Lördagen den 17 december 2005 - DHH
Detta har hänt:
(ps. Tangentbordet är INTE trasigt.)
Julafton 2004
Nu är Ernst på teve. Ernst skalar nederdelen av granar och hänger talgbollar
på grenarna som är kvar. Ernst julmatspysslar tillsammans med Anna-Lotta Larsson.
Anna-Lotta Larsson sjunger, med ett dimmigt filter på tevekameran, en sång om
kärleken.
Nä, det gör hon inte, men jag förväntar mig att hon ska det, när som helst.
Bäst vi stänger av och åker till Bagarmossen och pysslar som Peter och Åsa och
Mamma och Filip och Erik istället.
Men jag förstår på nåt sätt att Ernst av någon tyckaretidning valts till en
av Sveriges sexigaste män. Han ser bra ut och pratar om rätt saker. Eller?
Juldagen 2004
Peter, Åsa, Erik, Filip och Malin tittade på när en lång, högljudd och hostande
tomte delade ut julklappar för brinnande livet. Tomten kunde inte låta bli att
tycka att han lät som en grymtande snuskgubbe när han med ett flåsande skratt
delade ut klapparna till Åsa och Malin, kvällens julpinglor. Däremot tyckte
inte tomten att det var jobbigt att andas i masken, han fick inte ont i huvudet
eller nåt. Däremot fick tomten ont i halsen senare under kvällen, och han undrade
om han var på väg att bli sjuk. Så här dagen efter konstaterar han att så inte
var fallet, det var nog mest bara lite överansträngning. Det tar på krafterna
att låta som en blandning mellan Mikael Persbrandt och Allram Eest.
Annandag jul 2004
Lustiga saker händer. Små detaljer. Att träffa en japanska som gärna vill höra
mig sjunga gör mig generad. Men jag blir rödflammig och avböjer bestämt och
säger att jag sjunger bara i kör och inte solo. Men hon ska ändå få en inspelning
av julkonserten i tisdags.
Andra skumma saker. Jag och Malin går förbi ett hak på Södra Station och hör
att dom spelar levande blues för en publik med ganska hög medelålder. Äsch,
tänker vi, det kan ju vara trevligt i alla fall att lyssna lite och prata lite.
Men vänder vid fönstret när vi ser klientelet. Det är lite halvglest bland borden
och dom ser mycket äldre ut än vi trodde. Om det hade varit i Skellefteå hade
vi gått in. Men inte här.
Tjugo meter bort passerar vi en väldigt överförfriskad dam som höggjutt sluddrar
nåt till mig. "Wilken d-dag det h-har wari…!", får hon ur sig. Jag
svarar: "Ja, vilket UNDERBAR dag. Fantastisk!" Hoppas det var det
hon menade själv. Om inte, kanske jag har gjort henne lite gladare i alla fall.
Och gaybaren var intressant. Malin upptäcker mer bögiga detaljer i inredningen
än jag, förstås. Det enda som säger mig att det är en bögbar är att det är väldigt
många karlar och de två sammanlänkade manssymbolerna (♂♂).
Men jag tror jag kunde slappna av. Tror jag.
Måndagen den 27 december 2004
Sen kväll med Björn och Ingrid igår. Skönt med människor som man kan känna
sig konstant bekväm med. IKEA idag. Vi köpte lite beställningsvaror och grejer
till vårt badrum. Jag simmade omkring som i en seg massa. Drömde nämligen inatt
en sån där dröm som sätter sig resten av dagen. Och den här drömmen var ingen
positiv dröm. En sån där tom dröm, där två av mina viktigaste personer i mitt
liv försvann ur mitt liv utan att någonting annat fyllde hålen.
Det är ganska vackert i huvudstaden just nu. Snö som fallit och som håller
sig kvar på grenar och tak eftersom termometern håller sig under noll. Men vad
gör det.
Söndagen den 2 januari 2005
Mitt nya år börjar bra. Igår skidade jag en mil i vitbergsspåren.
Spelade innebandy. Bytte nätverkskort. Lekte med min nya mobiltelefon (Nokia
6230). Åt en pizza. Såg en film. Kramades med Malin.
För många andra började året inte lika bra. Jag känner
ingen som känner någon som känner någon som har drabbats.
Är det därför jag inte känt några skuldkänslor
för att inte ha skänkt några pengar till Rädda barnen eller
Röda korset? Eller har jag det, eftersom jag skriver så just nu?
Eller är det en dålig ursäkt för att slippa eftersom mitt
kapital just nu kan räknas med hjälp av fingrarna på min ena
hand, jämna hundratal? Hur dålig kan man bedömas vara? Hur ska
man agera för att vara en God Medmänniska?
Måndagen den 3 januari 2005
I morse var värsta förutsättningarna för måndagsångest.
