Glamorös mackfika med mjölk i plastmuggar och partysugrör. Vad gör man inte för att festa till det lite på nyårsdagseftermiddagen?

En rejäl balk för avväxling på bärande vägg, check. Hål i väggen, inte riktigt check. Men vilken dag som helst så…

Vi äter middag i vardagsrummet. Myspysigt. Och vardagsrummet har en ny dörr.

När lugnet lagt sig över Drängsmark 9, då åker en dator fram och det botaniseras över bland annat olika former av belysning att sätta i ett framtida badrum.

Hon var liksom inte förberedd för vad som skulle hända när vi skulle spela bowling, men det krävdes stöd för blott fem turtagningar innan hon vad helt självständig i spelet. Sen lirade hon byxorna av oss. I andra omgången vann hon med 90-67. Way!

Innan termometern rusade från minus tjugotvå till blott minus sex, så gav vi oss ut på en nanoexpedition på Hemträsket. Pappan kände ett sug efter öppna vidder och en skymt av solen kombinerat med drillning av krabat i subarktiskt miljö. Naturligt nog fick vi vända tretton meter efter att bilden tagits, på grund av frusna fingrar. Nästa tur blir förhoppningsvis några meter längre.

Innan det var dags för henne att lägga sig tittade vi på Gulligt om natten, ett danskt timmeslångt pausprogram för den sömnlöse. Det var egentligen inget barnprogram – det sändes häromdagen på ettan (inte barnkanalen) halv ett på natten – men det innehöll gulliga små djur såsom råttor, möss, marsvin, hamstrar, kaniner och kycklingar som rörde sig i miniatyrer av snabbköp, restauranger, caféer, tv-studior, biografer, byggarbetsplatser, så det tilltalade en fyraochetthalvtåring väl. Och det gav även tänkt effekt på den vuxne medtittaren, som somnade sött medan krabaterna klättrande omkring bland bord och stolar.

Vi lämnade Mona i morföräldrarnas försorg och drog söderut till IKEA för att shoppa badrums- och garderobsinredning. Besöket inleddes förstås med en klassiker.

Inte riktigt likt rivningshysterin i klarakvarteren på 50- och 60 talen så fortsätter jag slita bort trä från väggarna. Nu blottas till exempel tapeten i hallen. Raka linjer, vinklar, struktur, mellanrum, mörkt, ljust. Snart ska även den bort.

Den här soffan har varit beige i tolv år. Helt plötsligt är den inte det längre. Häpp!

Rivningshysterin fortsätter. Bort med en vägg mellan hall och kök, ty dörren mellan ditos ska bli en vägg när hantverkarna kommer nästa vecka och börjar bygga om vår toa till ett fullblodsbadrum. Spännande!

Klart man stödjer den ultralokala handeln och köper tre stycken räkmackor á 75 kronor.

En nöjd krabat på badhuset. Samtliga bassänger avklarade, inklusive den stora kalla, utom den superdjupa. Och pannkakor på det. Och glass i bilen hem.

Idag har vi dansat ut julen. På rikt. ERRM kom för att hämta marsvinen och vi passade på att bjuda på fika och dansa runt vår på-ena-sidan-platt-men-perfekt-att-placera-mot-en-vägg-gran till Bosse Larssons käcka julochmidsommarleksång. Granen hade hållit hälsan, barrat minimalt och skjutit nya skott. Dock ej i samma omfattning som den älskade granen julen 2011, och heller inte med samma doftutsöndring. Men ändå. Nu är den avklädd och står och fryser i snön utanför vardagsrummet.

Och nu när marsvinen sagt hejdå så var det dags att avslöja för Mona vår nya familjemedlen som kommer om cirka tre veckor. Säg hej till Poppy!

Efter en rejält tilltagen vistelse på en husdjursaffär gick vi och åt pannkakor på ICA Maxi, sedan var det dags för bergsbestigningen. Solbackens högsta nerg. Jag höll mig på trygga marken nedanför, men hon lekte stenras, rutchkana och allmänna utmaningar i klättring på mäktigt berg i himalaya. Jag känner igen mig mycket i den där leken. Eller vänta… Kan det vara en del av mig som egentligen gör henne sällskap, i fantasin, i nån slags pinsam vuxenlängtan att leka uppe på en fyrametersnöhög på en parkeringsplats?

Nej, det vita är inte fruset snor, bara fryst utandningsluft. Men jag har förståelse för att vissa kan tycka att det ser äckligt ut.

Så. Nu börjar vi gräva.

Glasnudlar. Krispigt och transparent.

Nu börjar vi inse hur [svordom] stort badrum vi kommer att få. I alla fall jämfört med skrubben innan. Fram tills dess lever vi på undantaget.

Den tillfälligt nya världsordningen gör en del förvirrade. Han står och glor länge, länge på plasten och det som skymtar bakom. Vad sjutton är det som händer?

I någorlunda väglöst land på andra sidan tjärnen har vi ett potentiellt pulkaparadis. Ett halvdussin självklara nedfarter med möjligt utbyggnad till lika många till. Flera av dessa är redan färdigpistade medelst buskörda skotrar. Hyfsat talrikt (tallrik) med småtallar och -gran, men backarna är snällt sluttande så risken för våldsamma trädkrockar är liten. Och har man tur så kan man stöta på en och annan ren.

Att fotografera djur och barn är en utmaning. Helst ska de vara stilla. Sova eller nåt. Som Poppy. Säg hej till Poppy. Hon flyttar in hos oss om tio dagar.

Ännu en mild vinter. Och ambivalent. Ty vi har haft våra vargadagar och vår snö, som tack och lov kommit i tillräcklig mängd för att kunna ligga kvar. Men när den här bilden togs idag (torsdag) så var det sex plusgrader. Inte vad jag kallar typisk januaritemperatur. Det kanske är dags att omvärdera vad som är typiskt?

Det händer grejer. Ett golv att gå på. Väggskivor att ta på. Inbyggda el- och vattenrör. So far har snickaren gjort ett utmärkt jobb. Metodiskt och noga. Professionellt och seriöst. Inget flams och trams.

Även om vi åt lördagsgodis redan igår måste vi tillåta oss att fylla en liiiten liiiten skål även idag. Är hela familjen sjuk så är hela familjen sjuk. Något måste man ju trösta sig med.

Hela familjen hostar ikapp. Hade jag orkat så hade jag varit på repetitionshelg med Skellefteå kammarkör och Gammbyssa och repeterat ABBA som gästspelande bas – ty min tenorstämma har tillfälligt tagit semester, långt, långt borta. Men jag hade förmodligen förstört stämningen med mitt hostande.

Sen räcker det med att går ut på balkongen och andas in lite nollgradig frisk luft för att rören ska dra ihop sig och riva upp några hostattacker till. Det är från balkongen jag tagit denna bild. Lokala snöskoterförare – motorburen ungdom? – har gjort ett försök till konstverk på tjärnens is. Därmed var det kört att ge sig på min holländska systers förslag att göra något kreativt av en stor yta snö.

Är detta ett paradigmskifte?

Det brukar alltid vara så att Skellefteå kommun skickar brev, typ räkningar och information, med traditionellt manlig karaktär, som till exempel räkningar för sophämtning och vattenavläsning, till mig, men brev med traditionellt kvinnlig karaktär, till exempel info och räkningar för barnomsorgen, till Den Långa Rödhåriga. Varför det är så vet vi inte. Det har varit, är och kommer förbli ett mysterium.

I dag fick vi ett brev från kommurn om omkoppling av Drängsmarks vattenförsörjning. Adresserat till Den Långa Rödhåriga. Vi var tvungna att titta ett par gånger till på kuvertet. Se där! Nya tider. Inte bara ondska.

Skåda vår blivande nya hall:

Skåda fotvärmen:

Skåda febern:

När febern inte direkt avtar så är köttbullar och makaroner, ur arbetsmässig synpunkt, nätt och jämnt vad man pallar att laga.

Nu är det bara två dagar kvar till dagen Katt. För att hålla ångan uppe så har GPs skickat ett litet Playmobilkit med katter och lite annat småplock som hon älskar att leka med.

Min feber började ge sig idag, under eftermiddagen var tempen nere på 37,0, men med efterhörande led- och huvudvärk och pulsdunk i hjärnan vid minsta ansträngning. Jag har dock goda förhoppningar om att kunna göra någon form av nytta imorgon, även om en härlig kvällsfebertopp gör sig påmind i skrivande stund.

Det tog ungefär fem timmar sedan hemkomsten att börja umgås på rikt. Innan dess hade hon suttit kvar i transportlådan och kontemplerat, checkat in kattlåda, maten, vattnet, möbler, väggar, lite leksaker (Monas alltså). Sen parkerade hon sig på en köksstol och sov. När jag kom och satte mig på bänken bredvid för att läsa lite så kom hon upp, traskade runt, tog emot gos och kli och spann järnet. Gnugg ansikte mot ansikte. Där satt den, tänkte jag.

Hennes officiella namn är Poppy Honey, men vi diskuterar vad vi faktiskt ska kalla henne.

Vi flyttade upp legot till ett till synes högt och svåråtkomligt ställe. Men det visade sig vara en rätt lönlös åtgärd. En svårfotograferad svartsilver lejoninna under systematiskt utforskande av nytt rum.

