Nu är jag inne på andra veckan efter en lång underbar ledighet där min tillvaro kretsade runt en enda plats – inte där livet och veckan delades upp i två delar; borta och hemma. Förra veckan var intressant – jag stressade runt i en slags dimma av patienter, bedömningar, diagnoser, rådgivning, ”expertutlåtanden” – allt i en snabb och salig röra. På nätterna upptäckte min hjärna att den inte riktigt hade hängt med att processa klart allt under dagen och kvällen, så det var vad den ägnade sig åt då, när allt var tyst och mörkt och lugn runtomkring den. Naturligtvis var det tvunget att ske i vaket tillstånd.

Att igår sätta sig på bussen inför en sextimmarsresa till andra arbetsveckan var allt annat än lockande, men det var ju tvunget att göras. Efter dagens nio arbetade timmar (vilket icke har varit någon ovanlighet hittills denna period) börjar mitt arbetssinne så smått synka ihop med verkligheten. Snart är mitt eget tempo ikapp. Den hårda vägen.