Imorgon drar jag Den Långa Rödhåriga till Barcelona. Stannar några dagar. Flyget går direkt från Skellefteå till en sån där lagomlångbortflygplats i närheten av Barcelona. Så behändigt. Slippa göra turen via Stockholm Arlanda. Naturligtvis är det Ryanair som flyger oss ner, och vi kan på sätt och vis inte låta bli att skämmas över att vi väljer ett sådant flygbolag. Vem eller vad får sota för att vi reser med Ryanair? Miljön? (Såklart, alltid.) Kabinpersonalen? Vi själva? Vi förväntar oss att få bli nedtransporterade, inte att det blir någon form av lyxresa med uppassning på planet, rymligt knäutrymme och trevlig personal. Jag förväntar mig inte ens att få tillåtelse använda telefonen i flygplansläge, även om jag förstås tänker fråga.

Som den hemskt beresta man jag är så hade jag naturligtvis varit i Barcelona tidigare. Men då som turnerande med kören med ”fullspäckat” schema. Man skrapade mest lite på ytan.

Igår kom jag och Den Långa Rödhåriga hem från samma stad, denna gång som rena turister. Åtskilliga mil har vandrats och åkts i turistbuss och tunnelbana. Även ett par kilometer på cykel. (Vilket är ett värdefullt tips: Det är både billigt och smidigt att hyra och ta sig fram med cykel i Barcelona. Vi ångrar att vi inte hyrde mer än under två timmar.) Bilder från dagarna kommer vilken dag som helst på ett Google+-album nära dig.

Och från 20-gradig sommarvärme och inträdeskö runt hela Sagrada Familia till ett dimgrått norrland åkte vi med Ryanair. Knäutrymmet var inte det bästa, men flygvärdinnorna var trevliga och lät mig till och med använda mobilen i flygplansläge. Plus!

(Nähä. Jag åkte inte dit för att ge er mina pengar.)

När nu Norrtåg jämte SJ ska trafikera sträckan Luleå – Gällivare (-Kiruna) så kan man anta större möjligheter och flexibilitet att planera sin veckopendling från Skellefteå till hundåret i Gällivare. Men nej.

Tidigare kunde jag ta en buss från Skellefteå tjugo i fem på söndageftermiddagen och vara framme i mitt hundårsrum före tio. Nu har SJ ”anpassat” sina avångar till den nya världsordningen. Sista tåget från Luleå går nu 16.30 och det innebär att jag måste resa från Skellefteå redan tjugo över två.

Glöm det. Jag har redan offrat för mycket tid. Nu blir det till att kuska buss måndag förmiddag. Hejdå SJ.

Vi vaknar upp i Torneå till strålande väder. Isen ligger ännu fast på Torne älv. Vi förbereder oss för en bit hotellfrukost innan det är dags för en tur över till hard-core-Finland (dvs fastlandet) och en skattjakt nånstans nära Torneås järnvägsstation. Det var där som Lenin år 1917 klev på ett tåg på väg söderut för att ställa till med revolution. I nävarna hade han en kappsäck med 10 miljoner dollar som han fått av tyskarna som hade hopp om att en stökig rysk revolution skulle bidra med seger i första världskriget för deras del. Hur det blev med den segern är väl bekant, och jag antar att de 10 miljonerna fördelades rättvist bland bolsjevikerna. Skatten vi letar efter innehåller dock förmodligen ganska lite av den summan, troligen bara en liten loggbok och penna.

Det tog en stund för att klura ut hur man skulle göra för att dra upp persiennen i hotellrumsfönstret. Men efter en stunds pillande lyckades vi komma på det. En snygg och snillrik lösning som vi önskade att vi hade hemma. En ”knapp” man vrider på för att öppna persiennen och så drar man ut knappen för att dra upp den. För att fästa fast snöret så att persiennen stannar upp så klämmer man fast knappen där den satt innan. Fiffigt!

Igår företog jag, Den Långa Rödhåriga och Krabaten en ovanlig resa. Tåget avgick Skellefteå station och ankom Skelleftehamn en kvart senare. Efter tio minuter tog vi samma väg tillbaka. Tåget drogs av ett snyggt D-lok och vi satt i tredje klass. Det var träpaneler och järnbeslag överallt (inte en plastyta så långt ögat nådde). Det var sjungande metallhjul-mot-räls-ljud vid tvära svängar och ryckig gång när tåget accelererade eller bromsade in. Konduktör och stins.