Idag är det precis hundra år sedan samerna för första gången samlades i ett landsmöte, då från norr till söder samlades över nationsgränserna i Trondheim för att diskutera och belysa samiska frågor. Ett av nordens ursprungsfolk., förtryckta under tvåhundra år. Det är vi (i Norrland) som bor i deras hoods, inte tvärtom.

Samernas nationaldag 6 februari.

Kring elvatiden på kvällen, då börjar sista rycket. Racing mellan rummen och extremsporten fånga-kattleksak-på-så-många-olika-sätt-som-det-nånsin-är-möjligt. Det håller på i ungefär en halvtimme, sen sänker sig lugnet.

Vi har valt att fortsätta kalla henne Poppy som hennes namn i stamtavlan (Poppy Honey, efter ett av Jamie Olivers barn). Jag erkänner att jag inte är helt jätteförtjust i namnet, det är lite svåruttalat tycker jag, men det blev liksom lite för sent att börja kalla henne något annat, sen kan man ju variera namnet Poppy en del; Poppis, Poppsi, Pops, Poppidopp…

Äntligen hade mattan kommit. Underbart fri från PVC och mjukgörande ämnen. Enligt mattläggaren var den lite jobbig att få på plats, men den skulle hålla i evigheter, trodde han. Bra.

Näe! Det här går inte! Jag kan inte arbeta under sådana här förhållanden!

När jag sitter nere i källaren och jobbar får Popps vara med. Stackars Pudeln måste få lebensraum och utrymme att pusta ut från kattångesten. Vi jobbar på det.

Två tredjedelar GP’s kom och hälsade på och åt tårta och bakverk. Grattis V!

Vi spelade det där spelet jag glömt namnet på, men som var enkelt nog att till och med fyraochetthalvtåringar kunde vara med. Bygga ett zoo med valfria exotiska djur. Jag vann! Tjohoo!

Jag hade missat två repkvällar, en rephelg och en körfest på grund av den här osedvanligt sega förkylningen som ett tag aldrig tycktes vilja gå över. Men att vara tillbaka var nästan som att aldrig ha varit borta. Vi tragglade samma gamla fraser i ABBA-låtarna. Och rösten höll, även om det var på gränsen.

En helt vanligt torsdag kör man 13 mil tur och retur till IKEA i Umeå för att köpa en kommod som bättre passar det handfat vi, tillsammans med en kommod som inte passar nyss nämnda handfat, inhandlade för flera veckor sedan.

Klätterapan måste erbjudas alternativ till att hänga och klänga i Monas sänghimmel. Vi hänger upp en förvaringsgrej i taket. Vi har fått den av V, tror vi. Nu är det upp till Popsy att visa vad hon går för. Kom igen, ända upp till taket!

Gulligt dras mot gulligt. Poppy tittar på Piper.

Dom kallar det för Snow Pride, men såg mer ut som Soiled Ice Pride. Inte så mycket snö, mer skitig is och grus. Men det struntar vi i, det är ändå budskapet som är grejen. Kärlek åt, till, mellan, alla, vem som helst, dig och mig. Oavsett vad eller hur man är. Ett statement framtidens folk förhoppningsvis inte har någon anledning lyfta fram. Och även då kommer Pride behövas, inte för att framför allt visa, utan för att framför allt fira.

Popps på vattenexkursion. Inga bekymmer att råka få vatten över huvudet. Inget konstigt med det, sibiriska katten har ett rykte av sig att trycka om att bada. Men det återstår förstås att se.

Vad gör man om man inte tog någon bild på hela dagen?

ICA Maxi, tisdag efter körrepetition. Jag är främst där för att byta en DVD-film och en zigzagsax, men självklart grabbar jag några liter mjölk, och självklart smygfotograferar jag annonsplatssidorna i tidningen Vi Föräldrar, i vilken en annons skildrande en bekant uttalsgroda är införd. Jag köper inte tidningen, det räcker med att konstatera att annonsgrannen inte säljer sexleksaker såsom var fallet i decembernumret.

Katt med sylvassa tänder.

Hemkommen efter en tur till staan för att träffa Bolibompadraken, så gjorde jag och Vita Blixten två varv på Hemträsket. Vinden var stilla, solen på väg ner, fyra minusgrader. Om vädret håller i sig så blir detta en fin stakningsbana. Ett varv är 1,25 kilometer.

Dagen avslutas med lite spackling i hallen. Våra ben och knän är helt slut men knopp och själv är fullmatade med en riktig solskensdag i en slalombacke. Hon behövde två åk med koppel, sen släppte vi lös henne. Hon behövde lite vägledning i att svänga hit och dit men överlag är vi djupt imponerade över hennes skidåkartalang, både på höjden och tvären. Hennes inställning och kämparglöd. Det här blir bra!

När man är osäker på om den 20 år gamla häftgrunden (till vänster i bild) står sig än idag, då går man till färgaffärn och frågar. Samt köper en burk svindyr kviststopper. Fem j*vla lager att pensla på, vara saker från tre olika burkar, bara för att få en ynka dörromfamning beständigt vit. Rent och skärt vansinne. Målning är tamejtusan inte någon favorit när det gäller husfixning.

En gång om året sitter vi i en halvcirkel och har möte. Det summeras, väljs lite folk till lite arbetsuppgifter här och var, och en styrelse blir befriad från ansvar. Nytt år, nya utmaningar.

Idag var ingen vanlig dag. Bortsett från att det var min födelsedag så kom det, för året, ovanligt mycket snö idag. Minst ett par deci. Och då får man lägga ner arbetet och skotta. Tur att man har en snäll granne med en traktor. Sjukt mycket tack, Jonny!

När man kommer upp på Nöppelberget gäller det att komma ihåg att vända på sig. Annars missar man utsikten.

Min gode vän W löper nio mil på längden inatt under Nattvasan. Jag vill inte vara sämre. Eller jo, det är jag ju, men jag gör ju mitt bästa. När Mona är avlämnad på förskolan åker Vita Blixten på. Det är dags att göra upp ett spår i djupa nysnön, över tjärnen, genom skogen, upp till skoterleden därborta. På tillbakavägen bättras spåret på, och hemma byter jag till de vanliga löparskidorna. Samma spår över tjärnen, genom skogen, upp till skoterleden, över Forvägen och en bit till, till Drängsmarks välpreppade 2,5 kilometersspår.

Väl där möts jag av en massa kids på skidor. Samt en och annan lärare. Drängsmarksskolan (åk 1-5) kör årets Lilla Vasaloppet. Nu får jag chansen att glänsa. Ungarna tittar storögt när en svartklädd, halvlönnfet medelsålders man pustandes skejtar förbi dem. Jag blir till och med erbjuden blåbärssaft vid vätskekontrollen (avböjde) samt en marshmallow (tackar!). När jag, efter ett varv (1 * 2,5 km), flåsande lämnar skidspåret vid skoterleden får jag veta att flera av barnen hunnit åka tre varv (3 * 2,5 km). So much for glänsing.

Det finns pinnar. Och så finns det pinnar. Och så finns det andra sorters pinnar. Och sen så finns det pinnar som katter tycker om att tugga på.

Tevefyras ”meteorolog” igår. Hon redogjorde länge och väl om det stökiga vintervädret som idag skulle drabba Sverige söder om stockholmsbreddgraden. SMHI hade gått ut med snöfallsvarningar klass 1 (besvärligt väder) för i stort sett hela Småland, Öster- och Västergötland varav östraste delen av Småland till och med skulle få Mycket Besvärligt Väder. Efter en lång exposé om risker, snömängder, blåst och halka så vände hon norrut. Temperatursiffrorna på kartans norra delar visade mellan fem och femton minusgrader, men hon hade ju använt det mesta av tiden till allt hemskt som kanske skulle komma att hända i Sörland, så det enda hon hann berätta om norra halvan av Sverige var att det skulle bli ”klart och… kallt”. Just ordet ”kallt” sades med en underton som inte lät särskilt positiv. Fem till femton minusgrader. Inte ett ord om att vädret i Norra till ytan större delen av Sverige faktiskt skulle få vackert väder, utan bara ”klart och… kallt”.

Och vackert väder blev det. Större delen av facebookflödet har, mot slutet av dagen, fyllts av glada bilder på snölandskap och folk som åker skidor (inkl vasaloppet), åker skoter, går, grillar korv, dricker choklad, lapar sol. Och jag vill såklart inte vara sämre:

Att ägna lunchrasten intill en grillring i strålande vårvintersol, det är livskvalitet det.

Det är eftertexterna och handen med bananen jag minns bäst från då det begav sig. Och nu tycker även Mona det är bland det mest spännande i programmet, kanske näst efter Hemliga Arne.

Vilket program talar jag om?

Hemgjorda spår.

Runt tvåhundra hurtiga står redo att mestadels staka sig de 17 kilometerna från Skellefteå skidstadion till Skelleftehamn. Jag sällar mig i ledet och undrar hur det här ska gå. 17 km är ju mer än dubbelt så långt som den längsta rundan hittills för mig i år. Jag meddelar Den Långa Rödhåriga att det här har säkert två timmar, jag kommer troligen vara ordentligt trött efter en mil och då kommer det gå långsamt.

Nu visade det sig att jag kom i mål på ca 1 tim 20 min. Förvisso bland de sista, men vad gör det. Jag fick ju ändå en medalj, banan och vatten när jag hade kommit i mål.

Ännu en skidbild. Mona vill inte vara sämre. Hon ligger i hårdträning inför Lilla Vasaloppet på tisdag (ett varv runt en fotbollsplan).

