I brist på något vettigt att skriva om slänger jag in en telefonlistequiz:

• Har du kysst nummer sju?
  Nej, men vi kramas så fort vi ses.
• Har du träffat nummer nio i veckan?
  Nej, honom har jag bara pratat i telefon med. Han hade mixat ner övningsmusiken till Körmanifestationen.
• Älskar du nummer tio?
  Jag älskar honom som klasskamrat. Smart, och dessutom längre än jag.
• Är nummer elva en sötnos?
  Svårt att säga. Hon är maskin. Men hon talar om hur mycket jag ringt för.
• Är nummer femton en bästis?
  Nej, Mr. Staaf är mest praktisk att ha när vi har konsert.
• Har nummer sexton gått i samma klass som du?
  Näe, men han är en jävel på bouppteckningar.
• Brukar du hänga med nummer nitton?
  Bara när min bil krånglar.
• Är nummer tjugo bra?
  Jo, hon är helt ok. Samma årgång.
• Gillar du nummer tjugosex?
  O ja. Vi levde till och med ihop ett tag. Nu bor hon i Umeå och är lycklig, hoppas jag.
• Vet du om nummer trettioett har ett förhållande?
  O ja, och barn och hus och Audi i Timrå.
• Hur känner du nummer trettioåtta?
  Genom Ulrika genom Gustav (som jag träffade på
  psyket :). Hon är liten och blond och kör truck på Rönnskär.
• Är du intresserad av nummer fyrtiotvå?
  Ja, jo, Filmtipset är en rätt användbar sajt, fast jag tror deras sms-tjänst ligger nere.
• Hur länge har du känt nummer fyrtionio?
  Jag träffade honom första gången på ett bröllop i Västmanland 2004. Sedan dess har vi inte haft någon kontakt.

Åsså var det bara 121 kontakter kvar på listan…

Lördagen den 6 september 2008

Jag har härmed kompletterat ett fotoalbum Nära Dig med lite bilder från Österlen. Gå dit och titta på buset.

Fredagen den 12 september 2008

Hemkommen staan efter busstur från Umeå irrar jag runt, fångad av en slags inbillning att jag måste handla något. Efter dagens gjorda tentamen i neuropsykologi slås jag av att fundera över vilka delar av hjärnan som arbetar mest när jag träder in i olika typer av affärer. Jag kommer bland annat fram till att det Bakre uppmärksamhetsnätverket – med posteriora parietalloben, övre kolliklarna och pulvinara delen av thalamus – är särskilt aktivt när jag går runt på Indiska, Hemtex eller någon annan heminredningsbutik, ty överallt ligger det prylar som pockar på min uppmärksamhet. Den skiftar, frivilligt eller icke frivilligt, från en svart prydnadskudde till röd gardin till grönglittrig gardinlängd till… Min ögon rör sig med saccadisk frenesi mycket mer här än i en vanlig klädaffär som H&M eller JC, eller Clas Olsson. Kan det bero på att jag är mer van att gå på H&M än Indiska, och att det på Indiska finns många, många fler oväntade element som styr mit fokus?

Nå, prefrontalkortex funderar över varför det säljs så många prydnadskuddar men ack så få prydnadskuddefodral. (Heter det örngott när vi snackar prydnadskuddar?) Jag behöver bara fodralen. Det känns som resursslöseri att behöva köpa nya kuddar om jag nu bara behöver fodralen. Jag inser att det är läge att ta saken i egna händer och köpa tyg och tillverka egna fodral. Plötsligt säger dorsolaterala prefrontalkortex att jag måste lämna in symaskinen på lagning först. Bäst att lyda. För att nå målet tillfredställelse med nya prydnadskuddar krävs åtgärder i rätt ordning.

Måndagen den 15 september 2008

Jag såg Wall•E på bussen idag (filmen alltså, inte dalmasen med potatisskalaren). Pixars bästa film på mycket länge. Mänskligt omänskligt mänsklig. Underbar animation. Fantastisk ljudsättning. Bra musik (Thomas Newman sviker aldrig). Massor av roliga detaljer, som sig bör. Skön historia – jag gillar hur de bygger upp karaktärerna och hela resten av filmen med så mycket annat än talad dialog, rätt olikt de senaste dussinet datoranimerade filmerna. Wall•E är bara en maskin, men Pixar har lyckats stuva in långt mycket mer själ i den än i vilken superhjälte/fisk/råtta/myra/docka/bil som helst. Helmysigt. Se och njut! Och se om!

