Alla svenska (och helst norrländska) städer och samhällen av rang (och lite tur) har en alldeles egen skidanläggning. Skellefteå har sitt Vitberg, Burträsk har sitt Bygdsiljum, Piteå har sitt Vallsberg, Stockholm har sin Hammarbybacke. Gällivare har Dundret, bekant av många. Och dagens vackra väder måste utnyttjas, plus det faktum att jag nu tagit med mig slalomskidorna hit. Men ett problem som var tvunget att lösas var att ta sig dit. Ingen bil har jag här, bara min cykel, och inga bussar går dit. Taxi? Ja, det skulle ha kunna gå, det hade nog inte blivit så fasligt dyrt eftersom det bara är 4,5 km dit från där jag bor, men just idag hade Telias mobilnät bestämt sig för att klappa ihop så det gick icke att telefonledes få någon kontakt med omvärlden, Gällivare taxibolag inräknat.

Men jag ville inte ge upp så lätt. 4,5 kilometer är ju inte så värst långt, ens på cykel. (När jag bodde här senast, i maj 2009, så bodde här också en läkarstudent som tagit med sig sin bräda. Trots att skidbackarna hade stängt och den varma våren hade smält bort det mesta av Dundrets snö förutom några envisa snölegor på nordsidan, så vägrade han ge upp tanken att kunna glida nedför någon backe. Flera kvällar i rad packade han ihop sina pinaler och vandrade bort till Dundret, gjorde sina åk, och kom inte hem förrän väldigt sent samma kväll. Respekt. Inspiration.) Jag slängde pjäxorna i ryggan tillsammans med lite extra kläder, spände fast skidorna på ryggan, äntrade cykeln och trampade iväg. Det tvivelaktiga vägunderlaget (se gårdagens inlägg) och uppförsbacke gjorde mig rätt svettig. På vägen var det många passerande bilister som tittade långt på mig. Det är förmodligen inte varje dag de får se en långskånk på en brun damcykel med slalomskidorna på ryggen. Det bjuder jag på. Nåja, så småningom kom jag fram.

Hur är Dundret som skidanläggning då? Wow, jag tror minsann det är läge för en…

Gäll – hell or heaven?

Jag orkar inte ge mig in på detaljer angående min förstagångsupplevelse av Dundret. Jag måste erkänna att jag inte är så imponerad. Jag kanske trodde att pistsystemet skulle vara mer omfattande än så, att man kunde välja sina vägar i större utsträckning (här är Jokkmokks Kåbdalis snäppet bättre), och att backarna skulle kännas längre. Dundret är ju ändå ett s k lågfjäll, mer än 800 MöH. Och det ser ju så stort och fint ut på kvällen, då man från stan ser pärlbanden av ljus slingra sig nedför fjället.

Samtidigt hade jag ett par trevliga timmar för mig själv i backarna. Tog en varm choklad i den mysiga fjällstugan (komplett med fåtöljer och öppen spis). Beundrade utsikten över Gällivare/Malmberget i nordost och Kebnekaisetopparna (tror jag) i nordväst. Hyggligt många svarta backar, jämnbranta, men inte för branta, lagom utmanande, och några backar där man bara kunde slappna av och leisure-åka.

Så jag kan varken ge Dundret hell eller heaven, utan jag måste nog lägga till ett ”mittenomdöme”. Inte super, men tillräckligt bra för att det ska vara värt att återbesöka.

Så, det samlade omdömet. Dundret, skidanläggning i Gällivare: Whatever.