Om DN ringer igen och jag hinner svara innan de lägger på luren och får frågan om jag vill prova på en prenumeration igen så tänker jag tacka nej. Det har jag gjort förut. Då var det för att jag inte har råd. Nu skulle kunna vara av samma skäl, men det skulle också kunna vara av ren protest mot deras sätt att rapportera från valrörelsen. Jag blev lite småirriterad över det redan för över fyra år sedan, då jag upplevde en viss vinkling på hur de framställde valets huvudpersoner. En svartvit bild på sur Ohly bredvid en färgbild på en glad Maud. Vem får man en spontan lust att rösta på då? Låt gå om det skulle ha varit på ledarplats, för Dagens Nyheter är ju en liberal tidning, men min illusion över att resten av tidningen skulle innehålla objektiv och neutral nyhetsrapportering naggades något i kanten.

Det där var i och för sig bara en känsla. Jag antog att det skulle vara på samma sätt i år, fastän jag inte längre prenumererar på DN. Därför var det skönt att häromdagen få en slags bekräftelse, att det inte bara var en känsla utan att det faktiskt var så, ett faktum, och ännu värre. Skönt och beklämmande på samma gång. Bland annat Ekot (oberoende public service), en medieforskare och ett medieanalysföretag har konstaterat att framställningen av det här årets valrörelses huvudpersoner har varit mycket tydligt snedfördelad. Och orättvis. Läs den här artikeln i Aftonbladet. Och den här bloggen. Och den här artikeln av Göran Greider.

Nu vill jag inte framstå som en gnällspik som måste uttrycka sin frustration över att det går dåligt för laget jag hejar på. Men jag är rätt övertygad om att medierna påverkat opinionen på ett rätt så odemokratiskt sätt. Tidningar syns, löpsedlar, förstasidor, nyhetsuppslag, redigerade bilder och texter och layouter. Det påverkar människor. Den ena sidan är förnuftig, i stort sett felfri, har bra erbjudanden till folk och har en trygg ledare. Den andra sidan har förslag som kan vinklas och sågas samt har en slarver och loser till ledare. Ingen vill rösta på en loser.