Termometern visar 31 och en halv. Något fel är det, för balderväder
visar bara 24 komma tre. Sitter på balkongen och läser om en mås.
En svettdroppe på magen. Och en till. Ett päron mellan tänderna.
En sked krossad chokladglass. Kall mjölk. Och absolut inga krav. Kunde
semestern börja bättre? Härlig förväntan om en god
fortsättning.

Söndagen den 3 juli 2005

Axels tivoli, Skellefteå, dagen efter. Någon har lämnat
honom där uppe. Klart han är arg.

Måndagen den 4 juli 2005

Igår gjorde jag, något försenat, årets
första tur med mina inlines. Torsgatan fram och tillbaka. Inte så
långt. Plus tjugofem grader plus (det vill säga säkert mer än
så). Svetten rann. Hjulen rullade. Bromsen bromsade då och då.
Benen stapplade till ibland. Stavarna hjälpte till att hålla balansen.
Hjälmen täppte till. Knäskydden likaså. Men bröstmusklerna
växte.

Idag. För en stund sedan på väg i mina vanliga
skor, uppför getbergsbacken. Mot mig rullar en lång man i 25-årsåldern
på sina inlines, blond (blonderad?), ärmlös vit t-shirt
och beiga piratshorts med svarta stripes, vältränad och vältrimmad.
När han kommer närmare ser jag att han har ett par coola inlines,
vita med orangea hjul, utan någon fånig bromskloss. Han ser ut att
vara på väg mot samma mål som jag, port nummer 5, men han verkar
ångra sig, stannar i luften, gör en 540-graders piruett och flyter
avslappnat tillbaka mot ett annat mål. Gör skarpa kurvor, seglar
vidare i zick-zack, flyger fram, gör kvicka skär från höger
till vänster och tillbaka. Han är ett med sina gyllene hjul. De är
som en andra kroppsdel, vi vanliga går fram med våra skor utan problem,
han flyger fram likt guden Hermes
med sina bevingade.

Jaja. Jag är säkert bättre än honom på
andra saker.

Tisdagen den 5 juli 2005

Sverige, världen. En professor slår larm.
Sverige består av färre svenskar än vi tror. Med ens känner
jag mig liten. Och dyr.

Och George
åker till Skottland, fast besluten att göra allt för sin egen
bakgård och skita i (och på) grannen. Föga överraskande.

En grå SAAB ska de närmaste dagarna spotta ur sig gaserna
från hundratals liter förbränd bensin, på dess väg
genom Sverige.
Sundsvall, Gävle, Stockholm, Vagnhärad, Skåne och Göteborg
tar tacksamt emot.

Torsdagen den 7 juli 2005

Turnén fortsätter. Skön kväll hos D i Sundsvall i förrgår. Ännu skönare kväll
i A-H och H:s paradis i Gävleskogarna, där J stod för underhållningen. En annan
J med nya pojkvännen M (?), dök upp upp där också, under deras bilsemester.
B och I med nykomlingen A har tagit emot mig i sitt hem på Vanadisvägen, Stockholm.
Favorit i repris på libanesisk restaurang i Stockholm med W, C, D och M (och
D och M:s gigantiska lurvhund A). Imorgon kör jag ut till stugan A och ska vara
T alldeles för mig själv. Hoppas det går bra. Kanske vilar mammmas ande över
A för mycket för att det ska kännas bra. Kanske känns det helt okej att hon
gör det. I vilket fall kommer B och I (och förhoppningsvis W) ut och håller
mig sällskap. Även mammas väninnor I och G kommer på visit. (Alltså läge att
stanna vid Kungens Kurva på vägen och inhandla fikabröd i form av söta holländska
rutiga rån.) Sedan bär det iväg ännu längre söderut. Till Landskrona för att
vara med P och Å och F och E. Förmodligen träffar jag C och M från Malmö och
återigen D och M (och gigantiska lurvhunden A), som ska vara i Båstad på semester.
En sväng därefter till Göteborg där jag får återse U-B, T-B, D och J, som jag
och P umgicks mycket med när vi var små. Efter en sista övernattning i Sundsvall,
en gång till hos D, och rendez-vous på IKEA, blir det hemfärd. Då kommer T förhoppningsvis
vara helnöjd. Och lycklig.

Söndagen den 10 juli 2005

Lyckoproblemet.

All forskning som sysslar med lyckoproblemet kommer gång på gång fram till
samma sak: Det är inte yttre framgång som gör folk lyckliga. Det är det som
händer under tiden, mellan raderna. Att städa ett skåp ger större lycka än att
åka till en paradisö. Och skulle man inte bli lycklig av att städa skåpet, så
har man i alla fall ett städat skåp.