Det är naturligtvis astrist att köra tretton mil. Jag försöker avhjälpa tristessen så gott det går. Lite musik. Lite radio. Jag har simpla behov. Och är både jag och vädret på humör kan det till och med räcka med att njuta av molnen, ty ibland bjuder de på skådespel. Det regnar ju inte varje gång jag ska köra hem, som sist.

Ibland tar man en paus från inläggandet av olika anledningar. Man har inte tid, eller så har man inte ork. Eller lust. Den här sidan har inte blivit påfylld på nästan en månad. Varför inte? Jo, det var just det. Brist: Tid. Lust. Ork. Det har varit en lite kämpig tid fram till min första semesterperiod. Då har aktiviteterna på den här blå sidan fått prioriterats bort.

Vad har hänt då? Ja, det ska jag tala om i korta ordalag:

Förvärvsarbetet på logopedmottagningen i Piteå har fortsatt. Jag är ganska ovan vid att jobba heltid, och det märks vid arbetsdagarnas och arbetsveckornas slut, även om det nu under våren varit få femdagarsveckor. Många helgdagar, klämmisar och en utlandsresa. Och jag trivs på mitt jobb. Eller gör jag? Försöker jag intala mig det? Okej, jag avvaktar med att säga hur jag trivs tills att jag eventuellt fått upp ångan igen till hösten. Nämnas bör dock att  jag är lite halvbitter över att mina arbetskamrater ”misslyckades” med att gemensamt planera sina semestrar så att den som hade minst att säga till om (vikarien) (jag) skulle slippa jobba helt ensam på mottagningen i fyra veckor under juli månad. (Men okej, under en av dessa fyra veckor har de förbarmat sig över mig och lovat att komma in några enstaka (3) dagar.) Så min semester är uppsplittrad i två. Just nu avnjuter jag en tvåveckors runt midsommar (och det kanske är talande att jag börjar om att skriva just nu när jag hunnit vila upp hjärnan några dagar). Gott nog. Den ljusaste och grönaste tiden. Göken kokoar, fåren bräker, syrenerna sprider sina dofter, pionerna exploderar, midnattsdimman tågar stillsamt över tjärnen (se nedan). Jag tar ett kvällsdopp från egen brygga då och då. Klipper lite gräs. Hamrar fast lite golvlist. Packar upp ännu en flyttkartong. Något flyg har jag inte hunnit eller haft lust till. Mona har börjat ta sina första steg. Hon säger ”tack”, ”hatt”, ”titta” och en himla massa andra oförståeliga saker. Hon spexar och skojar och klappar och kramas. BVC-sköterskan mätte upp 80 cm häromdagen, en bit över två standardavvikelser över genomsnittslängd. Hon är en lång tjej, såklart. Och det är klart att jag saknade henne då jag och Skellefteå kammarkör reste ner från högsommarvärmen i Skell till ruggregnet i Österrike för att tävla i körsång för några veckor sedan. Vi vann två diplom på silvernivå vilket kören ska vara nöjd över. Det var en trevlig resa, trots att Donau svämmade över sina breddar och trots att jag med infektion i halsen mimade mig igenom flera av låtarna. Några fler resor är inte planerade i detta nu. Kanske en biltur någonstans i augusti. Imorgon (idag) reser vi i alla fall till Hökmark och dansar runt stången där. Fortsättning följer.

Så här ser en midnattsdimma ut:

Han som bara någon kväll innan kallades för Zlatan gjorde som vanligt vid den årliga fotbollsgolfen, det vill säga på (delad) näst sista plats.

Sen fyllde vi husvagnen och drog den norrut.

Jag hade som bekant sovit i husvagn förr, men jag hade aldrig tidigare varit på husvagnssemester. Olika typer av campingplatser har jag dock erfarenhet av, och kan därav om möjligt rata de stora stadscampingarna till fördel för de mindre, avsides och mer familjära campingplatserna. Så i Luleå valde vi bort både Örnvik konferens och hotell (för nära E4) och First Camp Luleå **** (för mycket asfalt) och valde den något enklare husvagnsuppställningen vid EFS-gården i Gäddvik. Den rostiga SAABen och polarvagnen från 1977 stoltserade bredvid de något större ekipagen med förtält och trädgårdar.

