Dörren som leder in till biblioteket på Campus Skellefteå måste öppnas manuellt om man kommer utifrån. Man måste alltså öppna den själv genom att ta tag i handtaget, trycka ner det och dra ut dörren så att man kan gå in. (Det finns en knapp man kan trycka på så öppnas dörren automatiskt, men som den resurssparande goda människa jag är så besparar jag kommunen den elkraft som krävs för att meddels maskin öppna dörren, och gör det själv.)

Ska man däremot gå ut ur biblioteket behöver man inte göra allt detta. Då far dörren upp helt automatiskt när man närmar sig. Någon har bestämt att man orkar öppna dörren själv när man går in, men inte när man ska ut. Och jag har egentligen ingenting att säga om det, jag lägger inga värderingar i det. Jag kan eventuellt tycka det är synd att jag inte själv får välja att använda mina egna kraftresurser att öppna dörren istället för att dryga på kommunens elräkning. Men jag vill inte förstora upp det. Jag vill inte göra en höna av en fjäder. Det skulle inte ge någonting.

Men om foajén utanför biblioteket är proppad med gymnasieungdomar som dricker ur små festisar och väntar på något som har med en informationsdag om högskolan att göra, då kan detta rätt oförargliga faktum (att dörren öppnas automatiskt, utan att man har någonting att säga till om det) ställa till det, för fler än bara en person. Jag är på väg ut ur biblioteket för att inhandla lite té, dörren öppnas automatiskt – och detta är en hyggligt bred dörr med en rätt stor svängradie – och en gymnasietjej, lite halv-emo om man ska sammanfatta hennes stil, som står där ute, får den i ryggen. Bånk. Eller kanske båff. Jag tror inte hon skadades allvarligt, hon hoppar mest bara till litegranna, och undrar irriterat vad som stod på.

Där ställer dörren till för henne, och även för mig. Det är inte hennes fel att någon har valt att den ska öppnas automatiskt när man är på väg ut ur biblioteket men inte in. Men det är inte mitt fel heller. Men det är jag som får någon slags skuld för vad som har hänt. I det här fallet är det jag som får skita i det blå skåpet. Hon blänger på mig och säger ”Se dej för.”

I allt som min hjärna försöker hantera just då, alla skeenden och faktorer (se bara hur mycket jag hittills har klarat av att skriva om den här saken), så försöker jag även hantera situationen på ett normalt socialt sätt, från människa till människa utifrån en interaktionspartners förutsättning(ar) och inställning(ar). Det går sådär. Mitt svar till henne, mitt i skocken med gymnasieungdomar, blir till ett mumlande, fast i ett något överdrivet tonläge och spänning i rösten. Som om jag försöker rättfärdiga en vägran att be om ursäkt. Som om jag på ett ynkligt sätt försöker skylla ifrån mig. På en dörr. Mumlandet består av orden ”Dörren”, ”öppnas” och ”automatiskt”, men jag tror inte att hon uppfattar vad jag säger. Hon ser mig säkert som en ful gammal gubbe med begynnande flint, med framtiden redan bakom mig, medan hon själv är där för att få reda på vilka fantastiska möjligheter det finns för en sån som hon, framtiden är ljus och världen ligger öppen. Medelålders män som slänger upp dörrar i ryggen på henne är inget värt, det gör bara världen sämre, inget att ha. Jag är en dålig människa.

När jag är på väg tillbaka till biblioteket med téet i hand så står hela stora skocken med gymnasieungdomar kvar, inklusive halv-emo-tjejen, och en liten tröst är att hon nu, av sig själv, borde ha förstått att det inte var mitt fel att hon fick dörren i ryggen. Ty medan jag varit borta så har fler människor varit på väg ut ur biblioteket och fler gånger har dörren öppnats automatiskt, utan att människorna på väg ut har haft möjlighet att påverka i saken. Men hon har lärt sig. Och jag har fått upprättelse.

Framtiden är ljus.