegetation. Lycka är när man lyckas hitta en reva som lossnar från marken, bit för bit, alltmedan man pillar upp den. Typ som när man river bort dött skinn från huden eller torkat, löst klister eller… well, you get the grip. Det blir som en drog. Det härliga är att det finns hur mycket revor som helst att dra loss.
I ren sommarförvirring lägger jag idag upp en bild jag tog igår, ty idag blev det ingen bild tagen.
Gårdagens bild är dock sommarens somrigaste. Klockan är fem i nio på kvällen. Vi är på väg från Stornäsan, över Kedträsket, till båtplatsen i Böle, efter en heldag med långgung, skyltkomplettering, fiske, bad med dränkt kanot, trädkojeklättring och gott käk.
Det blir mycket kanot dessa dagar. Idag var det läge för Den Långa Rödhåriga att prova paddlarna, och det gick ju alldeles utmärkt. Ett strandhugg med fika nedanför Svedjan, runda en ö, och tillbaka. Och köpa ost och glass i lanthandeln. Bra semesterdag!
Brygga nummer ett är snart färdig, lite trallvirke kvar. Brygga nummer två är på gång. Gamla bryggan (den sjunkande) ska slaktas och kanske bli till höns- eller ankhus eller trädkoja eller whatever.
Det står två tält på gräsmattan närmast tjärnen. Det enda är ett lätt och snabbuppsatt mörkorange tvåmanstält i vilket jag måste ligga på diagonalen för att rymmas bekvämt. Just nu är det tomt, bara uppsatt för att kolla läget liksom. (Fast jag fick något fjälldrömskt i blicken under uppförandet…) I det andra, ett billigare, blått tremans kupoltält ligger Mona och snarkar. Det är livspremiär för henne. Vi går ut lagom hardcore i och med ett strilande regn ikväll, men tältet är tätt och det är ju ändå sommar.
Vi tog en tur längs med ett av Byskeälvens lugna partier. För att göra det tvingades vi göra walk over på ett par forsar, och det krävde en del slit, men med det bakom oss gled vi de 12 kilometrarna genom meandrar och vältor ner till Fällfors. Njutbart, trots ont i rygg och tand.
Här kom jag ut. Bränd. En före detta cykelstig genom hög växtlighet varav en avsevärt stor andel brännässlor. Det var bara att bita ihop och hoppas på det bästa.
Jag beklagar flera dagar utan uppdatering. Därför slänger jag upp flera bilder från min, D och Monas tältutflykt till Sandforsdammen inklusive halvö och ö. På ön, ett par hundra meter lång och max 30 meter bred, slog vi upp våra tält, kastade sten, lagade mat i spritkök, håvade efter fisk, gömde en geocache och annat man gör på en rätt begränsad yta i vildmarken.
Bäst jag skriver detta nu, innan jag går ner i radioskugga. Det är några kilometer kvar ner till Jurunjaure, sjön som skymtar i ”förgrunden”. Därefter är det ytterligare sex kilometer till Ikesjaure, Skellefteälvens källsjö. Oklart om jag ska gå dit imorgon eller om jag ska stanna kvar i tältet eftersom det ska regna mest hela tiden. Ett stycke oplanerad fjällvandring. Det var liksom dags för det.
Ja, det blev ju en relativt kort vandring. Jag som hade planerat för två eller tre tältningar. Det blevo en, ty idag regnade det, och det visste jag ju att det skulle, men framförallt mina vanringskängor från 2001 håller inte riktigt måttet längre längre, efter minst en rejäl skomakarlagning. Mot slutet av dagens vandring var det rätt gischigt för varje steg jag tog.
Men min fjällabstinens är någorlunda stillad, efter 9,9 km igår och 12,7 blöta km idag.
Ordet någorlunda måste dock framhållas. Givet torra kläder och torr väderlek hade jag kunnat gå minst en dag till.
Här gick jag, igår och i förrgår. Leden går från Silvervägen (nere i bild) upp till Seldutjåhkå (Skellefte älv) och Jurun (uppe till höger i bild). Sen gick jag halvvägs uppströms till Jurunjaure (den blå sjön uppe i bild) och slog upp tältet där. Dagen efter (igår) fortsatte jag att gå stiglöst längs med sjöstranden, för att sedan vända söderut, traggla mig över platån och ansluta leden tillbaka till bilen.
