Hostar sönder halsen dessa dagar. Kan knappt sova för den ständigt kittlande känslan i svalget. Går upp ett par gånger om natten för att hosta av mig. Kräkreflexen säger hej då och då i dessa attacker, men får banne mig inte fullfölja sitt uppdrag. Jag ska hosta upp allt slem, inte kräkas. Det enda som kan tänkas vara skojigt med hostan är jag fått värsta whiskyrösten.

Torsdagen den 3 november 2005

Trädet utanför mitt arbetsfönster håller nu på att tappa sina löv i stora tjok. (Tjok?) Suck sa den. Trots att hälften av löv fortfarande är gröna. Och trots efterbrittsommaren som var.

Söndagen den 6 november 2005

Det känns trasigt. Hostan höll i sig hela veckan och helgen. Jag hade gärna stannat hemma från jobbet hela halva veckan men uppdraget från North Kingdom krävde min närvaro.

Förutom hostan och halsont då och då och en timmas obehaglig smärta i örontrakten. I tisdags skulle jag lyfta upp en stor skärm från golvet till ett bord. Åhej, sa inte mina ben vilket de borde göra när man ska lyfta tunga saker. Jag lät istället ryggen säga Åhej varpå den även sade Aaaaaj, nu ställer jag mig på tvären och vill inte alls vara med längre. En dryg timma senare låg jag på en brits hos Ostviks Massageteam och blev knådad och uppmjukad, som en halvakut uppmjukningsåtgärd. Jag hade sträckt ett gäng ryggmuskler, och ett par kotor därnere satt snett. Kiropraktorn knäckte saker i mig i torsdags, men ryggmusklerna är ännu inflammerade och stela. Ibland när det är extra stelt så ser det ut som om jag har gjort i brallan när jag går.

Trasig. Aj. Jämmer och gnäll. Det går över.

Tisdagen den 8 november

Visst är det november nu? O mörker, mörker.

Det finns något som heter biorytm. Det är kurvor som representerar en persons fysiska, intellektuella och emotionella nivå. De går upp och ner med olika våglängder, mellan 23 och 33 dagar. Är kurvan på topp (+1) påstås man vara högpresterande och är den låg (-1) så är man i en passiv period när det gäller respektive egenskap. Somliga påstår att det här verkligen stämmer och har lika hög relevans som astrologin. Jag vet inte, men det är skoj att studera i alla fall.

Enligt min biorytmkurva (1972-03-01) är min intellektuella invå sådär, men på väg upp. Inte så värst bra när jag sitter med tungan på sniskan och försöker bygga en fungerande dynamisk webbplats åt jobbet. Eller också är det andra funderingar som lägger sig som en propp i hjärnan och som hindrar mig från att tänka klart. Ska jag stålsätta mig inför kommande periods emotionella djupdykning?

Intressant är att den fysiska kurvan låg nära botten för en vecka sedan då jag sträckte ryggen. Det var i och för sig självförvållat, men man skulle ju faktiskt kunna påstå att det var det var den för tillfället låga fysiska (och den intellektuella!) prestationsförmågan som gjorde att jag inte såg till att göra rätt när jag skulle lyfta den där skärmen.

Måndagen den 14 november 2005

Värt att påpeka är att ovanstående biokurva inte riktigt är att lita på. De flesta biorytmsajter på nätet inklusive ett gratisprogram nedladdat från download.com kommer fram till olika resultat. Vilket är ganska konstigt eftersom det är en ganska tydlig beskrivning av hur kurvan ska se ut för varje födelsedatum. Nåja, det är i alla fall en intressant bekräftelse på att allt går upp och ner, och upp. Och ner.

Tisdagen den 15 november 2005

Det svävar omkring en Damernas Värld på arbetet. Lite märkligt. Den har synts till på köksbänken i fikarummet, i driften, på en stol lite längre bort i fikarummet och nu senast på vår handikapptoalett. Man undrar hur den har lyckats ta sig hit. Den folkgrupp som magasinet försöker vända sig till, nämligen Damernas, är katastrofalt underrepresenterad här på kontoret. I tidskriftsväg är det snarare Nätverk & kommunikation som gäller här, en skrift full med spännande artiklar och reportage om routrar, databaser och säkerhetsluckor. Ett säkert konstaterande är i alla fall att DV är förvånandsvärt välläst här, eftersom den har synts till på så många skilda platser under så kort tid. En frisk fläkt kanske. Någonting annorlunda.

