Sedan mitten av mars har jag varje måndag, tisdag, torsdag och fredag kört den 13 mil korta E4-sträckan mellan Skellefteå och Luleå (plus en liten, liten bit väg 97 till Södra Sunderbyn). Jag har gjort det eftersom det är ganska bra väg, 110 utom några 90-sträckor och det bara tar 88 minuter från parkering till parkering. Om jag har måst stanna på vägen för att undvika att somna bakom ratten under färd har det naturligtvis tagit lite längre tid. Buss har jag ratat eftersom jag räknade ut att det kostar lika mycket som bensinen men tar en timma längre.

I tisdags fick jag nog. Det var mörkt, det regnade, det blåste och ryckte i bilen och det kändes som hög risk för plötslig och förrädisk halka. Höll 80-90 och det började så smått sticka i armarna som krampade om ratten. Jag kom hem helskinnad men den körningen var ingen mysig upplevelse. Så imorse klockan halv sex tog jag cykeln ned på busstationen och bänkade mig i en mörk och varm buss. Det var ruskigt skönt att kunna färdas samma sträcka som tidigare utan att behöva hålla koll på vägbanan, den vita streckade linjen som oförtrutet blinkar förbi. Att släppa på koncentrationen. Att kunna blunda. Och sova.

I Piteå hade jag kunna sitta kvar i den så kallade expressbussen – linje 100, se inlägg 27 mars 2008 – mot Luleå, men istället bytte jag till en annan buss som ankommer Luleå stad en hel halvtimma före linje 100. Ett bussbyte till i Luleå och tjugo över åtta – nästan tre timmar efter resans start – stämplade jag in på jobbet. Att jämföra med en och en halv timmas bilkörning.

En snabb sammanräkning av enkelresekvittona gav summan 218 kronor. Att jämföra med ca 150:- för 13 mils bensinpengar. Troligen något billigare om man nyttjar någon form av rabattkort för resorna.

Så det är bara att välja:

Svåra val, svåra val.