När jag sen kom hem kunde jag konstatera att symaskinen inte alls var trasig. Dubbel lycka!

Onsdagen den 17 september 2008

Jag gick i trean och mamma hade köpt ABBA:s senaste (och sista) just utkomna album The Visitors, och jag minns att jag satt vid grammofonen och lyssnade på titelspåret, om och om igen, samtidigt som jag beundrade och försökte förstå motivet på LP-omslaget. Låten liknade inget av den (enligt mig, då) halvtrista mogna och alldeles för rena discopop ABBA hade gjort tidigare. Eftersom jag inte lärt mig så mycket engelska då så hade jag inte så stor koll på vad de sjöng om, men jag trollbands av atmosfären och ångesten och den orolighet som genomsyrade låten. Nu läser jag att låten formodligen handlar om känslan av förföljelse som många dissidenter fick uppleva i Sovjetunionen på den tiden. En rätt politisk text, alltså. Oväntat. Jag har alltid tyckt att den är en av ABBA:s bästa låtar – den står ut för sig själv och skulle aldrig platsa i den glada musikalen och filmen Mamma mia! (som jag för övrigt tyckte var så bra att jag gick och såg den en gång till).

Torsdagen den 18 september 2008

Universitetslektorn som föreläser under vår nuvarande kurs använder gärna fraser som så att säga, alltså att och det handlar om. Idag använde lektorn frasen så att säga 45 gånger under dagens första halvlek, före paus. Frekvens: 1 gång per minut, med en felmarginal på ±0,09.

Jag önskar någon annan skulle kunna föra liknande statistik på mig i framtiden, ifall jag skulle stå där och föreläsa. Det skulle vara nyttigt, tror jag.

Måndagen den 22 september 2008

Fantastisk låt. Fin text. Duktig sångare. Märklig och mäktig video. Gotye – relativt okänd grupp från Australien. Låten heter Heart’s a Mess och albumet heter Like Drawing Blood. Den damp ner i min brevlåda idag. Blev bara tvungen att beställa den, efter att ha gått bet på att hitta albumet på alternativa kanaler (läs pirate bay och dc++ :). Resten av skivan går inte av för hackor den heller. Lyssna, se och njut.

Torsdagen den 25 september 2008

Idag är det den internationella ataxi-dagen. International Ataxia Awareness Day. Det är inget kul med det egentligen, förutom att det är lätt att beskriva tillståndet ataxi som det som många råkar ut för under helgerna genom ett något för rikligt alkoholintag – svårigheter att koordinera muskelrörelser, vilket till exempel kan visa sig genom vinglig gång och sluddrigt tal. Det är bara det att dessa arma människor lider av det permanent, utan att vara påverkade av någonting. Problemen för dem är inte bara bristen på rörelsekontroll, utan omgivningens förståelse. Många tror just att de är påverkade. Det är en neurologisk sjukdom, som sätter sig i lillhjärnan och ryggmärgen.

Söndagen den 28 september 2008

Igår kväll åt jag en kycklingburgare från Frasses hamburgerrestautang på Kanalgatan i Skellefteå. Den var god. Men mina händer luktar fortfarande kycklingburgare. Fortfarande. Jag har tvättat dem flera gånger sedan dess (plus resten av kroppen en gång). Lukten går inte bort. Jag undrar hur länge till jag ska behöva stå ut.

Tjugo timmar senare har doften gått ur mig. Nu luktar jag bara salt efter att ha skopat upp en knapp liter popcorn från golvet då N (7 år) råkat hälla ut halva popcornburken på biografen under Wall-E-eftertexternas goda överseende.

Måndagen den 29 september 2008

Tisdagen den 30 september 2008

Cykeln på vilken ovanstående lapp var fasttejpad stod idag parkerad väldigt långt från porten. Det var i allmänhet väldigt fattigt på cyklar i närheten av porten.

Har jag skapat ett skräckvälde?