Katt spelar piano. Det låter rätt suggestivt.

Efter en liten skidtur i sexgradig värme stannar jag upp och betraktar vårt hus nedifrån bryggan. Ja, det ser mycket större ut från den här sidan. Och ja, inom några år har vi förhoppningsvis  förlängt två tredjedelar av gaveln (inkl nock) så långt som den hembyggda altanen sträcker sig.

I väntan på dubbelkalas på eftermiddagen bygger vi en hyfsat stor snölykta. Hon strör lite lössnö på toppbollen. Sen är den fulländad. (Bortsett från frånvaron av ljus inuti.)

Efter en strapatsrik expedition från hagen, nerför backen bakom garaget och över tjärnens isvidder, så besteg hon berget till slut. En meter högt. Utsikten var vidunderlig.

Mera skidor. Den vanliga rundan från vårt hus, den här gången över två tjärnar och genom en skog upp till skoterspåret till elljusspåret. Hård skare. Utmärkt glid, rätt bra fäste (tejpen gör sitt jobb så länge det är mellan +2 och -15). Passerar den lokala idrottsföreningens brevlåda och konstaterar att mogna personer tagit skrivblocket i vilken man skriver sitt namn varje gång man passerar, och använt papper därur för att elda brasa i det närliggande vindskyddet. Någon kilometer senare fastnar en i sammanhanget gigantisk barkbit i vallan och jag måste joxa av mig hälften av utrustningen för att medelst nagel pilla bort den. På vägen hem, nedför ett skoterspår får min balans nog och jag lägger mig ner i förebyggande syfte.

Kanske inte den mest lyckade motionsrundan, men ändå. Säsongen börjar gå mot sitt slut. Jag hoppas bara att glappet mellan det och cykla-inne-i-skogen-säsongen inte blir alltför långt.

Idag rockade jag också sockarna. Det bara inte syntes på sociala medier.

Igår tisdag varnade SMHI för snöfall. Visserligen bara en klass ett-varning, men det skulle komma en till två decimeter snö längs norrlandskusten.

Det gjorde det väl, men den enda faran detta ”oväder” utsatte mig för var måhända lite ryggont i samband med snöskottningen dagen efter. Det gick över fort.

Idag fraktades den gamla toadörren bort (tillsammans med ytterligare tre andra). Här är den framför den nya. Och vi undrar hur vi bar oss åt att ta oss in på toa förritin. Den Långa Rödhåriga reflekterar över att vi måste ha gått in i sidled för att klara det. Och det är ett under att jag inte slog i min hjässa fler gånger än jag faktiskt gjorde.

En klar favorit har seglat upp på filmhimlen. Trolls. Även om vi bara har den i originalspråk (odubbad alltså) så önskas den var och varannan dag. Helt ok för mig. Här färgläggs Suki på ett blått gulligt monster.

Idag var det inte bara våffeldag och slutet på vintertiden. Idag var det även såpbubblepremiär. Oj så mycket såpa det kommer gå åt i sommar!

Gårdagen bjöd på växlande molnighet, växlande vindar med växlande styrka, samt växlande nederbörd. Härligt!

Medan en annan satt nere i en källare och tryckte (förvisso med en helt okej utsikt men solen blir för stark att det blir störande med blänk och solbelyst damm på skärmen så jag drog för gardinerna och glömde bort att det faktiskt var vackert vårvinterväder ute) så var två andra familjemedlemmar ute och roade sig kungligt.

Den här killen är inte så hysterisk som han ser ut. Nytt sedan förra veckan är att han numera även kan prata engelska. Finns i en appbutik eventuellt nära dig. (Androidanvändare må vänta ett litet slag till pga föreliggande tekniska svårigheter.)

Enda bilden idag. Jag skulle köpa galonvantar på ICA Maxi. Helst i någon annan färg än svart, ty alla på hela Heden har det. ICA Maxi hade ett par rosa kvar i rätt storlek. Men som låg löst utan prislapp så jag fotograferade av ett svart pars prislapp vilket kassören var hjälpt av.

Efter hemkomsten uppdagades det att jag hade köpt två vänstervantar. Jaha. Det blev ju nästan rätt i alla fall.

Är det lunch så kan man ta cykeln för en säsongspremiär. Och måste man ju passa på att prova ving… vinterdäcken på närliggande vattendrag. Det gick ju alldeles utmärkt.

Notera även den fula ringklockan på styret.

När det är konsert idag och klädkoden är blåjeans och vit långärmad skjorta och de skjortor man har hemma är antingen för tajta eller för vida, ja då måste man, på väg till generalrepetitionen köpa sig en (med tillhörande vit t-shirt för att brösthåret inte ska synas igenom i det starka strålkastarljuset). Kruxet är att man även skulle behövt ett strykjärn. Men äh, det syntes tydligen inte så mycket.

Uppsjungning inför helgens andra konsert, idag i Burträskarnas hus. Igår lyfte vi tydligen taket. Återstår om vi river taket idag.

Det ska börjas i tid. Mona kollar in tomatplantorna i vardagsrumsfönstret.

En tjej med tandkräm på nästippen.

Poppy har funnit sig tillrätta på altanen.

Ett golv in the making. Och en gipsskiva (utanför bild), redo att sättas fast på en före detta dörr till hallen. Vi börjar se ljuset i tunneln.

Idag har svärfar svurit (eller i alla fall muttrat) över en del incidenter under golvläggararbetet, men det mesta löste han till slut alldeles galant. Nu har vi Drängsmarks varmaste golv utan golvvärme. Imorgon ska vi kleta tapetklister på väggarna (utan att för den skull sätta upp några tepeter).

Vi konstaterade att det inte var någon idé att bläddra i Berättarfestivalens program idag, ty då skulle man bara bli ledsen över allt man har missat.

Men detta missade vi inte. Det var inte så värst mycket berättande, utan en kvinnlig cirkusartist som klädde om i ett tält och i skepnad av spanjor, kines, indier och rumänier gungade i trapets och tygskynken och jonglerade med bollar och annat. Workshop efteråt. Lär dig göra kullerbyttor och mänskliga pyramider.

Häpp! Inget foto idag – men en film! Idag var det dags för säsongens första ordentliga cykeltur. Blött var det, men skönt efteråt. Nästa gång ska jag sätta kameran på cykelramen, under sadeln, istället för på framgaffeln. Hoppas kunna stänka ner den ordentligt då.

(Den som lyckas bevisa att hen orkat titta på hela filmen från början till slut ska få en tårta.)

När Kulturskolan, när det är dags för Skellefteå kammarkör att repetera, är fullt med barn som spelar stråkinstrument och deras föräldrar och syskon och kompisar (och troligen även alla kompisars föräldrar) och har ockuperat samtliga repetitionssalar (inkl det som vi, Skellefteå kammarkör, har bokat sedan länge?) så finns det inget annat att göra än att börja repetitionen med fika.

G kom på besök, inte bara för att få dricka kaffe och träffa mig, Den Långa Rödhåriga och Mona. Han längtade även att få träffa Poppy en gång till.

Så var det skärtorsdag. Och hon blev en påskkanin. Och en promenad i grannskapet. Och en massa godis före middagen. Och en supernöjd tjej.

Med bästisen L i en skojig skog i extremt aprilväder. Hurra!

När påsken är som intensivast äter vi färggranna bönbakelser. (Svarta bönor, en massa ägg, dadlar, honung, kakao, bakpulver, kokosolja, vaniljpulver. Rena hälsokuren!)

Temat för dagen är tapet. Det var sannerligen dags att göra klart den biten. Nu återstår bara ett sista varv vitfärg på en ruta i taket, fixa till taklisterna, golvlister, dörrfoder, fönsterfoder, garderobvägg, skjutvägg framför nyss nämnda, loftsäng samt nån slags lösning att kunna ta sig upp till den. Det fixar vi på en vecka.

Vi drog till Luleå för att hoppa i en massa studsmattor tillsammans med kusinerna. Booing! Booing! Booing!

Här förevisar hon insidan på fronten av en framtida knipholk. För att de små liven, när de vuxit sig tillräckligt stora och är nyfikna på världen därute, lättare ska kunna ta sig upp till utgången, klumpflaxa ner på marken och strutta bort till vattnet för en första simtur med päronen, så har vi satt dit några tvärslåar, som en liten stege. Snällt va?

I syfte att göra middagen i allmänhet och leverbiffen i synnerhet lite roligare för den minst matglada i familjen så gjorde Den Långa Rödhåriga en kul gubbe av leverbiff, potatis, vitkål, lingonsylt, brunsås och ärtor. Och det gick hem, hon tömde nästan hela tallriken.

Däremot, när man tittar på bilden såhär i efterhand, så ser inte gubben ut att ha så… kul.

Den här skall läggas upp på en köpåsäljgrupp på fejsbook inom en snarare framtid än den vars tid denna har stått ute i vår glasveranda.

Igår blev det ingen bild. För att kompensera det så blir det åtta stycken idag.

Vi drog till Mickelbo gård i Mickelsträsk för att titta och känna på en massa djur från när och fjärran.

”Mata ej djuren” fanns inte som begrepp här. Tvärtom.

Om man ville fick man hålla i en tupp, och en drös andra djur.

Den gigantiska kamelen var på nåt sätt lite osäker på om den skulle gå åt vänster eller höger.

Alpackorna… En bild säger mer än tusen ord.

Finn ett fel.