Dagen efter fortsatte färden norrut med ett stopp i Kalix och vidare till Haparanda. Natt nummer två spenderades på ännu en enkel camping ett par mil norr om Haparanda, intill Torne älv, där vi var de enda gästerna bortsett från norrmannen som dök upp sent på kvällen och drog iväg tidigt morgonen därpå.

Som av en händelse gick vi på IKEA på lördagen. Ett besök som beräknades ta 2-3 timmar tog runt 6 timmar, och då hann vi ändå inte få med oss allt vi tänkt handla. IKEA-besök nummer två dagen efter lyckades vi inte heller på grund av att tre BILLY-hyllor faktiskt väger en del men däremot fyndade vi en matta och en större fotpall till mindre än halva priset. Dessa packeterades noga i presenning och bands fast på biltaket.

Efter IKEA-besök nummer ett drog vi tillbaka norrut, till Kukkolaforsen. Här fiskar man med håv från ramliga bryggor.

Ett besök på Rajalla fick naturligtvis inte missas.

På vägen tillbaka övernattade vi i Töre, inte långt från det som räknas som bottenvikens nordligaste punkt. Om man kommer med båt ska man runda denna boj och känns sig stolt.

På vägen hemåt blev besvikelsen stor då järnvägsmuseet visade sig vara stängt på grund av sjukdom. Vi trösteåt varsin fantastiskt dyr laxmacka på ett café i Gäddvik (igen). Caféet huserade även några höns, kaniner, en minigris och kanske en gammal Austin, kanske från fyrtiotalet.

Det var skönt att komma hem igen, och nu har undertecknads årliga roadtrip-hunger dämpats något. Och tur vi hade vår beskyddare med oss. Han eller hon har ögarna döpts till Ringen. Ringens uppsyn är bland det mest skrämmande jag har sett i dockväg. Hu.

I helgen drog jag, Den Långa Rödhåriga, Mona och Arkitekten till fjällen. En vän rådde om den enda av STF:s fjällstugor som man kan nå med bil, så vi bokade ett rum och två nätter för lite lek i snö och för att bli hänförda av storslagen fjällmiljö:

I Porjus, på vägen upp, är det bäst att vi tankar. Sista bensinen innan hundratals kilometer väg i ödemarken.

Väl framme vid fjällstugan säger hon att hon vill gå upp dit. (Vilket skulle innebära en stigning på ca 500 meter.) Jag nickar gillande, men säger att det är svårt. ”Man kan prova”, säger hon. ”Prova du”, säger jag. Efter ca 20 meter ger hon upp. Nästa gång kanske.

Vi lyckades pricka in en solig, vindstilla och kring nollan-dag mitt i en period av hård vind och snö. Tur eller skicklighet? Nåväl. Tjärvallningen på mina och Den Långa Rödhårigas vita blixten fungerade inte riktigt med dagens snötemperatur. Men vad gör det när man lika gärna kan promenera på den utmärkta skaren på Suorvajaures is?

På andra sidan Suorvajaure tornar isbergen upp sig och vi och E gör oss redo för lite fika.

Dr E Nordvik, arkitekt och upptäcksresande.

Istapparna längtar in i värmen i STFs fjällstuga i Vakkotavare.

Akkamassivet tornar upp sig i fjärran. (Från massivets fot och sjön Akkajaure upp till topparna är det ca 1500 meter.) Vi är på en liten roadtrip till Ritsem.

I Ritsem, som förväntas vara en utpost nära vildmarken, är det påsksopberget det man minns mest.

Förutom stora friliggande fjällmassiv så är stora istappar bland det bästa som finns!

På hemvägen stannar vi till vid Harsprånget för lite GC-underhåll. Tyvärr är skaren här inte lika bärande som på Suorvajaure. Snön är dock ungefär lika midjedjup.

Efter ett trevligt besök av semiskånsk bror och brorsdotter drar vi nu ut på husvagnssemester. Väderprogrosen säger regn, regn och åter regn men det ska inte hindra oss, ty målet denna gång är en resa i Dunderklumpens fotspår, från Öhn nära Strömsund, längs Ströms Vattudal, genom skogar, sjöar och vattenfall till fjällen. Jag hyser inte jättestora förhoppningar om att finna Enögas koja uppe på fjället, men vilken liten stuga som helst i närheten av Stekenjokk får duga som substitut.

Skylten sitter på baksidan av vårt ekipage.