Förutom att det dessutom var första måndagen på året
så var det mörkt (klockan fem över åtta) och slasklagret
var decimetertjockt. På väg till ett… öh… arbete… eller
snarare en arbetsplats som ska ge mig en insikt om min framtid i den här
branschen. Och klockan fem över åtta ter sig alla dessa insikter
och framtidsvyer tämligen svarta.
Under dagen byts min pessimism (realism?) till en blygsam positivim (naivitet)
under interaktionen med mina arbetskamrater och mot slutet känns det riktigt
bra. Pepping, pepping…
Och som tur är behåller jag den även när Malin kommer
med ett glädjebesked: Hon har fått jobbet som personalutvecklare
på socialkontoret, Skellefteå kommun, något hon har trånat
ordentligt efter.
Onsdagen den 5 januari 2005
Nattklubben E i Skellefteå säger sig vara Norrlands Största
Nöjesmetropol. Mjaha. Jag, min surgubbe, säger att man måste
gilla vissa saker för att kalla det för nöje. Jag har ju tidigare
reflekterat att så kallade uteställen inte direkt är nåt
för mig, eftersom jag varken småpratar (i den mån det är
möjligt), dansa eller raggar. Så enligt mina kriterier så kan
aldrig en nattklubb vara en nöjesmetropol. Ska jag trivas så ska
Nöjesmetropolen även bestå i spelhall, bio, kaféer, bowlinghall.
Men det är ju bara jag.
I kväll är det något som heter Club 27. Då är det
åldersgräns 27 för damer… eller om det är för herrar…
Och eftersom E går i graven om en halv månad så har dom absolut
sista Club 27 ivkäll (men man vet aldrig, alla Club 27-tillfällen
under hösten och vintern har alla varit den sista). Halva lokalen ska nämligen
rivas och byggas om till biosalonger till förmån för biografen
Aveny, som ska bli dubbelt så stor (till min absouta lycka).
Jag har lovat att följa med och insupa detta unika tillfälle. Det
är krav på kavaj och långklänning (tror jag) så
det kan ju inte vara helt och håller som vanligt, folk som halvtrött
glider upp och ner för etagetrapporna och ingen som kan/vill prata för
att ingen hör nånting.
När det dessutom ryktas om att det anslutande hotellet är fullbokat
med gäster som ska gå på kvällens unika event så
blir jag dock lite mer skeptiskt. Crowded… uähh… Men jag kanske har
fel utgångspunkt. Det kanske är ROLIGT med så många på
samma utrymme, som bara är ute efter att ha en nice time.
Imorgon bär det av till Stockholm igen. Men det blir inte direkt någon
nöjestripp precis. Visst, på torsdag ska jag till Swiss
och fiska lite nya kontakter. Men annars har jag inga direkta social- eller
nöjesplaner. Imorgon hämtar Peter mig på Arlanda och vi åker
till Uppsala Akademiska Sjukhus och hälsar på. Sen blir det ytterligare
några dagars lidande innan det hela förhoppningsvis har gått
bra och läget stabiliserat sig. Fy fan vad jag hatar det här.
Jobbade hemifrån idag. Det gick inget bra. Jag gav upp eftersom verktyget
var trasigt och allt material jag skulle använda mig av låg överallt,
en enda röra. Motivationen att ta tag i den och ordna upp fanns inte. Jag
irrade runt i lägenheten istället. Plockade lite kläder. Det
kändes som om jag glömt eller tappat och saknade något väsentligt,
en kroppsdel eller klädesplagg eller nåt annat. Stor förvirring.
Helt lost. Visste inte hur jag skulle komma tillrätta med problemet eftersom
jag inte exakt vet vad det är jag saknar. Eller var jag ska leta. Min hjärna
har krympt. Allt är upp och ner.
Fredagen den 14 januari 2005
I Stockholm. Det var en fin dag igår. Ganska milt och sol. Peter skjutsade
mig till stan. Jag gick och hälsade på hos Swiss, produktionsbolaget som gör
mycket 3D och visuella effekter för mest reklamfilm. Det var trevligt och intressant,
även fast det inte gav så mycket i det här läget. Under resten av förmiddagen
gick jag på museum. Det är ju gratis numera. Nordiska och Naturhistoriska. Ett
bra sätt att billigt hålla tankarna borta från verkligheten. En verklighet som
– visar det sig – blir mycket, mycket jobbig framöver.
För första gången har jag tillåtit mig själv att
redigera föregående dagar. Det rådande läget påbjöd
det. Med tanke på att vem som helst kan läsa detta så vet jag
att det kanske kan skada andra. Så jag låter bli. Jag kanske gör
en paus i det publika bloggandet ett tag. Det känns lite konstigt att försöka
vara ytlig och skojig och underfundig och roligt iakttagande när det är
nåt helt annat som tynger sinnet.
Hem
Inga kommentarer...
Någon må ha läst detta.
Men ingen har kommenterat.
Bli den förste!
Leave a comment