Alla barn (och vuxna) fick hänga på utfodring medelst fullastat släp bakom fyrhjuling.

Men klapphörnan var dagens all-time high. Kaniner, råttor, möss, marsvin, tuppar, kycklingar.

Upp med holken, och in med lite halm på botten. Och slaska på en massa lervatten på utsidan för att öka chansen att de faktiskt flyttar in någon den här säsongen.

Om en dryg månad drar vi till Holland. Då det bland annat sjungas kärleksvisor på norska.

Idag blev den här rackaren besiktad hos en av alla de här härligt konkurrensutsatta bilbesiktningsföretagen. Dyrt som tusan. Tack för det, Alliansen.

XXL kallar den för kanadensare, men jag kallar den rätt och slätt för kanot. Säkert inget fartvidunder, men  den har säkert en hemligt liten svängradie, stadig och rymmer en hel liten familj. Hmm, vad ska vi döpa den?

Cyklade förbi en rätt stor skithög idag. Den luktade vedervärdigt.

När vi, jag och Mona och S och A och E kom fram till platsen för Hökmarks valborgsmässofirande så gick vi genast och synade den otända brasan. Den såg väldigt blöt ut, efter en hel dag med ymnigt blötsnöande. Barnen fick leka en stund, vi byggde en snögubbe i den utmärkta kramsnön, sen gick vi in i den gamla skolan för att fika, med siktet inställt mot att åka tillbaka till deras hus där L låg och kurerade sig. Ty den där rishögen kunde väl ingen få fyr på.

Tji fick vi. När halva bullen var uppäten ropade någon från fönstret – den brinner! Och mycket riktigt, höga lågor slogo upp från den tidigare bortdömda rishögen. Vi gick ut. Bra hetta. Minimalt med rök. Så förvånande. Jag hade trott att det åtminstone skulle vara rikligt med rök från sur brasved, men icket.

(Obs – det var långt fler än sju stackars åskådare till detta spektakel – de flesta stodo bredvid eller bakom kameran.)

Det blev ett tillfälligt bakslag idag (det rikliga blötsnöandet), men det struntar vi i och säger Hej våren, må drivans blommor smälta ner och dö, helst imorgon.

Tur att åtminstone ett byggvaruhus har öppet på 1:a maj, så att man, istället för att demonstrera sina sympatier och ställningstagande, köpa reglar och plank att bygga loftsäng av.

Är körrepetitionen för ovanlighetens skull flyttad till Brogården på grund av stängd kulturskola så får man uppleva någon som står och andas rätt in i en givare. Jag kan bara ana vad det ska vara bra för.

Jag hittade en åtta millimeter list att sätta mellan väggen och ribbornas slut. Det blir bra det.

När dagsverket på en slutkörd kontorsstol nere i källaren är över och en sen middag är avklarad, ja, då är det dags att stå ute mellan två sjöar och såga till lite ribbor till en loftsäng. Nu skymmer det inte förrän vid niotiden, och när trafiksuset tystnar träder fåglarnas lekljud fram på avstånd. Sämre kan man ju ha det.

När man äter makaronipudding med ketchup, ja då är mjölk bland det godaste som finns.

Loppis på Folkets hus i Drängsmark. För säljarna föredömligt kort öppettid, endast två timmar. Eventuellt för kort för en optimalt besöksmängd. Vi gick därifrån med en påse plastponnysar, två porslinssvanar, två pussel, ett hårband, en portmonä, ett par solbrillor, kritor, en porslinselefant, en CD-skiva (Folk och rövare i Kamomilla stad), en vårkavaj och en sån där tavelram som man kan fylla med grejer. Bra skit.

På vägen dit berättade hon att magen kändes konstig. Vi konstaterade snabbt att det var nervositet hon kände, pirr i magen inför hennes livs första uppträdande. Inför storpublik i Anderstorpsalen. En stund senare tågade hon ut på scen med sina kompisar och viftade och snurrade och sparkade och… Lite sådär härligt halvt kaosartat.

Våren gör ideligen halt. Men jag har förtröstan. Klimatförändringarna kan ju inte gå så pass fort att vi redan det här året blir utan en riktig sommar. Dessutom kan även skitväder vara vackert ibland.

Man måste kunna ta sig upp i loftsängen om man ska kunna nyttja den. Farsan ritar och bygger en stege.

Bara för att jag missat EFOD två dagar i rad blir det tre bilder idag:

En hyfsat stor och duktig kör ska åka på kort ”turné” i Amsterdam och kommunen sponsrar med t-tröjor.

Nu har vi förvägrat henne fortplantningsförmågan. Och som tack för detta måste hon ha plastkrage i tio dagar. Den riktiga belöningen blir efter dessa tio dagar, då en helt ny värld (utomhusvärlden) ska öppnas för hennes ögon.

Äntligen kan hon klättra upp på egen hand. Nu måste vi måla fanskapet.

Som av en händelse noterade jag att det är ensåndärninga EFIT (Ett Foto I Timmen) idag. Alltsedan jag började med EFOD (Ett Foto Om Dagen) i juli förra sommaren så har EFIT fått stryka om foten, men just idag är det en dag utan schemalagda måsten (bristen på schemaläggning säger dock intet om själva mängden måsten), vilken ter sig som högst lämplig dag att ta en bild i timmen och lägga upp här. Uppdateras således löpande. Det finns fler som gör detta idag – de finns inte på Facebook eller Insta utan på EFITs hemsida.

Det är ju fusk att lägga upp en bild jag redan lagt upp för gårdagens (lördagens) inlägg, men det ändå den enda bild jag tog denna dag (söndag). Mest för dokumentation. För att inte glömma. Glöm aldrig. 14 maj 2017 blev det lågmälda gråtskrattets dag, en dag då det, åtminstone till en början, var helt okej att dra ner rullgardinerna och (med gott samvete) låta bli att titta ut.

Meteorologen säger att det inte kommer att snöa de närmsta tio dagarna. Det tror jag på. Men historien är full av exempel på snöande i maj och juni, och denna säsong verkar ha alla förutsättningarna för det.

Den här rackaren väntar på sjösättning.

Utrymmet var minst sagt begränsat, men nu har jag i alla fall fått prova ut Kitty. Hon verkar riktigt stabil och lätt att få fart på men samtidigt svår att hålla en rak kurs. Och håller för sammanstötningar mot is.

Efter den sorgligt sena våren så verkar alla skogsstigar nu vara i stort sett snöfria och farbara på cykel. Hurra!

Notera även cykelklockan. Nästan omärklig.

När W kommer på besök drar vi till centrala Drängsmark och köper varsin souvas. Då får man vänta ett slag på maten. Men oboy vad gott!

Hon och W sitter och betraktar dagsverket, nämligen en redig beskärning av snöbollsbuske. W gjorde själva jobbet, medan hon ägnade sig åt riklig verbal ”support”.

Premiär för bara ben på cykel.

I tio dagar har hon nu levt som kastrerad. I åtta långa dagar tvingades hon ha tratt, vilket hon i och för sig klarade galant, men mot slutet har hon fått ha en tröja. Design Den Långa Rödhåriga. Hon ser rätt sportig ut i den, don’t you think?

Idag var det läge att slänga på lite kött på grillen. Premiär för säsongen. Tack grisbonden F.

Hon går över lik för att uppnå det absoluta myset med plattan i studsmattan. Först var det en kudde med filt, sen behövdes två mjukisdjur som sällskap, ty farsan och morsan kunde man inte lita på då de höll på med trädgårdsarbete, sen behövdes det två kuddar till för optimal huvudvinkel, sen behövdes det en filt för att dämpa ljuset, ty utomhus är det svårt att se vad som händer på skärmen, sen tog jag den här bilden, sen behövdes en till filt att hänga över taket på studsmattan, ty bara en över huvudet och knäna fungerade inte, sen behövdes ytterligare en filt för två filtar över studsmattan räckte inte… Slutligen bökade hon med sex stycken filtar med vilka hon försökte täcka så mycket ljusinsläpp som möjligt. Jag tror hon hann med ungefär två minuters effektiv speltid innan hon gav upp och gick in och klättrade upp i nya, färdiga loftsängen och spelade där istället.

Hon är den mest enträgna person jag känner.

Det är liksom inga konstigheter att ”Det Där Andra”, det vill säga Star Trek, inte får särskilt mycket genomslag på en spel-, kultur- och kreativitetsmässa. Därför är jag lite, lite glad att Trek fick lite, lite utrymme i ett mörkt obemärkt hörn. När ynglingarna växer upp kanske de förstår bättre.

Morsan och farsan övervann rädslan och lät henne åka bergådalbana själv. Seger!

Välkommen sköna maj 2017. Du var i alla fall vacker mot slutet.

En Star Trek-episod är 45 minuter lång (utom originalseriens episoder som är 50 minuter långa). Men det tar inte slut där, utan man måste ägna minst en halvtimme åt att läsa bakgrundsfakta om det man just sett. Tack Star Trek Wikia-appen!

Filmtajm igen. Återigen från en cykel. Mindre is och slask och snö, mer grus och sten. Hemifrån till elljusspåret och runt det och hem igen. En kort sträcka, 4,65 km, medelfart 14,8 km/h, maxfart 30,6 km/h, medelpuls 148 bpm, max 185 pbm, total tid 18:52, färdtid 18:51.

Här kommer Rickard med en lekstuga. Sådärja, då har vi skaffat oss ännu mer jobb i sommar!

