Det värsta med att ljuset kommer tillbaka i början av året är att solen börjar skina på datorskärmen och man slutar kunna se vad man jobbar med. Obeskrivligt jobbigt!

Okej, vi räddar den här bl… förlåt nätdagboken genom att göra en EFIT. Försöker uppdatera löpande under dagen (om det nu är någon som läser).

Här följer en fortsättning på följetongen om vår värmepump. Första avsnittet återfinns här.

Det var Hans och VKT som stod för goodwillen tror jag (peppar peppar), ty vi har inte fått någon faktura på följande: De kom hem till oss för att installera ett s k björnfilter (bilden) och att skölja tanken (vilket innebär tömning och uppfyllning). När de fyllde på tanken (och alltså lät 160 liter kommunalt vatten strömma igenom det kritvita filtret) så blev filtret lätt brunaktigt. Då blev det ju rätt uppenbart att det måste vara vattnet det är nåt knas på, inte nåt skumt elfel. Informationsmeddelandena slutade komma. Jag fick ett extrafilter och uppmanades byta filter ifall det ”blir brunare och kloggar igen”. Jag vet inte hur det ser ut då men filtret blev mycket riktigt mörkare med tiden. Informationsmeddelandena började dyka upp igen. Efter kontakt med Hans och VKT bytte jag filter, sparade det gamla filtret i en mörk plastpåse samt tillhörande restvatten i en glasburk. Det ligger en massa bruna partiklar i botten av burken. Efter bytet slutade inte informationsmeddelandena komma direkt, det krävdes visst en viss genomsköljning och omsättning av vatten för att de ska ske. Sedan var vi fria från informationsmeddelanden under cirka en månad, sedan kom de smygande tillbaka, alltmedan det nya filtret sakta blev brunare.

Nu är filtret lika brunt som det förra och jag skulle vilja byta ut det. I skrivande stund väntar jag på svar från Hans och VKT.

En teori som utvecklats under den senaste vändan är att det bruna är gammal rost som lossnat från de gamla gjutjärnsrör som ligger i marken på väg till oss. Sett från vårt lokala vattenverk så bor vi i andra änden av byn, längs en ändslinga som förser tre hushåll med vatten. Rosten lossnar i sjok och därför är det svårt att pricka av och lyckas ta ett vattenprov som inte är utan anmärkning.

Nu har vi även kontakt med kommunen som har varit här och tagit vattenprov som inte gett något utslag. Kommunens man säger sig dock vara intresserad av att gå till botten med problemet. Jag har bett om att få skicka vårt skitiga filtervatten alternativt gammalt brunt filter till analys.

Fortsättning följer.

Vi såg bondfilmen Spectre igår. Den började bra men var sen rätt tunn i jämförelse med de andra senaste bondfilmerna. Men ändå. Mycket hot och död och våld och världen och arga män.

Inatt drömde jag att jag var ensam hemma en kväll, eller i alla fall vaken, Mona kanske låg och sov. Det var mörkt ute. Jag upptäckte att det stod ett par bilar med folk i på vår garageuppfart. Jag blev såklart nyfiken. Jag gick ut för att kolla vilka det var, just när det såg ut som om de skulle köra iväg. Ut ur en av bilarna kliver en kvinna i medelåldern, börjar prata engelska. Hon visade mig en bunt kort, typ kreditkort och visitkort med lite skrivet på. Hon undrade om jag kände igen någon av namnen som var skrivna på korten. Det gjorde jag inte först, det stod ”Lindvall” och något annat svenskklingande efternamn, men sen dök det upp ett kort med mitt gamla namn ”Thomas Saeys” på, och sen ett till. I samband med det klev en man ut ur den andra bilen, en stor man med rysk dörrvaktsuppenbarelse. Jag tittade på korten, och blev rädd. Jag tror jag sade att jag inte kände igen namnen, och de for iväg. Efteråt tilltog rädslan och grubblerierna. Var jag och min familj i fara? Skulle jag ha sagt att det var jag som var ”Thomas Saeys”? Vad hade hänt då? Eller var det lika farligt att göra som jag gjorde, ljuga och säga att det inte var jag? Det är ju inte så svårt att luska ut att jag bytt namn.

Tydlig koppling dröm och filmupplevelse. Tur det inte händer oftare.

Top of Lake Ida är ett hyfsat slumpvist återkommande race där det gäller att med vid tillfället gällande transportmedel klara av en specifik tävlingsbana (ca 155 meter) i eller på tjärnen nedanför vårt hus. (Tjärnen heter inofficiellt Idatjärn, passande nog uppkallad efter en grannes dotter.) Transportmedlet första tävlingssäsongen var en radiostyrd båt. Då hade jag tagit ledningen med tiden 0:49,4 mot W:s tid på 1:02,2. Ett par veckor provade D som gjorde sin bästa runda på 1:03,2.

Därefter har jag lyckats åka samma bana på skridskor med tiden 1:01,5. Den tiden krossades samma dag av Monas kompis O:s pappa H, som lättsamt explosivt (hur nu det går att kombinera) skrinnade banan på 0:25,3.

Igår var det dags igen, denna gång på skidor. Med vita blixten-träskidor sprang jag runt på tiden 1:12,5. Notera sprang, inte gled, ty på grund av tjock isbildning på undersidan av laggarna var det helt omöjligt att glida en enda millimeter på underlaget. (Dags att dränka dem med tjära igen.) Tiden inkluderar en vurpa efter andra kurvan. A, utrustade med välpreppade motionsskidor, gick i mål med tiden 0:54,3. Han filade senare ner den tiden med nästan tio sekunder, till 0:44,8. Efter att ha bytt till glidande motionsskidor lyckades jag komma ner till 0:50,1, men icke mindre än så. Jag måste träna mer på min kurvteknik. Cinclus kom på en hedrande tredjeplats med tiden 1:21,0 (inklusive vurpa även här). Tack för stroopwaflarna!

I sommar blir det simtävling.