Jag trodde aldrig att jag skulle bli ägare till en lövblås. Det finns ju räfsor.

När vi nu är inne på elektriska verktyg: Jag har aldrig haft en föreställning om att aldrig äga en ordentlig mutterdragare. Det är jag glad för idag.

Att ha suggestiva ljudeffekter från den svenska katastrofthrillern Den blomstertid nu kommer i lurarna är det perfekta sättet att ägna sig åt lantlig urban exploration.

En av de flytande träden ute på vattnet välte under en vårstorm, och jag och grannarna gav oss ut och klippte förtöjningarna för att låta det sjunka till botten. Men nu, fyra månader senare, dök trädet upp som gubben i lådan. Vi får se hur vi ska bära oss åt att bärga det. Vi kan ju inte låta det driva omkring som en osalig ande i Idatjärn.

Till slut blev det halvtransparant pruttslajm med en liten gummisäl i. Hon var nöjdare än vad bilden avslöjar.

Att bara ta tag i trädet och dra upp hela härligheten på land gick inte alls. Jag tror minst den väger flera hundra kilo, minst. Morfar kom med vinschen i högsta hugg. Med vinschen lyckades vi få upp klumpen på grundare vatten, men inte ens den klarade att dra upp den på det torra. Nu ligger den gamla flotten som ett gammalt skeppsvrak i brynet. Det blir till att montera ner studsmattan för att medelst bilkraft och lång och stark lina dra upp den den sista biten. Stand by…

Det var alltså dags att montera ned studsmattan inför vintern. Men först några hopp i det orangea guldet.

Nej. Inte ens bilen kunde rå på klumpen. Den vägrade dras upp på land, och de starka linorna mellan den och bilen gick av. Så det fick bli till att stå i geggan och hugga sönder den, bit för bit.

Jag undrar om någon verkligen har skickat in en ansökan.

En liten promenad. Jag började fem i halv tio och var framme vid tretiden. Av femton kilometer trampades max 800 meter asfalt, resten var ungefär hälften skogsväg eller stig av varierande kvalitet och hälften ingen stig alls. För att navigera använde jag mig av mobilen, solen och kompass. Målet var Byskeälven till fots, så rakt norrut genom terrängen som möjligt. Syftet var vandring – den enda hittills i år på grund av vårens ryggkomplikationer.

Bortsett från ett möte med en man med hund strax efter att jag lämnat Drängsmark så var jag ensam hela tiden, så vitt jag vet. Kanske var jag det inte ändå, men det vet bara de eventuella älgar och björnar som iakttagit mig på vägen. Skogarna var djupa, orörda och rörda, öppna och risiga, det var myrmark och det var torra hällor på höjd. Smala stigar och bortglömda skogsbilvägar. Ett par jaktkojor med gästböcker. Byskeälven var fin och strid. Landskapet vittnade om en betydligt våldsammare vårflod i maj men nu guppade älven nedströms med en förhållandevis lugn självklarhet.

På några klippor intill en liten fors åt jag upp ett päron och en schweizernöt innan en röd SAAB kom och plockade upp mig på grusvägen till Lundbäck och Byske och E4 och hem.

Alla måste äga en lövblås. Det är ju superkul!

Vi drog på badhuset för att… öhm… bada. Och äta middag på badhuset. Men först fick Rödis bli lite ren.

Barnkulturdagar på Nordanå. Familjeimprovisationsteater, lekuställning med de fem myrorna och fyra elefanterna, pysselverkstag med en scenograf samt konsert med Jojje Wadenius och hans barnlåtar. Middag med G på Taco Bar och bio om den första människan. Bra dag.

Undersökte Bondmyrberget på min väg till Hemmistjärn och skogarna därnorrom. Kalhygge nedanför berget = mer utsatt läge för icke avverkade träd = många nedblåsta tallar med bristfällig rotsättning. En sexmeterstall hade gett upp sitt fäste i en spricka i berget. Klart man försöker rädda det genom att lyfta upp det och ställa det där det stod innan senaste höststormen. En god gärning?

Som en del av kommunens Stöd och Service fick jag förmånen att lyssna på föreläsning av Gunilla Thunberg, leg logoped, fil dr och en massa annat, som pratade om kommunikation och allt runtomkring hos personer med funktionsnedsättning/autism. Givande!

När jag ställde ut sopkärlen igår kväll för den vanliga varannanveckotömningen, tyckte jag att det gröna kärlet, det med brännbart som för det mesta står i soprummet, kändes ovanligt lätt. Öppnade och tittade ner. I botten låg en hög med svarta hundbajspåsar, innehållande grejer från Poppys kattlåda. Men inga vita soppåsar från köket.