Mona peppade oerhört att få träffa Enöga vid Bågededammen, trots att vi upprepat poängterat för henne att varken han eller resten av dunderklumpsgänget troligen skulle vara kvar här. Icke desto mindre en historisk plats – det var här som Lejonel drabbade samman med Enöga, eller snarare med enögas sko, men Enöga vann tyvärr fajten genom att enkelt blåsa bort Lejonel och resten av Dunderklumpsgänget var alldeles för långsamma för att stoppa Enöga från att dra iväg därifrån med skattkistan. Han drog iväg mot nordväst, och dit är vi också på väg, på vår resa i Dunderklumpens spår.

Blomhåret var ju född ur ett vattenfall, och i ren inbillning att vattenfallet ifråga var Hällingsåfallet så drog vi dit för att titta. Helt klart en mäktig upplevelse att stå rakt ovanför dessa vattenmassor som efter dagarnas myckna regnande med ursinniga krafter kastade sig 42 meter ner i norra europas längsta vattenfyllda kanjon.

Klart inspirerade av detta drog vi vidare till Brakkå, det allvetande fallet som visste allt man frågade honom om, till exempel var Dunderklumpen och hans vänner befann sig. Mona kunde inte kasta sten lika långt som Jens, och inte heller hoppa jämfota lika högt, men var ändå ruskigt nöjd med en liten fin sten och en liten vacker blomma att lägga i egen skattkista.

Innan dess hade vi stannat vårt ekipage och kikat på Jätten Jorm. Han låg och sov med magen och näsan i vädret och det var knappt att man kunde skilja honom från bergen runtomkring.

I närheten hittade vi Jorms egna förskola.

Sen var det dags för vila i Ankarvattnet, en skön plats, trots det idogna regnandet. Bilen och husvagnen var ordentligt nedskitade av många mils grusväg (vägarbeten pågår). Och tamejtusan – hade inte Jorm gått och lagt sig där på andra sidan sjön?

Efter att ha suttit på en hästrygg för första gången i sitt liv somnade Mona nöjt i baksätet. När vi hade kommit upp på Stekenjokkplatån vaknade hon till tonerna av Elvira Fattigans sång, såg sig omkring och utbrast tämligen omgående: – Jaa, det är ju kalfjället! Vi är på kalfjället!

Tyvärr hittade vi inte Enögas koja däruppe på fjället, men Mona ville heller inte sluta leta. Vi studerade jokkar, renbajs?, snölegar och fjärran fjälltoppar. Mersmak…

Där kunde man tro att vår resa i Dunderklumpens spår var över och att det bara var att styra hemåt. Och det gjorde (gör) vi också, men på vägen ner till Vilhelmina passerade vi Malgomaj(sjön). Vid dess västra ände bodde en gång en gammgubbe som kunde berätta hur Enöga förlorade sitt ena öga. Men det är en annan historia…

Det blev aldrig långtråkigt. Redan innan första linbanestolpen kände jag en viss stress över att hinna med att läsa den där historietidningen jag hade köpt dagen innan för detta ändamål. Ryktet hade ju gått om att färden med Världens Längsta Linbana skulle vara Världens Tråkigaste, men med käre W som sällskap, en renstek med potatissallad, en karta över omgivningarna och mötande kabiner på halva vägen så var det omöjligt att få det långtråkigt. (W födde tanken att moona mötande kabiner, men vi släppte den idén lagom innan mötet.) Dessutom blev det liksom aldrig tråkigt att studera kartan på kabinbordet och jämföra med verklighetens bäckar, grusvägar och myrstackar, kalhyggen, myrar, lav på tall och små spontana konstverk på vägen. Vi fick dock aldrig se någon älg. Eller gädda. Och jag hann aldrig med att läsa min tidning.

Efter några dagar på en liten ö en bra bit från fastlandet i Kvarken så har den här sommaren kommit en bra bit till fulländan. Det fattar förstås en fjällvandring, en resa till en europeisk storstad samt en solvecka vid medelhavet, men lite sans får man väl ändå ha.

Stora Fjäderägg bjöd på härliga stunder i form av ormskräck, grodtramp, sälsafari, trädkryparringmärkning och fornminnesexkursion för att bara nämna några upplevelser. En ö att längta tillbaka till.

Det blev en relativt kort stockholmsresa förra veckan, men en resa som hade sin slev av bisarra intryck, som har fått mig att fundera på en gammal mans historia och liv, och som troligen ger konsekvenser för framtiden. Nästa stockholmsresa om några veckor blir ännu kortare.