Det här är inte Mona, det är hennes kusin Viviënne. Vi äter pannkakor. Hon har inte ett mjukisdjur i knät.

En kör är ute och spatserar på Amsterdams gator.

Klart man bunkrar chokladströssel när man är där det faktiskt finns att köpa.

Ett lagomt stort flygplan landande på en sketen liten flygplats och en yrvaken kör stapplade ut, helnöjda efter en långhelgs egotripp i Amsterdam. Tack, SKK!

En liten fisketur i kanoten. Men det vill inte nappa, vilket är att betrakta som lite oväntat med tanke på hur mycket på hugget småfiskarna i Idatjärn varit senaste åren. Dom kanske bara är lite loja efter den sega våren.

Efter några dagars härliga gastronomiska utsvävningar i mitt andra hemland så var det dags att sätta mig på cykeln igen. Kolla in vadmuskeln – wow!

Där brände de iväg, de som skulle trampa 53 kilometer i skogarna norr om Bergsbyn och Skelleftehamn. Själv ämnade jag starta en tio minuter senare, tillsammans med de andra som skulle köra 20-kilometerslopp. En sträcka som för mig är som en vanlig längre motionsrunda, men man tar ju i lite extra när det är cykellopp. Mitt första, ever. Kom på 21:a plats (av 36 startande motionsklass (herrar)). 1:10:04. Helt ok by my standards.

Tur att det mest var ben och knän som tagit mest stryk under gårdagens cykellopp, ty idag var det dags för en halvmil utför Byskeälven, och då är det mest överkropp inklusive armar som får kämpa. Trots av svärfar lånad dubbelpaddel så var det svårt att hålla jämnt tempo med den smäckert linjeformade Elvegris innehållande tre paddlare. Men både jag och Mona är sjukt nöjda med vår illgröna Kitty. Mersmak!

Alla har ju varit med om att, klockan halv sju på morgonen, utan medhjälp från någon annan människa, medelst vatten, tvätta en kattrumpa ren från bajs.

Sommarfest på Hedens förskola. Sång, bullfika till självkostnadspris, tipsrunda, ”ansiktsmålning” och såpbubbleutdelning.

Pasta med pesto, mozzarella och tomat ute i trädgården. Katt i Pudelns flexikoppel utforskar omgivningarna, inklusive balansgång på staket.

Här äter vår älskade rufsunge tårta till frukost. Det är för att hon fyller fem år just idag. Grattis världens bästa Mona!

Idag var det någon som hittade vår cachegömma på ångsågen i Norra Drängsmark. I loggen skrev de att de hade varit där för en månad sedan men då hade det varit alldeles för mycket snö och is för att lyckas plocka fram den. Idag är det högsommar, allt är utslaget och växer så det knakar. Gårdens mest spektakulära skådespel bjuder blodlönnen på under kvällstimmarna.

Gladare än så här kunde man inte bli idag. Men så heter också festivalen Joypeak.

Som avslutning på dagens femårskalas med förskolekompisarna öppnade Den Långa Rödhåriga porten för att sätta igång fiskdammen. Men där fanns inget fiskespö, utan bara ett brev från Sommarskuggan som hade gjort ett bus och gömt undan fiskespöet. För att hitta fiskespöet måste ungarna hitta gömda ledtrådar som sen pusslades ihop till slutlig ledtråd som avslöjade var fiskespöet fanns. Jag tror bestämt att de gillade greppet.

Dagens bild har mycket lite med Windows XP att göra.

Detta är Ostträsket, sett från norr. Hela sjön och viss mark runtom är naturreservat. Enda sättet att ta sig till strandkanten någorlunda helskinnad är genom att beträda fält med planterade grödor. Får man gå där? Hur gör de som har båtar (inkl utombordare) förankrade vid strategiska strandkanter? (Det går bilspår över de med grödor planterade fälten.) Jag tror jag måste ringa en bonde och fråga.

(Observera att norra Västerbotten ännu inte har några större restriktioner när det gäller vattenförbrukning – det är alltså fortfarande tillåtet att fylla poolen här.)

Mona har fått en ny fin pool av mormor och morfar i födelsedagspresent. Den har färgglada glada fiskar på utsidan och framförallt är den vit på insidan. Och därmed syns med all tydlighet våra vårliga observationer att vårt kommunala vatten inte riktigt är i toppform. Det ser ju ut som om hon badar i kiss.

Dialog med kommunen är inledd, i alla fall genom att jag väntar på att en kommunvattengubbe ska höra av sig. Vilket i våras krävde, då jag tog kontakt med dem i värmepumpsärende, cirka fyra påminnelser till kommunens stackars kundtjänstarbetare, cirka 1,2 gånger i veckan, innan de faktiskt gjorde det.

En gång vartannat år dristar jag mitt till att byta tema på min smartphone. Just nyss släppte Sony ett midsommartema som jag tyckte vore trevligt att ha, i alla fall under en begränsad tid. Och den är fin och fiffig – det händer grejer kring midsommarstången ibland och den följer dygnets alla timmar med gryning, dagsljus, skymning och natt. Jag behöver bara klaga lite – aldrig att det är sådär mörkt på natten under midsommar där jag bor. Helt klart en söder-om-dalälven-produkt.

Årets midsommarsolstånd nådde inte sitt fulla potential i år i och med tjocka regntunga moln. Ändock. Så här mörkt var det halv ett natten mot 21 juni:

Det är inte varje dag som man får kärleksbrev i brevlådan. Men plötsligt händer det.

Vy från ett garagetak, midsommaraftonen 2017 kl 00:09. Vilken underbar landsända man bor i ändå!

Hej igen, min favoritskog mellan Tjärnberget och Ettberget mellan Stormark och Myrorna. En liten, lagom rotig stig igenom en trolsk tall- och gransal.

En supersöt marängtårta till en supersöt femåring.

Ett hörn i vårt hus. En vissnad liten midsommarstång, en kandelaber, ett par betongdjur, lite gammalt påskris, några krukväxter, en tavla, en fjällpanelvägg, en ljus gardin mot ett ljusare fönster, en katt i ett fat.

Årets staycation har inletts. Tillsammans med bror, svägerska och treårig brorsdotter drog vi till de västra delarna av Skellefteå kommun: Lapland Edition, nämligen Café Ångloket i Kusfors och sedan Svansele Vildmarkscamp i… Svansele. Där kunde man till exempel kasta lasso mot ett par renhorn. Den Långa Rödhåriga glänste starkt med sin lysande kaststil.

Staycation fortsätter. Denna eftermiddag på Lilleputtlandet i Stämningsgården. De har en passande slogan: Mer Än Du Tror. Och jo, det fanns mer att göra där än jag trodde det skulle göra. Här är Mona och lillkusinen på väg till entrén, fulla av förväntan.

Det här var innan farsan blev dyblöt i vattenkrig.

Varför grinar jag så där? Hur lång är piren? Hur kallt är vattnet? Hur lång semester har jag kvar? Hur mycket lyckas jag koppla av? Kommer midjemåttet öka eller minska under semestern? Är detta enda solbrännan jag får i år? Hur många norrmän bor i Byske idag?

Idag gjorde hon sig av med den sista badkrukeskärvan. Bra så.

För att effektivt kunna bygga två flytbryggor så behöver man en sågbänk till kap- & geringsågen. Så då bygger man en.

Jag tröttnar aldrig på utsikten från gäststugan. Kvällar efter regnväder är svårslagna. Och det bästa av allt är att stugan oftast är ledig!

Den må på den här bilden se ut som en blå-rosa-vit-gul bardval men det är faktiskt en enhörning och hon valde ut den alldeles själv. Och mitt i all heliumballonglycka lyckades hon bara daska den i en burträskmarknadsbesökares ansikte. Hurra!

Vi blev konstigt bemötta i Rismyrliden, men Monas möte med ett par kattungar kväste i alla fall det mesta av den bittra eftersmaken.

Dag två i Lycksele drog vi till djurparken igen, men bara för några timmar. Sedan hälsade Hälge oss välkomna på Gammplatsen, Lappstockholms historiska och kulturella hjärta. Fint var det här!

Om man för en stund inte har något att göra uppe i trädgården så kan man alltid falla på knä och gräva i gräset. Där hittar man nämligen oändligt många flera decimeter långa smörblommerevor som växer tätt, tätt nära marken, under all övrig gräsvegetation. Lycka är när man lyckas hitta en reva som lossnar från marken, bit för bit, alltmedan man pillar upp den. Typ som när man river bort dött skinn från huden eller torkat, löst klister eller… well, you get the grip. Det blir som en drog. Det härliga är att det finns hur mycket revor som helst att dra loss.

Inspirerade av programmet Sommarlov, där de idag hade en gubbe som tipsade om hur man kan bygga sin egen vattenkikare, byggde vi vår egen vattenkikare av ett modernt mjölkpaket (skruvkorksvarianten), lite plastfolie och silvertejp. Sikten genom folien var sådär, men det dög som förstagångsprojekt. Mona spottade några av hennes nya kompisar, de hundratals grodynglen som verkar trivas runt vår slitna brygga.

Nästa gång gör vi en ny kikare  av avloppsrör, plexiglas och silikon.

I ren sommarförvirring lägger jag idag upp en bild jag tog igår, ty idag blev det ingen bild tagen.