Bodil Malmsten, Det är fortfarande ingen ordning på mina papper

Måndagen den 11 juli 2005

Kommentar till lyckoproblemet: Om man tror på det, så kan det vara värt besväret.
Om man inte tror på det, så kanske det inte är värt att försöka.

Tisdagen den 12 juli 2005

Det gick bra att vara i Anneborg, Västerljung. Om mammas ande fanns där så
sa hon: Bara var här. Känn dig som hemma. Jag ska inte störa. Inte pocka
på din sorg. Kanske mer ta fram glädjen att få njuta av allt det gröna, stillheten,
solen, åskan, det som varit, det som är och det som kommer.

Hela fredagen ägnade jag mig åt att slå med lien, mecka med gräsklipparen,
klippa gräs, såga av en antal grenar av alla de träd som bara växer och växer,
hugga ner en fem meter hög björk som inte fanns där förra året (?), studera
myrstacken som också bara växer och växer eftersom byggmaterialet finns två
meter bort (en en), upptäcka en stackars död mus bakom papperskorgen under diskhon,
som hade fastnat med en tassen i en musfälla och inte kommit loss, laga ett
hål i taket, rensa hängrännorna, rensa mer, rensa mer, snygga till, räfsa. Och
ta ett dopp i Sillen.
(Och var och en av dessa aktiviteter ger större lycka än att åka till en paradisö.
Och garanterat mindre besvär. :)

På fredagen kom tantmaffian i form av mammas gamla väninnor, G, G-I, A och
I. Ett stojigt gäng, väldigt olika persolnligheter alla fyra men med samlade
egenskaper som kändes igen. De proppade i sig fika och pratade om gångna tider.
De avlöstes av B, I och A som stannade hela dagen.

Under en halvtimmas tid svävade ett åskmoln förbi. Helt regnfritt, men mullrande.
När det passerade över oss kastade molnet ner en blixt ett par hundra meter
bort. Jag såg blixten. Häftigt. Grannen höll på att trilla av taket, och lille
A, i full färd med att äta, gnällde till lite. Sen lunkade molnet vidare, och
det blev varmt igen. En lite märklig påhälsning.

När det var dags att åka kände jag mig inte riktigt färdig. Hade velat vara
kvar en dag till. (Kommer jag komma tillbaka? När i så fall? Och i vilket ärende?
Praktiskt eller själsligt?) När nu turneringen nu börjar lida mot sitt slut
inser jag att jag inte har satt av så mycket tid till att bara vara, gå omkring,
tänka, plocka navelludd, titta på molnen (vilka moln?), iaktta. Känna lite hemlängtan.
Ska pyssla mer med det idag, här i Landskrona,
och i morgon, när jag kommer till Göteborg. Måste inte träffa en massa människor
stup i kvarten. Behöver kanske ägna mig åt mig själv en stund. Och åt lite annat
som får ta upp plats här en annan dag.

Fredagen den 15 juli 2005

Efter ett p-botsavtäckande (mitt fel!) i Landskrona, och en sväng
upp till Kullaberg
fortsatte färden till Göteborg på E6:an.
Men så värst mycket pillande i naveln blev det där icke. T-B
och U-B (och deras busbarnbarn) tog emot mig med öppna armar och jag har
sällan sett maken till gästfrihet. Att både vara med dem och
vara i deras hus brang fram många glada gamla minnen från förr.
De bjöd på middag och vi avhandlade mycket gammalt och nytt. Efter
ett besök hos J med familj åkte vi och doppade oss i havet.
Det blåste rejält men det var till och med varmare än i vattnet
i Landskrona!

Och i går startade resan hem. Avskedet från U-B och T-B tog fram
en igenkännande känsla som jag upplevt (alltför?) ofta under
hela turen. Viljan att stanna och vemodet att lämna. Det är ingen
känsla man vill lära sig att hantera heller. Lämna A-H, H och
J i Gävle, säga vi ses till C i Stockholm, lämna B,
I och A efter deras visit i Anneborg, Västerljung, lämna Anneborg
i sig, säga adjö till C efter några timmar i Landskrona, D och
M efter några timmar på stranden vid Bjärehalvön,
min familj efter några dagar i Landskrona.

Nu får det räcka med avsked ett tag. Nu är jag hemma. Kanske
inte riktigt helnöjd men ändå lycklig, trots allt.

Söndagen den 17 juli 2005

Vardagen börjar sjunka in, men ändå inte.

