Det finns ett gym på sjukhuset i Gällivare, dit jag då och då beger mig för en 20-minuterstur på motionscykeln. Detta efter en kort löp tur i kylan och mörkret. (Jag väntar på att snön ska falla och att det äntligen ska gå att spänna på sig skidorna och glida iväg på ett par spår.) Ofta är det folk på gymet samtidigt som jag. Dom lyfter vikter, gör krunchar (eller hur det nu stavas), cyklar (som jag), tar en promenad på trampmaskinen, lyfter ett ben eller två med hjälp av en maskin som göra det svårare. Eller något annat.

Jag är lite fascinerad över mina mina medmotionärers stil när de befinner sig på ett gym. Dom sitter vid en maskin, gör tio rörelser, sen går dom i otroligt sakta mak till nästa maskin på andra änden av rummet. Det är vandringen mellan maskinerna som får mig att fundera. Vad gör de här egentligen? Har dom roligt? Det verkar inte så. Vandringen verkar ytterst planlös, utan mål, utan framtidsvision, som om de släpper en maskin och börjar lunka omkring en stund i rummet, bland maskinerna, tills de råkar hamna tillräckligt nära en ny maskin att göra tio rörelser i/på.

Själv vevar jag på på mitt intervallprogram. Svetten rinner. Nu jädrar ska konditionen upp. Och jag iakttar gymzombiesarna i smyg