Häromdagen hade Mona fått ett vykort från Västerbottens Läns Landsting, i vilket de informerade henne att hon i år fyller två och det är dags att gå till tandläkaren. Det var ju trevligt. De vitklädda människorna på bilden är tydligen tandläkare eller tandsköterskor med munspeglar i högsta hugg. Utom en, som har en dubbelspegel inkörd rätt igenom munnen. Uää. Så olyckligt.

Tårtfrågan är i stort sett löst. Vigselplatsen är redo att ta emot. Folk är kontrakterade till olika uppgifter. Vägbeskrivning och anvisningar är utskickade.

Förberedelserna är i full gång.

Gårdagens tilldragelse var, inte minst nere på isen, mer makalöst mäktigt än vi hade kunnat föreställa oss. Det här bär vi med oss länge, länge. Tänk vad man kan åstadkomma med lite vatten, några hinkar och ett åk-tefat. Buffébordet bågnade av alla godsaker, fast av någon skum anledning hade vi inte tid att smaka av alltihop. Istället smakade vi av alla goda vänners närvaro. Tack alla som var med! Tack alla som hjälpte till!

En mer fullständig bröllopsberättelse och foton (bland annat av vår gode vän och fotograf Christer Dahl) kommer så småningom på en bröllopshemsida nära dig.

Vissa ränder går aldrig ur. (I detta fall, förhoppningsvis aldrig.) Vid sidan om I drömmarnas trädgård, Maisy Mouse, Totte och Teletubbies så är Monas favorit på Youtube vinjetten till Star Trek: The Next Generation. Tatek! Tatek! Star Trek-farsan är nöjd, mycket nöjd.

Igår var det en EFIT. Jag var så duktig att ta bilder minst varenda timme, företrädesvis på Mona. En detalj som hjälpte att ta mig igenom dagen var att jag nu har en ny mobiltelefon i vilken det finns en fungerade timer som säger till när det är dags att ta en ny bild. Appen i min gamla telefon kraschade jämt och ständigt (och jag har aldrig haft sinnesnärvaro nog att prova en annan app).

Nåväl. När kvällen närmade sig sitt slut, Mona var nedbruten i sin säng, soporna utburna, hälften av alla leksaker inte längre var utspridda över hela huset och Den Långa Rödhåriga kommit hem från jobbet så var jag alldeles slut och vägrade sitta en god stund till och välja ut och ordna till och lägga upp alla bilderna här. Så det fick vara. Kanske kommer lite bilder idag istället. Utan EFIT-stämpel.

För den som undrar hur det gick på bröllopet (kan tänka mig att det finns åtminstone en läsare som inte var där men som undrar) så jobbas det på bilder och berättelse. Kort sagt var det i alla fall makalöst. De flesta gäster verkar också ha gott om superlativ när det gäller att beskriva spektaklet, i alla fall ceremonin.

Nu har jag varit gift i två veckor. Och mitt efternamn är nu icke Saeys. Mitt namn är nu Thomas Adriaan Ljungblad. Adjö, allt kämpande med att var och varannan dag för främlingar i telefon bokstavera fram bokstav för bokstav: ”Sigurd, Adam, Erik, Yngve, Sigurd”, och alltför ofta behöva ta om det igen eftersom mottagaren inte hade beredskap för en sådan ovändad radda vokaler. Och ofta har slutresultatet ändå blir ”Sayes”, ”Seyes” eller något annat unikt. Nytt körkort, nytt pass, nytt SITHS-kort, ny underskrift, nytt avsändarnamn i mejlen. Den som fortsättningsvis vill kalla mig ”Saeys” får göra det, det har jag inget emot.

Att jag byter efternamn är alltså till stor del ett praktiskt beslut, men även en statement för mina band till Mona, Ida och hennes familj.