Ett av intrycken var från hemresan, då tåget var fyllt av flyktingar på väg norrut. Den unge mannen som sov i samma kupé som jag, var läkare till yrket, från Irak, och på väg till Finland för att söka asyl, eftersom det går fortare att få sin sak prövad där än i Sverige. Han såg inte fram emot mörkret och kylan, men jag hoppas han får ett varmt mottagande och inte en mänsklig mur. Han fick min mejladress. Jag hoppas han hör av sig och berättar hur det går.

De andra intrycken var av mer familjärt sorgligt slag. Upplevelser med flera bottnar. Jag ska nog skriva mer om det här framöver. Just nu nöjer jag mig med denna lite retfulla teaser. Moahaha.

Efter att ha jobbat några timmar drog jag och resten av familjen till Kusfors, ca 50 minuters biltur genom skogar och älvar. En lanthandel med ett imponerande utbud, det mysigt cafét inrymt i ett gammalt stationshus, och utanför står ett gammalt B-lok. Vi passade också på att återse en geocachegömma i/på loket. Mona bytte till sig en ballong.

Nedanstående bild får sammanfatta dagens äventyr. Jag, E och Mona körde åtskilliga mil grusväg av varierande kvalitet för att finna fem före detta nybyggen i kommunens ensliga nordvästra hörn. Det som är speciellt med dessa nybyggen är att de heter Snipp, Snapp, Snorum, Hej och Basalorum. (Snipp, Snorum och Basalorum är övergivna och utgörs av överväxta husgrunder, men Snapp är några bebodda (fritids?)hus i en skogsglänta och Hej är en rätt levande by med loppis och dansbana.)

Här har rödis tagit oss till Basalorum via en välväxt skogsbilväg några kilometer norr om Hej:

Vi hade en lugn morgon med hotellfrukost och omkringstrosande på ett folktomt Frescati innan vi träffade B, I, A & T och gick på naturhistoriska riksmuseet tillsammans. W anslöt för en stund för att titta på bland annat skelett och uppstoppade djur. Mona återfann en idol i T. Här visar T Mona hur man väntar på Roslagsbanan:

Efter häng, muffins och middag hos familjen i norrort, drog vi tillbaka till smeten och det hotell vi skulle spendera natten, och vars hiss jag ensam fastnade i som liten. Tur att det är ombyggt nu. De har till och med ett soldäck med finfin utsikt:

Dagens stockholmsdag gick i betongförortens tecken. Först ut till Skärholmen (betongförort) för att beskåda en i trädgårdsfanatikers värld berömd allmän park, Perennparken, insprängd mellan bostadslådorna där. Sen tillbaka till Bredäng (betongförort) för en liten promenad till Café Lyran (inte betongförort) för att möta härliga G. Fikat var fantastiskt, sällskapet nästintill oslagbart och utsikten från tornet utsökt.

Därefter promenad tillbaka till Bredäng (betongförort) och buss till Älvsjö (inte betongförort?) för en promenad via gammal släktings villaområde till Östberga (betongförort), där jag bodde 1994-1998. Allmännyttan hade gjort sitt bästa att trivselifiera upp området på olika sätt, men jag konstaterade stilla att jag ändå trivs bäst i mitt hus vid en sjö i by i en skog i Västerbotten.

Den här bilden får sammanfatta dagen i stort. Halvklart, blåsigt, ute, mycket folk överallt, glädje (för det mesta). Här är vi ovanför björnarna på Skansen. (Skansen är mitt favoritutflyktsmål i Stockholm alla kategorier, och har varit sedan barnsben, och konstigt vore annars eftersom min mamma eventuellt tillverkades här då min mormor jobbade som stugvärd och morfar som vaktmästare. Jag älskar de kulturhistoriska miljöerna som presenteras och underhålls här – Skansen är ju såå mycket mer än björnar, apor och allsång.) Självklart tittade vi på så många djur som det gick, och fina W var med. W vägledde sedan oss och E på en japansk restaurang på söder ända tills mörkret lagt sig över huvudstaden, och oboy vad Mona var fascinerad av det ändrade ljuset och atmosfären i en levande stad efter mörkrets inbrott.

Imorgon drar vi hemåt.