Nog för att vi inte slänger så värst mycket i brännbart-soporna. Men vi kan inte erinra oss att vi inte har tömt brännbart-soporna i köket och burit ut i soprummet någongång de senaste två veckorna. Det borde ha legat åtminstone två-tre ihopknutna ICA-kassar däri. Men det gjorde det inte. Var är de? (Inte i det bruna kärlet – där låg bara de gröna majspåsarna.)

Vem har tjyvat våra sopor?

Farsan tvingade ut henne på en tur runt Hemträsket. Heja han, heja hon!

Solen går ner över Umeå och pojken utanför kyrkan verkar inte vara på väg in för att höra Kammarkören Sångkraft och Skellefteå kammarkör sjunga en mässa för dubbelkör.

Jaja, om han missar den idag kan han kanske lyssna och se på livesändingen från Skellefteå imorgon. Sänds i så fall via Sångkrafts facebooksida.

Medan farsan stod i Sankt Olovs kyrka tillsammans med sjuttio andra körsångare och drog de första tonerna i höstens mäktigaste och svettigaste konsert, satt de andra hemma vid middagsbordet och tittade på livesändningen och var sjukt less på att vänta och vänta och vänta på att konserten skulle börja. Det de inte visste var att livesändningen hade avbrutits på grund av uppkopplingsproblem i kyrkan och att det de såg var en fyraminutersloop (på tomma gradänger) som spelades upp om och om igen. Besvikelsen. (Förhoppningsvis kommer inspelningen släppas (troligen på YouTube) inom kort. Se- och hörvärt! Stay tuned.)

Vår tid är nu. Fin serie. Även om kvällens avsnitt kändes som lite av en transportsträcka, vilket i och för sig behövs det också ibland.

Nu kommer isen. När bilden togs var det -2,0 uppe vid huset, så troligen någon grad kallare nere vid vattnet. Rosorna breder ut sig. Det är inte säkert att de stannar under dagen, men högst sannolikt kommer det nya, och de ska vi åka skridskor på!

Nu har minusgraderna börjat komma, och med det behovet att byta till vinterdäck även på cykeln. Men just idag orkade jag inte det, så det fick bli en liten springtur istället. I finhösten.

Årets första snö verkar vara snö som ligger kvar. Välkommen!

Nästnästa dag, samma ställe. Jag har fortfarande inte bytt däck på cykeln, så idag läge för ännu en trist löprunda. Men tänk hur annorlunda landskapet presenterar sig när det vita stannar.

Dags för barnkalas med halloweentema. Och att fikat följde temat var ju ett understatement.

Ett knappt tjog nördar träffades när Café på Bit anordnade flipperspelsturnering. I gruppspelet möttes alla i en grupp och körde två dueller var mot varandra. Det gick bra till en början men jag tappade koncentrationen efter en sissådär sex spel och förlorade mot lite för många efter att ha mött ungefär hälften av spelarna i min grupp. Min sista motspelare, ditrest ända från Umeå endast för detta event, utklassade mig totalt. Jag nådde alltså inte till slutspel, men skam den som ger sig – fiket kör turneringar lite nu och då. Och oavsett hur dåligt det går så får man en ranking av internationella flipperspelsförbundet IFPA! (min ranking ska vara tillgänglig på deras sajt inom en vecka)

Fin tapet, korrekt tidsangivare. Det är nu mindre än nio timmar kvar tills jag går av detta pass, och då är det morgon. Fram tills dess får jag sysselsätta mig med diverse projekt för att hålla mig vaken.

Det här blir spännande.

(Jo. Jag har, sedan någon månad, börjat ”extraknäcka” på ett boende med några unga vuxna med autism. Inte som logoped (än?) utan som s k stödassistent. Soft och intressant. Jag trivs.)

Här har vi säsongens första riktiga snörusk. Jag säger välkommen. Jag vet att du kompakta blöta som lägger dig på marken och får många att deppa ihop (och får bilar att köra av vägen) kommer att vara borta inom ett par dagar. Men jag hoppas att du kommer åter i något torrare form och stannar och gör våra liv ljusare.

Först var de blott tre, men efter några husknackningar steg antalet godistiggande rackarungar till åtta. Jag är rent egoistiskt inte så värst för den här halloweengrejen, men allt för barnen och grupptrycket. Huvudsaken, tycker jag, är att de gjorde det ikväll (amerikanska halloweendagen 31 oktober) och inte kommande helg (svenska allhelgonahelgen).