Söndagen den 27 februari 2011 - Lillfinger

I någonstans i början av januari skottade jag vår parkeringsficka på Getberget, Skellefteå. Vid ett av spadtagen så tog jag visst i lite för mycket, ty det högg till i vänster lillfinger. Aj, tänkte jag, och skottade vidare tills rutan var så rengjord från snö som den kunde bli. En stukning tänkte jag, en liten och lätt, eftersom det inte svullnade upp. Full rörlighet. Smärta vid spänning, till exempel när jag sträcker ut fingret eller formar en knytnäve. Jag tänkte att det säkert går över.

Men det har inte gått över. Det har inte blivit värre, inte heller sämre. Samma smärta runt knogområdet när jag anstränger fingret. Lite störande, lite besvärande. Jag vill kunna krama ur en disktrasa utan att det ska göra ont. Häromveckan ville en strokedrabbad patient visa att han minsann hade styrka kvar i vänster hand genom att krama min hand. Oaj. Det gjorde överdrivet ont. Inte våldsamt ont, men överdrivet. Min misstanke är att någonting, en bit ben, brosk eller sena, kommit i kläm och är i vägen för mekaniken i första lillfingerleden.

Så när man har en krämpa som man förväntar sig gå över men inte gör det, då är det kanske dags att kontakta sjukvården för att höra om det går att göra någonting åt det. Även för en sådan trivial sak som ett ont lillfinger. Och som vi alla vet så är inte gången vid kontakt med sjukvården den mest straightforwarda. (Det borde jag veta som nyanställd inom den sidan av den offentliga sektorn.) Här redovisar jag i punktform turerna mot ett läkt lillfinger. Det börjar tisdagen den 22 februari 2011:

  1. Tisdag – På morgonen ska jag för norrbottens läns landstings räkning ta prover på Björkens vårdcentral i Gällivare. Jag har fått order om att jag måste ha fastat i 12 timmar innan, så jag är sjukt hungrig. När jag ändå är där tänker jag passa på att boka tid för läkarbesök för mitt lillfinger. No, no, säger kvinnan i receptionen, i sådana fall får du ringa oss så får vi göra en bedömning och gå den vägen. Okej, säger jag.
    Jag glömmer ringa på förmiddagen. Jag skyller på den påtvingade 12-timmarsfastan och vad den gjorde med min hjärna den dagen. När jag ringer på vid ettiden så visar det sig att de har en sån där finurlig tjänst att man får knappa in sitt telefonnummer och så ringer dom upp mig och jag slipper sitta i telefonkö. Jag knappar in telefonnummer och personnummer och det sista jag får veta är att de inte har tid att ringa mig idag – var god prova igen nästa vardag. Okej, säger jag.
  2. Onsdag – Jag ringer samma vårdcentral på morgonen och får knappa in telefonnummer och personnummer och ser fram emot att de ringer mig klockan15:20. Klockan 15:20 ringer en kvinna från Malmbergets vårdcentral och meddelar att personalen på Björkens vårdcentral har “personaldag” idag och det är bäst jag provar igen imorgon. Okej, säger jag.
  3. Torsdag – Jag kommer inte ihåg att ringa Björkens vårdcentral förrän ganska sent på dagen. Men skräck i halsen ringer jag dit och förväntar mig samma besked som i tisdags. Men jag verkar ha tur (eller i alla fall inte otur) – de meddelar att de kommer ringa upp mig klockan 14:10. När en kvinna ringer upp mig berättar jag om mitt triviala besvär med mitt lillfinger. Hon meddelar att det vore enklast för alla (förmodligen henne) om jag kontaktar vårdcentralen där jag bor, i mitt eget landsting (Västerbotten), och ordnar det där, om jag nu ändå är hemma i Skellefteå åtminstone en dag i veckan (fredagar). Okej, säger jag.
  4. Fredag – Jag är hemma i Skellefteå och ringer Kåge/Morö backe vårdcentral. De har samma finurliga tjänst att de ringer upp patienten – bara ännu finurligare eftersom Kåge/Morö backe vårdcentral automatiskt känner igen mitt nummer och jag behöver inte själv knappa in det.
    När jag är mitt uppe i värsta flåset uppe på Nööpelbergets skidspår så ringer en kvinna från vårdcentralen. Trots att jag beskriver mina besvär på så enkel journalsvenska jag kan så behöver hon hjälp med att knappa in rätt saker i datorn. Hon undrar om jag inte har någon sjukgymnast jag kan kontakta, ty det är väl den yrkeskompetensen som verkar krävas för att komma tillrätta med problemet så effektivt som möjligt. Okej, säger jag. Det tycker jag låter rimligt. Jag ringer Arwid på måndag, träffade honom för mitt knä senast för ett halvår sedan.

Fortsättning följer.


Inga kommentarer...

Någon må ha läst detta.
Men ingen har kommenterat.
Bli den förste!

Leave a comment


» Senaste!




  • Hem