Gårdagens bild är dock sommarens somrigaste. Klockan är fem i nio på kvällen. Vi är på väg från Stornäsan, över Kedträsket, till båtplatsen i Böle, efter en heldag med långgung, skyltkomplettering, fiske, bad med dränkt kanot, trädkojeklättring och gott käk.

Det blir mycket kanot dessa dagar. Idag var det läge för Den Långa Rödhåriga att prova paddlarna, och det gick ju alldeles utmärkt. Ett strandhugg med fika nedanför Svedjan, runda en ö, och tillbaka. Och köpa ost och glass i lanthandeln. Bra semesterdag!

Brygga nummer ett är snart färdig, lite trallvirke kvar. Brygga nummer två är på gång. Gamla bryggan (den sjunkande) ska slaktas och kanske bli till höns- eller ankhus eller trädkoja eller whatever.

Vi gick ombord på en båt och tuffade iväg till Gåsören, en ö utanför Skelleftehamn. Här är utsikten från den gamla fyren, som var i bruk till 1921, då en högre fyr byggdes. Magnifikt!

Det står två tält på gräsmattan närmast tjärnen. Det enda är ett lätt och snabbuppsatt mörkorange tvåmanstält i vilket jag måste ligga på diagonalen för att rymmas bekvämt. Just nu är det tomt, bara uppsatt för att kolla läget liksom. (Fast jag fick något fjälldrömskt i blicken under uppförandet…) I det andra, ett billigare, blått tremans kupoltält ligger Mona och snarkar. Det är livspremiär för henne. Vi går ut lagom hardcore i och med ett strilande regn ikväll, men tältet är tätt och det är ju ändå sommar.

En regnig måndag i juli, då kan man vara säker på att det är smockat på Leos Lekland, och att drygt hälften är norska barn. Flera än så av alla mammor och pappor går omkring med något bortlängtande o blicken.

En rufsig tjej satsade sina besparingar på en klo som ska grabba tag i ett godispaket och ge det till användaren. Vinst varje gång. Sen drog vi till en skog för att vårda en geocache.

En dag i Lillkågeträsk hos Monas bästis L och hennes familj L, M och C. Vi tog en tyst båttur med elmotor och tvivelaktigt bilbatteri. Ungarna (6, 5 och 3) fiskade för glatta livet medan det ambivalenta vädret erbjöd ett skyddande tak över Lillkågeträsket.

Vi gick in i Campustältet och kikade och lyssnade lite på en kille från Malmberget. Det var bra, men min nacke värkte lite av tyngden på mina axlar, och det efter-läggdags för själva tyngden, så den ville inte gärna lyssna så hemskt länge. För min egen del består årets upplaga av Trästockfestivalen av mindre musik än vanligt, och en aning mer möten än vanligt.

Det var ju inte så att Greenpeace lurade mig gatt gå med. Jag har faktiskt tänkt att bli månadsgivare till Greenpeace i flera år nu. För det fick jag gärna titta på en 360-film om Arktis, men jag inte tid med fler än ett par minuter. Men Mona vill gärna prova. Hon höll på att trilla baklänges.

E n osedvanligt fräsch efterrätt inmundigades ikväll. Vaniljglass med ett lass smultron. Det som ligger i skålen är bara en bråkdel av det växer i trägården. Kom hit och hjälp oss plocka! (Och äta!)

Den sista färden.

Nu börjar det likna nåt. Med rejält med flytetyg. Man kan inte vara nog säker.

Hon laddar upp inför dagens andra dopp.

Sällan har den gamla bryggan sett ett sådant engagemang under metande.

Vi tog en tur längs med ett av Byskeälvens lugna partier. För att göra det tvingades vi göra walk over på ett par forsar, och det krävde en del slit, men med det bakom oss gled vi de 12 kilometrarna genom meandrar och vältor ner till Fällfors. Njutbart, trots ont i rygg och tand.

Efter att käre W lämnat oss så gav vi Poppy en liten skål kattmjölk. Hon vräkte i sig halva mängden utan att blinka, tills hon upptäckte att det blev slabbigt kring munnen när hon gjorde det. Efteråt satt hon i en kvart och slickade sig om munnen.

Här kom jag ut. Bränd. En före detta cykelstig genom hög växtlighet varav en avsevärt stor andel brännässlor. Det var bara att bita ihop och hoppas på det bästa.

Upphuggning.

Jag beklagar flera dagar utan uppdatering. Därför slänger jag upp flera bilder från min, D och Monas tältutflykt till Sandforsdammen inklusive halvö och ö. På ön, ett par hundra meter lång och max 30 meter bred, slog vi upp våra tält, kastade sten, lagade mat i spritkök, håvade efter fisk, gömde en geocache och annat man gör på en rätt begränsad yta i vildmarken.

Ute förberedde vi brygga nummer två för sjösättning.

Samtidigt, inomhus, var förberedelserna i full gång för kvällens ös.

En nätt liten cykeltur på tre och en halv mil tog mig förbi Norra Bastuträsk, som ligger närmare hemma än du tror.

En ny ordning i appen kräver en ommöblering i koden och dagarna ägnas åt att skissa fram nya lösningar. Men en paus behövs för att sträcka på benen. Lämpligast görs det framför en egenhändigt ihopsnickrade sågbänken. Trall sågas till rätt längder.

Medans farsan stannade hemma i källaren och kämpade med kod, drog Den Långa Rödhåriga och Mona till Bergsbyn för att träffa ett par marsvin. (Plus en faster och ett par kusiner.)

Brygga nummer två. Det går sakta, sakta framåt…

Igår skrev hon ett brev (med lagom mycket skrivhjälp av far och mor). Och sagt och gjort – idag skred de till verket. Kaniner, marsvin, getter, höns och tupp. 4H-gården i Byske. Med bästa kompisarna. Bliss.

Som av en händelse upptäckte jag att det var EFIT (Ett Foto I Timmen) idag. Så jag dissar EFOD (Ett Foto Om Dagen), och gör som flera andra gör idag. Uppdateras löpande under dagen. Öppna en bild för att se bildtext.

När vi gav oss av hemifrån konstaterade vi tyst för oss själva att vi skulle hinna till Stavaträskloppisen ungefär tjugo minuter innan de skulle stänga för säsongen. Tillräckligt för att Den Långa Rödhåriga skulle kunna lägga vantarna på den där fina lampskärmen hon såg men inte köpte när vi var där för två veckor sedan, men kanske inte tillräckligt för att Mona skulle kunna hinna botanisera bland leksaker att köpa för sina små slantar i börsen. Sista vägsträckan innan Stavaträsk visade sig dock vara uppgrävd och avstängd med den något luddiga hänvisningen ”Välj annan väg”. Den kortaste omvägen var säkert den snabbaste men också den som var mest fylld av grovt stenkross. Vi kom fram till Stava bara någon minut före stängningsdags, bara för att upptäcka att stängningsdags egentligen var öppningsdags. Så bra. Nu fick vi strosa omkring på loppisen och kolla på alla grejorna i lugn och ro ännu en gång, innan det var dags för mer skogsvägskörning till Kamsåfallet. Middag intogs inte i Jörn, ty där finns ingen pizzeria numer, utan i Boliden. Trevlig utflyktsdag.

Min utsikt i skrivande stund.

Bäst jag skriver detta nu, innan jag går ner i radioskugga. Det är några kilometer kvar ner till Jurunjaure, sjön som skymtar i ”förgrunden”. Därefter är det ytterligare sex kilometer till Ikesjaure, Skellefteälvens källsjö. Oklart om jag ska gå dit imorgon eller om jag ska stanna kvar i tältet eftersom det ska regna mest hela tiden. Ett stycke oplanerad fjällvandring. Det var liksom dags för det.

Ja, det blev ju en relativt kort vandring. Jag som hade planerat för två eller tre tältningar. Det blevo en, ty idag regnade det, och det visste jag ju att det skulle, men framförallt mina vanringskängor från 2001 håller inte riktigt måttet längre längre, efter minst en rejäl skomakarlagning. Mot slutet av dagens vandring var det rätt gischigt för varje steg jag tog.

Men min fjällabstinens är någorlunda stillad, efter 9,9 km igår och 12,7 blöta km idag.

Ordet någorlunda måste dock framhållas. Givet torra kläder och torr väderlek hade jag kunnat gå minst en dag till.

Här gick jag, igår och i förrgår. Leden går från Silvervägen (nere i bild) upp till Seldutjåhkå (Skellefte älv) och Jurun (uppe till höger i bild). Sen gick jag halvvägs uppströms till Jurunjaure (den blå sjön uppe i bild) och slog upp tältet där. Dagen efter (igår) fortsatte jag att gå stiglöst längs med sjöstranden, för att sedan vända söderut, traggla mig över platån och ansluta leden tillbaka till bilen.

Hur länge sedan var det vi var inne i Skellefteå senast. Okej, jag var i stan i måndags och provianterade, men en fjällvandring, hur kort den än må ha varit, gör att sex dagar känns som sexton. Nu for vi in för att titta på gamla bilar och köpa gamla saker på retroloppis.

Kompisen O har en egen gunga med lååång radie. Man kommer långt och högt.

Den här stora tjejen väntar tålmodigt på att få följa med till mormor och morfar.

Det är bara att hänga med. Skellefteå kammarkör har terminsstart. Alla var här, utom tre basar. Hösten går i romantikens tecken, på tyska, danska, finska och svenska.

Ikväll fick vi finbesök av L och hennes familj och vi käkade parmesansquashar, bratwürstar, pariserkorvar och sallader av olika slag.