Makaroner, köttbullar, sommargrönsaker, ketchup och mammas svarta
vinbärssaft till lunch.

Femton kalsonger på rad i torkrummet.

Diskret ny inredning i lägenheten som ändå känns för
stor och tom. Behöver någonting mer att fylla den med. Ny blomjord,
kanske?

Ingen bruksanvisning i de nya påslakanen från IKEA.

Hur dammsuger man en dammsugare om man bara har en?

Efter trehundrafemtio mil har sprickan i vindrutan vuxit ännu ett par
centimeter.

Halvmulet väder på en trist balkong, tre trappor upp.

Nya krystade inlägg i dagboken.

Planlös semester.

Torsdagen den 21 juli 2005

Simons
bror Daniel såg ett fyrkantigt plåster på min högra överarm,
ställde huvudet på sned och undrade om jag hade slutat drogat mig.
Njae, svarade jag, jag har ju inte ens börjat. Plåstret
är från sprutan med TBE-vaccin jag fick igår men han associerade
tydligen det till någon form av nikotinplåster. Vilket förmodligen
många skulle göra nuförtiden.

Visa mig ditt plåster och ska säga dig vem du är.
Om jag behåller det på, vad skulle jag visa upp för karaktäristika
hos mig? För de som lägger märke till plåstret, vill säga.
Och för de som bryr sig. Tänker de: Ah, han håller på
att sluta röka och tar nikotinplåster till hjälp. Vilken viljestark
man som inte är rädd för att visa att han tar till hjälpmedel!
Eller finns det de som förstår att det är fel ställe på
kroppen att ha nikotinplåster på och förstår vidare att
det är en spruta. Hur tänker de då? Åh, han har vaccinerat
sig mot elaka utrikiska virus. Vilken metropolit! Eller: Stackars lilla
hypokondriker.

Det är väl det sista som är det mest rätta. Efter förra
årets traumatiska fästingupplevelse vill jag inte ta några
risker när jag rör mig i östra sörmlands gräshav. Borrelia
går att bota, men inte mot hjärnhinneinflammation orsakad av TBE-virus
när den väl har brutit ut. Nojig, jag?

Rapporter om nya explosioner
i London. Johanna och Bhavesh meddelar att de är ok. Det måste vara
väldigt nervöst där nu.

Lördagen den 23 juli 2005

Skellefteås musikfestival Trästockfestivalen
är ännu inte över, men jag tyckte det räckte efter ett par
sånger av Eldkvarn.
Vältrimmade gubbar, men jag bestämde mig för att jag inte berördes
så hemskt mycket. Övriga artister som mer eller mindre passerat mina
ögon och öron:
(Länkarna leder till festivalens småpresentationer av artisterna.)

• Laleh –
  Glädjepaket med akustiskt popgung med Cornelisvibbar.
• Cirera
  – Seriöst, fräscht. Nästa skivköp.
• South Ambulance
  – Hård, tröttsam indiepop. Trist.
• Thousands of
  Sparrows – Intressant ljudmatta; mörka, tryckande, tunga instrument
  och kör akompanjerar en vrålande sångare. Hur kan han behålla
  rösten efter det där?
• Göran
  Norman and a room with a sound – Duktig trubadur.
• Funkservice
  International – Lite jazz, lite world, lite pop, lite elektroniskt, lite
  av allt. Nästnästa skivköp.
• Raymond &
  Maria – Skönlyssnade och med riktigt, riktigt bra texter – faktiskt.
• Momo –
  Bra arrangerat, fin instrumentation, lite annorlunda, men ändå
  snabbglömt.
• Darcy –
  Sviker aldrig! Nästnästnästa skivköp.
• El Perro del
  Mar – Sprödsång.
• Anna Ternheim
  – Helt enkelt fantastisk på skiva men scenen är för stor för
  hennes musik. Och paraplyerna för många.
• Spånka
  NKPG – Innovativ svängig house/dans. Synd på klockslaget (16:30)
  och publikantalet (en handfull).
• Johan Norström
  – Lokal trubadur som med rätta rest tillbaka från en något
  stökig rockperiod till en mer lågmäld värld. Mognare
  nu.
• Vanliga jättar
  – Elektrodunk. Musikern är en kille som står och rattar på
  allehanda teknoprylar på bordet på scenen. Skojigt.

Söndagen den 24 juli 2005

Jag observerar årets alla inlägg i den här nätdagboken
och noterar hur min sinnestämning har gått ner, ner, ner och sedan
upp, upp, upp. När jag började skriva igen i mars blev jag plötsligt
mer personlig än någonsin tidigare. Varför?

