”Semestern” närmar sig med stormsteg. Bara tre veckor kvar. Men varje helg är en semester. Och när stämningen verkar vara svår att rubba kan man försöka göra Den Långa Rödhåriga vansinnig genom att spela Michael Bolton på hög volym. Jag lyckas inte synligen, även om hon säger att hon vrider sig inombords. Och det gör ju i och för sig jag också, men allt detta är bara en lek, att fira minisemestern. Och en kontrast, ty ikväll slänger Robyn ut Michael Bolton ur ur medvetandet. Med all rätt.

Det finns än så länge bara en sak att klaga på när det gäller kvällens begivenhet. Den Långa Rödhåriga säger att man borde kunna kräva nåågot snyggare biljetter om dom nu ska kosta 400 kronor.

Och idag är det onsdag – tredje trudeluttlösa onsdagen i rad. Så sorgerligt. Men misströsta icke, en remake på en gammal trudelutt är under produktion. Det är svårt att säga om den verkligen blir bättre med maffigare ljud, jag är splittrad på den punkten. Ett verk grundat på ett syntljud behöver inte alltid bli bättre med fejk-orkesterljud.

Nå, jag talar inte om vilken gammal trudelutt jag gör en remake på. Det får bli en överraskning. Om nu någon bryr sig.

Det börjar märkas. Jag har cirka fem arbetsdagar kvar innan sommarledigheten sätter in. Vad är det mot sex månaders intensivitet, en startsträcka där det känns som om jag lärt mig lika mycket som under föregående fyra år. Klart man är slut. Jag välkomnas av de trevliga sjukgymnasterna på personalbostaden och de (och jag) roas av allt trötthetssludder en logoped kan vräka ur sig. Jag har sagt det till patienterna, och jag säger det till mig själv; även om man inte har afasi så kan man drabbas av fel språkljud på fel ställe, sludder, tankevurpor och andra lustiga fenomen när en lång och krävande (men givande) arbetsperiod tar ut sin rätt.

Men snart kan jag andas ut. Snart börjar vilan.

Nu har jag varit Leg log i exakt ett halvår. Nu väntar en sista resa norrut (självklart i 1:a klass) samt en bonusvecka på några dagar, sen åker Thomas och ELL söderut för en månads i mitt tycke välförtjänt vila. Jag rider på känslan. Snart slutar det. Snart börjar det.

Igår företog jag resan medelst bil från långt norr om polcirkel till ungefär lika långt söder om polcirkeln. Ledighetskänslan infann sig icke bakom ratten, ty i så fall hade jag väl kört av vägen. Inte heller när jag äntligen var hemma, ty då var jag trött och kände mig låst till sängplats. Idag har jag övat att inte ha några omedelbara planer för dagen, att inte ha några tider att passa. Åtminstone inte förrän sent på eftermiddagen, då Syket inledde årets 20-åring, Trästockfestivalen. Den Långa Rödhårigas barndomskamrat C (som aldrig missar en Trästock trots att hon numera bor i en helt annan del av Sverige) kommenterade att Trästock är som en helt egen årstid. Det är vinter, vårvinter, vår, sommar, Trästock, sen sommar igen, höst och så vidare. Det kan jag skriva under på.

Imorgon fortsätter inte-hålla-koll-på-klockan-träningen. Den äger rum under fyra timmar i en gummibåt på en älv nära mig. Färden avslutas med surströmmingsfest i en nybyggd veranda. Jag äter fortfarande inte surströmming, men som tur är jag inte ensam om det i sällskapet.

Höger öga, just nedanför, men ovanför kinden, en aning åt höger. En mygga har under natten fått för sig att suga sitt blod just där. Alltså myggbett. Liten uppsvullnad.

Om jag såg trött ut redan innan så ser jag följdaktligen ännu tröttare ut nu. Tack ska du ha.