Dagen gick i hemresans tecken. Upp i ”ottan” för att slippa stressa hela morgonen. Vi lämnade W:s lägenhet såsom vi hoppas han vill finna den. Och oj vad jag avskyr den uppbyggda stressen att hinna med flygbuss, checka in bagage utan strul, gå igenom säkerhetskontrollen utan att bli utskälld eller mötas av rätt otrevliga och opersonliga blickar. Det är först när jag sitter i flygplanet som jag kan slappna av på riktigt (om man nu räknar Monaunderhåll för avslappning). Morfar möter upp på Falmark aka Skellefteå Airport och resten av dagen är det som att hela drängsmarkska familjen Ljungblad simmar igenom en trötthetssopppa, vi är helt slut hela eftermiddagen och kvällen och Mona orkar knappt hålla sig vaken till andra sidan artonstrecket. Bra resa har det varit, men hemma bäst. Imorgon tar vi vardagstagen.

Jag glömde ju en EFOD i förrgår. Beklagar detta djupt. Jag gör allt som står i min makt för att det inte ska hända igen. Bara därför blir det fyra bilder idag. Och en liten reseberättelse.

Under dagens lunchpauscykeltur bar det av mot Ostträsket. Man cyklar någon kilometer rak bilväg, svänger av och cyklar lika långt på lika rak barrtäckt skogväg. Sedan kommer man ut på en så kallad lägda:

Detta är yttersta delen av byn Tällåsen. En lite avsides ställe i höjd med Norra Drängsmark. Ändock en vacker plats med de öppna fälten. Det finns lika många trasiga hus här som hela hus som det bor folk i.

Jag cyklar vidare till fågeltornet vid Ostträsket, skrämmer upp en hyfsat stor flock (=ca 100 st?) tranor på vägen. Jag klättrar inte upp i fågeltornet, ty jag har ändå ingen kikare med mig. Istället styr jag kosan mot Buholmen, till vilken en skylt nära fågeltornet pekar rätt in i den täta skogen, lagom mystiskt. Stigen är tämligen igenvuxen men med visst besvär cykelbar (helst bör man ha en 29″ MTB, annars är man rökt), man har visserligen inte visuell men väl auditiv närkontakt med sjön och de tusentals trumpetande tranorna på andra sidan slystranden. En kilometer senare tar stigen slut och jag traskar upp på själva Buholmen, som är en torr höjd intill Ostträsket södra strand. Däruppe kan jag höra trankonserten ännu bättre, men icke att det går att se mycket bättre:

Ser du nånting vitt där i mitten, ja, då har du sett det i ornitologiska kretsar berömda Ostträsket från Buholmen. Nej, man ser bättre från fågeltornet. Glöm inte kikaren.

Plötsligt, uppe på höjden, börjar jag vissla och sjunga kentlåtar, högt och ljudligt för mig själv. Ty Bamse har varit här:

Det är oklart hur länge sedan Bamse var här. Kanske nyss, kanske förra veckan. Men tydligt är att Bamse har varit här och käkat lingon (det var inte många bär kvar) och krafsat bort mosslager på berget på jakt efter småkryp. Mitt besök på Buholmen blir en smula stressat, ty jag har ingen lust att stå öga mot öga med en nyfiken brunbjörn. Jag cyklar hem samma väg, duschar och fortsätter arbeta.

En tur till Byske havsbad, femstjärnig camping och badplats. Sist vi var här var det högsommar och det sjöd av liv. Fullt av barn och norrmän.

Idag var det annorlunda. Havet var lugnt. En och annan hundpromenerare (varpå Pudeln fick spunk då och då). Piratskeppet tomt på pirater. Mona fick ha studsmattan helt för sig själv. Och en HDR-bild ger intressanta effekter.

Denna bild togs ungefär precis typ exakt här. Ibland hittar man guldkornen, de där fina stigarna att cykla på, fria från djup lössand och miljontals gropar av hästhovstramp, som det annars finns gott om härikring. En furusal, en blöt dimmig höstdag, mellan byarna.

En liten nätt tur på 27 kilometer idag. Mestadels på skogsvägar, en bit offroad och längs med kommunens längsta raksträcka. Och såna här skyltar älskar jag.

På jaktgatan i Drängsmark bildades det i dag en kö. Likt arga franska bönder blockerade de trafiken, fast de verkade inte särskilt upprörda, bortsett från ett och annat lättåtgärdat klagande från föraren längst bak.

Igår meddelades det att spåret i Drängsmark var färdigt att åkas på. Idag gjorde jag skidpremiär, tidigare på säsongen än någonsin tidigare. Innebär detta att cykelsäsongen är över nu?