Varför skriver man en blogg överhuvudtaget?

Varför kan man inte bara skriva ett worddokument, spara den på hårddisken
och sedan låta den ligga där? Varför vill man att det man skriver
ska kunna läsas av vem som helst?

Det kan man diskutera längre än jag har lust att skriva idag men
vad gäller vårens texter har det handlat om komplement. Har jag mått
dåligt har jag behövt prata, både verbalt och genom det skrivna.
Dagboken har blivit ett komplement så man når ut till alla de andra
man inte pratat med innan. Och ett sätt att fylla i luckor, ifall det är
någonting man missat. Under våren har det varit jag och mina kolmörka
känslor, och de har måst ventileras, släppas ut.

Just nu mår jag så otroligt mycket bättre. Och jag känner
att det räcker med att säga så. Har inte samma behov att släppa
ut, även om man gärna berättar roliga saker. En handfull vet
redan varför, och jag låter det vara så, så länge.

Jag, jag, jag. Ordet ’jag’ måste vara det absolut vanligaste ordet på
den här sidan.

Nu ska jag åka och tugga kex åt alla duvor.

Onsdagen den 27 juli 2005

Hm. Mindre frekventa inlägg i dagboken. Förlåt. Lovar bättring.

Men först en spontantur norröver. Fjällen drar. Och det där
berget (Stuor-Graddis,
Riksröse 232A) som jag inte lyckades gå upp på för
tre år sedan. Nu j*vlar. Men jag lovar att vara försiktig. Och ta
många bilder.

Fredagen den 29 juli 2005

I onsdags svor jag igen här. Såhär i efterhand tänker
jag: Lugna dig, Thomas. Spara på krutet.

Väl framme vid gränsparkeringen Sverige-Norge och foten av det gäckande
fjället började jag göra mig iordning. Det regnade, men jag försökte
att inte låtsas om det. Började gå. Ingen led att följa.
Genom sly, snår och sumpmark. Efter några hundra meter var jag redan
blöt av svett, regnet verkade inte vilja avta och motivationen hade dykt
ner till noll komma noll. Jag tittade upp och det såg plötsligt oöverstigligt
besvärligt att ta sig upp. Jag undrade vad jag egentligen höll på
med… Så jag gick tillbaka till bilen.

Det kändes på något vis snopet att sitta där och fundera
över var jag skulle ta vägen nu. Hade god lust att bara köra
hem igen. Efter kort men intensivt tänkande satte jag mig bakom ratten,
körde in i Norge, nerför Junkerdalen. Efter några mils färd
söderut på E6:an kom jag fram till en led som går till Nasa
silvergruva och Nasafjäll på svenska sidan.

Det är alltså dit jag gick istället. Målet för min
vandring förra året, då jag skadade knät på halva
vägen och fick åka helikopter tillbaka till Vuoggatjålme och
bussen hem. Den här vägen är inte lika lång (dock brantare),
15 kilometer tur och retur. En lagom kort tvådagarstur, med gott om tid
för spatserande runt det karga och kulturhistoriskt intressanta området.
Bilder är på väg.

Lördagen den 30 juli 2005

Bilder från bilturen genom Sverige ligger uppe
nu.

Söndagen den 31 juli 2005

Sista dagen på en en månad lång semester. Har inte haft så många reguljära
semestrar på senare år, men denna har varit dunderskön. Den bästa någonsin?
Jag gör nog bäst i att mäta och jämföra med andra semestrar, men skön och alldeles…
alldeles… un… har den i alla fall varit. Imorgon börjar allvaret om, som
man säger. Mötte en kollega på klubb häromdagen och han hade tydlig ångest över
att börja jobba igen imorgon. Vad hade han gjort under sin semester? Ingenting,
sade han. Det kanske är det som är problemet. Själv ser jag halvt om halvt fram
emot att gå tillbaka och kavla upp ärmarna och utföra ett riktigt arbete igen.
Göra möda för lönen.

Vad gäller min kollega: Han kanske sitter och trycker hemma i soffan och räkna
minuterna tills att det är dags att göra sängdags och sluta ögonen och konstatera
att när han öppnar ögonen igen så är den alltför välbekanta gråstressiga vardagen
igång igen. Slut på friheten. Kanske var det det alla gjorde sista dagen på
industrisemestern – alla de som man tycker ha befunnit sig en havsstrand – som
vi gjorde. Istället satt vi där, ensamma, och svettades i solen och studerade
måsbråk och myrbök.