Måndagen den 13 augusti 2012 - Livsfarlig

Den här texten är för de som oroar sig för att jag ägnar mig åt en livsfarlig hobby.

Det har skett två paramotorolyckor med dödlig utgång i helgen. Den ena i Kisa, Östergötland och den andra i Boden, Norrbotten. Mig veterligen (och jag borde ju rimligtvis ha någon form av koll, tror jag) så är det första gången någon förolyckas i samband med paramotorflygning överhuvudtaget i Sverige. Och det är såklart mycket anmärkningsvärt att två personer drabbas på olika håll under samma helg. Ett klischéartat ord är tragiskt. En svart helg för oss som ägnar oss åt den långsammaste och det mest mobila sättet att flyga på. Tankarna går till de som var där och anhöriga. Känns extra obehagligt eftersom de som drabbats är nära min ålder och i Bodenfallet nära geografiskt. Samma intresse. Jag känner säkert någon som känner honom.

Varför skulle då detta inte kunna hända mig?

Jo, det kan det. På samma sätt som vem som helst kan råka ut för en bilolycka eller liknande. (Borde det inte vara vansinnigt farligt att i en plåtlåda störta fram i 110 kilometer i timmen, tätt intill andra potentiellt nyckfulla förare av liknande fordon?) Allt handlar om säkerhetstänk, förberedelser, koll på utrustning och förhållanden.

Av respekt för de berörda tänker jag inte spekulera i vad som hänt, vad som orsakade olyckorna. Jag kan bara nämna vad jag gör för att flygningen ska fortsätta vara en säker sport för mig. Och jag tror att en grundläggande respekt, nästan rädsla, för vad som kan hända är en bra utgångspunkt.

  • * Jag ger mig aldrig upp i väderförhållanden som är i närheten av vad jag inte kan hantera. Jag strävar efter så lite vind möjligt, ty det är då som turerna är som mest njutfulla. Jag flyger aldrig soliga sommardagar med termik som ger turbulent och byig vind. Även om jag säkert skulle kunna hantera en flygtur med hyggligt “lurvig” vind så skulle upplevelsen inte vara speciellt njutbar. På somrarna är det stilla ljusa sommarkvällar och nätter som gäller. Soliga vinterdagar går bra om vinden är svag och jämn (laminär). Det är dumt att försöka starta i någon annan riktning än mot vindriktningen.
  • * Jag kollar alltid utrustningen innan jag ger mig av. Motor, sele, linor, skärm. Allt ska vara helt. Är linorna trassliga kommer man oftast inte upp överhuvudtaget. Skärmen får alltid torka till knastertorrhet inomhus direkt när jag kommit hem. Jag vårdar den ömt. Packar ihop den enligt boken. Många frågar också vad som händer om motorn stannar. Svar: Inget särskilt. Det är omöjligt att störta ner till följd av att motorn lägger av – man landar då som vanligt. Och jag ser alltid till att vara över öppen mark ifall det skulle hända. (Det har hänt en gång – för tre och ett halvt år sedan. Jag landade på samma is som jag startade ifrån.)
  • * Jag ser alltid till att det finns överdrivet mycket svängrum för start. Byggnader, kraftledningar eller träd får inte vara i närheten av i vägen.
  • * Jag är alltid beredd att avbryta en start eller flygning om det inte känns bra. Jag har gjort otaliga bra starter, bara för att vända om direkt och landa bara för att känslan inte varit bra däruppe.
  • * Jag gör aldrig några hastiga eller för hårda manövrar. När jag till exempel ska svänga så gör jag det försiktigt – inga tvära kast här inte. Min svängradie är till exempel dubbelt så stor som mina flygarvänners i Piteå. Jag är ett kontrollfreak – jag gör ingenting utan att riskera att tappa kontrollen. Jag flyger för det mesta rakt fram. Inga akrobatkonster här inte.

Jag flyger inte för spänningens skull. Jag flyger för njutningens skull. Utsikten. Naturupplevelsen. Att långsamt kunna glida över trädtopparna och fåglarna. För min del är paramotor en lugn aktivitet, ingen extremsport.

EDIT: Svenska skärmflygförbundet (i vilken jag är medlem, lic nr 9328) skriver detta i samband med det inträffade.


Inga kommentarer...

Någon må ha läst detta.
Men ingen har kommenterat.
Bli den förste!

Leave a comment


» Senaste!




  • Hem