Onsdagen den 16 november 2005

Damernas Värld skriver någonting om dödskallar på sin förstasida. Och jag hajjar till. Ska det inte vara döskallar? Jag söker på Google. Dödskallar ger 9310 träffar. Döskallar ger 17500 träffar.

Även Damernas Värld kan ha fel ibland. Eller Google. Vad säger SAOL?

Torsdagen den 17 november 2005

Risgröt utan kanel. Blää.

Klockan arton idag stod en ganska stor samlad skara av Skellefteå Kammarkör i Skellefteå Landsskyrka. Dags för inspelning av ett par julsånger till en skiva som någon ska ge ut lagom till jul. B-G Staaf springer runt och möblerar med mikrofoner. Hälften av alla körmedlemmarna, mig inräknat, ber alla andra att stänga av mobiltelefonerna. Mer än hälften, mig inräknat, hostar och harklar sig. Det måste vara något som går.

Leif plinkar på flygeln och vi sjunger Brra attukom! och andra skalor och intervallövningar. Vi ställer upp oss, hostar lite till, och vi övar igenom låt nummer ett av två, Den heliga natten, även känd som Stilla Natt, Heliga Natt, i ett vackert sjustämmigt arrangemang. Herr Staaf ger klartecken att han är redo att spela in. Jag håller krampaktigt i notpapperet för att det inte ska prassla. Mina hostreflexer gör sig påminda. Tyst nu. Leif lyfter på händerna och startar igång damkören, som ska sjunga första versen. Jag sväljer hårt och sträcker på halsen för att hålla hostdemonen borta. Den lurar halvvägs mellan bröstet och strupen och kan när som helst gripa tag i svalget, dra ner och släppa upp som en gummisnodd – host. Leif avbryter damkören redan efter första strofen. Damerna har sjunkit i tonhöjd. Leif rycker fram stämgaffeln och visar. Visst, stämgaffeln skriker fram en jättefalsk ton jämfört med damernas innan Leif avbröt.

Vi försöker igen. Leif avbryter. Visar med stämgaffeln. Falskt igen. Johan Stäck skakar på huvudet. Hur kan man sjunka i tonhöjd, så fort, så mycket?

Ett nytt försök. Rätt tonhöjd, men t i natt kommer inte samtidigt – det låter Stilla naaaat-t-tt-t-t. Inte fint. Låt t komma på sjätte slaget, tack.

Ännu ett försök. Vi sjunker som en sten. Omtagning. Återtagning. Igentagnig. Än en gång. Leif blir frustrerad. Vi gör vårt bästa. Och hela tiden ligger hostdemonen nedanför struphuvudet och vill kravla sig upp. En sista tagning och vi nöjer oss.

Nästa låt är Härlig är jorden i Leifs urmysigt halvjazziga arrangemang. Den är mer rakt på, här finns inga fällor att falla ner i. Vi klarar den på bara två tagningar. B-G Staaf tyckte det lät jättebra. Bra. Ett gott betyg, tror jag.

Måndagen den 21 november 2005

Lite fantasi
gör guld av vanligt grus
Utan fantasi
blir snuset alltid snus

Den ger en glassartad hallucination
av hallon och citron
åt ditt liv
Men om du mister drömförmågan
blir din glasstrut blott
en tom och kexig kon
negativ

Livet är en bok
Men utan fantasi
kort och gott en ouppsprättad klump
som aldrig bläddras i

Till ingen nytta skriven
ligger den där övergiven
Allra bästa papperskniven
heter fantasi
Lite fantasi

Povel Ramel, De sista entusiasterna, 1968

Onsdagen den 23 november 2005

I går dök det upp två gul- och orangeklädda tomtar utanför mitt fönster på jobbet, en våning ovanför Kanalgatan i höjd med övergångsstället vid före detta posten. Deras släde var en lyftkran och de hängde upp stor en stor julstjärna ovanför gatan. Tio meter utanför mitt fönster. En av flera som hänger över Kanalgatan och andra gator i Skellefte(å). Den är jättefin på avstånd, när den är tänd i mörkret (tror jag), men jätteful i dagsljus på tio meters avstånd. Precis i mitt blickfång utanför fönstret. Grå plåt, jättestora glödlampor och kablar som hänger kors och tvärs. Gungar lite. Kajor och kråkor som bråkar i närheten.