Nöjda och belåtna efter en middag bestående av pasta, mozzarella, tomat och hemlagad morotspesto med huvudingrediens från egen skörd.

Det är tredje året Scensommarkväll i Bodan, och i år kör de en familjekväll innan själva riktiga vuxensamkvämen på lördagen. Och stämningen på plats var god, trots iskallt ruskväder. Hamburgergrillen och popcornmaskinen gick varm, sittplatserna under tak var välfyllda, varma toner strömmade från cirkustältet och de båda hoppborgarna gungade. Det märkligaste var Musse Pigg på en av hoppborgarna. Vad vill han? Vart är han på väg? Vad har han gjort?

Jag har sträckt ryggen en smula. Stelt och smärtsamt. Den Långa Rödhåriga presenterar ett verktyg som kan göra smärtan mer uthärdlig: En spikmatta. Den skalade märkligt nog bort själva muskelsmärtan (genom att tillföra en annan typ av smärta) och den gjorde min rygg prickig.

Jag sket i ryggsmärtan idag och gav mig i kast med att avsluta två projekt. Och såsom Tom Hanks på en öde ö vrålar ”I HAVE MADE FIRE!” så skulle jag kunna ha vrålat ”I HAVE MADE A BÄNK AND TVÅ BRYGGOR SOM SITTER IHOP!”, men jag nöjde mig med en fruktlös men mysig metstund med Mona.

Jag kunde även ha skrikit ”I HAVE MADE A KATTLUCKA!” (utan själva luckan) men det gjorde jag inte heller.

Är man sjuk i feber, hosta och snuva så sitter man inte bara stilla på en enda plats framför teven, nej, det kryper i kroppen, krälandet vet inga gränser och då och då rinner man av soffan både till höger och vänster.

Idag är det jag som är däckad. Och att vara däckad innebär en evig väntan på att bli bättre. Rastlöshet. Kolla fejsbok, twitter, instagram. Läsa svtnyheter och lokala nyheter. Läsa riktig bok. Och glo på en massa youtubeklipp. Om raketer, tåg, båtar, flygplan, Game of Thrones, The Slo Mo Guys, WatchMojo, Monty Python, Star Trek samt allt som kan tänkas filtreras fram i mellan allt det där. Allt för att få tiden att gå. Här är en bild från en film från uppskjutningen av den första rymdstationen Skylab 1973. Hur intressant som helst. I alla fall i det här tillståndet.

Produktionen fortsätter… En massa vokal-konsonant-stavelser är färdiganimerade, men många behöver spelas in på nytt (med efterföljande tajmingjusteringar). Det är bara att invänta normal röstklang. Just nu låter den lite tilltäppt.

Efter en otroligt mysig dansföreställning behövde benen sträckas på i lekparken utanför Hallen på Nordanå.

Röjning längs stranden pågår. Det kan lätt bli som en sal mellan sjö och backe, med glitter och sol som strilar uppifrån och från sidan. Vi måste bara röja lite mer.

Tripp, tripp. Det låter från altantaket. Någons fötter är däruppe. Och någon kvittrar. En katt spärrar upp ögonen och spanar. Varifrån kommer det? En katt måste undersöka. Synd att någon släppt ned gardinerna för att inte solen ska göra det alltför hett härinne. En katt försöker strunta i det och kravlar sig in innanför. Det går ju om man bara har viljan.

Det är inte varje dag, inte nån gång varje vecka eller månad eller ens år man vinner nåt. Men så plötsligt händer det. Dessutom på egna meriter. Man skulle, under hela juli och halva augusti ta en bild på sig själv på minst tio av de platser som tas med i Visit Skellefteå sommarbroschyr, hashtagga bilden med platsen samt #staycationskellefteå, och lägga upp på Instagram. Rolig tävling. Arton bilder blev det. Förstapriset var ett presentkort på 5000 kronor i butikerna i centrala staan. Ett par vandringskängor av kvalisort blev det till en början.

En tjej leker förtjust med den där appen som farsan har gjort. Och vi konstaterar att man inte behöver ha uttalssvårigheter för att få ut både nöje och nytta ur den. Vi lägger S. Hur låter den? Sssss. Hur låter den där runda bokstaven då. Ooooo. Okej. Om man lägger ihop S och O, hur låter det då? Toooo. Soooot. Tsooo. Sooo. Ja! Men svårt! Att lägga ihop bokstäver eller ljud till abstrakta stavelser är inte det enklaste för en femåring. (För jag tror inte hon vet vad ett so är.) (Att hon ville ha plattan uppochner gjorde det ju inte lättare.)

En fontän skulle invigas. Det var varmt vatten, färg, musik, mystik, dansare, eld, och fyrverkerier. Tjusigt!

Här sitter han och plinkar på ett piano. Framför sig har han en kör. Bakom sig har han en älv.

Wall-E har städat idag,precis som varje måndag, onsdag och fredag. Dock ej hela övervåningen – hon har tittat in i Monas rum men har inte rullat in där. Sen for han in i köket och knuffades lite med kattens matskål.

Jag beklagar djupt två dagars frånfälle.

Här sitter 850 skelleftebor och hoppas på att det nya bolaget Northvolt ska välja deras (vår) stad (och inte Västerås) att bygga deras gigantiska batterifabrik i.

Wall-E har städat igen. Den här gången fick han dammsuga i Monas rum, bortanför soffpallen och bakom baslådan bredvid teven. Av någon anledning har vi dragit ut kylen och frysen ur sina platser i köket – det är de som står mitt på köksgolvet.

På badhuset fick Mona en kompis idag. Så här glad över det blir man.

Efter ett besök till fågeltornet, fruktlöst blåbärsletande samt kyrkovalsröstande så var hon tvungen att klättra lite i en rönn.

På kvällen invaderades huset av pysseltanterna. En av dem vek papper.

På engelska ee, ah, oo, brittisk engelska er eller aw samt amerikansk engelska eh eller ur, följt av en konsonant; p, b, t, d, k, g, s, z, f, v, sh, ch, m, n, l eller w. Etthundratolv stavelser inspelade. Imorgon ska de sju ljudfilerna innehållandes dessa stavelser huggas upp och bli tvåhundratjugofyra stycken, en lång och en kort av varje stavelse.

Med några långa brädor, såpa, en halvbra vinch, en halvbra domkraft och lite jävlaranamma så har jag och svärfar lyckats göra den här skittunga pjäsen en långsideslängd och två kortsideslängder på en varierat sluttande gräsmatta. Det tog sju timmar.

Det kändes som nypremiär, ty det var kanske ett par veckor sedan. På med strålkastaren och ut. En raksträcka på asfalten genom det svarta. Efter drygt en halvmil svängde jag in i skogen för färden tillbaka till byn. Mörkret kommer närmare inpå, inte minst bakifrån och den naturliga följden är att det då går fortare.

I det här perspektivet ser det mesta helt fel ut. Lekstugan jag står på är inte alls sådär lång, vårt hus är inte alls sådär litet, Den Långa Rödhåriga är inte alls sådär tjock och grannens hus, träd och stolpar lutar inte alls sådär. Däremot är det helt korrekt att det ligger ett rep på vårt tak. Det har gått arton månader sedan jag för första gången tänkte tanken att kanske ta bort det.

Efter 90 tuffa minuter på klädbytardagen på travet så fiskade hon upp en klubba ur en fiskdamm på coop. Sen gick det som det gick.

Nu gör jag sånadär manliga saker igen. Sågar och kapar.

Idag kunde man se nyproducerad Star Trek för första gången på tretton år. Star Trek Discovery utspelas tio år innan Jim Kirk drog iväg på sin femårsresa såsom beskrevs för amerikanska tevetittare år 1966. Det är lilla julafton för mig och massor av Trekkies världen äver.

Hej höst.

Igår (torsdag) var det exakt 30 är sedan Starten Trek: The Next Generation har premiär. Originalserien från sextiotalet i all ära, men TNG gjorde Star Trek-universumet så omfattande som det är idag.

Lördagsgodiset är slut, men teveprogrammen är det inte.

Innan jag slänger mig in i bilen väg till goda vänner dokumenterar jag den skapelse. Präktig!

Tältet, som vi hade lagt över lekstugan för att få till en okej atmosfär för målarfärgen att torka i, blåste av medans jag lade på sista lagret. Men det gjorde väl inget, ty i blåst och hyfsad höstvärme så torkar färgen som den ska.

På dagen kan man nu njuta av en nymålad lekstuga (i samma kulörer som det stora huset). På natten kan man observera hur ljuset inifrån skiftar i alla regnbågens färger.

Ibland hittar hon till det där stället i källaren. Flyttkartonger inbyggda mellan ett virrvarr av rör till och från värmepumpen och vidare till resten av huset. Man kan anta att mattorna och lakanen är mjuka och sköna. Ett litet krypin. Synd bara att det är så ocentralt i huset. Inte så många som har vägarna förbi.

När man glor ner i en del av vår rabatt på gården så är det svårt att tro att höstens förfall runtomkring är som intensivast. Cerise växt: Vingad benved. Grönt runtomkring med små vita blommor: Kärleksblomster.

De här tre vännerna peppar på skuggteater.

Efter middag och före kvällsteve drog vi ut i den kolsvarta skogen på spökjakt. Uppdraget var att under femton minuter med hjälp av en app fånga in fyra spöken som gömmer sig i terrängen inom en 300 meter stor cirkel. Vi fångade in tre spöken och hade god chans på ett fjärde, men sank mark satte stopp. Nöjda traskade vi hemåt, taggade för nästa omgång.