Här är en bild på samtliga cykelturer jag gjort sedan jag köpte cykeln i våras. Gröna streck innebär lagom snabbt, rött snabbt (nedför) och blått långsamt (uppför).

Man kan konstatera att jag hållit mig relativt nära hemmet. Det blir väl så när man är rätt bortskämd med ett tätt nätverk av grusvägar och skogsstigar. Ett och annat släpande på cykeln genom snårskogen mellan två skogsvägsändpunkter har det också blivit. Zoomar man in ser man nämnda nätverk än tydligare:

Vi bor under pricken i mitten.

Lite statistik: 521,8 kilometer under hela säsongen fördelat på 43 turer ger drygt 12 kilometer distans i genomsnitt varje tur. 30 timmar och 13 minuter har cykeln rullat, i genomsnitt 17,2 km/h. 144,4 km har jag trampat uppför och 138,3 km har jag rullat nedför (dock oklart vad som definierar uppför och nedför). Maxhastigheten 49,3 km/h uppnådde jag på rakan på väg från Källdal ned mot Drängsmark, uppe till höger på den stora bilden.

Nånting säger mig dock att det inte är slut för i år ändå. Jag har ju ändå köpt dubbdäck…

Vi lämnade Mona i morföräldrarnas försorg och drog söderut till IKEA för att shoppa badrums- och garderobsinredning. Besöket inleddes förstås med en klassiker.

Bara för att jag missat EFOD två dagar i rad blir det tre bilder idag:

En hyfsat stor och duktig kör ska åka på kort ”turné” i Amsterdam och kommunen sponsrar med t-tröjor.

Nu har vi förvägrat henne fortplantningsförmågan. Och som tack för detta måste hon ha plastkrage i tio dagar. Den riktiga belöningen blir efter dessa tio dagar, då en helt ny värld (utomhusvärlden) ska öppnas för hennes ögon.

Äntligen kan hon klättra upp på egen hand. Nu måste vi måla fanskapet.

En kör är ute och spatserar på Amsterdams gator.

Ett lagomt stort flygplan landande på en sketen liten flygplats och en yrvaken kör stapplade ut, helnöjda efter en långhelgs egotripp i Amsterdam. Tack, SKK!

Dag två i Lycksele drog vi till djurparken igen, men bara för några timmar. Sedan hälsade Hälge oss välkomna på Gammplatsen, Lappstockholms historiska och kulturella hjärta. Fint var det här!

Vi tog en tur längs med ett av Byskeälvens lugna partier. För att göra det tvingades vi göra walk over på ett par forsar, och det krävde en del slit, men med det bakom oss gled vi de 12 kilometrarna genom meandrar och vältor ner till Fällfors. Njutbart, trots ont i rygg och tand.

När vi gav oss av hemifrån konstaterade vi tyst för oss själva att vi skulle hinna till Stavaträskloppisen ungefär tjugo minuter innan de skulle stänga för säsongen. Tillräckligt för att Den Långa Rödhåriga skulle kunna lägga vantarna på den där fina lampskärmen hon såg men inte köpte när vi var där för två veckor sedan, men kanske inte tillräckligt för att Mona skulle kunna hinna botanisera bland leksaker att köpa för sina små slantar i börsen. Sista vägsträckan innan Stavaträsk visade sig dock vara uppgrävd och avstängd med den något luddiga hänvisningen ”Välj annan väg”. Den kortaste omvägen var säkert den snabbaste men också den som var mest fylld av grovt stenkross. Vi kom fram till Stava bara någon minut före stängningsdags, bara för att upptäcka att stängningsdags egentligen var öppningsdags. Så bra. Nu fick vi strosa omkring på loppisen och kolla på alla grejorna i lugn och ro ännu en gång, innan det var dags för mer skogsvägskörning till Kamsåfallet. Middag intogs inte i Jörn, ty där finns ingen pizzeria numer, utan i Boliden. Trevlig utflyktsdag.

Här gick jag, igår och i förrgår. Leden går från Silvervägen (nere i bild) upp till Seldutjåhkå (Skellefte älv) och Jurun (uppe till höger i bild). Sen gick jag halvvägs uppströms till Jurunjaure (den blå sjön uppe i bild) och slog upp tältet där. Dagen efter (igår) fortsatte jag att gå stiglöst längs med sjöstranden, för att sedan vända söderut, traggla mig över platån och ansluta leden tillbaka till bilen.