De har inte tänt den än. Jag antar att de tänder den i samband med skyltsöndagen, då folk går man ur huse för att titta på stängda butikers skyltfönsterskreationer.

Efter det hoppas jag att kanalgatans julutsmyckning sprider sig in på vårt rum också. Efter mörkrets inbrott i alla fall.

Torsdagen den 24 november 2005

Ibland kommer man på alldeles för tidigt vad man ska skriva om här. För ett antal tidsenheter senare, när man sitter vid datorn och ska skriva publik dagbok, så kommer man inte ihåg ett endaste dugg.

Inatt fick jag till exempel en snilleblixt. Ah, det här är värt att skriva om, tänkte jag med viss tveksamhet. Men nu minns jag inte. Det var någonting om saker som går snett. Och läketid. Men vad det specifikt handlade om, har min hjärna mer eller mindre aktivt filtrerat bort i REM-drömmarna. Tur det, kanske.

Om en månad har det i alla fall vänt. Ljuset.

Fredagen den 25 november 2005

I förmiddags tände de stjärnan. Sen släckte de den igen efter en kvart.

Nu tände de igen! (ca 14:00)

William Shatner, mer känd som Captain Kirk (inte Spock!) från Star Trek, eller som Danny Crane i Boston Legal (där har vunnit ett par Emmysar), gjorde en skiva förra året. Has Been heter den. Inget man förväntar sig av en föredetting till skådis, tänker många. Men den här är otroligt underhållande och välproducerad med en gigantisk glimt i ögat. Han sjunger inte en enda ton, han bara pratar, berättar, talar i takt med de gästsångarna (bland andra Aimee Mann). Och läser en dikt. Bästa spåret idag är ett som var sämsta spåret vid första lyssningen – I Can’t Get Behind That – där Bill och en av gästsångarna, Henry Rollins, snabbt och högljutt jämrar sig över samhällets störande företeelser, ovanpå flera lager av speedade slagverk. Och jag nickar medhållande i takt.

BILL: My favorite shows on TV have twelve minutes of advertising. I can’t get behind that kind of time!
ROLLINS: Eat quickly. Drive faster. Make more money now! I can’t get behind that.
BILL: I can’t understand why the price of gas suddenly rises when oil goes up…
ROLLINS: …but takes months to go down looong after oil falls!
BILL: I can’t get behind any of that!
BILL: I can’t get behind the Gods, who are more vengeful, angry, and dangerous if you don’t believe in them!
ROLLINS: Why can’t all these Gods just get along? I mean, they’re omnipotent and omnipresent, what’s the problem?
BILL: What’s the problem?!
BILL: What about the men who say ’Do as I do. Believe in what I say, for your own good, or I’ll kill you!’ I can’t get behind that!
ROLLINS: I can’t get behind that! Everybody knows everything about all of us!
BILL: That’s too much knowledge!
BOTH: I can’t get behind that!

(www.shatnerhasbeen.com)

Söndagen den 27 november 2005

Jag har sammanställt och lagt upp ett fotoportfolio.

Onsdagen den 30 november 2005

När jag vaknar och ser ut över älvdalen ser jag en mörk mulen matt vitblå gryning med ett pärlband av varma små ljuspunkter som sträcker sig från öster till väster. Snön faller. Det verkar som om den är här för att stanna. Tack, för vi behöver ljuset. Andra som jublar kan vara utövare och arrangörer av vintersporter (förutom måhända skridskoåkare). Förmodligen inte alla bilister, men de härdar ut och gillar läget, får man hoppas. Cykelturen till jobbet blir förstås lite knepig, eftersom plogbilarna är ännu lite morgontrötta och jag tvingas ut på bilvägarna för att få någorlunda hårt vägunderlag. Jag slirar ändå. Bra träning.

Det finns värre saker att irritera sig över. Som till exempel killen som står före i kassakön och som inte lägger upp kassaklossen efter sina varor på bandet. Det var jag som var killen. Och jag förärades med veckans ondaste blick från mannen bakom.