Under den onödigt långa och blöta cykelturen i hedens skogar, sydväst om Drängsmark, stötte jag på denna skylt, i granskogen, i eländig terräng, tio meter från en igenväxt mindre åkerplätt. I det lokala häftet ”Natur och kulturminnen” står det att läsa:

C:a 2 km öster om byn i den s k Lusemyren inrättades platser för de fem indelta soldater som byn amsvarade för, och som i samband med byns laga delning 1864 – 1873 flyttades från Kläppen där de tidigare hade sina torp. Soldatroten hade namnen: Tapper, Dunder, Blom, Vallon och Lidström.

Efter middag och före resa till staden för körövning klämmer vi in en stund pärlplattelek. När hon gjort klart sin fjäril konstaterar hon att hon inte haft någon användning av hudfärg och stänger korken.

Min en smula för stora mage uppskattas med säkerhet av åtminstone en familjemedlem, som dessutom håller sig hemma, dock utan att utföra något arbete. I vissa fall kan jag vara produktiv även i detta tillstånd, men inte hur länge som helst.

En mil bort hittade jag en skjutbana i skogen. Oväntat. Som tur var var det ingen som använde den just idag.

Idag har jag varit sådär manlig igen. Den bitvis ogenomträngliga skogen mellan hagen och bäcken ska bli trevlig igen. Man ska kunna gå där utan risk att få en pinne i ögat. Men ska kunna föreställa sig hur det såg ut där förr i tiden, då här fanns en eldriven kvarn modell större. Bort med sly, sly och mera sly. Efter det tar vi itu med de lite större träden, i alla fall de man kan fälla själv mwd hjälp av en enkel elkedjesåg. Det blir fint det!

Idag har de varit på bio för första gången i sina liv. My Little Pony: The Movie var förvånande nog stundtals lite läskig men upplevelsen var lyckad.

Måndagkvällar är julafton, ty då tittar vi på nya rykande färska avsnitt av Star Trek: Discovery. Serien började riktigt bra, andra och tredje avsnitten var lite trevande men nu är många av karaktärerna hyfsat väl etablerade så framtiden ser ljus (och mörk) ut.

Idag är en glädjens dag för många. Skellefteå ska få bygga Northvolts batterifabrik, vilket kommer att generera 2000-2500 nya arbetstillfällen. Min gamla ungdomsvän Daniel Stenberg får motta Polhemspriset ur kungens hand.

Själv cyklade jag över ett färskt kalhygge, bara några stenkast från vårt hus.

FYI: Första snön kom idag. Några flingor i alla fall.

På många sätt är det här rummet jag skulle vilja ha haft när jag var liten.

Det är lördag, det är fest, det är bus.

Idag har jag gjort manliga saker igen. Ett antal tallar längs vägen måste fällas. Sagt och gjort.

I början av elljusspåret finns det en knapp med vilken man kan tända själva elljuset. Men vem behöver elljus när det finns LED-lampa?

Rasta Poppy ute. I årets första snö som ligger kvar på marken. Husse vet inte om Poppy trivs med det. Poppy springer tillbaka till huset så fort hon får chansen.

Den där jämrans tennisarmbågen vill inte ge sig.

Jag har fått övningar av en sjukgymnast och jag är flitig och gör dem när jag ska, men icket att en förbättring är i sikte. Hon tipsade även om ett band man kunde köpa och sätta över armen, som ska stödja och lindra. Och nu sitter det ett där. Vi ser väl.

Det här är jag enligt min dotter.

Ja, det är ju ändå Halloweentider.

Det bor ett spöke i vårt växthus.

Ska man sjunga höstkonsert med Skellefteå kammarkör i S:t Olovs kyrka, då är det slipstvång. Jag tog i lite och provade med två slipsar, men se det fick jag inte. Inte ens om den ena var sådär lagomt kamouflerad.

Både barn och plasttigrar ska bli rena. Frivilligt, ofrivilligt, det beror på vem man frågar (och vem som frågar).

Nu rackarns ska Ryon bli ren i en sned tvätthall.

Star Trek: Discovery, Vår tid är nu, Room 104, The Walking Dead, The Pacific, etc, etc i all ära, men jag trodde aldrig att jag skulle uppskatta My Little Pony som en liten stunds god underhållning.

Ett av säsongens sista stora utomhusprojekt har varit att rensa denna fina strandkant från sly, sly och åter sly. Det blir fint här när vi har ett snötäcke och is på tjärnen, för att inte tala om när det grönskar nästa vår.

Lycka är några timmar på Leos lekland.

På förmiddagen drar jag ut med cykeln. Det är fortfarande minusgrader. Hukande grönska på fälten kämpar med att behålla färgen.

På eftermiddagen drar vi till Bergsbyn på kusinkalas. Marsmallowstårta med rabarberjordgubbar. (Det är dock ej ett födelsedagsbarn som syns på bilden.)

Poppys första steg i karriären som skejtkatt.

Har vi en ny familjemedlem?

Den Långa Rödhåriga och Mona var ute på en skogspromenad, plockade hem saker man hittade i skogen och ägnade sig åt den nya trenden – att göra en mandala av vad som helst. Fint.

Det är inte första gången jag stannar till i den här skogen för att ta en bild. Mossskogsgräns mot frostig småbjörkskog. Fint.

Mamma halvfnös alltid åt mors och fars dag. ”Marknadskrafter!” muttrade hon. Och jag försökte förstå hur hon menade. Idag förstår jag hur hon menar, men själv går jag inte så långt som att fnysa.

Mamma skulle däremot ha varit nöjd över Monas farsdagspresent till mig idag. 30 påsar nötkräm, 10 påsar högenergimjölk och 30 påsar vätskeersättning. Jag får dock inte se skymten av någon nötkräm, ty det görs tillgängligt de barn som behöver det mest, nämligen de som drabbats av rådande hungerkatastrof i Sydsudan, Nigeria, Jemen och Somalia.

Ge du också, och gör det nu.

Den största skandalen på mycket länge är ett faktum. Måndag, tisdag, onsdag och torsdag har gått utan en enda EFOD. Folket kräver upprättelse. Här får folket upprättelse (även om jag ändå inte riktigt når ända fram.)

Måndag: Efter vardagsmiddag på folkan så går vi hem och vittjade en musfälla. Det är lite synd om stackarna, men de får faktiskt inte vara i vårt hus.

Tisdag: Hon gör en pärlplatta åt mig. Det här är äkta kärlek.

Torsdag: Femochettalvtårskontrollen hos distriktssköterskan genomfördes med lysande resultat.

En del skulle nog tycka jag är konstig som ger mig ut på en motionsrunda med cykeln i detta väder. Men motion måste jag ju ha. Och de utmärkta dubbdäcken är på. Och 1700 lumen i lampan. Vad kan gå fel?

Inget gick fel. Jag blev svettig, vilket var helt i sin ordning. Maxpulsen uppnåddes eventuellt vid mötet med en ful fågelskrämma mitt ute på åkern norr om Tällåsen.

Vi drog till Nordanå för att titta på några deltidshjältar. Alla ungarna var helt fast, från början till slut.

Gissa vem som är peppad på att sparka! Full fart.

Boo hakar på trenden och rear ut sig själv! Eller kanske inte sig själv, det skulle nog inte kännas bra för någon, men själva appen är i alla fall 70 procent billigare på fredag. Jag har inte så många plattformar att exponera honom på, så det ska bli spännande att se om rean ger någon merförsäljning just under denna dag.

Jag kom med bussen från stan direkt för hämtning på förskolan. Med mig hade jag ett par splitternya längdskidor. Det var inga problem att swischa hemåt!

Ett par dagars ymnigt snöande och världen är vit.

Jag har just varit och, meddelst spark, som inte går sådär superbra i snöstormsföre, lämnat Mona på förskolan. Innan jag går tillbaka ner i min källare gör jag några preparerande åk nedför backen från hagen mot Idatjärn. Helt underbart att ha backen helt för sig själv! Jag är inte alls 45 år gammal!

På väg mot en pizza i Ersmark körde vi in i en dimma vid Nysvedjan. Vajert!

Om man är förtjust i skridskoåkning (vilket jag inte är) så kan man bege sig till en tjärn nära oss, ty där har den  senaste tidens väder gett oss en idealt naturligt anlagd skridskobana, nu upplogad i form av en åtta. Hon var inte helt emot att prova, även om aktiviteten slutade med sporten ”kattspring”. Och den sporten vann över sporten sparka spark, fast jag uttryckte min skepsism då hon fuskade genom att på alla fyra gena över oplogat område till andra halvan av banan.

Här är banan i dagsljus. Den här familjen är inte direkt skridskotokig men jag tänker försöka sköta om den så länge som möjligt.

Skridskorna är förlängda med ett par decimeter. Ett osäkert glid längs med den med hundra meter förlängda skridskobanan. Ett plötsligt temperaturtapp får isen på tjärnen att röra på sig, spänna sig, knaka och dåna. Jag får prova mera en annan dag, då det kanske har lugnat ner sig.

Säsongspremiären.

I elfte timmen blev denna klar. Vi har inte köpt någon choklad- eller PIXIbokjulkalender i år. Den här innehåller veckopeng, lördagsgodis, dockhusinredning, glitterfärg, små gulliga djur och lite annat.