Återigen en sån där dag som håller den här bl… förlåt nätdagboken någorlunda levande. Och idag har jag ju tagit (typ) semester, så jag slipper sitta i en källare hela dagen och slita mitt hår. (Problemet kvarstår dock, men jag får gräva ner det specifika bekymret några veckor.) Ett Foto I Timmen.

Dags för den trettifemte omgången EFIT. En perfekt mulen dag att ägna sig åt städning av hus, stuga och garage. Utmaningen är att hålla Mona sysselsatt under tiden.

Idag har jag fått provköra G:s valp. Det var ju veckans roligaste händelse! Hoppas vi ses snart igen!

Weeping Willows lyssnar vi på ibland. Ikväll kom de till Skellefteå för att ställa sig på en flotte i älven för att spela. Vi vill ju inte vara sämre, så vi tryckte in två gummibåtar i Rödis, skjutsade Mona till mormor och morfar i Kåge och slängde oss i skellefteälven för att ankra tillsammans med nittiotalet andra båtar bakom scenen.

Hemkommen från en förvånansvärt varmt bad i Falkträsket öppnar jag kartongen. En på grund av dålig embalering tillknycklad affisch med Star Trek-skepp på, en röd uniforms-t-tröja samt ett schackspel med The Next Generation-gubbar som spelpjäser. Ett litet steg mot en seriös liten Star Trek-utställning i källartrappen!

Efter att ha jobbat några timmar drog jag och resten av familjen till Kusfors, ca 50 minuters biltur genom skogar och älvar. En lanthandel med ett imponerande utbud, det mysigt cafét inrymt i ett gammalt stationshus, och utanför står ett gammalt B-lok. Vi passade också på att återse en geocachegömma i/på loket. Mona bytte till sig en ballong.

Mycket riktigt står det Skellefteå museum på ballongen. Och hon har riktigt svårt att slita sig från den. Blåsa upp, prutta ut, blåsa upp, prutta ut…

Ett så kallat körgig. Ett par ska gifta sig och har anlitat Skellefteå kammarkör. Ett ihopskrap av kören drar ett par låtar från läktaren. Rätt skönt att sjunga utan att synas.

Efter en halvklar dag i Hökmark med endast två åskmuller, styrde vi hemåt. Det skulle ta en timme att köra hem, ganska rakt norrut. Halvvägs hem, i stan, stannade jag för att tanka. Men hela stan var strömlös. Så även etanolpumpen. Ingen panik, vi körde vidare norrut, hukandes under årets svartaste moln. Bolmande, vridande, oroliga, mäktiga, nära. En blixt då och då, över landskapet vi var på väg mot. Jag svängde av E4:an av avfart för tidigt, ty vägen från Östanbäck till Drängsmark (till skillnad från Ostvik – Drängsmark) bjuder på lite vidare vyer från vilken man kan åskåda och ödmjukt beundra dramatiken däruppe.

Just norr om Drängsmark, kanske över Tällåsen, bildade molnen en kompakt vägg. Ett moln i fritt fall. Mona tyckte det såg ut som om molnen fått ben.