Den Långa Rödhåriga brukar misslyckas, men inte jag. Jag brukar kunna göra ett kontrollerat ryck och låta perforeringen göra sitt jobb, utan att någon annan del av plasten (eller vad nu materialet består av) påverkas. Är det någonting Den Långa Rödhåriga svär över, och hon svär inte högljutt över mycket, så är det att det ska vara så oändligt svårt att kunna riva loss en påse från rullen utan att varken påsen hon vill ha fram eller den som sitter kvar på rullen på något sätt förstörs. Svårt som tusan. Allt går sönder. Även om en bara en liten reva i plasten (eller vad nu materialet består av) uppstått så är den försakad och oanvändbar, och ofta näst kommande påse också. Och det räcker att bara titta på revan så växer den.

Det handlar alltså om dessa biopåsar som man ska slänga matavfall i och som Skellefteå kommun vill att man använder. Och som sagt – jag brukar inte misslyckas. Men idag verkade påsarna vara på extra dåligt humör. Eller så har jag tappat greppet. Tappat konsten. Konsten att rycka rätt. Tre påsar gick sönder och åt innan jag försiktigt, millimeter för millimeter, lyckades dra loss en påse utan att ha sönder två samtidigt. Efter slutfört uppdrag lämnades jag i en känsla av misslyckande, otillräcklighet, jag har skapat, om än marginellt, en liten extra belastning på vår miljö genom att inte använda tre påsar till det de var tänkta till.