När man glor ner i en del av vår rabatt på gården så är det svårt att tro att höstens förfall runtomkring är som intensivast. Cerise växt: Vingad benved. Grönt runtomkring med små vita blommor: Kärleksblomster.
Efter middag och före kvällsteve drog vi ut i den kolsvarta skogen på spökjakt. Uppdraget var att under femton minuter med hjälp av en app fånga in fyra spöken som gömmer sig i terrängen inom en 300 meter stor cirkel. Vi fångade in tre spöken och hade god chans på ett fjärde, men sank mark satte stopp. Nöjda traskade vi hemåt, taggade för nästa omgång.
Under den onödigt långa och blöta cykelturen i hedens skogar, sydväst om Drängsmark, stötte jag på denna skylt, i granskogen, i eländig terräng, tio meter från en igenväxt mindre åkerplätt. I det lokala häftet ”Natur och kulturminnen” står det att läsa:
C:a 2 km öster om byn i den s k Lusemyren inrättades platser för de fem indelta soldater som byn amsvarade för, och som i samband med byns laga delning 1864 – 1873 flyttades från Kläppen där de tidigare hade sina torp. Soldatroten hade namnen: Tapper, Dunder, Blom, Vallon och Lidström.
Idag har jag varit sådär manlig igen. Den bitvis ogenomträngliga skogen mellan hagen och bäcken ska bli trevlig igen. Man ska kunna gå där utan risk att få en pinne i ögat. Men ska kunna föreställa sig hur det såg ut där förr i tiden, då här fanns en eldriven kvarn modell större. Bort med sly, sly och mera sly. Efter det tar vi itu med de lite större träden, i alla fall de man kan fälla själv mwd hjälp av en enkel elkedjesåg. Det blir fint det!
Rasta Poppy ute. I årets första snö som ligger kvar på marken. Husse vet inte om Poppy trivs med det. Poppy springer tillbaka till huset så fort hon får chansen.
Den Långa Rödhåriga och Mona var ute på en skogspromenad, plockade hem saker man hittade i skogen och ägnade sig åt den nya trenden – att göra en mandala av vad som helst. Fint.
Jag har just varit och, meddelst spark, som inte går sådär superbra i snöstormsföre, lämnat Mona på förskolan. Innan jag går tillbaka ner i min källare gör jag några preparerande åk nedför backen från hagen mot Idatjärn. Helt underbart att ha backen helt för sig själv! Jag är inte alls 45 år gammal!
Om man är förtjust i skridskoåkning (vilket jag inte är) så kan man bege sig till en tjärn nära oss, ty där har den senaste tidens väder gett oss en idealt naturligt anlagd skridskobana, nu upplogad i form av en åtta. Hon var inte helt emot att prova, även om aktiviteten slutade med sporten ”kattspring”. Och den sporten vann över sporten sparka spark, fast jag uttryckte min skepsism då hon fuskade genom att på alla fyra gena över oplogat område till andra halvan av banan.
Skridskorna är förlängda med ett par decimeter. Ett osäkert glid längs med den med hundra meter förlängda skridskobanan. Ett plötsligt temperaturtapp får isen på tjärnen att röra på sig, spänna sig, knaka och dåna. Jag får prova mera en annan dag, då det kanske har lugnat ner sig.
När jag liks var i stan och jobbade passade jag på att svischa omkring på skidspåren där, innan hemfärd. De 20 minusgraderna på förmiddagen var nu blott tolv, så det var ju riktigt behagligt. Och utsikten från Nöppelberget kan man ju aldrig klaga på.
Middag hemma. Efter veggogrytan (V skulle ha varit stolt!) bjöd Mona på efterrätt med mandelmasse-, mango- och chokladkladdkakehjärtan. Och vispgrädde.
Ty den åttonde februari firar vi bröllopsdag. Fruktbröllop (4 år). (Det var ju frukt i efterrätten!)
Vi firar dock inte att mamma farmor gick bort denna dag för tretton år sedan. Jag saknar dig. Vi saknar dig.
Hem