I skrivande stund (20:32) stannar tåget till i Murjek på sin väg upp till Gällivare och Kiruna. I vagn 61 plats 48 (naturligtvis 1:a klass eftersom benutrymmena i 2:a klass är knädödande) sitter kanske en man på väg till sitt jobb på sjukhuset i Gällivare. Han kanske tittar på en film eller läser en bok. Kanske sitter han och äter en keso men müsli eftersom han inte hann köpa något mer ordentligt i Luleå eftersom den anslutande bussen söderifrån var försenad.

Han skulle kunna vara jag. Men det är det inte. För jag är ledig. Hemma. I Skellefteå. Njuter av ledigheten tillsammans med Den Lång Rödhåriga. Och nedräkningen har inte ens börjat.

Jag tror man lyckats ta semester om man lyckas med konststycket att sova till efter klockan ett på eftermiddagen (efter att ha varit uppe till ca halv två föregående natt). Nu när jag klivit upp ur sängen återstår bara den ytterst svåra frågan: Vilken strumpa ska jag välja?

Eller också blir detta ännu en barfotadag.

Dröm:

Jag plockar upp krossat vasst glas från gatan i den stora svenska staden, men jag hittar ingen glasåtervinning fastän jag söker information om var en sådan kan finnas. Hittar ingen, fortsätter söka.

Men det är det minsta bekymret. För min mamma lever men är dödsjuk och ligger på samma sjukhus som jag jobbar på. På samma avdelning till och med. Hon har en massa slangar, nej, sladdar som går in i hennes huvud. Dom har rakat bort hennes hår för att kunna göra ordentliga och rena anslutningar. Hon är för det mesta vaken och nästan helt adekvat, fast hon verkar inte acceptera och förstå att hon är så sjuk. Hon är arg och vill hem och tycker inte att det är något fel på henne. Hon är arg på sin kropp, på mig, på den övriga sjukhuspersonalen, på sin sista käresta Tommy som hon (i drömmen) inte vill ha något att göra med. Hon har sagt åt honom att gå därifrån men han står envist på avstånd och ser på. Samtidigt försöker jag utöva min tjänstgöring som logoped på avdelningen. Göra språkbedömningar på patienter som i sina sjukdomar i olika grad tappat förmågorna att kommunicera med sin omgivning, för att vidare kunna avgöra vilken hjälp de kan få. Personalen, som representeras av en odefinierbar, diffus gröt av människor och jag är osäker på om de uppskattar och värderar mitt arbete, de tycker att min mamma tappat språkförmågan till stora delar men jag förstår inte vad dom menar, hon uttrycker sig väl, åtminstone i sin ilska. Jag vill inte göra någon bedömning själv, hon är ju min mamma, det går inte, nå, den diffusa personalen skickar sjukgymnasten Sara att göra det istället. Det blir väl bra, en språkbedömning kan väl vem som helst göra.

Och i drömmen fortsätter jag gå omkring med det krossade vassa glaset i handen och slits mellan mitt arbete och kaoset och sorgen över situationen som jag, mamma och alla hennes andra kära befinner sig i.

Nyproduktion! Åtminstone såtillvida att det är en remake på ett verk jag gjorde för många, många år sedan. Den börjar som den mörkaste höststorm. Stormen lugnar sig och via ett par intermezzon rör den sig mot den ljuvaste sommardag. (Den skulle också kunna sammanfatta gårdagen genom dess smått obehagliga uppvaknande till ett skönt avslut på en grön veranda i Gummark.)

Och som alltid: små laptophögtalare duga icke till lyssning av detta stycke, åtminstone inte som kompositören hade tänkt det. För bästa upplevelse krävs ett par bra hörlurar eller ljudanläggning med bra bas.

Titeln ”nv” har ingenting att göra med en lokal nyhetstidning i norra västerbotten, det rör sig blott om en förkortning av den tidigare titeln. Den är 7:28 lång. Tryck på play och koncentrera dig på lyssningen.