Öron-Näsa-Halsavdelningen på Gällivare sjukhus. Längre bort i korridoren bortanför logopedernas hörn, förbi audionomernas kontor och labbar och hörcentralen ligger ett rum med ett akustikbås som de använder för att göra audiogram. På väg in i rummet ligger en toalett och duschrum som personalen kan använda. Precis som alla rum så har även denna plats sin unika doft, i det här fallet en klinisk rent-lukt, handsprit, en sällan använd dusch och engångshandskar. Det var här jag gick på toa, gick undan, och laddade för min allra, allra, allra första patient under utbildningen. Det var snart fyra år sedan. Det var tunnelseende, det var en halv panikönskan att kunna försvinna, att kunna hoppa över den närmsta trekvarten, nervositeten var total. Jag minns inte alls besöket, vem patienten var eller vad vi gjorde. Jag vet bara att det handlade om barnspråk, ty det var temat för praktiken. A-L utförde sitt uppdrag som handledare för första praktiken på exemplariskt sätt, hon andades trygghet, man fick utrymme att andas, reflektera, känna in rummet, före och efter. Vid sidan om kom själva diagnosen, barnspråk alltså.

Igår återvände jag. Doften i rummet var densamma, åtminstone före utfört ärende. Men nu var läget ett annat. Då var det en början, den här gången var det ett avslut. Ett års vikariat som leg logoped på Gällivaremottagningen var inne på sista dagen. Ett år då varje vecka hade varit uppdelad i en hemmadel och en bortadel. Hemmadelen var semester och nästan totalt avkopplad och bortkopplad, ofta och helst tillsammans med Den Långa Rödhåriga, från den andra delen, bortadelen, som bestod av arbete under dagarna och en diffus tillvaro under kvällarna i ett före detta äldreboende med temporära sambos i form av läkar-, sjukgymnast-, sjuksköterske-, arbetsterapeut eller logopedstudenter (under hösten även i form av polske AT-läkaren M vars namn jag pinsamt nog lärde mig efter alldeles för många veckor). Nu stod jag och spritade händerna och funderade på då och nu. Nu. En annan person, terapeut, behandlare, mer skinn på näsan, långt mycket vidare perspektiv än bara tunnelseende. En klart ökad professionell självsäkerhet (med ödmjukhet!), en ny andning bara de senaste månaderna. Hade just fått en fin Gällivare-t-shirt och ursnyggt avskedskort som K scrappat ihop. Där stod:

Ett år går i rasande fart,
tänk att du redan jobbat klart.
Från början små trevande steg på vägen,
nu en ökad säkerhet i alla lägen.
Det har varit ett nöje att ha dig här,
lycka till vart än vägarna bär!

Nu har jag och Gällivare gjort slut med varandra. Och visst är det med sorg jag lämnar. Eldprovet är gjort. Jag är oerhört tacksam för allt jag lärt mig, och jag har lärt mig rentutsagt skitmycket. Jag hoppas glappet till nästa utövande inte blir för långt, var och i vilken form det än blir.

Samtidigt är jag glad att kunna vara hemma, hemma, hemma. På heltid. I samma stad, dygnet runt. Få en veckotillvaro som inte är upphuggen i två. Jag är glad, Den Långa Rödhåriga är glad, jag tror bestämt att fler än vi är glada, även sådana som inte vet om det ännu. Ännu icke namngivna.

Välkommen hem, jag!