Måndagen den 18 juni 2012 - Duttar

ICA Morön, Skellefteå, runt femtiden på måndageftermiddagen. Den Långa Rödhåriga sitter kvar i bilen ute på parkeringen tillsammans med Krabaten (som ju egentligen heter något annat). Kompletteringshandling, fil, mjölk, bröd, jag rycker till mig en ostkaka, en påse potatisbullar, färsktortellini och mozarella. Ett viktigt uppdrag tar mig till barnavdelningen. Roffar åt mig det sista paketet Baby Semp 1. Funderar en stund – det står “napp” på listan också. Jag betraktar napparna som erbjuds. I snygga genomskinliga plastförpackningar hänger det nappar för ungar som är minst 6 månader. Det går ju inte. Vår unge är tre dagar gammal. Bredvid 6+-napparna hänger det massor av andra nappar, i förpackningar som ger en något billigare framtoning. Men på dessa förpackningar står det ingenting om någon ålder. Okej… hur ska man veta? Jag står där en stund och betraktar, fram och tillbaka. Gången just där jag står mellan hyllorna är ganska trång, men det stör mig inte, jag är fullständigt koncentrerad på att försöka förstå till vilken ålder de där napparna med en något billigare framtoning ska vara. Duger de åt en tre dagar gammal bebis, eller är de för stora? Denna storslagna fråga ockuperar hela min varsevärld, jag är helt omedveten om människor som rör sig runtomkring. Plötsligt känner jag något på min höft, ett upprepat duttande. Jag väcks ur min napphypnos, vänder på huvudet och ser en äldre dam som står med sin kundvagn och duttar med den på min höft. Min höft. Snett bakom står en man som förmodligen är hennes karl. Allt går väldigt fort, hon tittar menande på mig, men hon säger i alla fall ingenting. Hon bara står där och duttar med vagnen på min höft. Jag förstår naturligtvis vad hon vill, hon vill komma fram och jag står i vägen för henne i den trånga gången mellan hyllorna. Jag skuttar undan någon meter för att släppa fram henne samtidigt som jag utropar “Men oj, ursäkta!”. Hon svarar mitt ursäktande med ett väldigt neutralt “jaaa…” och hon och vagnen och mannen som förmodligen var hennes karl går raskt förbi mig. Jag återgår till min nappundersökning men en del av mig undrar förstås vad som just hände. Jag kan inte tänka mig att hon påkallade min uppmärksamhet verbalt och att jag inte hörde, så pass inne i napphypnosen var jag inte, dessutom vet jag med mig att jag är rätt auditivt uppmärksam. Så vad hon faktiskt gjorde för att få mig att flytta på mig var att köra på mig upprepade gånger med kundvagnen. Jag bekräftar detta stilla för mig själv. Var inte det ett ganska märkligt beteende, så säg. Det kändes inte… så fräscht. Jag lovar att själv aldrig aldrig köra på en för mig okänd människa med vilket fordon jag än framför, må vara cykel, barnvagn, bil, paramotor eller kundvagn, bara för att uppmärksamma denna människa att han eller hon står i vägen för mig. Jag säger “Hej, ursäkta” och om det paralingvistiska buskapet inte går fram så lägger jag till ett “Skulle jag kunna få komma fram?”. Inget jäkla duttande.


3 kommentarer:

  1. Hahaha! Du förgyllde min frukost Thomas! Nu till jobbet.
    PS: Hur gick med nappletandet? :-)

    - Kommentar av Marianne — 2012-06-19 07:34


  2. […] snabbtur iväg på ICA för inköp av saft, müsli och blöjor. Jag återvänder till platsen där duttande av kundvagn på höft blev verklighet. Det var här det […]

    - Pingback av . . s a e y s . . dagboken » EFIT #3 — 2012-07-01 00:24


  3. […] inlägget: Duttar. Årets märkligaste […]

    - Pingback av . . s a e y s . . dagboken » Bästa — 2012-12-31 15:18


Leave a comment


» Senaste!




  • Hem